Arkiv för kategori Historisk tillbakablick

- Sida 1 av 1

Bis zum bitteren Ende (slutet)

av Pierre Wingren, reporter

Det här är det värsta blogginlägget jag har skrivit. Det känns vemodigt. Konstigt. En saknad. Men det känns också rätt. Jag ska fatta mig kort.

Det kan inte ha undgått någon att inläggen här på bloggen har minskat i kvantitet och kvalitet. Förklaringen är enkel: tiden. De senaste månaderna har jag kämpat med ett annat heltidsjobb, och även om jag har följt den tyska fotbollen med samma brinnande passion så har jag inte haft tid eller ork att skriva initierat om det här.

Efter mycket funderande kom jag fram till att det är dags att säga adjö. Det går inte längre.

Jag har älskat att driva den här bloggen. Jag vill tacka Sportbladet som gav mig chansen att skriva om tysk fotboll för dem. Jag vill tacka er läsare. Vissa av er har varit med från början, andra har kanske just hittat hit. Oavsett har det alltid varit för er som jag har skrivit. Det är ni som har gjort det här jobbet så roligt. Tillsammans har vi diskuterat och funderat över allt som har med tysk fotboll att göra. Vi har haft meningsskiljaktigheter. Vi har delat stora glädjestunder. Vi har fördjupat oss i Tasmania Berlin och vi har undrat vad fasen Joachim Löw håller på med. Tillsammans har vi satt den tyska fotbollen på den svenska fotbollskartan.

Det har varit en ära. Tack till er som har följt den här bloggen och gjort den till vad den har varit.

Nu är det över. Efter tre somrar med maffiga säsongsgenomgångar, en heltysk Champions League-final, en fotbollssaga signerad Jürgen Klopp och ett ständigt struligt HSV är det nu över.

Tysk fotboll fyller fortfarande mitt fotbollshjärta. Därför kommer jag att synas här och var i mån av tid. Här, som i spontana bloggkrönikor, dokument i tidningen eller artiklar om något speciellt. Allt i mån av tid.
Var, som i Euro Talk, Twitter och på andra ställen.

Jag kommer att saknar er,
Pierre Wingren, 2013-11-30.

***

I går spelade Hamburger SV och VfL Wolfsburg 1-1, som vanligt. Av de fem senaste matcherna har fyra slutat just 1-1 mellan lagen. Schalkes inlånade ytterback, Dennis Aogo, missar resten av säsongen då han slet av korsbandet på en träning. Tungt.
Fortuna Düsseldorf meddelade nyligen att Mike Büskens sparkas med omedelbar verkan efter 0-2-förlusten mot Karlsruher SC i går.

Så här spelas resten av Bundesliga omgång 14:

Lördag 15:30
Bayern München – Eintracht Braunschweig
Bayer Leverkusen – 1. FC Nürnberg
TSG Hoffenheim – Werder Bremen
1. FSV Mainz 05 – Borussia Dortmund
Hertha Berlin – FC Augsburg

Lördag 18:30
Schalke 04 – VfB Stuttgart

Söndag 15:30
Hannover 96 – Eintracht Frankfurt

Söndag 17:30
Borussia Mönchengladbach – SC Freiburg

Eftersom något tar slut i dag tänkte jag avsluta det sista riktiga blogginlägget med en kort berättelse: hur något annat började. Det passar i dag.

Den 27 februari 2001. Sportchefen i Mainz, Christian Heidel, mår inte bra. Han kan inte sova, inte slappna av. FSV Mainz 05 har nyss förlorat med 1-3 mot Greuther Fürth i 2. Bundesliga och nedflyttningen till 3. Liga närmar sig. Ingenting har gått som Heidel hade tänkt sig. Relativt profilstarke tränaren René Vandereycken hade tagit över klubben i somras. Efter blott tre segrar på tolv matcher fick belgaren se sig om efter ett nytt jobb.

Eckart Krauzun tar över Mainz. Det ser lite bättre ut, men vändningen kommer aldrig. Nedflyttningsplats. Elva omgångar kvar.

”Jag var tvungen att göra något”, minns Christian Heidel. ”Jag tänkte på en kille i de egna leden. Jag tänkte att det inte kan gå mycket sämre med en sån kille jämfört med någon utifrån”, säger Heidel.

Han tänkte på Jürgen Klopp. Samma kväll funderar Klopp på om han ska förlänga sitt proffskontrakt med ytterligare ett år. Han börjar bli gammal, har flyttat ned i backlinjen och nickar bort de flesta bollarna. 235 matcher i 2. Bundesliga, fler än någon annan spelare i Mainz någonsin. Hänga skorna på hyllan, eller fortsätta ett år till?

Då ringer Christian Heidel. Han kommer med ett förslag. En halvtimme senare är det klart. Klopp förlänger inte sitt kontrakt – han blir tränare i stället. Ett klokt val, skulle det visa sig. Mainz tar sig ur krisen och slipper 3. Liga.

Hösten 2001 sätter han ett nytt startrekord i 2. Bundesliga. FSV Mainz 05 toppar tabellen med 31 poäng efter tolv omgångar. Jürgen Klopp och Zeljko Buvac (ja, de har alltid följts åt) har funderat ut en fotboll de vill att laget spelar. Och de nöter, nöter och nöter. Unga spelare förädlas. En av dem är Manuel Friedrich. Mittbacken stannar kvar i Mainz trots anbud från Manchester City. Han förstår att Jürgen Klopp har något stort på gång. Han förstår att han utvecklas bra i Mainz under Klopp.

Efter två snöpliga missar lyckas så FSV Mainz 05 ta sig upp i Bundesliga våren 2004. En av Tysklands största tränare tar sitt första stora steg.

Om några timmar återvänder Jürgen Klopp och Manuel Friedrich till Mainz. Platsen där allting började för de båda.

/Wingren

Hoppas att de har ett extra mål i Madrid

av Pierre Wingren, reporter

1 april 1998. Semifinal i Champions League. Real Madrid mot Borussia Dortmund. Dortmund hade vunnit turneringen året innan under Ottmar Hitzfelds ledning, nu hette tränaren i stället Nevio Scala. Jag behöver väl knappast förklara hur viktig den här matchen var.

Bortalaget värmde upp precis som vanligt och sprang sina vändor på Bernabéu-Stadion i Madrid. Det tog ett tag innan spelarna insåg att målet på andra sidan planen hade knäckts och fallit ihop. Madrid-fansen bakom målet hade haft sönder den anordning som höll uppe målet. Det rasade ihop.

”Man genomför sitt uppvärmningsprogram, då tittar man sällan till höger och vänster. Då hade vi dock aldrig trott att det skulle ta så lång tid”, minns Lars Ricken.

Hur långt tid tog det innan matchen kunde spelas? 76 minuter. Det är än i dag den längsta förseningen av en Champions League-match. Personalen försökte laga målställningen men det gick inte. I stället gav man sig iväg på jakt efter ett nytt mål. Problemet? Det fanns inget reservmål på Bernabéu-Stadion. Till sist beordrades Dortmund-spelarna att återvända till omklädningsrummet.

Matchen behöver ett mål..
Matchen behöver ett mål..

Under tiden underhölls de tyska tv-tittarna av kommentatorerna Günther Jauch och Marcel Reif. ”Ett mål har redan fallit”, ”ett mål hade gjort matchen gott” och annat smått och gott kläckte de goda herrarna ur sig. Lustigt, givetvis.

Men inte så lustigt för spelarna som skulle spela en semifinal. På bortaplan och i ovisshet.

”Det hette hela tiden att ’snart drar det igång’. Även tränaren bara satt där, vad skulle han göra. 75 minuters motivationstal hade varit lite väl mycket”, säger Ricken.

Till sist blåstes matchen igång, man hade till sist hittat ett nytt mål. ”Koncentrationen var bortblåst”, minns Ricken. Uppenbarligen. Real Madrid segrade med 2-0 och vann senare med 1-0 i Dortmund. Dortmund lämnade en protest till Uefa men den fick inget gehör.

Så låt hoppas att det finns en, eller två, målställningar i reserv på Bernabéu i kväll. Det är ingen semifinal som spelas men likväl en oerhört viktig match mellan samma lag som då. Om Borussia Dortmund vinner är klubben klar för åttondelsfinal, om Real Madrid vinner tar över gruppledningen i dödens grupp. Mycket står på spel denna fjärde omgång – låt det inte förstöras av ett mål faller för tidigt.

