I natt var en liten resa tillbaka i tiden. Min dotter var sjuk, halsont maximus. Så även om hon nu är tonåring behöver man ändå bli lite ompysslad. Och det blev hon. I stort sett i koma letade jag fram värktabletter, hämtade vatten och diverse andra nödvändigheter. Vi somnade kanske vid fyratiden, sen var hon uppe igen klockan åtta. Det var inte min kropp, men jag steg upp ändå.

Missförstå mig inte, jag tycker om att ta om hand. Faktum är att jag gjorde det så ofta under hennes uppväxt att jag ständigt knaprade på sömnbehovet och återhämtningens möjligheter. Till slut var det så att jag drog ett häftigt andetag bara hon nös till. Bara för att jag var så tröttkörd. Och rädd att inte orka med.

Hon var ett så kallat ”öronbarn”, med ständiga öroninflammationer, vilket innebar ett antal vakna nätter i väntan på att vårdcentralen skulle öppna. Att sätta in rör i öronen hjälpte, men inte helt. En senare konstaterad astma gjorde vintrarna till hårda tider. Framför allt för henne, men naturligtvis för hennes föräldrar också.

För man är ju både orolig, och med tiden ganska uttröttad, vilket gör förmågan att hantera oro ännu sämre.

Men jag skulle ändå inte velat vara utan de stunderna, för även om de är jobbiga och ibland skrämmande, så skapar de det där speciella bandet, tryggheten och kärleken. Fast just då, när man är mitt upp i det känns det naturligtvis som man kunde slippa. Vore konstigt annars.

Men då skulle vi inte kunna skratta åt alla gånger jag med hög stämma läste ”Pulvret hjälper till”, vilken jag fortfarande skrattar åt, i väntrummet på öronmottagningen på Mölndals sjukhus. Eller idag kunna skratta åt när hon fick åka ambulans efter att ha ätit tvål till fredagsgodis…En annan sak som jag tyckte var rolig var när vi möttes av en riktigt otrevlig läkare på Olskrokens vårdcentral efter en helt sömnlös natt, och Jo tyckte tydligen också det, för när han efter stort surande slutligen lutade sig fram för att titta i hennes hals spydde hon ner hela hans vita rock…

Men stunden efter opererandet av öronen då hon inte fick luft och sköterskorna anklagade mig för att ha låtit henne opereras trots att hon var sjuk (vilket inte var sant, jag hade naturligtvis överlämnat det beslutet till doktorn), kunde man kanske sluppit.

Å andra sidan minns jag hur jag under min praktik på Sahlgrenska träffade en gammal vän från fotbollen. Han berättade hur hans dotter blivit körd akut med ambulans från vårdcentralen dit till sjukhuset och akutopererats under natten för en hjärntumör, och att de nu satt och vakade vid hennes säng. Då var hon knappt fem. Lika gammal som Jo var. Den dagen skyndade jag mig hem och kramade min ölskling extra hårt, extra länge. Det finns alltid olika perspektiv i tillvaron.

Nej, nu ska jag steka lite pannkakor. Det är dagens önskan, och den har jag inget emot att uppfylla. De ska också fyllas med björnbär och lite kall glass. Vad då? Har man ont i halsen så…

Ha en fin dag.

Jo, igår fyllde han år. Världens finaste kille. Eller man får han väl betecknas som nu. Min son.

Tyvärr fick man ju inte ens prata med honom, eftersom han nu valt att tälta med alla andra grabbar som luktar fotsvett i armèns grova kängor, men vi har å andra sidan redan firat honom. Nu fick han nöja sig med min skönsång på telefonsvararen.

När han tog studenten i somras hade hans fantastiska morbror klippt ihop en dvd med bildmaterial från hans första stapplande steg fram tills dagens mer fokuserade passgång:-) Vi som hade den stora glädjen att få vara premiäråskådare fylldes så till bredden att det skrattades och gräts om vartannat. Tack Noa för den fantastiska upplevelsen! (som jag också fick på egen kopia:-)

Jag tror inte jag varit med om så många andra som på ett så omedelbart sätt berört andra som Natanael gör. Vart vi än varit, vilka han än träffat, har de efteråt alltid sagt ”å vilken fantastisk kille”, de goda orden och omdömena har förefallit osinliga. Och de har sedan efteråt frågat hur det går för honom, när han kommer med igen, och så vidare. Vilken fantastisk egenskap, att kunna beröra människor så, genom att bara vara.

Själv brukar jag tänka på honom, och beskriva honom, som ”god hela vägen rakt igenom”. Om någon ber mig beskriva honom brukar jag säga så. Jag tror det är det alla andra också känner. Att han är god hela vägen, rakt igenom.

Så jag hoppas livet ska vara på det sättet att du får fortsätta vara den du är. Att du orkar ta de prövningar som kommer i din väg med den trygghet du redan bär på, och ser det som just det, en prövning på vägen. Och att du alltid fortsätter vara den där goa killen vi alla tycker så otroligt mycket om. Men det är jag rätt säker på. Du är ju han, som är god hela vägen rakt igenom.

Jag älskar dig, finaste sonen.

Jobbar med ny hemsida och blogg. Nya tider på gång. Stay tuned!

