Det är annorlunda att vara förälder till en tonåring, jämfört med ett mindre barn. Största skillnaden tycker jag är att man kan vara hemma en hel dag, men inte träffas mer än när det är dags för att äta. Eller på väg till toaletten eller köket för att hämta något. Sedan snabbt tillbaka till det egna rummet, stänga dörren och fortsätta med datorn, mobilen eller en bok.

Förr var det alltid något man skulle fixa, något spel man skulle vara deltagare i eller någon Barbiedocka som behövde en motspelare.

Även om jag är rätt bra på att leka är det faktiskt ganska skönt. Att lämna det där stadiet då man ständigt behöver finnas till hands kan vara lite skrämmande till en början, men som sagt, när man så småningom vänjer sig känns det rätt gott. Och utvecklingen mot självständighet är inget man ska försöka förhala. Som förälder får man försöka sparka undan egots fula tryne, titt som tätt.

Sen finns det andra saker jag inte ser fram emot. Fester, fylla, killar…Men det får jag ta då. Också det är ju en naturlig process i utvecklingen. Bara det att man minns hur man var själv. Tyvärr.

Jag har tur. När jag har ett problem som inte vill lösa sig, då har jag en person jag ringer. Förutom att hon är bland annat psykolog, är hon framförallt en fantastiskt inkännande människa. Jag ser det som en stor gåva att kunna ringa henne när jag kört fast. Jag är tacksam.

En av de bästa sakerna med henne är att hon är så rak. Det är något jag saknat tidigare, kanske på grund av min vänlighet, inte vet jag, men människor i allmänhet har haft en tendens att behandla mig lite…mjukt. Det är trevligt ibland, men när det gäller personlig utveckling tar det för lång tid om man ska dansa runt den heta grytan. Därför har jag bett henne säga det jag behöver höra, och det funkar utmärkt.

Idag fick jag en sån otroligt tydlig insikt i vårt samtal. Ibland är det bara som om det legat någonting för, eller över, och när man tar bort det blir allt så solklart. Det är underbart när det sker.

Hon har hjälpt mig mycket med min egen utveckling, men också väldigt mycket i min föräldraroll. I några av de mörkaste stunderna har hon hållt upp sin lykta och visat mig rätt väg. Jag vet inte om jag kan riktigt sätta ord på min tacksamhet. Men jag lovar att försöka.

Tack också fina A för alla gåvor idag. Du har ett stort hjärta, och vi är väldigt tacksamma. Bara så du vet.

Jag vaknade helt uppjagad i morse, efter en väldigt otäck dröm. När jag lugnat mig insåg jag att den var ett intressant uppslag till en bok. Så det kommer den bli. Börjar…nu! Nej, men så här drömde jag:

Jag hade precis skrivit på kontraktet till en helt fantastisk lägenhet, och kände mig så där vuxen och stolt som man kan göra ibland. Jag såg mig omkring på de luftiga ytorna, de fräscha golven, och den väl tilltagna takhöjden. Sen tog jag min jacka och gick ut i den sköna sommardagen, spatserade långsamt nerför gatan och såg hur grannarna höll på att klippa de stora gräsytorna, som av en händelse låg precis framför min uteplats. Det kändes bara bättre och bättre, nu började även ångesten över att ha skrivit på det där stora lånet att lägga sig. Jag vände om för att ta en sista sväng i lägenheten innan jag åkte vidare. Men när jag stod utanför hittade jag inte dörren. Eller rättare sagt lägenheten. Alla lägenheter var bebodda och jag trodde jag gått fel. Till slut kände jag mig förvirrad och frågade en granne som först inte ville hjälpa till, men sen pekade på den dörren jag ville ha det till och sa:

”Alltså, jag vet inte, men hennes förra man var…väldigt speciell. Kanske har med det att göra…” Sen gick hon. Jag gick fram och kikade in genom fönstret och såg hur någon lagt fram stora köttstycken för upptining, kanske som förberedelse för en grillkväll, tänkte jag. Trots att jag knackade kom ingen till dörren. Eftersom jag köpt lägenheten satte jag nyckeln i dörren och sköt upp den försiktigt. Samtidigt som jag tog ett par steg in i hallen och ropar ”hallå”, dyker en man i min ålder upp inifrån sovrummet, klädd i en taskig t-shirt, fläckiga, en gång vita boxerkalsonger, och toppluva. Han vräker sig ner i en soffa som han verkar ha dragit med sig direkt från soprummet, och stirrar på mig.

”Vad fan vill du?” säger han.

 ”Äh, jag har köpt den här lägenheten…men vem är du, vad gör du här?” Han fnyser till åt mitt svar.

”Jag äger den här lägenheten. Halva iallafall. Du har köpt den av min fru, eller förra fru. Men jag tänker inte flytta, så stick nu för helvete!” Jag blir rädd, förvirrad och säger:

”Men vad ska jag göra med lånet då, jag har ju kontrakt, vi ska bo här jag och mitt barn.”