***

För övrigt har även Schalke 04 exakt samma utgångsläge när de i kväll välkomnar Arsenal till Gelsenkirchen. En vinst och Schalke är klart för åttondelsfinal. Det ska inte vara omöjligt. Huub Stevens var som vanligt på dåligt humör under presskonferensen men lät ändå avslöja att vi kanske får se en överraskning i målet. Lars Unnerstall har vaktat Schalkes mål på sistone, men nu verkar det som att Timo Hildebrand får chansen på nytt. Även Julian Draxler förväntas spela från start mot Arsenal.

Huub Stevens och Schalke har definitivt det som krävs för att vinna matchen – men ett oavgjort resultat hade varit mer än okej. Det bör gå att lösa.

Borussia Dortmund visade för två veckor sedan att laget har mognat och till och med klarar av att vinna mot Real Madrid. I kväll blir det en svårare match. Endast Bayern München har lyckats vinna på Bernabéu-Stadion av alla tyska lag som har försökt. Real är en makt på hemmaplan och de tyska mästarna har med sig ett stukat självförtroende från ligaspelet.

Bayern München spelar en mycket viktig match i morgon mot Lille hemma på Allianz Arena. Rekordmästarna går som tåget i Bundesliga och man spelade ut Valencia i Champions League. Men den där dråpliga förlusten mot BATE har gjort läget i gruppen väldigt spännande. Philipp Lahm fixade en billig straff borta mot Lille i förra mötet och FC Bayern kunde ta med sig tre poäng tack vare en ”arbetsseger” i Frankrike. Jupp Heynckes har en superfin spelartrupp att arbeta med och har dessutom lyckats involvera de allra flesta i lagets framgångar den här säsongen.

Lille har lovat att ge allt de har mot FC Bayern på onsdag – men jag tror inte att det räcker till. I mina ögon är Bayern München Europas bästa lag för tillfället. Mycket mer än så kan jag inte säga om matchen. Viktigt är dock att göra jobbet, det måste man alltid göra. Och det är just det som Dortmund och Schalke har haft ganska stora problem med i Bundesliga. Dessutom tycks man ha lärt sig läxan i FC Bayern då det har varit väldigt tyst på titelfronten på sistone. De låter 90 minuters fotbollsspelande, två gånger i veckan, tala för sig.

Och just det, på tal om FC Bayern. Mario Gomez tränar åter med laget. Och Arjen Robben lär få spela från start mot Lille. Det är lustigt, och det är ett kvitto på hur bra rekordmästarnas trupp är – för vem fasen har egentligen saknat dem?

***

Eftersom att dagens blogg, av naturliga skäl, handlar som tyska klubblag ute i Europa tänkte jag passa på att avsluta med några Hitzfeld-citat. Ottmar har vunnit Champions League med Borussia Dortmund och Bayern München och för tillfället ansvarar han för det schweiziska landslaget. En fantastisk mästartränare som ger sin syn på de tyska klubblagens framgång i Europa.

”Alla tre lagen har vidareutvecklats. Dortmund samlade på sig väldigt mycket erfarenhet förra säsongen och vill nu göra det bättre än de två senaste säsongerna i Europa League och Champions League. Även Schalke har tagit ett stort steg framåt och stabiliserats avsevärt. Dessutom har de lyckats integrera unga spelare på ett föredömligt sätt. De har byggt ut och förbättrat truppen kontinuerligt”, säger han om Ruhr-lagen.

Givetvis har den gode Ottmar även en klar uppfattning om Bayern München.

”Man behöver inte säga så mycket om Bayern. De håller en hög klass. Nederlaget i Borisov kom i rättan tid. Bayern har så mycket kvalitet i truppen, gruppspelsfasen kan inte gå snett”, säger han.

Hitzfeld är alltså säker på att FC Bayern fixar en biljett till åttondelsfinalerna, och han är imponerad över Schalke och Dortmunds bedrifter. Men inget är klart ännu.

Vad tror ni?

Kan vi få uppleva en lika fantastisk CL-omgång som för två veckor sedan? Tveksamt. Men inte omöjligt.

/Wingren

Andreas Möller vände upp och ner på Ruhr

av Pierre Wingren, reporter

Det evigt smärtsamma landslagsuppehållet är äntligen över. De europeiska fotbollsklubbarna har fått tillbaka skadade spelare, formtoppade spelare eller knäckta spelare. Vi kan äntligen lägga det bakom oss och blicka framåt mot en fantastisk fotbollshelg som bjuder på Tysklands största och hetaste derby: Revierderby.

Mötet mellan Borussia Dortmund och FC Schalke 04. Alla derbys moder. En av de hetaste matcherna i hela Europa. På lördag 15:30 är det dags att rikta blickarna mot ett utsålt Westfalenstadion i Dortmund.

Det är det 141:a derbyt i ordningen, Huub Stevens sitter på Schalkes tränarbänk och Christoph Metzelder gjorde den förbjudna övergången sommaren 2010: den före detta Dortmund-spelaren skrev på för Schalke 04 och är nu för alltid föraktad av de gul-svarta. Jag kommer osökt att tänka på en annan speciell derbymatch – det första Revierderbyt där Andreas Möller spelade för Schalke.

Som uppladdning inför helgens jättematch tänkte jag att en resa bakåt i tiden kunde vara trevligt.

Lördagen den 23 september 2000, klockan 15:30, spelades det 114:e Ruhrderbyt. Huub Stevens satt på Schalkes tränarbänk och Westfalenstadion var fullsatt. 2000-talet hade på många sätt gjort sig påmint i Ruhrområdet. Kol- och stålindustrin hade dött ut. I Dortmund var 13,5 procent av befolkningen arbetslösa, i Gelsenkirchen låg siffran på 14,7. Det rådde dystra tider. Men som alltid var fotbollen en välkommen flykt undan vardagen. Och nu väntade alltså ett möte mellan ärkerivalerna, mellan lagen vars städer kämpade med utvecklingen framåt.

Det var inte bara derby, som om inte det vore alldeles tillräckligt för att elda igång folkmassorna, det var också en match mellan ligatvåan Dortmund och ligatrean Schalke. Men det var något mer med den här matchen, något alldeles speciellt.

Även om Borussia Dortmund-målvakten Jens Lehmann tidigare hade firat stora framgångar med Schalke så väckte aldrig hans övergång samma känslostorm som Andreas Möllers.

Många av er kommer säkert ihåg Andreas Möller. Den offensive mittfältaren var snabb, teknisk och hade en gudomlig blick för spelet. Och han var målfarlig. Men Möller var också en spelare som gjorde vidriga saker på fotbollsplanen: han filmade gärna, han gnällde gärna och han använde sig av tjuvknep. En gudabenådad fotbollsspelare, men också en kille som var lätt att avsky.

Och avskydd var just vad han blev i maj 2000. Nyhetsbyråerna och medierna pumpade ut sensationsrubriken ”Möller till Schalke”. Den då snart 33 år gamle Möller vände upp och ner på hela Ruhrområdet och stora delar av Tyskland. Aldrig förr hade en övergång mellan ärkerivalerna väckt så starka känslor. Efter 228 Bundesliga-matcher och 71 mål för BVB växlade Möller till storsatsande Schalke 04 – som bosman.

Möller firar CL-vinst med BVB 1997
Möller firar CL-vinst med BVB 1997

”Jag vet att många fans har något emot mig. Det här är möjligheten för mig att äntligen korrigera synen på mig som mesig. Hade det handlat om pengar hade jag skrivit på för en utländsk klubb och lagt mig i solen. Det här steget är en jätteutmaning för mitt vidare liv”, sa Möller till WDR då.

Men tro inte att det bara var i Dortmund som känslorna kokade över. Inte fasen var någon glad i Gelsenkirchen heller. Nog för att spelare som går mellan klubbarna alltid ses på med skeptiska ögon, men det här var Möller. Teater-spelaren Möller, Dortmund-jätten Möller.

