Vi hade en pappa – dotterdag idag. Den innehöll lite shopping och ett par rejäla mackor på vår gemensamma favorit, Subway.

Den avslutades med att jag tog mig till frisören och försökte snygga till mig lite. Det gick sådär.

I bilen på vägen dit berättade hon en rolig grej, från gårdagens försenade kalas för mammas del av släkten. Hon är en riktigt bra historieberättare, håll den tanken i minnet.

På slutet av kalaset var det som brukligt dags att sjunga för huvudpersonen. I det här fallet två huvudpersoner eftersom hon där också har en lillasyster som också precis fyllt år. Lillasyster låg dock på golvet med huvudet gömt under händerna för att undvika det pinsamma när alla andra står upp och sjunger och stirrar på en med glada ögon. Det kan vara mycket för vem som helst.

J härdade ut sången, och när den tonade ut började hon slappna av. Ända tills någon tyckte att det skulle sjungas en gång till, de var ju två födelsedagsbarn!

J försökte stillsamt protestera, menade att det var fullt tillräckligt med den sången som varit. Hennes moster lutar sig då förtroligt fram och viskar: ”Tycker du det är pinsamt?”

J känner sig lättad över att någon förstått hennes inställning till den här delen av kalaset. Tonårstiden är väl den tiden då vi mer än någonsin vill undvika pinsamheter. Hon lutar sig tillbaka mot sin moster och säger: ”Ja, verkligen.

Resultatet blir inte det väntade. Mostern ställer sig upp och säger högt och tydligt: ” Nej J vill inte att vi sjunger mer, hon tycker det är jättepinsamt!”

Vilket får till följd att J får faluröda kinder. Det noterar moster, och påpekar det för dem som eventuellt har missat det. Mosterns man är spansktalande, och för att inte han heller ska missa det, säger hon högt till honom: ”Look, tomata, tomata si!”, och pekar på J:s kinder.

Jag skrattade så jag kiknade. Look, tomata!

Underbart.

Carolina Gynning ska sluta blogga. Den nyheten tog över mediaflödet nyligen, och jag var tvungen att se var allt ståhej kom ifrån.

Hon hade blivit utsatt för några anonyma haters och nu bestämt sig för att det fick vara nog, dags att slå igen butiken.

Med de vidriga kommentarer som fick Marcus Birro att göra samma sak i minnet, något av det sjukaste jag läst faktiskt, ville jag se om det här låg i samma division.

Det som gjorde mig mest förvånad var antalet kommentarer. Hundratals på i stort sett varje inlägg, oavsett om det var en bild på hennes nya solglasögon eller information om vad hon ätit den dagen. Innehållet på bloggen gjorde mig varken chockerad eller något annat känsloläge, jag tycker alla får skriva vad de vill. Jag behöver ju inte läsa det.

Det som gjorde mig illa till mods var några av kommentarerna, och inte de som hon störde sig på. Som till exempel den unga flickan som i kommentatorsfältet bad om råd hur hon skulle göra för att få ge ut en bok. ”Tycker du att vara med i ett teveprogram, typ Big Brother är rätt väg att gå?”

Det fanns fler såna godbitar. Med en dotter som är nybliven tonåring fick jag rysningar vid tanken på att det kunde varit hon som hade såna funderingar.

Men det är klart att det inte är något konstigt med det, Carolina Gynning fick ju ett nytt liv genom att ha sex på teve på bästa sändningstid, blev kändis och fick ett liv hon bara kunnat drömma om ifall hon inte klivit in i det där huset.

Tonåringar är lätta att påverka. Jag är socionom och jobbar med ungdomar. De tar intryck och vill göra avtryck. Då är det lätt att sikta in sig på genvägen. Att det kan bli ett pris de får betala av under resten av livet är inget man funderar på då. När man ung lever man där och då. Precis som det ska vara. Det enda man kan göra som motvikt är prata med dem. Säga vad man tycker, vad man känner, vad man anser riktigt. Vara vuxentråkig. Realistisk, utan att krossa framtidsdrömmar.

Jag tycker det är tråkigt att hon väljer att sluta. Eller jag vet inte. Men om det bara är för att några bestämt sig för att provocera henne tycker jag det. Anonyma mobbare är ett av nätets ofrånkomliga ogräs, fega as som inte vågar stå för vad de säger och tycker. Men ett par negativa, av tusentals som tycker att hon är bäst i världen…är inte det att överreagera lite? Det måste väl gå att förhandsgranska kommentarerna även på hennes bloggportal?

Vad det gäller min oro för att det skulle kunna varit min dotter som skrev den där kommentaren, så är det väl med det som allt annat när det gäller ungdomars liv. Man kan bara hoppas att den moral och sätt att leva man bidragit med fram tills dess kan hjälpa ens barn att inse vad som är rätt och fel i livet. Att göra rätt val.

Och kunna ha en bra diskussion när de valde hel galet. För det är lika säkert som att det regnar på midsommar, att de väljer fel ibland.

Precis som du och jag.

