I kväll träder jättarna från München in i Champions League. Med det självklara målet att nå finalen på hemmaplan i Allianz Arena. Då gäller det förstås att först ta sig vidare från den stenhårda grupp Bayern München har hamnat i. Manchester City, Napoli, Villarreal och Bayern München. Mmm, smaka på det. Fotbollsgodis.

Den första nöten som ska knäckas heter Villarreal. Den tyska liga-ettan åker till Spanien med vetskapen om att det verkligen behövs tre poäng. Det här är en grupp där man löjligt nog inte har råd att förlora känns det som. Men det blir så mycket mer än bara en match i Champions League. Kvällens match är Bayerns första riktiga test. Och det gäller att man har kopplat bort det löjliga självförtroende som ligastarten har ingjutet. Eller, koppla bort det ska dem ju inte, men underskattningen känns som ett stort fiende i kväll.

I ligan har det gått lekande lätt för Bayern, bortsett från den konstiga 0-1-förlusten mot Borussia Mönchengladbach första omgången. Sedan dess har laget börjat ösa in mål och Manuel Neuer har stått mer eller mindre sysslolös i målet. Och Franck Ribéry har hittat formen igen. Mario Gomez gör mål på allt. Men kvällens motstånd är av en annan kaliber än SC Freiburg. Framåt hotar en fantastisk kille vid namn Giuseppe Rossi. Nu sätts försvaret på prov. För jag kan fortfarande inte för mitt liv tro på att Münchens backlinje skulle vara så bra som ligaspelet vill ha det till. Vi får se. Det kommer nog att bli en jäkligt rolig match åtminstone med två pigga lag med härliga offensiva spelare. Arjen Robben saknas i München, men det känns inte som hela världen när Müller, Ribéry och Gomez är i slag. Snarare tvärtom, nu tvingas Jupp Heynckes att matcha en spelare som faktiskt jobbar för laget. Det kan vara bra. Lika bra som när Milan fick klara sig utan Ibrahimovic och spelade 2-2 borta mot Barcelona. Som jag njöt. Att slippa se ”Barca” ta de tre poängen. Underbart.

Det spelades matcher i går också. Borussia Dortmund tog emot Arsenal inför ett fullsatt Westfalenstadion. Och fy f*n vilket tryck det var på läktarna. Och ett ljuvligt tifo innan matchstart. Det var en mäktig afton. Hela den tyska presskåren var eniga efter matchen – Dortmund gjorde det mycket bra och stämningen var fantastisk. Ungefär så vill jag också sammanfatta matchen. I ärlighetens namn spelade Dortmund ut Arsenal, sett över 90 minuter. Problemet är att tyskarna inte var effektiva – men Arsenal var det. Då vinner man inga fotbollsmatcher på den här nivån. Det hela påminde mycket om förra säsongens äventyr i Europa League. Kanske kan det bli bättre när skadade Lucas Barrios är med i startelvan igen.

Jürgen Klopp valde att satsa på Sebastian Kehl och Sven Bender centralt på mittfältet. Den tidigare bänkade kaptenen Kehl gjorde en bra match. Bortsett från att han gav bort bollen till Arsenal och van Persie satte enkelt 0-1. Det var till och med nära att Dortmund skulle få lämna arenan tomhänta, men i 88:e minuten tryckte Ivan Perisic till med en volley som borrade sig in i mål. Läckert och viktigt. Otagbart. Förresten fick kroaten ha sitt turnummer 44 på ryggen i går, i ligan måste han spela med 14. I ligan träffar han stolpen. I Champions League träffar han nätmaskorna.

Bayer Leverkusen åkte till London för att ta sig an Chelsea. En match där Chelsea givetvis var den stora favoriten. Men tyskarnas supportrar väckte Stamford Bridge till liv genom att stötta sitt lag och sjunga högst. Och Leverkusen gjorde det bra. De störde Chelsea, försvarade sig bra och hann till och med med att få ett mål bortdömt. Robin Dutt satsade på att köra med Michael Ballack från start, inte något dumt val alls. Även om Ballack kanske borde ha gjort ett mål mot sin gamla klubb när han kom fri. Det var faktiskt först när Ballack vandrade av plan som Chelsea tog över allt mer och gjorde sina två mål. Insatsen var inte det minsta pinsam, Leverkusen har inget att skämmas för. Även om 2-0 låter väldigt surt.

Unge målvakten Bernd Leno, ett riktigt stjärnskott, bevisade en gång för alla att han är ett underbarn. Det är helt galet vilken fart hans karriär har tagit under några veckor. Det kvittade om Torres, Meireles eller Sturridge testade honom. Han stod pall för det mesta. De två mål han släppte in kan han verkligen inte lastas för. Det är helt vansinnigt hur många bra målvakter Tyskland har.

Det var Bundesliga mot Premier League. Engelsmännen gick segrande ur striden, men de orutinerade tyska lagen bjöd på riktigt härliga insatser. Det här kan bli något fint.

I kväll hoppas jag att Bayern gör sitt jobb och tar med sig tre poäng från Spanien.

/Wingren

Sitter ni och är alldeles adrenalinstinna och bara väntar på att Champions League äntligen ska dra i gång? Det gör jag, och jag tackar L’Équipes chefredaktör Gabriel Hanot, som i sann fransk fotbollspionjärsk anda blev fadern till Europacupen som spelades för första gången säsongen 1955/56. Det var givetvis andra tider då. Det såg inte ut som det gör i dag. Det fanns inga oljeschejker, inga bilmiljardärer och inte ens professionella spelare i varje klubb. Real Madrid under ledning av Santiago Bernabéu var givetvis stora, även det legendariska Manchester United-laget med spelare som David Pegg, Tommy Taylor och Duncan Edwards var en stormakt.