Schalke-supportern och WDR-journalisten Holger Majchrzak uttrycker känslan ganska väl:

”Jag var på väg längs A40 när en svart-gul kollega ringde och frågade om jag hade hört. Jag hade ingen aning vad han ville, och då få höra: ’ni har minsann köpt en Borussen!’. Då tänkte jag att det inte var någon fara, sådant kan hända ibland, sen for jag nästan in i vägräcket. När jag hörde namnet Möller tappade jag kontrollen över ratten. Det kunde inte vara något skämt. Ingen gör så, inte ens en Dortmunder-arbetskollega. Möller! Otroligt. Möller! Den där symbolen för all ondska, den fegisen, den mesen, den filmaren, den lipsillen. Han skulle bli Schalker? Ett sämre nyförvärv hade det inte kunnat vara”, säger han.

Holger var inte ensam. När Rudi Assauer presenterade Möller på en presskonferens protesterade omkring 50 Schalke-supportrar utanför lokalen genom att återlämna säsongskort, säga upp klubbmedlemskapet och muttrade allmänt om sveket. Schalkes säsongsförberedelser kantades av oro, upprörda supportrar och väldigt lite arbetsro.

Men laget låg alltså trea efter fem spelade omgångar. Nu stod Borussia Dortmund på tur. Möllers ex-klubb. Det var sannerligen ombytta roller för fansen inne på arenan. Plötsligt var det majoriteten, de gul-svarta, som hatade Möller. Nidvisor och föremål flög mot Möller som dock höll minnen, pallade trycket. Schalke-supportrarna å andra sidan hade börjat vänja sig vid sin nye fixstjärna. Många menar att Möller blev en bättre människa i Schalke – det är nog snarare en efterhandskonstruktion dock.

Faktum är dock att Möller slet för Schalke, gjorde det bra för Schalke. Så nu var det bortafansen som försvarade teater-kungen, som sjöng ”ni klarar er inte utan Möller” riktat mot hemmafansen.

En annan spelare med bakgrund i ”fel klubb” blev huvudperson strax före halvtid. Jens Lehmann rev ner Emile Mpenza och domaren pekade på straffpunkten. Schalke-ikonen Jörg Böhme tog hand om straffen och tystade den busvisslande publiken på Südtribüne.

Mpenza passade även på att komma fri med Lehmann sekunder före paus och gjorde 2-0 för Schalke 04.

Möller i Schalke
Möller i Schalke

Det rådde feststämning i bortalagets omklädningsrum under halvtid. Men Stevens uppmanade till fokus, på sitt typiska sätt:

”I pausen lät Huub Stevens oss prata först. Sedan sa han något själv. Vi ska fortsätta koncentrera oss och sådana saker. Han hade sin stil, hur han motiverade oss. Jag har aldrig haft en tränare vars minspel alltid var sig likt. Oavsett om han hyllade någon eller skällde ut någon, Stevens hade alltid samma ansiktsuttryck. Han ser likadan ut vid ’Jörg, jättebra spelat’, som vid ’vad är det för skit?’. Han är en speciell person, en grym tränare, och då eldade han igång oss ännu en gång”, minns Jörg Böhme.

Och det var onekligen så att Huub Stevens lyckades. Schalke dominerade andra halvlek och danske Ebbe Sand gjorde 0-4 i 76:e minuten, kvarten tidigare hade Heinrich tvingats till ett självmål. Nu var det bara Dortmund-fans som njöt av självplågeri kvar på Westfalenstadion och från Nordtribüne dundrade ”ni klarar er inte utan Möller”.

Matchen slutade 0-4. En klar och säker Schalke-vinst, en derbyseger värdig historieboken. Andreas Möller blev sakta men säkert uppskattad i Schalke, dansade framför fansen efter krossen av ärkerivalen Dortmund. Jörg Böhme menar i dag att Möllers övergång var enbart positiv, att den upplagan av Schalke var en av de bästa någonsin. För ni minns kanske något mer av den där säsongen 2000/2001? Den sista matchdagen?

Schalke vann DFB-Pokal den säsongen. Men klubben var också nära att vinna något annat – Bundesliga. I fyra minuter verkade Schalke äntligen få lägga händerna på klubbens åttonde mästerskapstitel. Men ett sent Bayern München-mål, signerat Patrik Andersson i Hamburg, krossade drömmarna. FC Bayern blev mästare i stället. Uppgivenheten, sorgen, frustrationen och allt annat som beskriver negativa känslor, allt det där var påtagligt i Gelsenkirchen.

”Den där sista omgången var hemsk. Vi stod på gräsmattan, då kom Fuhrmann, den där typen från Premiere (tv-bolaget som ägde rättigheterna till Bundesliga) och sa: ’ni är mästare’, och allt var underbart. Jag gick till tränarrummet, där stod alla framför tv:n. Där ser jag den här hemmåtpassningen, som inte var det, och frågade mig om det här var en repris. Jag frågade mig varför de repriserade det, och ser då att det är live. Sista chansen för Bayern. Jag hade känslan av att det skulle bli mål. Förskräckligt, men det går inte längre att ändra på”, säger Böme.

Ruhrderbyt har bjudit på många anekdoter, väckt heta känslor och påverkat folk i årtionden. Nu är det dags igen, ny historia ska skapas, nya hjältar ska födas. På lördag klockan 15:30. Missa inte det för allt i världen.

Bundesliga omgång 8:

Fredag 20:30

TSG Hoffenheim – Greuther Fürth
Omgången inleds med den 15 000 Bundesliga-matchen i historien. Då får vi hoppas på bättre fredagsunderhållning än vanligt – frågan är vad som talar för det? Fürth söker fortfarande efter något som kan liknas vid form och flyt och målgörande. Hoffenheim å andra sidan är på gång efter en seg start men det går ännu upp och ner. Intressant blir det förstås alltid när Tim Wiese vaktar Hoffenheim-målet, ex-landslagsmålvakten förväntas göra comeback i kväll.

Lördag 15:30

Borussia Dortmund – Schalke 04
Dags för Revierdrby! Uppladdningen inför jättematchen har tagit udden av det hela. Mycket har handlat om Löw och Tyskland och de båda klubbarna lider av skador på spelare som Blaszczykowski, Götze och Papadopoulos. Inte optimalt för något lag med andra ord. Dortmund har dock fördel av hemmaplan och en stark svit mot Schalke under mästarsäsongerna. Men Dortmund har inte hittat spelet ännu och Schalke lär vara galet revanschsuget. Dessutom: derbyt har alltid sina egna regler (eller inga regler alls om ni så vill).

Bayer Leverkusen – FSV Mainz 05
Leverkusens stjärna André Schürrle möter sin förre arbetsgivare som han spelade 66 matcher för innan han växlade till Leverkusen. Leverkusen har börjat få resultaten med sig på sistone men det saknas ännu en hel del flyt i klubbens spel. Nu väntar ett ganska destruktivt FSV Mainz som dessutom har två raka segrar med sig i bagaget inför matchen.

VfL Wolfsburg – SC Freiburg
Freiburg fick äntligen ut något av sitt spel när man slog Nürnberg med 3-0 förra omgången och självförtroendet borde således vara gott. Wolfsburg däremot har en miserabel säsongsinledning bakom sig. Felix Magath har bara plockat fem poäng på sju matcher och laget har släppt in 13 mål och endast gjort två. Magath har fått uttalat stöd från styrelsen, men snart måste något hända annars lär Felix ryka. I veckan passade killen på att kritisera Naldo i media – han vet hur man bygger ett lag.

Eintracht Frankfurt – Hannover 96
Toppmatch nummer tre äger rum i Frankfurt när årets överraskningslag tar emot starka Hannover 96. Frankfurt ligger inför matchen två i tabellen, Hannover femma. Hannovers norske målkung Abdellaoue är tillbaka i träningen och då Mame Diouf också är tillbaka har Slomka ett riktigt lyxproblem med spelare som Ya Konan, Sobiech, Abdellaoue och Diouf. Vilka får chansen mot offensivstarka Frankfurt? En het match med många målchanser är att vänta.

Fortuna Düsseldorf – Bayern München
Bayern München, Dortmund och Schalke sågs som titelutmanare. Hittills är det bara FC Bayern som verkligen har imponerat. Sju segrar på sju matchen och det har oftast sett lekande lätt ut för rekordmästarna. Nu väntar ett nytt startrekord bakom hörnan, men först måste Fortuna besegras i en tuff bortmatch. Düsseldorfs försvarsspel har varit tätt och bra under inledningen, men sedan 2-2-matchen mot Schalke har det börjat brista lite i fogarna. Kan man stå upp mot FC Bayern?