Det händer ganska ofta att man gnäller över saker. Som att barnen inte är där, att de inte gör som man säger, helt plötsligt blir svåra att få tag på bara för att de blivit tonåringar och så vidare.

När man möts av nyheter som den här,http://www.aftonbladet.se/nyheter/article5563427.ab   

då blir man tyst för en stund. Då känns det där man störde sig på väldigt futtigt, och man skäms lite för att man lät så triviala skitsaker reta upp en.

Vidrigt. Fruktansvärt. Det finns inte ord som räcker till.

Trots att det var längesen nu, har jag aldrig vant mig vid eller tyckt att det känns normalt att lämna mitt barn och sen inte ses på en vecka. Det är inte så det ska vara.

När min dotter var mindre hände det ganska ofta att jag satt en stund i bilen utanför dagis på måndagsmorgnarna, ”bytardagarna”, och grät en stund innan jag åkte vidare till skola eller jobb. Ofta var det trötthet som gjorde mig extra känslig, men det fanns andra saker som gjorde det värre.

Det värsta jag visste var att lämna henne för en vecka och det inte hade varit bra den där sista dagen. Och det händer ju ganska ofta att morgonstök med trötta barn blir lätt kaotiska, kläder som ska på, inte ska på, saker som ska med och…ja du fattar. Det är lätt hänt att rösten höjs, saker sägs, paniken skriker en i örat i takt med att klockan tickar på.

Då är det inte kul att säga hej då, och vänta en hel vecka med att ställa saker och ting till rätta. Inte kul alls.

En sak som däremot är rätt bra med att ha delad vårdnad är att man kan hitta på något kul, läs gå på krogen, ibland om man vill. Visst kan man det i en familjesituation också, men det är ändå ganska annorlunda. Att vakna och vara dagen efterseg med småbarn hemma är inte alltid mysigt, eller hur?

Idag är jag lite så. Dagen efterseg alltså. Det händer ganska sällan nuförtiden men ibland är det kul. Att gå ut alltså.

Eftersom jag varit singel ganska länge händer det att jag pratar med en tjej då och då. Och det är otroligt hur ofta det kommer upp som en av de första frågorna: ”Vill du ha fler barn?”

Det kan vara lite svårt att svara på efter fem minuter…

Jag förstår att det är skillnad för kvinnor, och jag skulle aldrig vilja beröva någon glädjen av att bli förälder. Men jag tror inte det går att tänka så.

Det är ungefär så jag brukar svara. Att om jag träffar någon jag älskar och vill leva mitt liv med, så vill jag säkert det.

Något jag däremot är riktigt säker på, är att jag aldrig mer vill gå igenom en separation med barn. Ett bra sätt att undvika det är att få chansen att lära känna den man skaffar barn ihop med, innan man går vidare. Det ger inga garantier, jag vet, men oddsen ökar drastiskt.

Mer kan man nog inte begära.

Jag hade aldrig kunnat tänka mig att det skulle bli så. Jag som växte upp i en lång tradition av kärnfamiljsliv, hela släkten kryllar av högstadieförhållanden som glidit över i familjebildande och giftemål.

Plötsligt stod jag där, inte bara med ett barn, utan två, som ensamstående pappa. Men vad gör man när det känns som det liv man lever i, den relationen som ska ersätta ens tidigare familjenärhet, håller på att slita en i stycken? Man försöker och försöker men till slut måste man ge upp.

Jag ångrar inte det. Man kan inte ångra saker man gjort eller valt. Vi gör det som vi anser nödvändigt för att kunna överleva, kunna gå vidare.

Visst har det varit otroligt jobbigt ibland, när energin varit så låg efter nätter av vakande med hög feber och öroninflammation, att man nästan dragit sig fram med tänderna. Men jag vet inte om det är lättare att vara förälder i en haltande tvåsamhet. Att dels ta hand om barnen, och samtidigt gå och må dåligt över vad man känner för sin partner. Jag kan bara säga att det blev bättre för min egen del. Den tiden jag varit förälder själv har fungerat bättre. För att jag mådde bättre, var lyckligare. Då blir man självklart en bättre förälder.

Jag har barn med två olika mammor. Bara det. Jag skämdes för det förr, det gjorde jag. Men inte nu längre, dels för att jag är nästan vuxen på riktigt och tycker att folk får väl tycka vad de vill, men kanske mest för att jag har så fina barn. Tonåringar. Men tokfina.

Och jag har bra relationer med deras mammor. Naturligtvis har det inte alltid varit så muntert, men ändå. Man löser det. Till slut går det riktigt bra.

Eftersom det här är mitt första inlägg vill jag passa på att klargöra att det naturligtvis inte går att vara pappa på deltid. Jag har bloggat tillräckligt länge för att vara medveten om att det går att hänga upp sig på det mesta. Jag syftar naturligtvis på att det bos här på deltid. Förälder är man alltid, absolut. Men bestämma får man bara göra halva tiden. Oroa sig är dock tillåtet på heltid. Så, då var väl det avklarat.