Den första Europacup-matchen på tysk mark spelades i Ruhrområdet den 14 september 1955. Inför 6 000 åskådare förlorade Rot-Weiß Essen med 0-4 mot skottska Hibernian Edingburgh. Ingen skräll. Inga konstigheter. Men den internationella fotbollsturneringen började etablera sig, så väl i Tyskland som övriga Europa. Det fanns en föregångare, men tyska lag deltog inte i den turneringen då det tyska fotbollsförbundet förde en strikt anti-professionalism policy. Mitropa-Cup började spelas redan 1927. Då deltog klubbar från Wien, Prag och Budapest, då dessa klubbars länder var först ut med att legalisera professionaliseringen av fotbollen. Sedermera deltog även lag från Schweiz, Italien, Rumänien och Jugoslavien. Det andra världskriget satte dock stopp för denna utveckling.

Borussia Dortmund var nästa tyska lag att ge sig ut i Europa efter att ha blivit tyska mästare säsongen 1955/56. Även Dortmund är ett lag från Ruhrområdet, och den här gången gick det bättre. Efter många om och men. Kvalmotståndet var inte av samma kaliber som det skottska lag som Essen hade ställts mot. Den första september 1956 tog Borussia Dortmund emot Spora Luxembourg på Rote Erde, inför 20 000 åskådare. Redan på den här tiden var vardagliga kvällsmatcher ett faktum i Europacupen, men de tyska mästarna saknade strålkastare på arenan, därför spelades matchen under eftermiddagens sista solljus. Dortmund hamnade i underläge två gånger om men vann till sist med 4-3. Returmötet slutade 2-1, men under denna tid fanns det inga bortamålsregler eller liknande. Därför spelades en tredje match och då vann tyskarna enkelt med 7-0.

I den följande åttondelsfinalen kunde motståndet inte ha varit mycket bättre. Manchester United. Klubben som bestod av i princip hela Englands landslag, som tidigare hade vunnit med 1-3 över Tysklands dito i Berlin. Första matchen spelades på Maine Road, lokalrivalen Citys hemmaplan, inför 78 000 begeistrade åskådare. Och det var den här oktoberkvällen som gjorde Borussia Dortmund till en populär klubb, även utanför Tysklands gränser.
De tyska spelarna hade heltidsjobb där hemma, och denna ovana och magiska kuliss skapade omgående problem. Särskilt för målvakten Heinrich Kwiatowski. Han, liksom resten av laget, hade aldrig spelat under strålkastarljus. Engelsmännen pumpade in inlägg efter inlägg och Kwiatowski hade svårt att se bollarna. Violett gjorde två mål och David Pegg ett. 3-0 i halvtid. Den nu legendariske Adi Preißler, som på denna tid var Dortmunds lagkapten, kunde dock inte acceptera den totala utspelningen av laget.

”Adi Preißler stormade in i omklädningsrummet, sprang ner dem som stod i hans väg och släppte loss ett ordentligt åskoväder. Detta vredesutbrott fick oss verkligen att vakna”, minns den lika helgonförklarade Alfred ”Aki” Schmidt som även minns att tränaren inte ens fick komma till tal, och att Preißler anspelade på ära.

I andra halvlek körde Dortmund över Manchester United. Fullständigt. Kapitulski och Preißler gjorde mål, och endast domarens pipa räddade hemmalaget från ett sällsynt fiasko. När Dortmund-spelarna lämnade planen ställde sig publiken upp för att applådera gästerna, och hemmalagets spelare ställde sig på rad för att även dem applådera gästerna från Dortmund. Returen hemma på Rote Erde slutade 0-0, efter ett flertal missade chanser. 45 000 biljetter hade sålts till matchen, och stadion var fullkomligt överfull. Det var fler som ville ha biljetter, men man vågade inte överbelasta arenan mer än vad som redan gjorts. Och den här gången spelade man under ljuset från strålkastare. Även det är historia. Borussia Dortmund åkte ut ur turneringen men minnet kommer ständigt att leva kvar. Matchen hade gjort ett sådant avtryck att det under de efterföljande åren fortsatte att strömma in erbjudande om träningsmatcher från England. Dortmunds popularitet hade skjutet i höjden på ön.

Lite drygt 55 år har gått sedan Dortmunds europeiska historiebok påbörjades. Senast Borussia Dortmund spelade i Champions League var säsongen 2002/03. Det var nio år sedan. Nu är lusten stor. En hel stad och en hel förening har väntat på denna dag. I dag kommer Champions Leaue-hymnen att spelas på Westfalenstadion igen. Motståndet heter visserligen inte Manchester United, men Arsenal, och som ni vet är även det ett engelskt lag. Det här blir tyskarnas 14:e möte med ett engelskt lag i en europeisk turnering.

Borussia Dortmund: de tyska mästarna inleder Champions League-äventyret mot Arsenal. Biljetterna till matchen tog omgående slut, detta trots att London-klubben inte utnyttjade alla de biljetter som tilldelats. Dessa köptes upp av Dortmund-supportrar. Stora och mäktiga Südtribüne har dessvärre gjorts om till sittplatser, i enighet med Uefas bestämmelser. 65 614 biljetter är sålda. Den före detta Dortmund-spelaren Tomas Rociscky är skadad och går därmed miste om att få ”återvända hem”. Dortmunds spelare har sammanlagt spelat 32 matcher i Champions League – att jämföra med Arsenals 479. Tyskarnas tränare Jürgen Klopp uttrycker det hela mycket enkelt: erfarenhet mot eufori. Båda lag har inlett säsongen svagt, men om de kan nå upp till normal nivå kan vi se fram emot en jäkla fotbollsmatch. Med fart, kreativitet och mål. Anfallsstjärnan Lucas Barrios är fortsatt skadad.