Lördag 18:30

Werder Bremen – Borussia Mönchengladbach
Två lag som befinner sig i en omstruktureringsprocess. Spelare har kommit, spelare har gått i båda klubbarna. För tillfället återfinns klubbarna i mittenskiktet av tabellen och matchen betyder en hel del. Båda klubbarna vill slå sig in på ett vinnarspår, hitta formen och flytet. Återstår att se om Favre kan hitta tillbaka till sin fantastiska defensiv från förra omgången och om Schaaf kan bygga något som kan liknas vid defensivt spel.

Söndag 15:30

1. FC Nürnberg – FC Augsburg
1. FC Nürnberg inledde säsongen så positivt med japanen Kiyotake i spetsen, men nu har klubben förlorat fyra matcher i rad och det råder en dyster stämning. Augsburg som lyckades pricka in säsongen första seger förra omgången mot Bremen (3-1) bör rimligtvis vara ett överkomligt motstånd. Hård kamp att vänta i den här matchen. Augsburg har bara vunnit två tävlingsmatcher mot Nürnberg – senast var i november 1976.

Söndag 17:30

Hamburger SV – VfB Stuttgart
HSV var ligans krislag nummer ett tills van der Vaart och Badelj (som dock lär missa matchen) kom in och fick fart på laget. Nu har Bundesliga-dinon plockat tio poäng på fyra matcher och bubblar plötsligt av självförtroende. Glädjande för Fink och Hamburg: van der Vaart sägs kunna medverka i matchen på söndag. VfB Stuttgart är inne i en tung period (som vanligt under hösten) och tränare Bruno Labbadia är starkt ifrågasatt. Stuttgart har förlorat hela 41 matcher mot HSV i Bundesliga, men förra säsongen vann man med 4-0 i samma match som Guererra flygsparkade målvakten Ulreich. Mycket står på spel på söndag, allra mest för Labbadia och Stuttgart.

/Wingren

Historisk tillbakablick: Ett mål för evigheten

av Pierre Wingren, reporter

I kväll är det äntligen dags. Äntligen drar Bundesliga igång. Känslor, passion, mål och vilja. Skrällar och skönspel. Jag har tidigare lovat att skriva texter om historiska ögonblick – först ut är Friedhelm Timo Konietzka och målet för evigheten. Det känns passande då just Borussia Dortmund och Werder Bremen öppnar den 50:e Bundesliga-säsongen i kväll – och det var på dagen 49 år sedan som klubbarna möttes i nygrundade Bundesliga. Och Konietzka gjorde det första målet i Bundesligas historia efter blott 58 sekunder. Låt oss resa tillbaka i tiden.

1960-talet: Bundesliga grundas och Konietzkas två milstolpar

Dortmund. Den 28 juli 1962 hålls ett möte i ”Goldsaal” i Westfalenhalle. Det tyska fotbollsförbundet, DFB, skulle rösta om huruvida Tyskland äntligen skulle få en rikstäckande fotbollsliga. En klar majoritet röstade ja. Bundesliga var född. Tyskland fick till sist en nationell toppliga, 75 år efter England och 34 år efter Italien och Spanien. Men nu fanns den.

Det bestämdes att ligan skulle bestå av 16 lag. Hamburger SV, Werder Bremen och Eintracht Braunschweig hämtades in från Oberliga Nord. Schalke 04, Borussia Dortmund, 1. FC Köln, Meidericher SV och Preußen Münster fick chansen från Oberliga West.
1. FC Saarbrücken och 1. FC Kaiserslautern fick representera Oberliga Südwest i Bundesliga. Oberliga Süd skickade 1. FC Nürnberg, Eintracht Frankfurt, Karlsruher SC, 1860 München och VfB Stuttgart till Bundesliga. Hertha Berlin blev klubben som fick representera Stadtliga Berlin i Bundesliga.

Den 24 augusti 1963 spelades så den första omgången av Bundesliga. Det första målet föll efter bara 58 sekunder i Bremen. Hemmalaget Werder tog emot den sista tyska mästaren från Oberliga-tiden – Borussia Dortmund. Timo Konietzka gjorde 0-1 i den match som senare slutade 3-2 till Werder Bremen. Men det är här som vi gör ett uppehåll på vår resa.

Låt oss först och främst reda ut Konietzkas namn. Hans föräldrar döpte honom till Friedhelm Konietzka när han föddes i Lünen i augusti 1938. Men när Konietzka började med fotbollen fick han snabbt ett smeknamn – Timo. Varför? Tydligen fanns det vissa likheter mellan Friedhelm och den ryske generalen Semjon Konstantinowitsch Timoschenko. Konietzka trivdes så bra med sitt smeknamn att han bestämde sig för att ändra sitt förnamn till just Timo.

Timo började spela fotboll i lokalklubben VfB Lünen 08. Och det är väl knappast någon underdrift att påstå att unge Timos fotbollskarriär skiljde sig ordentligt från dagens ungdomstalanger. I dag skaffar sig 14-åringar agenter, åker runt och provspelar i hela världen och skriver på sina första kontrakt. När Timo var 14 år gammal började han arbeta i kolgruvan Victoria i Lünen. Som 14-åring alltså.

Det var först när Timo hade hunnit bli 20 år gammal som Borussia Dortmund upptäckte honom. Sommaren 1958 var ett stolt ögonblick i Konietzkas liv – han tillhörde nu BVB. I Oberliga West stod Timo för 79 mål på 110 matcher. Anfallaren blev tysk mästare med Dortmund 1963 och succén skulle hålla i sig när Bundesliga slog upp portarna för första gången.

timo_konietzka_1.jpg

Den 24 augusti 1963 klockan 17:00 spelades den första Bundesliga-omgången. Bortalagets Lothar ”Emma” Emmerich serverade Konietzka som bara behövde sätta till foten – 0-1 efter bara 58 sekunder. Inte ens publiken hade satt sig till rätta när det första målet föll.

”Vi var inte favoriter mot Bremen. Efter att vi bestämt sida så rusade fotograferna till vårt mål eftersom de hoppades på att få bättre bilder där. Men jag var snabbare. Innan de ens hade kommit i position hade jag gjort 1-0 på den andra planhalvan”, säger Konietzka med ett skratt flera år senare.

Det finns inga rörliga bilder på målet, ej heller några stillbilder. Timo var snabbare än alla andra. Inte ens sportmagasinet kicker har en skildring av målet. Det är bara Timo, de andra spelarna och publiken som minns målet, som vet hur målet verkligen såg ut.

”Jag har försökt med allt, det finns inga kamerabilder. Endast jag och åskådarna i stadion kan minnas det”, sa Konietzka på sin 70-årsdag.

Timo kommer förstås alltid att bli ihågkommen för det där historiska målet, precis som ligapresidenten sa för någon månad sedan: ”Med det första målet i ligahistorien kommer han aldrig att glömmas bort, även om det inte finns några bilder på målet”.

Konietzka gjorde även Dortmunds andra mål i den där 2-3-förlusten för 49 år sedan. Det blev ytterligare 70 Bundesliga-mål för Timo på sammanlagt 100 matcher. Det finns faktiskt bara en person som har en bättre målstatistik än Timo – och han heter Gerd Müller.

1965 valde anfallaren att packa resväskorna och flytta till 1860 München där mer pengar väntade. ”Jag var tvungen att tänka på livet efter fotbollskarriären också”, motiverade Timo flytten. Här blev han återigen tysk mästare 1966, men Timo hann även bli känd för något annat. Han satte ett rekord som höll sig väldigt länge, närmare bestämt till maj 2012.

I en klassisk match mellan storfavoriterna 1860 München och Borussia Dortmund (i själva verket gick det dåligt för de favorittippade lagen vid den här tidpunkten) utbröt kaoset strax före slutsignal. I oktober 1966 kom Timos före detta klubb på besök till München. 1860-tränaren Max Merkel ska ha varit tveksam till att spela med Timo då han var rädd för att anfallaren skulle vara övermotiverad. Merkel hade nog gjort bäst i att följa magkänslan.