”Inte fan vet jag, och ser det ut som jag bryr mig? Ut nu, fort som fan!” Han skriker och flyger upp ur soffan, samtidigt som jag flyr ut genom dörren. Men jag ger mig inte. Efter en lång väntan ser jag honom lämna huset. Min kamplust har vaknat till liv. Jag känner pulsen öka när dörren slår igen bakom mig, och ljudet från båda låskolvarna skapar en känsla av trygghet när jag vrider om låsreglarna inne i den varma hallen. Åtminstone för stunden.

Mitt i natten vaknar jag av ljud utanför dörren. Jag flyger upp med bultande hjärta, ser hur låsreglagen börjar röra på sig, men jag hinner fram och håller emot på insidan. Jag känner hur han vrider nyckeln hårdare, jag kämpar för att hålla mot, fingrarna börjar bli fuktiga, greppet börjar glida och…plötsligt släpper han. Jag hör hans andetag, precis som han antagligen mina genom dörren. Jag kikar genom titthålet, men det är mörkt. Och tyst.

Känslan var så stor, och jag var så liten. IFK Göteborg hade precis vunnit semifinalen i UEFA-cupen 1982, och jag var tolv år. Fotboll var mitt liv, IFK var det största. Jag minns hur jag rusig av lycka vällde ut ur Ullevi tillsammans med över 50000 människor, med kinderna hettande av glädje och upphetsning. Jag minns också hur glädjen för en kort stund förbyttes i skräck när min späda kropp trycktes ihop med de runt omkring och mina fötter plötsligt befann sig en bit ovanför marken. Jag svävade, men inte av lycka. Och jag kände paniken när jag förgäves skrek efter min pappa som försvann längre och längre bort. Men det löste sig. Pappa kom ikapp, och jag fick glass i bilen.

 1986 stod jag på läktaren och såg Blåvitt besegra Barcelona på Ullevi med 3-0. Torbjörn Nilsson var utomjordisk, och hade en perfekt sidekick i Johnny Ekström, den vindsnabbe, även kallad ”Kallebäcksexpressen”. Den gången var jag 194 centimeter och klarade mig betydligt bättre efteråt också. Fast lyckokänslan var nog ungefär densamma.

Jag tror det var 2003 och jag var på derby mellan Blåvitt-ÖIS, och hade med min dotter för första gången. Jag var osäker på vad hon skulle tycka, men när Tomas Rosenkvist sköt in 5-2 minns jag hur jag höll om hennes lilla kropp som darrade av lycka när vi hoppade och gapade och sjöng i ren eufori tillsammans med 40000 andra jublande fans. De övriga tretusen deppade. Och min flicka bubblade och babblade, och påminde mig om mig själv. Både då och nu. Vi somnade båda två med sången från IFK-klacken i våra öron, och de randiga halsdukarna bredvid oss.

För ett par år sedan blev Blåvitt Svenska mästare för första gången sedan 1996. På söndag har de chansen igen, i en direkt avgörande finalfest på Gamla Ullevi. Hoppas, hoppas att det blir guld igen. Hoppas. Hoppas.

Jag pratar i telefon med min dotter som är i Stockholm, när min käre kollega lutar sig fram och ropar:

”Stackars dig Johanna som har en sån pappa”, med ett brett flin. Svaret kommer direkt:

”Det är ingen fara för mig, men det är nog värre för pappa som måste stå ut med såna arbetskamrater.” Hon är kvick som en vessla i kommentaren. Det gör mig glad. Du vet, äpplet och päronträdet…

Jag lägger för säkerhets skull till, att jag har världens bästa arbetskamrater. Verkligen, absolut toppklass. Bättre stämning kan man leta efter. Länge. Och utan att lyckas. Så det så.

”Var försiktig med vad du säger till barn. Om de får höra något tillräckligt ofta börjar de tro på det.”

Paul McGee

Jag skäms. Trots att jag inte röstade på högeralliansen står jag nu där som en del av samhället, och skäms. För mig som tycker att alla är värda ett hyggligt liv, oavsett om man är sjuk eller frisk, mår jag illa när jag läser det här.

Att vara frisk är ingen självklarhet, inte heller någon rättighet. Men att drabbas av sjukdom också ska innebära att man tvingas lämna ifrån sig sin värdighet, det är för mycket för mig. Att tvingas stå och se på hur samhällsskyddet monteras ner bit för bit smakar illa i munnen.

Vi har fått lite mer pengar i plånboken, vi som jobbar. Jag skulle gladeligen avstå dem om det innebar att alla som tvingats till ett liv där de inte kan påverka sin egen inkomst fick behålla sin värdighet och slippa ifrågasättas. Är det verkligen den människosynen vi har, i landet Sverige 2009? Jag hoppas inte det, men tvekar.

”Vi ska sätta åt fuskarna och klämma åt bidragstjuvarna!” Så lyder motiveringen. Hur många känner du som på krogen, kalas och bröllop vill bemöta den ständiga frågan:” Jaha Bosse, vad jobbar du med nu förtiden?” med att svara:”Nah, jag är sjukskriven vettu, förtidspensionerad sen ett tag.” Jag kan svara på det. Jävligt få.

