Vi stoppar Bundesliga åt sidan ett tag. Wow, det kändes till och med konstigt att skriva. Dock så har vi Champions League-fotboll att fokusera på. Bayer Leverkusen kan bli klara för åttondelsfinal i kväll – med en galen Michael Ballack i spetsen. Mittfältaren har under de senaste veckorna fått en riktig nytändning och har snabbt utvecklats till en nyckelfigur i Robin Dutts smått svajiga lag. Leverkusen har gjort det mycket bra och visat upp en vilja och en kyla som har satt laget i förarsätet, näst efter Chelsea. Det är imponerande, men det är inte det den här texten ska handla om. Vi kan helt enkelt inte bortse ifrån att vi har en tysk mästare som är ute på Europa-äventyr. Som har misslyckats. I kväll har Borussia Dortmund en sista chans att göra ett avtryck i Champions League.

Förra säsongen trollband Jürgen Klopps unga lag en hel fotbollsnation – kanske till och med en hel värld – och helt rättvist fick de lyfta och kyssa salladsskålen som mästare i maj. Under den efterföljande festen kunde man se ett leende på allas läppar. Men det fanns en stor grund till vemod, och tårarna trängde fram. Det var på grund av Nuri Sahin och Dede. Mittfältsmotorn Sahin hade burit laget på sina axlar, majestätiskt lett truppen in i krig. Ett krig som man vann med finess och kamp.

Dede å andra sidan noterades inte för många minuter under mästarsäsongen. Men han var, och är, en levande ikon för allt Dortmund är och vill vara. Han kom till klubben som vilken annan brasiliansk import som helst. Då var året 1998. Han tyckte att det var kallt och lite ogästvänligt i Tyskland och längtade hem. Han fick dock det stöd han behövde och fann sig så småningom till rätta. Då var det inte många som kunde tro att Dede skulle förälska sig i Borussia Dortmund – och att Borussia Dortmund skulle förälska sig i Dede.

Tiden gick och Dede var ständigt en av lagets bättre spelare. Han spelade med hjärtat. Fansen älskade honom. Men som med så många andra romanser varar inget för evigt. Klubben och Dede meddelade att kontraktet inte skulle förlängas i sommar. Vänsterbacken ville avsluta karriären med speltid, något Marcel Schmelzer hindrade honom från. Under sex månaders tid fick vi vänja oss vid att se Dede storgråta i intervjuer, gråta tillsammans med de 80 000 på läktarna. Vart han än dök upp så grät han. Han pratade om hur klubben alltid kommer att vara i hans hjärta, att det känns som att lämna sin familj. Han var Dortmund personifierad, och när han lämnade tillsammans med Sahin dog också lite av Dortmunds själ.

Den stämningen och känslan gick nästan att ta på under mästarfesten. Dede gick upp på podiet och skulle sjunga tillsammans med fansen. Det tyckte åtminstone Nuri Sahin, i sin tur en äkta Dortmunder-jung. Dede kunde inte. Han grät, kunde inte få fram ett enda ord. I stället stod han med en halsduk och gungade fram och tillbaka tillsammans med uppskattningsvis 100 000 supportrar utanför Westfalenhalle. Det var ett känslofyllt ögonblick. En epok som gick i graven.

Det har gått några månader sedan dess. Sahin saknas enormt mycket på plan, med sin spelintelligens. Och nog fan tror jag att Dede saknas i omklädningsrummet. Han var som en ambassadör för alla unga spelare. Nu är han inte längre där. Och Sahin kan inte länge hjälpa till på plan. Jürgen Klopp jobbar för högtryck för att få laget att hitta förra säsongens spel. Men det låser sig ofta. Framför allt i Champions League. En fin insats mot Arsenal slutade med 1-1, en fin insats mot Marseille slutade med 3-0 efter en mängd försvarsmisstag. En katastrofal insats mot Olympiakos slutade med förnedring: 3-1.

Südtribüne i maj 2011.

I kväll är det Dortmunds sista chans att visa att man kan. Olympiakos kommer till Westfalenstadion, till den gula väggen. Till arenan som ska sjunga fram Dortmund. Laget är piskat att ta tre poäng för att över huvud taget ha en chans på åttondelsfinalerna. Laget är piskat till att ta tre poäng för att kunna övervintra i Europa League. Laget är piskat till att ta tre poäng för att inte skämma ut sig.

Vi som följer tysk fotboll vet att Dortmund kan. Och vi vet att när Dortmund gör det de kan, då ser det oförskämt bra ut. Förra säsongen funderade man på om inte Dortmund skulle kunna slå Barcelona – nu tvingas vi fundera på om Dortmund kan besegra Olympiakos.

Inför ett fullsatt Westfalenstadion ska Borussia Dortmund ta tre poäng. Helst ska väl Marseille även förlora mot Arsenal för att tyskarna ska ha sitt öde i egna händer. I kväll handlar det om allt eller inget. Ingen Dede som förgyller tillvaron, ingen Sahin som briljerar med en förgylld fot – Dortmund ska visa att de kan ändå. Att livet går vidare, att de är starka tillsammans. ”Jag förväntar mig en total slakt, då Dortmund kommer att anfalla nonstop”, säger Olympiakos-backen Jose Holebas till Kicker.

Dortmund och die gelbe Wand är redo – i kväll ska en nya era inledas. Med spelare som Sebastian Kehl, Mario Götze och Mats Hummels i spetsen. Som krigsherrar.

/Wingren