Domaren Max Spinnler hade inte sin bästa dag på jobbet och fattade en hel del märkliga beslut. I andra halvlek var spelkvaliteten riktigt bra och matchen var intensiv. 1860 München hade med sig en 1-0-ledning från första halvlek men när Dortmund fick med sig ett inkast, trots att BVB-spelaren Wolfgang Paul själv sparkat ut bollen, resulterade detta i att Lothar Emmerich kunde göra 1-1. Då var 75 minuter spelade och publiken började kasta in flaskor och burkar i ren upprördhet.

I 81 matchminuten gjorde bortalaget ytterligare ett mål sedan Siggi Held tagit hjälp av handen – vilket även linjedomaren uppmärksammade. Men Spinnler menade att handsen var ofrivillig. Mer föremål flög in på gräsmattan från den upprörda hemmapubliken, matchen avbröts i nästan fem minuter. Och om publiken var upprörd så var inte det något i jämförelse med övermotiverade Timo Konietzka. Anfallaren rusade mot domaren, attackerade honom och slog pipan ur handen på honom.
Sport-Magazin satte dagen efter rubriken ”Skandalspiel der Giganten”. Timo Konietzka drabbades hårdast av dem alla. Han dömdes till en sex månader lång avstängning – ett rekord som höll sig länge. Hertha Berlins Lewan Kobiashvili fick en länge avstängning efter att ha attackerat domaren i samband med kvalmatchen mot Fortuna Düsseldorf i maj 2012.

Sport-Magazin dagen efter
Sport-Magazin dagen efter, bild från dfb.de

I april 1967 fick Konietzka åter spela fotboll igen och hjälpte 1860 München att bli tvåa i Bundesliga. Domaren Max Spinnler fortsatte att döma fotbollsmatcher – men aldrig mer när 1860 var inblandat.

Timo Konietzka var en speciell typ men en jäkligt duktig anfallare. Det hade även Real Madrid och Inter uppmärksammat och storklubbarna försökte locka över den då 29-årige anfallaren. Överraskande nog valde Timo att lämna Tyskland för Schweiz och FC Winterthur. Timos nya klubb spelade inte ens i den högsta divisionen men efter bara en säsong var Winterthur tillbaka i det schweiziska finrummet. Konietzka blev skyteligavinnare med 34 fullträffar. 1971 gick Timo till FC Zürich där han agerade som spelande tränare och vann den schweiziska cupen 1972.

Det var Timos aktiva spelarkarriär i korthet. Det kan tyckas lustigt att en så duktig anfallare aldrig blev en profil i det tyska landslaget. Konietzka får i stället nöja sig med att för alltid bli ihågkommen för det där historiska målet – och den där historiska domarattacken.

Timo Konietzka fick dock spela nio landslagsmatcher för Tyskland och gjorde tre mål på dessa. Varför etablerade han sig aldrig i Sepp Herbergers landslag då? Sepp var en särskild typ även han, vars liv kretsade kring fotboll. Och det är inte alltid speciella typer fungerar tillsammans.

”Hur skulle jag kunna veta vilken Konietzka som är på plan för tillfället? Eller vad han heter just nu?”, sa Herberger.

Timo Konietzka stannade kvar i Schweiz när han hängde fotbollsskorna på hyllan. I efterhand har han insett hur mycket det där första målet egentligen betydde, och hur betydelsefull fotbollen var för gruvarbetaren från Ruhr:

”Tack vare fotbollen kom jag bort från gruvan där jag hade slitit i fem långa år, och jag kom till min drömklubb Borussia Dortmund. Och jag kunde resa över hela världen utan att betala ett öre för det”, sa Konietzka.

Anfallaren sadlade om och blev tränare. Konietzka tränade bland annat Borussia Dortmund, Bayer Uerdingen, FC Zürich och Grasshopper Club Zürich. Störst framgång krönte han med FC Zürich då han förde klubben till tre raka mästerskapstitlar (1974-1976).

Timo Konietzka blev 73 år gammal. Han gick bort den tolfte maj i år när han avslutade livet med hjälp av dödshjälp. Det var bestämt sedan länge och när Konietzkas gallblåsecancer blev allt tuffare valde Timo att dricka en giftcocktail. Innan dess hade han umgåtts några sista dagar med sin fru, son och barnbarn. ”De sista dagarna med Timo var fina, han drack till och med en öl”, berättar Claudia Konietzka.

Konietzka själv gick alltid sin egen väg. Som spelare, tränare, människa, make, far och farfar. Dödshjälp är lagligt i Schweiz och Konietzka hade sedan länge bestämt sig för hur hans liv skulle sluta.

”Jag vill inte bli ett kolli som ligger ansluten till massa maskiner och som på tillgjord väg hålls vid liv, naturligtvis inte. Jag, som har idrottat så mycket, alltid levt sunt, aldrig lidit av smärtor! Det vill jag bespara mig”, sa han i en intervju med nyhetsbyrån sid.

konietzka.jpg
Konietzka

Det var det. Timo Konietzka kommer för alltid att bli ihågkommen och många önskar nog att han hade kunnat vara på plats i kväll när den 50:e Bundesliga-säsongen inleds med mötet som gjorde Konietzka odödlig för 49 år sen.

Låt oss snabbspola genom 60-talet ändå, nu när vi ändå är igång.

Jo, Timo Konietzka gjorde det första målet men till sist var det 1. FC Köln som blev Bundesliga-mästare den där första säsongen. Det finns åtminstone bilder på det suveräna mästarlaget.

I Köln firades men desto dystrare miner var det i Münster och Saarbrücken som åkte ur Bundesliga. Preußen Münster kämpar än i dag för att åter få spela i Bundesliga igen. Historiens första nykomlingar blev VfB Borussia Neunkirchen och Hannover 96.

Werder Bremen blev mästare säsongen därpå, samma säsong som egentligen slutade med att Schalke 04 och Karlsruher SC åkte ur. Men det var bestämt att ligan skulle utökas till 18 lag och klubbarna fick således hänga kvar. Hertha Berlin däremot degraderas då de straffades för att ha skrivit professionella kontrakt med spelare. Förbundet ville tvunget ha ett lag från Berlin i Bundesliga och Tasmania Berlin fick då chansen. Säsongen 1965/66 blev en pinsam historia för Tasmania som än i dag är det sämsta laget genom tiderna i Bundesliga.

1966 blev 1860 München mästare och de intresserade kunde se att något var på gång i en annan del av München samt i Mönchengladbach. Där hade två storklubbar börjat växa ordentligt, FC Bayern och Borussia Mönchengladbach skulle senare dominera ligaspelet.

Eintracht Braunschweig blev glada mästare 1967 och säsongen därpå var 1. FC Nürnberg åter Tysklands bästa lag. Dessvärre för der Clubs del skrev klubben historia säsongen därpå: aldrig förr, och aldrig senare, har de regerande mästarna åkt ur Bundesliga säsongen efter. 1960-talets två sista ligatitlar hamnade hos Bayern München och Borussia Mönchengladbach. 1970-talets giganter fick en första smak på den segerns sötma…

***

Inför Bundesliga omgång 1

Tja, vad ska jag skriva egentligen? Det är svårt att säga något om hur bra lagen är – det är ju för tusan det vi ska få reda på den här helgen. Som vi har längtat, nu är det äntligen dags. Den 50:e Bundesliga-säsongen står för dörren!

Fredag 20:30
Borussia Dortmund – Werder Bremen
Som sig bör öppnar de regerande mästarna säsongen på hemmaplan. Mer än 80 000 åskådare är på plats i kväll när offensiv-glada och nybyggda Werder Bremen kommer på besök. Fotbollsunderhållning är garanterat när två spelglada lag drabbar samman i öppningsmatchen – och öppningsmatcherna har aldrig slutat mållöst. Dortmund ska kompensera Shinji Kagawas flytt med Marco Reus, högerbacken Piszczek är tveksam till spel. Bremen har ett nytt och ungt lag och Schaaf har till och med skrotat sin klassiska diamant på mitten.

