I dag är det två år sedan Robert Enke kastade sig ut framför ett tåg i Neustadt am Rubenberge. Jag kommer ihåg den där kvällen som om det var igår. Det kändes overkligt, olustig men ändå viktigt. Hur hemskt det än låter. Personligen hade jag svårt att förstå vad som hade hänt – och då befann jag mig ändå på avstånd. Jag vill inte veta hur Teresa Enke kände sig då, eller hur hon känner sig nu. Robert Enke lämnade sin fru och ett barn efter sig. Och han lämnade en hel fotbollsvärld i sorg och förtvivlan.

Hur kunde det få hända? Varför upptäckte ingen det? Fick inte Enke tillräckligt med stöd? Depressionen tog hans liv. Enke var Hannover 96:s kanske bästa målvakt någonsin. Det var en tystlåten och sympatisk herre, omtyckt av alla. Och så tog livet slut alldeles för tidigt.
Rubriken till mitt inlägg är hämtad ifrån denna artikel som jag skrev för ett tag sedan, om Andreas Biermann som nekades kontrakt efter att ha gått ut med sin depression.

Skulle vi inte ha lärt oss något av Robert Enkes tragiska öde? Det var ju det viktigaste. Om nu någon måste offra sitt liv för att vi andra ska lära oss något – nog fan vill man se att det hjälper då? Det hjälpte inte Biermann, men lite bättre har det faktiskt blivit. Enbart den här säsongen har Ralf Rangnick (Schalkes tränare), Martin Fenin (Cottbus spelare) och Markus Miller (Hannovers reservmålvakt) gått ut och öppet talat om att de lider av mentala problem. De har alla fått hjälp och behandling. Ingen har behövt hålla det under ytan för att sedan låta det få värsta möjliga utgång. Tack och lov för det.

Långt innan den 10:e november 2009 hade Bayern Münchens storstjärna Sebastian Deisler lagt fotbollsskorna på hyllan. Det var bäst så, för hans mentala hälsa sa han. Han avslutade karriären i förtid men lever i dag. Jag kommer aldrig att glömma hans kärnfulla motivering till varför pressen som fotbollsspelare kan bli olidlig. ”Jag skulle bära tysk fotboll på mina axlar, jag var räddaren, jag?”.

Tyskland, och förhoppningsvis stora delar av fotbollsvärlden, kommer alltid att minnas Robert Enke. Frågan är om man har tagit lärdom av målvaktens tragiska öde? Allt handlade om just det strax efter tragedin, och även ett år senare. Alla pampar, klubbledare och lagkamrater var eniga. Depression skulle inte vara något konstigare än ett avslitet ledband – men vem kan påstå att det inte är det, fortfarande?

Två år har gått nu. Det känns som igår. Bundesliga spelas på som vanligt.

/Wingren