Tänk om vissa förstod vilken skada det gör när vi skuldbelägger och skapar dåligt samvete, istället för att uttrycka det vi menar på ett rakt och förståeligt sätt.

Puss.

Jag vaknade i morse med en tanke som jag ville skriva ner direkt, men eftersom jobbet kallade fanns det inte möjlighet till det. Nu är de vassa formuleringarna borta, naturligtvis…

Men jag tror att spåret utgick från den fråga jag fick förra veckan, om varför jag tror att det enligt alla undersökningar visar på att tjejerna i dagens samhälle drar ifrån pojkarna, både i skolan och fritidsverksamheter.

Jag svarade att jag tror att kraven höjts så mycket i skolan, att det inte längre går att  hänga med utan att lägga ner mycket tid. Grabbarna är i många fall mycket mer måna om sin sociala status och tillhörighet, än vad det står i betyget. Tjejerna pluggar i mycket större utsträckning, något jag fått bekräftat både i yrket och i min dotters klass.

Själv var jag duktig i skolan, men pluggade i stort sett aldrig. Jag spelade fotboll och ishockey varje dag, men kunde ändå hänga med. Jag tror inte det går idag, jag hade hamnat i kölvattnet i skolan.

Jag läste också igår en artikel om att unga tjejer mår allt sämre än deras jämnåriga kamrater av motsatta könet. Det gör mig inte förvånad. Tyvärr.

För är det inte så, att en kvinna måste vara så mycket bättre, så mycket trevligare, så mycket …allt, för att bli accepterad som framgångsrik?

Det känns så. Men jag kan ju ha fel. Hoppas det.

För att fortsätta på politikertemat, såg jag igår Mona Sahlin hävda att alla jobbcoacher är skit och ska bort. Jag säger tack, Mona, från mig och mina kollegor. Men jag tror du har fel. Jag tror väldigt många är nöjda med sina jobbcoacher. Det är vad feedbacken här säger ialla fall.

Till exempel har jag under sommaren träffat en tjej som trots utbildning och bra referenser inte fått komma på en enda intervju. Vi skrev om hennes cv och diskuterade lite andra saker man kan tänka på, och när vi träffades efter min semester hade hon varit på tre intervjuer och fått minst ett jobberbjudande. Jag har också en god vän, Anders, som även han är jobbcoach. Jag vet att han har hjälpt många framåt i karriär och liv.

Jag tror man ska vara ganska försiktig i sina uttalanden som partiledare i valtider.

Och hur är det nu man säger, ”man ska inte kasta sten i glashus…”

Jag ser dem på teve och tänker att jag vill vara intresserad. Jag är en medveten peson som tycker att jag bryr mig, både om mina medmänniskor och miljön.

Jag vill veta vad de står för, varför de ska få mitt förtroende.

Men efter några minuter försvinner det där intresset och lusten att få veta i det vanliga munhuggandet. Representanter för de olika partierna som står och kastar skit på varandra, som mer och mer går i affekt och glömmer att det visst var en debatt, där det också ingår att låta den andre uttrycka sina åsikter.

Egot tar över hos de unga fotsoldaterna. Det gör mig less och intresset försvinner. Ser hellre den lustiga mustaschen på metrologen Anders i Tv4 som guppar och rör sig. Funderar en stund om den är på riktigt, men det verkar så. Tänker att man kanske skulle skaffa en sån. En riktigt maffig grej med vaxade böjar i ändarna.

Men det är inte många fler än Tom Selleck som bär upp en mustasch utan att se fånig ut. Och jag är inte Tom.

Som du förstår försvann mitt politiska engagemang ut genom fönstret ganska snart. Tror jag läser mig till det jag vill veta. Ungefär som vanligt alltså.

Jag möter dem varje morgon. Med påsar fyllda av blöjor, katetrar, gummihandskar och andra nödvändigheter.

Och jag tänker, ”fan vilken tur att ni finns.” Vilken tur att det finns människor som vill och orkar arbeta med alla gamla och sjuka. Ni är fan-tastiska.

Hemtjänstens lokal ligger på vägen till min bil. Jag brukar tänka sådär när jag möter dem. Så även idag.

En sak som ofta slår mig nu för tiden, är att väldigt få har något mål framför sig. Ingenting de strävar mot. Inte konstigt då att så många befinner sig i tillstånd som kräver någon form av oral stimulans.

Men det är inte heller riktigt sant. Alla har en inre önskan, en dröm, något de skulle vilja uppleva eller känna. Men av olika anledningar är de för rädda för att ta den där känslan och lyfta ut den i ljuset. I rädsla över att andra ska skratta åt deras dröm. I förminskning av sig själva tänker de att ”det är ingen idè, det skulle aldrig gå. Skulle jag kunna bli det?”

Jag träffade Terry Evans vid några tillfällen, för ett antal år sedan. En del av er kanske har sett honom som medium på TV4+, där han på sin engelska är knivskarp i sina analyser. Han sa till mig så här:

”Listen to your feelings, put words upon them, then act upon them. They will never tell you a lie. Feelings are the messengers from tour soul. ”

Hur mycket enklare skulle inte livet vara för de flesta, om vi slutade låta intellektet styra, och lyssnade mer på vad vi egentligen vill, inte vad omgivningen tycker att vi borde?