Bayer Leverkusen: den tyska ligatvåan från förra säsongen inleder mot Chelsea. Engelskt motstånd för båda lagen alltså. Och lite av Premier League mot Bundesliga. Bayer Leverkusen har inlett bra mycket stabilare och självsäkrare än Dortmund, och även Chelsea har inlett bättre än Arsenal. För Michael Ballack blir det speciellt att återvända till London och Stamford Bridge, och om förslaget går igenom hos Uefa kommer även Ballack att officiellt tackas av i kväll efter sina år i Chelsea. Lagom till mötet med den förra klubben har Ballack prickat in formen, och har goda chanser till att få starta kvällens match. Det är han som har rutinen och erfarenheten. Å andra sidan är det också han som så ofta har förlorat. Med Tysklands landslag, med Bayer Leverkusen i Champions League och med Chelsea tre gånger om i Champions League.
– För flera spelare är Champions League något nytt. Då är det givetvis mycket upp till mig att leda killarna, säger han på presskonferensen.

I kväll smäller det. Två tyska lag mot två engelska, och vi har mycket hjärtlig fotboll att se fram emot. Hur tror ni att det går?

/Wingren

…eller otur. Det är funderingar av denna karaktär som genomsyrar mig efter Bundesligas femte omgång. Det heter ju att bra lag förtjänar sin tur. Men det är sällan någon påstår att ett dåligt lag förtjänar sin otur. Först och främst vill jag förresten påpeka att jag pratar om formstarka kontra formsvaga lag – någon djupare analys än så vågar jag inte göra efter endast fem omgångar.

Formstarka Bayern: visst mötte man lilla SC Freiburg på hemmaplan. Men att vinna med 7-0, det är verkligen ingen självklarhet. Arjen Robben saknades dessutom, men den där kritiken om att Bayern blir stillastående och idéfattigt utan holländaren kan vi snabbt kasta åt sidan. Det var fart, kreativitet och vinnarmentalitet som banade väg för vinsten. Samt en Franck Ribéy som äntligen har hittat formen igen. Bayern ser ut och beter sig som ett mästarlag, även om de inte har ställts mot något jättetufft motstånd ännu. Allting fungerar, många domslut går deras väg och när en chans mycket väl skulle kunna rinna ut i sanden får man in bollen ändå. Som när Franck Ribéy gör 2-0-målet mot Freiburg. Visst är det ett läckert mål, men under normala förutsättningar ska det där räknas som en missad chans.
Bayern München har hittat formen, och då fungerar allt. Som på löpande band. Är det inte en fantastisk fotbollspsykologisk aspekt? Att det så ofta faktiskt fungerar så här.

Formstarka Bremen: nu har inte Werder Bremen inlett på ett lika rasande sätt som München. Det är inte samma dominans eller självklarhet i spelet som hos Bayern. Men med tanke på hur håglöst och beklämmande katastrofalt Werder Bremen uppträdde förra säsongen så är det spel man nu spelar ljusår bättre. Thomas Schaaf har gjort Werder Bremen till Werder Bremen igen. Laget ligger tvåa i ligan på samma poäng som Bayern. Markus Rosenberg har gjort tre mål och Claudio Pizarro har verkligen hittat formen. Njut av hans bomb-volley vid 2-0-målet mot Hamburg i det heta Nordderbyt.
Bremen har inte tur med domarna eller den sista touchen. Men det faktum att Tim Wiese helt plötsligt blir den där abnorma världsmålvakten just när Per Mertesacker säljs och försvaret ser mycket darrigt ut, eller att Claudio Pizarro är sig själv igen och det ser så självklart ut när han gör mål. Det är nycklar till att Bremen inte ska falla ihop som ett korthus.

Formsvaga Dortmund: mästarlaget har inte direkt rosat marknaden under inledningen av Bundesliga. Bortsett från 3-1-vinsten mot Hamburg, men vi har fått lära oss att det var lika mycket Hamburgs usla sätt som Dortmunds mästerliga sätt. Sedan dess har det sett lojt, slött och idéfattigt ut. Man är inte i närheten av förra säsongens kvalitet. Då verkar det också kunna gå lite hur som helst. Vid Berlins första mål spelar Schmelzer fram bollen efter Weidenfellers räddning. Det hade aldrig hänt förra säsongen. Och lika mycket förtjänade Berlin att få göra det där målet – de gjorde en bättre match helt enkelt. När laget är lite formsvagt uppstår de där dumma och snöpliga misstagen, som ett brev på posten.

VfL Wolfsburg är visserligen inte formstarka. Men de gjorde en bra match efter en jobbigare inledning mot Schalke i söndags. Även här belönade fotbollsguden Wolfsburg eftersom att de var det bättre laget sett över 90 minuter. Om Mandzukic hade tänkt styra in bollen eller ej låter jag vara osagt, bara det faktum att den går in säger allt. En bra insats och du förtjänar ditt flyt. Köln och Kaiserslautern är två andra formsvaga lag, och det blir lätt en straff för mycket eller en stolpträff som hindrar laget från att ta poäng.

Visst, det är ingen nyhet att formen påverkar matchresultaten. Men är det inte lustigt vad som påverkas många gånger? Att det inte alltid beror på att man bara spelar ut sin motståndare, utan att det många gånger sker små saker som verkligen hjälper klubben. Saker som inte har med en formstark spelare att göra. Man vill nästan tala om form-karma, men så långt vill jag inte ta denna fundering.

Så här slutade matcherna i omgång fem:

Fredag 20:30:
FC Augsburg – Bayer Leverkusen: 1-4
Lördag 15:30:
Borussia Dortmund – Hertha Berlin: 1-2
FC Bayern München – SC Freiburg: 7-0
FSV Mainz – TSG Hoffenheim: 0-4
VfB Stuttgart – Hannover 96: 3-0
Borussia Mönchengladbach – FC Kaiserslautern: 1-0
Lördag 18:30:
Werder Bremen – Hamburger SV: 2-0
Söndag 15:30:
FC Köln – FC Nürnberg: 1-2
Söndag 17:30:
VfL Wolfsburg – Schalke 04: 2-1

Så har då Rasmus Jönsson avklarat sin debut för VfL Wolfsburg i Bundesliga. Och det från start ute till vänster på det offensiva mittfältet. Mot Schalke 04. Den grå och trista vardagen i Helsingborg på Olympia har bytts ut till stora, täta och fullsatta arenor med enorm hängivenhet. Tränaren heter nu Felix Magath och lagkamraterna heter bland annat Kyrgiakos, Josué, Mandzukic och Schäfer.