Lördag 15:30
Borussia Mönchengladbach – TSG Hoffenheim
Gladbach vann sin cupmatch mot Alemannia Aachen men förlorade kvalmatchen mot Dynamo Kiev. Lucien Favre har stora problem med att ersätta Marco Reus, å andra sidan lär lagbygget blir stabilt och fint när de nya spelarna har vant sig vid ligan och Favres filosofi. TSG Hoffenheim har ännu mer att bevisa än Gladbach. Babbels nya och starka trupp förnedrades av Berliner AK i tyska cupen och nu måste laget visa att man håller tillräckligt hög klass för att nå den där förbannade Europa-platsen.

SC Freiburg – FSV Mainz 05
Freiburg har inte vunnit sin öppningsmatch på elva år – är det äntligen dags nu? Det är två trimmade trupper som ställs mot varandra. Thomas Tuchel har ägnat sommaren till att sortera ut spelare som inte behövs, Christian Streich gjorde likadant när han tog över efter Sorg i vintras. Mainz har dock en mer komplett trupp än Freiburg som har drabbats av skador på viktiga spelare som Caligiuri, Rosenthal och Mujdza. Två spännande lagbyggen med mycket spännande tränare.

FC Augsburg – Fortuna Düsseldorf
Den alltid så tuffa andra säsongen väntar för Augsburg. Fortuna Düsseldorf är åter med i Bundesliga efter 15 års frånvaro. Här vill båda lag sätta ett tydligt tecken, visa bottenkonkurrenterna hur bra de är. Markus Weinzierl gör Bundesliga-debut som tränare för Augsburg då han tog över efter Jos Luhukay i somras. Försäsongen har varit positiv för Augsburg som har förstärkt spelartruppen, Düsseldorf har i princip bytt ut hela laget som i maj fixade Bundesliga-platsen. Düsseldorfs lagkapten Lambertz saknas då han är avstängd i två matcher på grund av bengal-firande i maj.

Hamburger SV – 1. FC Nürnberg
Två klubbar som vill göra gott, visa en reaktion. FCN och HSV fick stryk av sämre lag i cupen och nu måste man visa att det var en tillfällighet, ty dessa lag riskerar annars att åka ur. Hamburg har alltid varit med i Bundesliga och när klubben fyller 125 år vill man sannerligen inte åka ur. Nürnberg har förstärkt truppen jämfört med förra säsongen, Hamburg däremot känns svagare än i fjol. En mycket viktig match för båda lag.

Greuther Fürth – Bayern München
Fürth är det 52:a laget som får spela i Bundesliga. För omkring 100 år sen var Fürth en stormakt inom tysk fotboll men frånvaron från toppskiktet har varit långt. Nu väntar ett derby mot självaste Bayern München i premiärmatchen. Philipp Lahm tycker att ett oavgjort resultat vore ett nederlag. Och det sammanfattar egentligen förutsättningarna ganska väl. Fürth har tappat målmaskinen Occéan till Frankfurt och ännu har ingen klivit fram under försäsongen.. Bayern är skadedrabbat med bland annat Gomez och Alaba på skadelistan men formen har sett god ut.

Lördag 18:30
Eintracht Frankfurt – Bayer Leverkusen
För första gången på tolv år åkte Frankfurt ut ur tyska cupen redan i första omgången. Trapp blev utvisad och även om han får spela i ligan blir det kanske den gamle Nikolov som får vakta målet ändå. Bayer Leverkusen tog sig vidare i cupen efter 4-0 mot Jena och fick därmed en mycket bättre start än förra säsongen då nytillträdde tränaren Robin Dutt gick under med 3-4 mot Dresden. Säsongen förstördes efter det. Nu är det positiva tongångar med Lewandowski/Hyypiä och konkurrensen om startplatser är hård. Frankfurt är ett tungt lag, Leverkusen går mer och mer mot ett lätt, snabbt och tekniskt begåvat lag. Vem vinner kampen på lördag?

Lördag 20:45
VfB Stuttgart – VfL Wolfsburg
Det är aldrig för sen för nya rekord även om Bundesliga fyller 50 år. Så här sent har en match aldrig spelats i Bundesliga. Det är inte någon ny speltermin som har stiftats utan det hela beror på Stuttgarts önskan om att slippa sin söndagsmatch då en kvalmatch mot Dynamo Moskva väntar till veckan. Felix Magath har storshoppat, men den här gången har han varit i finare varuhus och hållit sig undan Bo Ohlsson i Tomelillas utförsäljning. Försvaret med Naldo och Pogatetz känns speciellt fräscht men Wolfsburg har verkligen mycket att leva upp till. Pilar och Helmes, två stora offensiva hopp, har slitit av sig sina korsband. Stuttgart har spelat stabilt och Ibisevic gjorde två mål på Moskva i kvalmatchen och tycks ha formen kvar.

Söndag 17:30
Hannover 96 – Schalke 04
Ett oerhört spännande möte avslutar den här första omgången. Mirko Slomka har gjort stor succé som tränare i Hannover, nu står hans förra arbetsgivare för motståndet. Schalke vill göra den här säsongen till sin, de vill vinna ligan när ingen är beredd på det. Förre landslagsmålvakten Timo Hildebrand ser ut att bli Huub Stevens nummer ett och Lewis Holtby lär ta över efter Raúl bakom Huntelaar. För Hannover blir det en riktig kraftmätning – särskilt för det nya mittbacksparet Felipe och Haggui.

/Wingren

En tillbakablick: Bundesligas sämsta lag genom tiderna

av Pierre Wingren, reporter

I går skrev jag att vi skulle ta en blick på tabellen och kommentera lagens insatser. Men vet ni vad, jag tror minsann att vi skjuter på det. Lagen är på träningsläger och Rückrunde ligger alldeles för långt bort. Vi har massor av tid – för lång tid. I dag tänkte jag i stället att vi reser några årtionde tillbaka i tiden och tar en kort titt på Bundesligas sämsta lag någonsin. Någon som vet vilket det är? En ledtråd skulle kunna vara att det faktiskt inte är FC Augsburg, som gör sin första säsong någonsin i Bundesliga, ty de har redan fler inspelade poäng. Då kan vi stryka Luhukays gäng från listan. Nästa ledtråd då: laget representerade den tyska huvudstaden. Men nej, det är inte Hertha Berlin jag syftar på, inte heller Tennis Borussia Berlin eller Union.

Så där, nu har ni haft tid att fundera. Vi slänger igång en trumvirvel och avslöjar att det är…SC Tasmania 1900 Berlin! Då var sanningen ute, skönt. Hur dåliga var SC Tasmania då? Och hur kunde det gå så illa? Jag har inte åldern inte för att kunna påstå att jag fick uppleva katastrofsäsongen live, men jag kan göra en tidsresa i tyska fotbollsarkiv. Låt oss besöka Tyskland år 1965, ungefär två veckor innan det att den tredje Bundesliga-säsongen drogs igång.

Det stod klart att huvudstadslaget Hertha Berlin skulle degraderas då de fifflat med ekonomin (spelarna fick för mycket pengar). Det tyska fotbollsförbundet tyckte att det kändes lite olustigt att inte ha något lag från huvudstaden i Bundesliga. Uppmärksamheten riktades således mot West-Berliner Regionalliga. Under den här tiden fanns det ingen Bundesliga två, och verkligen ingen Bundesliga tre. Regionalliga var den näst högsta divisionen. Tennis Borussia Berlin hade vunnit West-Berliner Regionalliga, men misslyckats i kvalet upp till Bundesliga – så de var aldrig något alternativ för förbundet (DFB). Spandauer SC, som kommit tvåa, tackade vänligt men bestämt nej till gåvo-uppflyttningen. SC Tasmania 1900 Berlin däremot tackade ja till platsen i Bundesliga. Med två veckor kvar till säsongspremiären alltså. Varje sportchefs dröm va?

Det ska sägas att SC Tasmania inte var ett vanligt blåbärsgäng. Klubben var väldigt populär i Berlin och hade en storhetstid runt 1910-talet, men även ett sportsligt uppsving under 1960-talets början. Och nu fick alltså klubben äntligen chansen att testa sina vingar på den allra högsta nivån. Värt att nämna är även att DFB utökade antalet lag i Bundesliga från 16 till 18 för att lösa det här – precis som det ser ut i dag alltså.