Till alla er som tror att man lever gott på sjukpenning, eller socialbidrag för den delen: Man gör inte det. Inte ett jävla dugg. Prova själv får du se. Särskilt du med den höga lönen som sitter och ondgör dig över alla bidragsfuskare som du kallar dem, sjukskrivna för oss andra, som nu kastas ut i kylan. Det är du som borde skämmas över vart vårt samhälle är på väg, inte jag och alla andra som vet hur det egentligen ser ut.

Det tråkiga är att du inte ser det. För du vill inte. Nu när alla fuskare kläms åt får du ju några tusenlappar mer varje månad. Och det är ju viktigt. Eller hur?

Vi mötte seriens bästa lag i ett kallt, blött och mörkt Göteborg. Senaste matchen var en stenhård kamp där vi tappade allt på slutet och åkte hem med sex-noll i baken, med mungiporna neråt. ¨

Idag hade vi lånat några tjejer från det fantastiskt duktiga -98laget, och våra tjejer bjöd verkligen upp till dans. När krutröken lagt sig blev slutresultatet fyra-tre till dem, men vi hade då lyckats bjuda på två självmål. Det är sådana dagar det är värt allt slit vi lägger ner.

Jo mådde inte riktigt bra, hösten är inte hennes bästa tid. Men efter en stunds vila kom hon in i andra halvlek och jagade skiten ur deras stjärna. Hon är en fighter av bästa märke. Pappas flicka.

Det var längesedan nu, men idag känner jag den så starkt igen. Saknaden. Tomheten. Förr när jag och Jo var tillsammans så mycket var den så stark, så närvarande att det gick att ta på den. När jag lämnat henne och klev tillbaka in i vårt gemensamma rum igen, men utan att hon var där, fylldes jag av en längtan som fick mig att sjunka ner på knä och gråta ut min saknad.

Jag brukade förundras över hur en så liten person kunde fylla upp ett rum så, få färgerna att bli klarare och livet att dansa lite extra. Bara vetskapen att hon var runt hörnet var glädje.

Den här helgen har vi varit tillsammans nästan dygnet runt. Och nu ikväll, precis som då, känner jag den där känslan när jag ställer mig mitt i rummet. Allting ligger kvar som vi lämnade det. Våra kuddar och filtar i soffan när vi såg på film, godiset och glasen, och längtan i mitt bröst. Tårarna längs mina kinder. Allt är där. Utom du.

Jag saknar dig alltid när du inte är här. Liten som stor.

Alltså, det här med svininfluensan och vaccinering eller inte…Jag tycker det är skitjobbigt med alla olika bud hit och dit. Eftersom barnen ska massvaccineras i skolorna måste man ju ta ställning. Normalt sett har jag aldrig ens funderat på att vaccinera för influensa, men nu gäller det barnen.

Ena dagen pratar man med någon som övertygar en åt att det känns som självklart att barnen ska ha en spruta, varför inte liksom?

Nästa dag får man reda på att biverkningarna är lika illa som influensan. Plus att innehållet i vaccinet är högst tveksamt. Om någon också är allergisk mot ägg kan man ändå inte ta den. Vad är det för grej? Och hur blir det nästa år om influensan kommer i en starkare form?

Så, hur ska ni göra, ska ni och/eller era barn vaccinera er?

Jag brukade ganska ofta bidra med filmtips på min gamla blogg. Nu känner jag att det är dags även här.

Jag och Jo hade en skön eftermiddag i stan med lite fönstershopping innan vi kröp in i biomörkret med popcorn, choklad och Bonaqua päron, för att se Bröllopsfotografen, den nya svenska filmen med bland annat Kjell Bergkvist och Johannes Brost. Och Tuva.

Den var riktigt bra! Mycket känslor, småstadsromantik krockar med överklassens livsstil i Stockholm. Underbart skönt att se en film med sin tonårsdotter som var barntillåten och ändå inte innehöll en massa sex, knappt någonting faktiskt. Med en skön känsla i kroppen lämnade man biosalongen och vandrade hemåt i det kalla oktoberregnet.

Vill man hålla sig hemma och föredrar mer action och poliser i huvudrollen kan jag verkligen med gott samvete framföra Johan Falk, en serie i fyra delar om en enhet som faktiskt existerar inom polisen. Jag tillhör inte dem som går igång på Beck och Wallander, stryker hellre tvätt, men det här är något helt annorlunda. Kanske för att allt är inspelat i vackra Göteborg? Om du sett Livvakterna, Tredje vågen och …någon mer jag inte minns just nu, så är det samma polis, Jakob Eklund, men i ny omgivning.

De som känner mig vet att jag är ett stort Brad Pittfan, och jag vet inte om jag skrev om den, men Inglorious Bastards är något av det bästa på bio just nu. Lysande skådespelare, grym dialog och sedvanligt Tarantino-underhållande. Kanske lite i blodigaste laget, men smart. Grymt smart.

Betyg? Stark fyra rakt över hela linjen. Jo instämmer. Eller jag tror det. Hon sover visst redan…