Men det är inte bara Rasmus Jönssons omgivning som är en annan. Visst håller medspelarna högre klass än de i Helsingborg. Framför allt håller motståndarna högre klass. Det går snabbare, det är tuffare och det är svårare. Men Jönsson klarade det galant i dag. I 90 minuter och 15 sekunder, sedan byttes han ut och fick ett stort gäng applåder från sin hemmapublik. Matchen, den slutade 2-1 till Wolfsburg.

Det kunde inte ha blivit bättre för Jönsson. Ty den här matchen var så tysk, den var så typisk Bundesliga. Jag ger mig fasen på att doften av full-gas-fotboll och stenhårda närkamper låg tät över Wolfsburg, över hela Tyskland så här en avslutande söndag. Om det nu doftar något, det vet jag inte. Förbannat vackert, underhållande och adrenalinstint är det i varje fall.

När så Rasmus Jönsson stod där på plan såg han ut som en tändsticka i jämförelse med de andra spelarna. Men det skulle inte stoppa honom, inte i dag. Lyckligtvis fick han sig en tryckare nästan omgående och tog sig en ordentlig flygtur. Och det var viktigt. Efter det spelade han utan respekt, han såg inte lika rädd ut längre. Han fick kännedom om att han är lika lite gjord av glas här i Tyskland som i Sverige. Bortalaget tog ledningen efter ett typiskt måltjuvs-mål av ikonen Raúl. Redan nu var tempot högt i matchen, och det blev bara värre.

När Rasmus fick bollar att jobba med slarvade han sällan bort dem – och då spelade han oftast ganska svårt. Vid ett fåtal tillfällen valde han den enkla, trygga och svenska vägen. Rasmus ville visa upp sig. Visst var det svårt för honom att vinna närkamper, men han stod upp mycket bra och med bollen vid fötterna tog han sig ofta förbi sin gubbe. Och han hade ständigt en idé, precis det som Felix Magath säger sig sakna i truppen. En spelare men en idé. Rasmus noterades för en assist när Wolfsburg kvitterade under första halvlek. En rak löpning och ett kombinationsspel med Marcel Schäfer gav Rasmus tid på vänsterkanten. Utan att tveka tryckte han in bollen i straffområdet, mer eller mindre rakt på Mario Mandzukics panna. 1-1.

Wolfsburg gjorde även 2-1, den här gången utan att Rasmus var inblandad. Mandzukics styrde påpassligt in en pressad frispark. Om det var med meningen eller ej är svårt att bedöma, men Ralf Rährmann i målet hade inte en chans. Rasmus spelade bort ett par bollar under matchen, men kämpade och sprang som en tok och hade ständigt en idé. Han bröts inte på mitten, som man nästan var rädd för, i närkamperna. Han vann till och med bollen ibland, han hade driv nog i steget att sig förbi sin gubbe. Och han spelade med självförtroende.

Det finns ingen anledning att höja Rasmus Jönsson till skyarna i kväll – men det finns fan ingen anledning att inte lyfta på hatten åtminstone.

/Wingren

Vilken galen fotbollshelg det har varit – än så länge. Galnare kan det bli redan halv sex när Schalke och Wolfsburg möts. Jag kan inte låta bli att förundras över resultaten så här långt. Bayer Leverkusen vann riktigt piggt med 1-4 borta mot Augsburg. Då kändes det som om att den där fredagsmatchen skulle sticka ut lite under omgången med fem mål. Men icke. Nej.

Bayern München vann med hela 7-0 på hemmaplan mot ett vanligtvis kompakt och disciplinerat Freiburg. Men bortalaget hade inte en chans att hänga med, de förstod inte vad som hände när Bayern satte fart framåt. Och nu undrar man nästan vem som ska kunna hota Bayern? För inte ser det ut som att Borussia Dortmund kommer att göra det. Många med mig trodde inför säsongen på en relativt jämn kamp mellan Bayern och Dortmund, med viss fördel Bayern. Nu har det visserligen endast spelats fem omgångar. Men det Dortmund som briljerade förra säsongen är borta. Det ser trött, oinspirerat, nonchalant och arrogant ut. I går tog Hertha Berlin en välförtjänt seger borta mot mästarna från Dortmund.

Och den bilden kan då jämföras med Bayern, där det finns en tydlig idé om hur man ska gå framåt och framför allt så fungerar allting. Det bara flyter på. Även Leverkusen ska nämnas med heder i detta sammanhang, så här långt har de uppträtt mycket bra – men utan att briljera.

Som om det inte vore nog fick vi även se Hoffenheim bortaslå stabila Mainz med 0-4. Stuttgart vann hemma med 3-0 mot ett vanligtvis extremt stabilt Hannover. Borussia Mönchengladbach kvalade sig kvar men har inlett den här säsongen oerhört positivt och knep tre poäng efter 1-0 mot Kaiserslautern. Slutligen fortsätter Werder Bremen att göra mål och vinna matcher. I går slog man Hamburg med 2-0 i det heta derbyt i nord. Michael Oenning bör hänga väldigt löst nu. För det såg inte kul ut. Inte alls.
Det blev för övrigt inga svenskmål i den matchen…

…men det kan det kanske bli alldeles strax. När VfL Wolfsburg springer ut inför sin hemmapublik klockan halv sex kommer svenske Rasmus Jönsson att vara bland de elva lyckliga. Rasmus kommer att starta som offensiv vänsterytter i ett 4-2-3-1-system. Det här är en viktig match för båda lagen, och en match som båda lagen mycket väl kan vinna. Wolfsburg har sämre form, men Felix Magath kommer nog att göra allt för att gnida in salt i de fortfarande färska såren.