Vi blickar tillbaka lite snabbt igen, innan vi blåser igång säsongen 1965/66. I Bonner SC spelade en herre vid namn Heinz Rohloff, som alltid hade drömt om att få vakta ett Bundesliga-lags mål. En dröm som skulle gå i uppfyllelse.

”En dag kom vår kassör Hubert Claasen och sa: ’Vi behöver pengar, jag skulle vilja sälja dig. Du kan gå till Schalke, KSC eller Berlin. Vart vill du?’ Jag hade alltid velat till Berlin, därför beslutade jag mig för Hertha BSC”, säger Rohloff.

Nej, det är inte fullt så illa att Heinz Rohloff blev lurad – Hertha ville faktiskt ha honom. Men som ni nu vet tvångsdegraderades klubben innan ligastart. Således hamnade Rohloff i Tasmania och Bundesliga. Tasmania Berlin hade ett gammalt lag med många spelare långt över 30 år. Klubben hämtade Horst Szymaniak från Italien och Herbert Finken från Holland för att förstärka laget – men det skulle visa sig att det var långt ifrån tillräckligt.

81 500 åskådare på Olympiastadion i Berlin fick under stort jubel fira sina hjältar efter 2-0 mot Karlsruher SC i öppningsmatchen. Sedan följde dock sex förluster innan laget kryssade mot FC Kaiserslautern. För att ytterligare illustrera exakt hur illa säsongen fortlöpte kan det sägas att när Tasmania inkasserade sina andra vinst för säsongen var det blott 2000 åskådare på plats – och detta var alltså den sista hemmamatchen för säsongen då man slog Borussia Neunkirchen med 2-1. Under den 29:e omgången mötte man Werder Bremen inför 1200 åskådare. Den nionde omgången mötte man VfB Stuttgart inför 15 000 åskådare, den femte omgången spelade Tasmania mot Bayern München inför 40 000 åskådare, den tredje omgången kom Borussia Dortmund på besök inför 70 000 åskådare. Låt oss helt enkelt konstatera att publiktrycket sjönk i takt med att Tasmania Berlin sjönk.

”Att det inte skulle räcka för att spela på den högsta nivån förstod vi redan efter sju eller åtta matcher. Under tiden därefter levde vi inte på det sätt som det professionella idrottandet kräver”, berättar Heinz Rohloff och syftar bland annat på ett aningen för stort alkoholintag efter matcher och träningar.

Efter 34 omgångar hade Tasmania vunnit två matcher, spelat fyra oavgjorda och förlorat 28. 15 mål hade man producerat, 108 hade man släppt in. Detta facit har gjort Tasmania Berlin historiskt. Tasmania är den klubb som har gjort minst mål och släppt in flest på en säsong. Det är den klubb som har flest hemmaförluster, flest förluster totalt och minst inspelade poäng någonsin i Bundesliga. Vidare är man den enda klubb som inte har vunnit en bortamatch, och den klubb som har vunnit minst matcher över huvud taget.

”Vi var förstås tvungna att spela matcherna ändå. Och egentligen tyckte jag att det var rätt bra att bli bombarderad, jag hade åtminstone mycket att göra. Flest mål släppte jag in i matcherna mot Hannover och Gladbach, fem stycken i vardera match. Och efteråt sa Dieter Kürten från ZDF att ’Heinz Rohloff var bäste man på plan’. Så så dålig kan jag inte ha varit. De stora förlusterna var dock ingen anledning för mig att bli upprörd på mina medspelare – det gick helt enkelt inte att uträtta mer”, minns Rohloff.

Tasmania Berlin inkasserade även större förluster, men då vaktade Klaus Basikow målet.

”Vi var inte de bästa, men de sämsta. Även det är ett rekord”, säger Rohloff.

Tasmania Berlin åkte alltså ur Bundesliga med blott åtta inspelade poäng, med 108 baklängesmål och endast 15 gjorda. Dessvärre blev äventyret i Bundesliga väldigt kostsamt och 1973 gick klubben i konkurs. Säsongen 68/69, 70/71 och 71/72 hade man försökt att åter ta sig upp i Bundesliga, men misslyckades i kvalet. SC Tasmania 1900 Berlin upphörde att existera sommaren 1973. Ett dystert, mörkt och bittert slut på en härlig klubbhistoria. Några ungdomsspelare från Tasmania grundade senare SV Tasmania 73 Neuköln – denna klubb räknas dock inte som nystart av avvecklade SC Tasmania. Den här klubben lever än i dag och heter nu SV Tasmania för att hedra sina rötter. Laget spelar i Landesliga Berlin (låt oss kalla det för division sju).

Där har ni det. Historien om Bundesligas sämsta klubb genom tiderna. En liten jämförelse med bästa klubben genom tiderna:

Bayern München: 1585 matcher, 896 segrar, 371 oavgjorda, 318 förluster, 3378:1831 i målskillnad och 2506 poäng.

SC Tasmania 1900 Berlin: 34 matcher, 2 segrar, 4 oavgjorda, 28 förluster, 15:108 i målskillnad och 8 poäng.

För övrigt: FC Kaiserslautern var det enda lag som aldrig besegrade Tasmania. Båda matcherna slutade med ett kryss.

SC Tasmania 1900 Berlins poängmatcher säsongen 1965/66:
Tasmania Berlin – Karlsruher SC 2-0
FC Kaiserslautern – Tasmania Berlin 0-0
Tasmania Berlin – Borussia Mönchengladbach 0-0
Tasmania Berlin – FC Kaiserslautern 1-1
Tasmania Berlin – Werder Bremen 1-1
Tasmania Berlin – Borussia Neunkirchen 2-1

Största hemmaseger: 2-0 mot Karlsruher
Största bortaseger:
Största hemmanederlag: 0-9 mot Meiderricher SV
Största bortanederlag: 5-0 mot Borussia Mönchengladbach, 7-2 mot FC Nürnberg, 5-0 mot Werder Bremen, 5-0 mot Hannover 96.

Citaten från Heinz Rohloff är hämtade från 11freunde.

/Wingren

Alla derbys moder

av Pierre Wingren, reporter

”För många är Schalke 04 livets mening, varken mer eller mindre. Samma gäller för Dortmund”, säger Jens Lehmann som har vaktat målet för båda lagen.

I dag är det så dags för Tysklands hetaste derby. En maktkamp som får landet att stå still – särskilt i Ruhr. Borussia Dortmund tar emot Schalke 04 på ett sedan länge utsålt Westfalenstadion. Det här är dagen då febriga känslor och hat-kärlek uttrycks genom en intensiv rivalitet. På gatorna, på arenan, på Internet, ja, över allt. Hamburger SV – St. Pauli, Hertha Berlin – Union Berlin, Hannover – Braunschweig, Mannheim – Kaiserslautern med många flera får ursäkta. Det är i Ruhr det händer. Det är i Ruhr det hetaste derbyt utspelas.

Rivaliteten är påtaglig. Bor du i Dortmund tar du inte det andra lagets namn i mun och vice versa. Det ger oss smeknamn som BXB, Doofmund, Lüdenscheid-Nord (Dortmund) och Herne-West, Schlacke eller Scheiße (Schalke). En vinst i derbyt kan rädda en i övrigt katastrofal säsong. Derbyt är det man lever för. Glädjen över en vunnen ligamatch blir komplett först när det andra laget förlorar sin.

Dortmund mot Schalke är en traditionsrik maktkamp där lagen dessutom befinner sig på ögonhöjd, identifikationen med föreningen är extrem, de sociala förutsättningarna har varit svåra, intensiteten är obeskrivlig och intresset oerhört stort. Och de möts ständigt. Det har dock inte alltid varit så här. Tro det eller ej, men för bara 80 år sedan kunde Dortmunds gamla hemmaarena Stadion Rote Erde var överfulla – eftersom att folket ville se Schalke spela.
Nu är det förstås inte så. Fotbollen betyder allt i dessa gamla arbetarstäder. Föreningen är det största som finns i staden, det är föreningen man identifierar sig med. Städerna i sig är inte mycket för världen, det är inga turistmagneter, arbetslösheten är fortfarande hög och det är inga städer som syns på de tyska vykorten direkt. Fotbollen är allt. Det är för fotbollen man lever.

dortmund-schalke
Symbolisk vägskylt.