Som bekant styrde och ställde Magath i Gelsenkirchen under nästan två säsonger. Innan han återvände till Wolfsburg igen. Den stenhårde tränaren pratade ut i en lång intervju i Bild, och han tycker absolut inte att han har gjort fel. Inte i Schalke, inte i Wolfsburg. Inte heller i München eller Stuttgart. Och visst, det går att se olika på de saker som Magath uträttar som ledare i en klubb. Disciplin, böter och transfers. Det är väl den bild som de flesta har av Magath. Och även om han är galen, för nog är han det alltid, så har han verkligen en förbannad förmåga att nå framgång. Nu hade det smakat att sänka sin förra arbetsgivare Schalke. Det tror jag.

För övrigt säger Magath så här om Jönsson: ”Han visar goda intentioner. Det är en fröjd att se honom. Men han kunde äta lite mer…”

Så bänka er framför tv-sofforna och njut av det spektakel som är Bundesliga, och se Rasmus Jönsson göra sin debut på den riktigt stora internationella scenen.

/Wingren

På lördag är det dags för Nordderby i Tyskland. Werder Bremen mot Hamburg. Bortalaget HSV har sett stadsrivalen St. Pauli glida ner i Bundesliga 2 och kan nu lägga allt fokus, allt hat, all vilja och all kamp på mötet med Bremen. Det är två klubbar som har gått på väldigt olika vägar de senaste åren. Resultatmässigt har det gått upp och ner för båda lagen. Men under den yngsta dåtiden har Werder Bremen varit det mest framgångsrika laget av de båda. Bland annat med en ligavinst och regelbunden medverkan i Champions League eller Europa League. Men förra säsongen hände något – allt gick åt helvete. I ligan såväl som i Europa. Den stora skillnaden? Thomas Schaaf, mannen bakom laget, han sitter kvar där på tränarbänken. Det hade han inte gjort i Hamburg.

Det är två stora och traditionsrika föreningar. Låt oss snabbt påminna oss om vad som hände 1999. Thomas Schaaf tillträdde sin post som tränare i Werder Bremen. Det är han än i dag. Michael Oenning är Hamburgs elfte tränare under samma tidsperiod. Bremen satsar på kontinuitet, även när saker går åt skogen. Tron finns där. Och det finns ett klart mål. Om det ibland förvånar mig att Schaaf och sportchef Klaus Allofs sitter kvar? Jo, det gör det. Ibland känns det som om att Werder har stagnerat, blivit trötta och kör sin bil på en bekant väg som inte leder någonstans. Men så helt plötsligt vaknar hela föreningen till liv igen, poängen trillar in och det finns en trygghet. Den där starka tron på vad man sysslar med. Och jag gillar det, fan, jag älskar det!

I Hamburg å andra sidan har man ersatt tränare efter tränare. Det i sig är inte så konstigt, HSV är en förening som ska ligga i topp i alla avseenden. När man då inte gör det kommer behovet av förändring, att något måste göras. Då blir det nästan alltid tränaren som ryker. Det är enklast så. Inför den här säsongen tänkte dock den fräscha klubbledningen om. Det skulle inte bara komma någon ny tränare – det skulle även jobbas efter en filosofi, en strategi. Sagt och gjort. Sportchef Frank Arnesen anländer till Tyskland och Hamburg för att sjösätta ett gigantiskt projekt. Hela HSV skulle rivas och byggas upp på nytt. Ut med det gamla, dyra och trötta. In med det talangfulla, billiga och elektrifierande. Projektet inleddes i somras, inte särskilt länge sedan alltså. HSV är fortfarande en konstruktionsplats, endast grunden har lagts. Men det är nu klubben sätts på prov.
Hur stark är tron på det man gör? Det är tillåtet att göra ett par sämre säsonger när en så här omfattande revolution genomförs. Men en poäng på fyra matcher, vilsna spelare och ett försvarsspel som lämnar allt att önska? Tveksamt. Så hur gör man nu då? Får Michael Oenning, han som skulle genomföra ungdomsrevolutionen, fara och flyga? Eller skickar man i väg Arnesen och hans värvningar? Eller får båda gå? Eller är tron så stark att de blir kvar allihopa?

Det smärtar att se HSV så här. Det är en klubb som hör hemma högt upp i tabellen. Lördagens match mot Werder Bremen känns på förhand som väldigt avgörande för framtiden. Accepterar man en pinsam förlust, eller får Michael Oenning gå helt enkelt? Jag tror på det Hamburg vill göra – men jag börjar undra ifall Frank och Michael är rätt män för projektet.
Hamburg har visat goda intentioner och från och till spelat en frejdig offensiv. Försvaret har dock varit katastrofalt och svängdörrarna har ta mig tusan varit helt uppställda. Vi kan alltså med säkerhet konstatera en sak: det här blir en galet bra match med många målchanser, tuffa närkamper och ett jäkla publiktryck. Så låt oss då lägga alla spekulationer åt sidan och bara njuta av en fantastisk fotbollsmatch. 90 minuter ren fotbollsglädje. Jag gillar det.

Läs mer om matchen här.

Hur ser det ut för de andra lagen i ligan då? Här följer några korta kommentarer:

* I Augsburg väntar man på första segern i Bundesliga. I klubbhistorien. Nu vill man ta tre poäng mot ett betongstabilt Bayer Leverkusen. Där cirkusen med Michael Ballack som direktör ständigt pågår.

* Dortmund behöver vakna till liv och ta tre pigga poäng mot Berlin. Mario Götze och Sebastian Kehl är avstängda, vem ersätter? Berlins Christian Lell känner att laget kan mer och vill att man bevisar det mot Dortmund. Markus Babbel sa inför säsongen att han vill spela lite som Klopps Dortmund. Oavgjort då, eller?

* Gör Bayern München sin plikt och vinner mot Freiburg? Förr i tiden hade ingen tvekat, men Freiburg är kompakta och Arjen Robben är skadad. Demba Cissé är ett offensivt hot mot Münchens försvar.

* Hoffenheim har spelat en mycket bättre fotboll under Holger Stanislawskis ledning, men ofta saknat den sista touchen. Mainz är ett hårt slitande lag som älskar att göra livet surt för motståndarna.

* Kan Stuttgart hitta formen igen och plocka ned Hannover på jorden? Bortalaget är otroligt stabila och förlorar sällan en match men räcker det mot ett taggat Stuttgart? Dystra rubriker kring reservmålvakten Miller men som säkert kan fungera som tändvätska. Får Ya Konan spela från start, eller har Abdellaoue kurerat skadan?

* Ett klassikermöte mellan Mönchengladbach och Kaiserslautern. Hemmalaget har dock inlett klart bäst. Kommer Marco Reus att kunna spela eller har han blivit en ny Robben? Vem träder fram som riktig ledargestalt i FCK när det behövs som mest?

* Ståle Solbakken fick sin vinst senast mot HSV. Lite av pressen är borta, förlöser det laget? Kan Poldi äntligen börja prestera och ha kul i Köln precis som i landslaget? Nürnberg är nöjda med sin inledning, särskilt spelmässigt, men Hecking önskar sig fler avgörande insatser från spelarna.

* Felix Magath möter förre arbetsgivaren Schalke, där han inte direkt är älskad. Rasmus Jönsson har goda chanser till att få göra debut. Men hur har järn-Magaths bötesrubriker påverkat spelarna? Kan Klaas-Jan Huntelaar fortsätta att ösa in mål?

Så här spelas den femte omgången:

Fredag 20:30:
FC Augsburg – Bayer Leverkusen

Lördag 15:30:
Borussia Dortmund – Hertha Berlin
FC Bayern München – SC Freiburg
FSV Mainz – TSG Hoffenheim
VfB Stuttgart – Hannover 96
Borussia Mönchengladbach – FC Kaiserslautern

Lördag 18:30:
Werder Bremen – Hamburger SV

Söndag 15:30:
FC Köln – FC Nürnberg

Söndag 17:30:
VfL Wolfsburg – Schalke 04

/Wingren

Gårdagens match mellan Polen och Tyskland var sannerligen en träningsmatch. Det var överlag en ganska sömnig historia som dock fick ett tämligen dramatiskt slut. Polen tog ledningen två gånger, först via Robert Lewandowski (Dortmund), sedan genom Jakub Blaszczykowski (Dortmund). Toni Kroos kvitterade för Tyskland efter att Thomas Müller kommit in på plan, drev upp tempot och fixat en straff. Matchens absolut sista touch stod Cacau för, som gjorde 2-2 efter en fin aktion från Müller.

Lite snabbt kan vi nog konstatera att: Träsch var inget vidare, Mertesacker var skakig, Klose och Podolski lite avtrubbade, Kroos rör sig för lite, Rolfes såg vilsen ut, Wiese föll mot slutet, Schmelzer tog inte chansen och Götze var inte lika imponerande som vanligt.

På den positiva sidan måste vi nämna Müller som kommer in och vänder upp och ner på matchbilden. Schürrle är fortsatt het. Men som Löw själv sade efter matchen så är det okej med en halvdan insats, dels för att spelarna inte ska gå med huvudet bland molnen, dels för att han testade nya spelare och det nya 4-1-4-1-systemet. Ett system som kommit till för att undersöka huruvida Özil och Götze kan spela tillsammans, tror jag.

—

Avslutningsvis tänkte jag upplysa er om att Rasmus Jönsson har presenterat sig i sin nya klubb VfL Wolfsburg. Dagen efter U21-matchen mot Litauen blev han inbytt när Wolfsburg träningsspelade mot amatörklubben SSV Vorsfelde. Hemmalaget firade 90 år som förening och 1300 åskådare var på plats när Bundesliga-laget kom på besök.
I första halvlek nätade Lakic två gånger om, Dejagah gjorde ett och hemmalaget bjöd även på ett självmål. Är det vänskapsmatch så är det. Då ska man vara vänskaplig.

I andra halvlek kom så Rasmus Jönsson in och gjorde mål första gången han fick nudda bollen. Vilket måste ha varit skönt för honom, för Magath samt för hans lagkamrater. Och extra kul eftersom att herr Jönsson inte ens har tränat med laget. Det här var första gången han visade upp sig för sina lagkamrater och gör ett mål direkt. Mot ett amatörlag, visst, men ändå.
Vid ställningen 2-7 klev så Jönsson fram igen och fastställde slutresultatet till 2-8.

Så här kommenterade tränaren Felix Magath svenskens insats: ”Rasmus Jönsson var kul att se – man märker att det är en spelare som vill uträtta något, som är snabb och aktiv och som dessutom har ett härligt driv mot målet”.

…Och vår nye stjärna säger så här: ”Jag är fortfarande ganska trött, jag spelade ju 90 minuter i går – men jag är glad över att vara här och ser fram emot min nya utmaning”.

Till helgen möter Wolfsburg Schalke i Bundesliga. Då kan Rasmus Jönsson mycket väl få fira sin debut i den finaste av ligor. Just nu nöjer jag mig med att konstatera att han har gjort två mål – i en träningsmatch. Bra så.

/Wingren

Abstinens. Ett enormt sug efter helgen. Endlich wieder fußball, endlich wieder Bundesliga. Men vi är inte där ännu. Landslagsuppehåll är något smärtsamt men nödvändigt. Tyskland är som sagt klart för EM i Polen och Ukraina 2012. Och i kväll spelas en vänskapsmatch i just Polen. I Danzig, förlåt Gdansk. Mot Tyskland. En vacker stad med mycket historia och en alldeles nybyggd arena som är misstänkt lik fotbollsstadion i München.
Kvällens landskamp blir ett test för de båda nationerna, för den nya arenan samt för säkerhetsarbetet. Även om jag för all del hoppas att säkerhetsvakterna ska kunna dricka en kaffe och mest njuta av matchen.

För Miroslav Klose blir det här första matchen han spelar på polsk mark. Någonsin. En stor kväll för den sympatiske och alldeles fantastiske anfallaren som föddes den 9:e juni 1978 i Opale. Med största sannolikhet lär väl även Lukas Podolski spela från start – även han har polska rötter. Lagen har givetvis mötts förr, bland annat i VM 2006 samt under EM 2008. Då slutade matcherna med tyska vinster. 2008 vann Tyskland med 2-0 efter två mål från Podolski, som vägrade att fira. Klose, han assisterade till de två målen. Per Mertesacker kommer att spela från start, men Joachim Löw har ännu inte bestämt sig för vem som ska stå vid hans sida. Blir det Mats Hummels eller kanske Jerome Boateng? Vi vet att Mario Götze kommer att spela från start i stället för Mesut Özil. Kommer han att kunna stå för ännu en oförglömlig insats? Eller är det dags att landa snart kanske? Och hur blir det med Andre Schürrle? Är det så att han får spela i stället för Thomas Müller till höger, eller får Podolski sätta sig på bänken trots allt? Toni Kroos och Simon Rolfes tillsammans centralt, kan det bli bra?

Frågorna är många men i ärlighetens namn behöver Löw inte göra mycket annat än att luta sig tillbaka och njuta. Hur jobbigt är det för honom ifall breddspelarna visar en sån klass att han måste tänka om? Det är ett välkommet lyxproblem. För övrigt har DFB redan bestämt sig för en vistelseort under EM – nämligen på ett fint hotell i Gdansk.
Vi kommer förstås att få se några spelare från Bundesliga i det polska landslaget. Bland annat Kölns Slawomir Peszko och Dortmunds Robert Lewandowski samt Jakub Blaszczykowski.

Några små rubriker från den tyska fotbollsvärlden då:

– Hannovers reservmålvakt går vemodigt nog i Robert Enkes fotspår. Men han har haft styrka nog att gå ut öppet med sin depression och kommer nu att få all den hjälp han behöver. Vi hoppas alla på det bästa.

– Werder Bremens Thomas Schaaf är positiv efter ligainledningen. Men backlinjen är fortsatt bedrövlig och nu saknas Per Mertesacker. Naldo gjorde comeback i en vänskapsmatch mot Union Berlin men till och med Schaaf sågade honom. Han kommer att behöva tid efter 14 månaders skadefrånvaro. Men har Bremen den tiden?

– Felix Magath är i farten igen. Stackars Helmes har gått från att vara en pålitlig målskytt till isolerad träning och böter. Varför? Jo, för att Magath ska, enligt Bild, ha sagt att ”den som tappar bollen och inte springer hemåt får böta 10 000 euro”. Inte lätt att vara anfallare där inte. Även Mario Mandzukic ska ha bötfällts av järnmannen Magath.

– Enligt schweiziska CIES Football Observatory kommer Bayern München att vinna Bundesliga. Dortmund kommer sluta tvåa. Det statistiska underlaget är avancerat och inget jag går in på nu. Den som vill tro på det får göra det. Hur var det nu? Lögn, förbannad lögn och statistik? Hur som haver, CIES prickade in Manchester United, OSC Lille och Barcelona förra året. Men som ni vet vann vare sig Bayern München eller Inter sina respektive ligor.

I går var jag och besökte redaktionen i Stockholm – vilket var precis lika trevligt som vanligt. Jag hann även gästa Eurotalk. Även det trevligt, som vanligt.

Och så avslutar vi med en liten tankenöt. Om ni vore Joachim Löw, vilken startelva hade ni tagit ut i EM? Japp, redan nu måste ni bestämma er…

/Wingren

Som första lag blev det tyska landslaget i går klart för EM 2012 i Polen och Ukraina. För elfte gången i rad kommer Tyskland att delta i mästerskapen. Och efter gårdagens uppvisning kan vi konstatera att tyskarna är ruggigt bra. Helt otroligt bra.
Och jag har varit inne på det förr: Tyskland har för tillfället så många bra spelare att deras C-lag troligen hade vunnit matchen. Kanske inte med 6-2, men nog tusan hade de vunnit. Det är helt jävla otroligt.

Mesut Özil x 2, Miroslav Klose, Lukas Podolski, André Schürrle och Mario Götze stod för tyskarnas mål. Och även om Thomas Müller inte gjorde något mål själv, så förtjänar han att nämnas tillsammans med målskyttarna. Müller är som en härlig blandning mellan Dortmunds ånglok Kevin Großkreutz och Münchens finkänslige spelare Arjen Robben. Det är en sann fröjd att se Müller slita som ett djur i 90 minuter och ändå ständigt leverera gudomliga framspelningar. Och Tyskland är riktigt häftigt just nu. Det finns så mycket talang, rutin, hjärta, kreativitet och beslutsamhet.

Ta Mario Götze som exempel. Efter galan mot Brasilien fick han nöja sig med att sitta på bänken igen, eftersom att Real Madrids Mesut Özil tog hand om den centrala positionen bakom härlige Miroslav Klose. Han blir sedan inbytt när drygt fem minuter återstår, tre minuter senare tar han en lång båglöpning in i straffområdet, Müller lyfter in den och Götze bara hoppar upp och stöter in bollen vid bortre stolpen. Ett mönsteranfall, riktigt fotbollsgodis. Och det av en spelare som alltså inte ens får en plats i startelvan. Så hård är konkurrensen om samtliga platser förutom högerbacken kanske. Det finns väldigt, väldigt många bra spelare i Tyskland. Och ungdomsakademierna fortsätter att spotta fram dem.

I går var det tungt att se Sverige förlora mot Ungern. Det sved, det gjorde det. Men det var lika oundvikligt att dra på smilbanden igen efter att ha sett Tysklands uppvisning mot grannen Österrike. Två baklängesmål blev det, men som Lahm och Löw säger så är det inte hela världen när man gör sex mål framåt. Visst finns det lite att gnälla över, bland annat ser Mats Hummels ut att ha ångest i landslaget, och det är en farlig fiende för en mittback, inte för att han gjorde några misstag men han ser inte ut som ligans bästa mittback. Holger Badstuber går bort sig för enkelt ibland och Toni Kroos tillsammans med Bastian Schweinsteiger släpper till för mycket ytor. Men varför ens fokusera på det här en dag som denna. Tyskland är för jävla bra helt enkelt. Vi nöjer oss med det.

Nu är Joachim Löws landslag ohotad gruppetta efter åtta raka segrar. Fem mål (två av dem i går) har man släppt till, framåt har man gjort 28 stycken. Och då ska det nämnas att Kazakstan och Azerbajdzjan är enligt mig svårare bottenlag än exempelvis San Marino eller Färöarna. Miroslav Klose tillskrevs i går ett mål, han nuddade Özils avslut en liten aning och fick målet. Men varken Özil eller Klose tycker det är viktigt, det kvittar vem som gjorde det. Men för historieböckerna har det betydelse. Om jag inte är ute och cyklar nu så har Klose gjort 62 landslagsmål på 111 matcher. Rekordmålskytten Gerd Müller gjorde 68 strutar under sin karriär.

På tisdag väntar en träningsmatch mot Polen.

/Wingren

I kväll öppnas portarna till stadion i Gelsenkirchen upp. Publiken kommer att välla in för att få se det heta mötet mellan Tyskland och Österrike. Visst är Tyskland en mer överlägsen storebror än vad exempelvis Sverige är för Danmark, men det är ändå en speciell match. Det är landsderby. Och inte bara det – Tyskland kan bli helt klara för EM 2012. En vinst och det är klart. Över. Slut. Sedan är det bara för Joachim Löw att arbeta vidare med detaljer, spela in några nya spännande namn och boka in ett riktigt skönt hotell i Polen eller Ukraina.

För Österrike handlar det om att gripa tag i det där sista halmstrået. Belgien, den nuvarande grupptvåan, spelar mot Azerbajdzjan och Turkiet spelar mot Kazakstan. Det ser alltså ut att vara klart tuffast för killarna från Österrike. Inget snack om det.

Jag kan även förstå varför det viskas om att Didi Constantini kan komma att få sparken ifall Österrike förlorar i kväll. Inte på grund av den här förlusten förstås, utan på grund av stress. Österrike har något av en gyllene generation just nu – och det var ett bra tag sedan. Det är klart att man vill ta sig till ett mästerskap då. Kanske inte nu, men åtminstone till VM. Men om det är rätt att sparka Didi? Det vet jag fan inte. Men vad jag vet är att det var hela 80 (!) år sedan som Österrike vann en match mot Tyskland i Tyskland. Närmare bestämt i maj 1931, då ÖFB vann med hela 0-6. Så om Didi och Österrike löser uppgiften i kväll blir det historiska, och legendariska, surt nog betyder det inte alls att EM är inom räckhåll. Men de kommer att kunna knacka på dörren åtminstone.

Didi gör allt han kan för att fixa det omöjliga. Han har tagit tillbaka skandalspelaren Marko Arnautovic efter att ha sparkat ut honom i mars. Givetvis har Marko och Didi kommit överens om en mängd olika regler – och om Marko bryter mot en enda så skickas han hem direkt. Men ändå, han är med och han är i form. Han är lite som en mini-Zlatan för Österrike. Det är klart att han behövs. För det här är trots allt inte en lika omöjlig uppgift för Österrike som det hade varit för San Marino. Eller som den tyske tränarikonen Christoph Daum så korrekt uttrycker det:

– Varför skulle ni inte ha en chans? Senast var insats bra, det var endast resultatet som inte stämde, säger han till Österreich och syftar på 1-2-matchen i Österrike.

Men så på tal om Marko Arnautovic igen. De uppsatta reglerna hemlighålls givetvis, men några saker vet vi: Marko sover ensam i ett rum och får inte prata med media.
– För journalisterna är det inte bra, då ni får mindre att skriva om. Men för oss är det säkerligen ingen nackdel, säger lagkapten Marc Janko när en journalist undrar ifall Arnautovics munkorg är något positivt.
Skön inställning det där.

Vad menar du med rubriken då, tänker ni som har orkat läsa så här långt. Jo, i Österrikes startelva återfinns det hela sju stycken spelare från Bundesliga. Och snacka om att de kommer att ha med sig ett flertal käppar ut på planen – bara för att kunna sätta dem i de tyska hjulen, som annars bara snurrar och snurrar. Vi har redan nämnde Arnautovic från Werder Bremen, Pogatetz och Royer från Hannover, Harnik från Stuttgart, Baumgartlinger från Mainz, David Alaba från München samt Fuchs från Schalke.

Just för ytterbacken Christian Fuchs blir det speciellt. Matchen äger rum i Gelsenkirchen, hans hemstad och fotbollshem. Fuchs är en mycket duktig spelare och det skulle inte förvåna mig alls om han sänker ett festsuget Tyskland med en frisparkskanon – på ”hemmaplan” dessutom.

Tyskland då? Ja, dels kan ni läsa min artikel här. I övrigt tycker jag att det ska bli väldigt kul att se om Mats Hummels och Per Mertesacker kan harmonisera i mittlåset, om Kroos och Schweinsteiger verkligen kan ta hand om det viktiga defensiva arbetet tillsammans samt om André Schürrle spinner vidare på sin landslagssuccé och petar Lukas Podolski för gott kanske. Joachim Löw har satt Mario Götze på bänken, då Mesut Özil har företräde. Philipp Lahm har som bekant flyttat över till vänster igen och kampen om högerbacksplatsen är ganska öppen. I kväll kommer Schalke-sonen Benedikt Höwedes att ta hand om den – inför sin egna fans. Och jag tror att han kommer att göra det bra, åtminstone defensivt.
Och just det, Manuel Neuer återvänder till sin gamla stadion, sin gamla publik.

Avslutningsvis: Visste ni att Mesut Özil och Thomas Müller tillsammans värderas till ungefär 60 miljoner euro? Det vill säga samma summa som hela Österrikes startelva…

/Wingren