Om vi tar en titt på historien kan vi lokalisera det första derbyt till 1897. I Gelsenkirchen fanns inget FC Schalke 04, i Dortmund fanns inget Borussia Dortmund. I stället var det en match mellan SuS Schalke 1896 och Dortmunder Fußball-Club 95. Under den här tiden var inte fotboll en sport för arbetarklassen – tvärtom utövades sporten av välbeställda herrar. Så låt oss lämna detta bakom oss och blicka framåt.

1925. Första världskriget är över men i Gelsenkirchen och Dortmund är de sociala orättvisorna stora. Samtidigt har fotbollen utvecklats till arbetarklassens sport och nöje. Under en vänlig inramning äger det första mötet mellan Schalke och Dortmund rum. De kungsblå är under denna tid en fotbollsmässig stormakt, medan Dortmund ligger många steg efter. Matchen slutar 4-2. Inte heller 1934, när Schalke vinner det tyska mästerskapet, är rivaliteten påtaglig. Tåget med Schalkes hjältar lämnar Berlin för att åka på en segerturné. Ett av stoppen är i Dortmund där de hyllas av folkmassorna. Regionens stolthet. Ett otänkbart scenario i dag.

Något händer dock efter andra världskrigets slut. Borussia Dortmund vinner Westfalenmeisterschaft 1947 och befinner sig plötsligt i ögonhöjd med Schalke. Tidigare hade rivaliteten varit osynlig eftersom att klasskillnaden var så stor. Men nu började något hända i varje supporters hjärta. Det fanns plötsligt en stolthet som skulle beskyddas, som det skulle värnas om. När Dortmund sedermera blev tyska mästare 1956 och 1957 var lagen inte bara jämlika – plötsligt hade lillebror blivit storebror. Året därefter repade sig Schalke och tog hem det tyska mästerskapet. En mästartitel som för övrigt blev klubbens sista – och tro mig när jag säger att Dortmund-fansen gärna påminner om detta. Nu hade Ruhrområdet två brutalt starka fotbollslag. Konkurrensen fanns där, till viss del även rivaliteten.

Dortmund och Schalke hade utvecklats till ett derby. Dock var det fortfarande förhållandevis lugnt. Publiktrycket var enormt, viljan att vinna likaså. Men aggressiviteten och det stora hatet höll sig borta. Det handlade mer om stolthet. Missförstå mig inte: det var fortfarande ett ruskigt viktigt möte med extrem intensitet. Men den utveckling som skedde under 1970-talet hade inte påbörjats. Ett bra exempel på det är den mytomspunna matchen i Dortmund den sjätte september 1969, trots extrema supporterskaror och totalt kaos blev det inga våldsamma kravaller. Jag återkommer till den matchen.

Under 1970-talet blev det allt tuffare att leva i Gelsenkirchen och Dortmund (inte bara i dessa städer förstås) och i takt med att de sociala orättvisorna ökade, steg även graden av identifikation med fotbollsföreningen. Fotbollen blev livet och nöjet, men också scenen för våld och en ökad aggressivitet. Det vore naivt att tro att derbyna fortfarande var förhållandevis lugna, det var dem inte. Från slutet av 70-talet och långt in på 90-talet var det vardagsmat med stora supporterbråk när lagen drabbade samman. Rivaliteten växte sig större än någonsin och på något vis hamnade vi där vi är i dag. Det är Tysklands hetaste derby, alla derbys moder som det också kallas. Känslorna sprutar ut ur hjärta, hjärna och mun. Lyckligtvis har våldet minskar – men hat-kärleken är lika stor och växer sig bara större.

Numera får du hatet på köpet i din modersmjölk. Rivaliteten tar ofta skämtsamma uttryck, även om våldet fortfarande finns där. Vi har många härliga exempel på hur fansen har jävlats med varandra. Dortmund-supportern som satte en BVB-flagga på Schalkes arena-tak i stället för att skyffla snö, Schalke-supportrarna som hade nästlat in sig på Dortmunds mästerskapsfirande och spelade förenings-hymnen på högsta nivå eller Dortmund-supportrarna som lurade den förre Schalke-tränaren Mirko Slomka att posera med en ”Scheiß Schalke” halsduk.

Historierna är många. Även antalet historiska matcher. Jens Lehmann nickade in 2-2 för Schalke under matchens slutminuter 1997, Dortmund spelade bort Schalke från mästerskapet 2007 och en av mina personliga favoriter: mötet 1969.

6/9 1969. Die Rote Erde, Dortmunds hemmaplan, är knökfull. Över 50 000 supportrar är på plats för att bevittna kampen mellan rivalerna, mellan gott och ont. Det är långt fler på plats än vad det finns biljetter och polisen gör allt de kan för att hålla koll på folkmassorna.

”Jag kommer ihåg som om det var igår. Die Rote Erde är fullsatt, hela anläggningen är hopplöst överfull. En sådan match hade aldrig spelats i dag. Under uppvärmningen fick jag reda på att fansen helt enkelt hade rammat huvudgrinden till arenan. De tog sig in utan biljetter och tog plats precis vid planen. Bakom mitt mål trängdes folk och hängde i princip på nätet”, säger Dortmunds målvakt Jürgen Rynio, som då spelade sitt första derby.

Polisen och ordningsvakterna hade minst sagt fullt upp. Stämningen var furiös och intensiv. Spänningen gick att ta på. Men trots det vansinniga publiktrycket och den extremt överfyllda arenan blåstes alltså matchen igång. Det var tempo och kamp. Bortalaget var dock mer dominant och Hans Pirkner kunde göra 0-1 efter en dryg halvtimma, otagbart för storspelande Jürgen Rynio i mål. Och det var nu Bundesligas kanske mest mytomspunna och kuriösa händelse inträffade.

”Innan jag ens förstod vad som hade hänt stormade jublande Schalke-fans in på plan, förbi mig, och hundarna följde efter dem. De hade ingen munkorg, något som ”Schalkerna” fick känna på. Men jag brydde mig inte alls. Jag var upprörd över målet”, säger Rynio.

Vad var det som hände då? Schalke-fansen sprang in på plan för att fira målet – med viftande flaggor i högsta hugg. Några polishundar, schäfrar, slet sig och sprang efter in på plan. Schalkes Gerd Neuser blev biten i knävecket och tappade känseln, en annan Schalke-spelare, Friedel Rausch fick i stället ett hundbett i bakdelen och föll ner i smärtor. Men hey, det var ju derby. Derbyt är viktigt. Matchen spelades vidare efter att tumultet lagt sig – otänkbart i dag förstås. Dessutom sattes det munkorg på alla polishundar efter denna match.

hundbett
Rausch skriker av smärta när hunden tar hugger in.

Gerd Neuser tvingades av plan då han inte kunde gå. Men Rausch, med ett ordentligt köttsår i baken, fick sig en spruta och sprang haltande in igen. Han spelade klart matchen. I dag har han ett sex centimeter långt ärr som påminner honom om de otroliga scenerna 1969 – som alltså trots allt inte renderade i kravaller mellan fansen.

”Jag var otroligt panikslagen. Smärtan var brutal. Jag trodde att hunden bitit av mig hela min bakdel. Det är något som jag inte ens önskar min värsta fiende. Jag kunde bara sova på mage under flera veckor”, minns Rausch.

Men visst måste vi ge killen en eloge för att han spelade vidare? Matchen slutade till sist 1-1 efter att Dortmunds Werner Weist gjort mål. Rausch blev senare en framgångsrik tränare, och vann bland annat Uefa-cupen med Eintracht Frankfurt. Det är dock inte riktigt det han blir ihågkommen för.

”När jag gick på gatorna fick jag höra ett ’voff voff’ nästan över allt. Nu är det ofta: Rausch? Är inte det han med hunden?”, säger Rausch.

För övrigt fick Neuser och Rausch blommor samt 500 mark av Borussia Dortmund – som kompensation.

Det är vad ett derby mellan Dortmund och Schalke betyder. Livet, historier, glädje, hat, sorg och allt mellan himmel och jord. Vare sig mer eller mindre. Halv fyra är det dags för det 139:e Revierderbyt. Missa det inte.

Gelbe Wand
Inför denna elektrifierade publik spelas derbyt i Dortmund.

/Wingren

Sida 1 av 1
  • Tjänstgörande sportredaktör: Emilia Cederholm
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB