Tjoho! De första andelarna i boken är sålda. Spännande…undrar vem det är? Kanske mamma…Nej, jag sa att dom skulle vänta…kanske Jan Guillou…eller…spelar naturligtvis ingen roll. Men kul!

Hmm, jag har tydligen fått en inflammation i käkmuskeln…Hur gick det till, jag som knappt säger något på hela dagen? 🙂

Vill du vara med och skapa en ny bok? Satsa på den du tror kommer bli nästa storsäljare och få del av vinsten.  Gå in och se hur: http://www.eurekaforlag.se/

Jag vet ju vilken jag tror på…:-)

Imorse var det dags för bilbesiktning, en upplevelse som på något sätt är lika nervöst som ett tandläkar besök, Det är något med den där makten den där besiktningsmannen plötsligt besitter, som de emellanåt också gärna demonstrerar. Det gick ganska bra. Han var rätt snäll.

Jag vet inte om det är bara jag, men jag tycker det är lite tragiskt när Femman envisas med sina realityprogram. Idag var det Ullared igen. Det är inte direkt i syfte att framställa människor i god dager som man siktar in sig på speciella karaktärer. Jag tycker det i de flesta stunder handlar om lyteskomik. Att göra sig rolig på andra människors bekostnad, i de flesta fall personer som inte förstår att folk sitter hemma och skrattar åt dem. Personligen gillar jag det inte alls. Men å andra sidan har mobbing aldrig varit min kopp the…

Lillebror Schulman presenterar inom kort sitt och kanalens senaste lågvattenmärke i ämnet. Men han har å andra sidan aldrig gjort någon hemlighet av att han tycker om det. Att mobbas alltså.

”Jag var bara ett barn. Utan en tanke på att göra någon illa. Inte på något sätt. Allt jag ville, var att få vara som alla runt omkring mig, en vanlig pojke. Jag bad inte om att slitas i stycken, förnedras och lämnas åt mitt öde. Om jag nu skulle bli det jag förvandlades till, varför fanns ingen där för att stoppa mig? Vad var rättvist i det? Och att sedan ha mage att anklaga mig, peka finger och säga ”det var han, det där är monstret, den skyldige…” Jag skakar på huvudet, inte bara i oförstånd utan också i en ganska stor del förakt. Ni förstod inte. Kanske ville ni inte förstå. Alla tecken fanns där, men ni valde att blunda. Borra ner huvudet i sanden, tillräckligt djupt för att varken se eller höra. Då hade ni fått ta ansvar. Det var lättare att hoppas att allt skulle gå bra. Och om det inte gjorde det, kunde ni alltid peka era dömande fingrar och säga att han är galen. Pojken där. ”

Nicklas är bara tretton år när han misshandlas så svårt att han nästan mister livet. Han förnedras under tiden det pågår av sina plågoandar för att han bär dyra märkeskläder. Men det är hans mamma, ägare till den framgångsrika reklambyrån i stan, som tycker att han ska ha dem, inte han. När han får sina Björn Borgkalsonger intryckta i munnen önskar han att hon inte köpt dem, att hon lyssnat för en gångs skull. Innan det blir svart.

Men han kommer tillbaka. Lyckas förtränga smärtan, tillräckligt för att skapa en familj med fru och barn, utåt sett ett liv som vem som helst. Men i hans undermedvetna puttrar vreden, och när han inser att hans fru bedrar honom övergår puttrandet till att koka över i ett vansinne han inte längre kan kontrollera.

Så börjar min bok. Inledningen alltså. Resten är en del av beskrivningen av innehållet.

Det som är nytt med det här förlaget är att man som privatperson har möjlighet att bidra till att böcker man tror på kommer ut på hyllorna. Inte bara de böcker som förlagen tycker ska finnas där. Man kan också välja att investera i boken, och därmed också ha möjlighet att inte bara se till att bidra till kulturutbudet, utan också kunna få del av eventuell vinst. Jag tycker det är en kanonrolig idè. Förhoppningsvis många andra också.

Jag är rörd över hur många som verkligen uttryckt sin glädje över mitt stora steg mot att förverkliga min dröm, att få se det jag skrivit säljas till allmänheten, att människor jag inte känner ska läsa och förhoppningsvis beröras. Det är stort.

Jag har verkligen jobbat hårt, det måste jag ge mig själv. Ungefär som jag gick tillväga som pojk och ville bli fotbollsproffs och stod från morgon till kväll med bollen, eller löptränade i skogen. Men istället för att springa har jag skrivit. Varje dag, efter jobbet, på helger, ibland på jobbet…Men precis som då kan jag inte säga att det känts som om jag kämpat direkt, bara gjort det som krävts för att bli bättre. Och naturligtvis för att jag älskar det. Att berätta historier.

På måndag ska jag berätta hur upplägget ser ut. Hur ni kan, om ni vill, bli delaktiga i framställandet av min bok. Det är en av huvudidèerna i det här projektet, att lämna över en del av makten över vad som publiceras till folket. En tanke som sitter mycket väl hos mig.

Men nu ska jag vila mig lite, har precis kommit hem efter grill och ”Zlatan show”, och en full arbetsvecka som kryddades med gårdagens glädjepiller. Gick och la mig ganska sent igår, om man säger så…

Tack alla fina människor. Sov gott, dröm sött.

För några dagar sedan var jag redo att lägga mina författardrömmar på hyllan. Efter ännu ett refuseringsbrev kändes det för första gången motigt. Jag har faktiskt inte tagit det speciellt hårt innan, jag har trots allt fått en del fin kritik och varit nära någon gång, och som okänd debutant utan ett känt namn eller liknande i bakfickan, gäller det att ha flyt. Eller vara riktigt j-vla bra förstås.

Men ígår när jag öppnade inkorgen låg där ett mail från ett nystartat förlag som hade läst mitt manus och tyckte det var skitbra, och undrade om jag ville vara med från början i deras uppstart? Hmm, okej då:-)

Dom har en helt ny affärsidè inom förläggandet som tilltalar mig oerhört mycket, och jag tror det kommer bli en stor succè. Dom kommer satsa hårt under bokmässan och då kommer jag stå där i deras monter och göra reklam för min egen bok. Helt surrealistiskt, men superroligt! Och vilken boost för skrivarlusten!

Jag återkommer med mer detaljer.

Just nu måste jag bara hjula några varv i lägenheten.

I natt var en liten resa tillbaka i tiden. Min dotter var sjuk, halsont maximus. Så även om hon nu är tonåring behöver man ändå bli lite ompysslad. Och det blev hon. I stort sett i koma letade jag fram värktabletter, hämtade vatten och diverse andra nödvändigheter. Vi somnade kanske vid fyratiden, sen var hon uppe igen klockan åtta. Det var inte min kropp, men jag steg upp ändå.

Missförstå mig inte, jag tycker om att ta om hand. Faktum är att jag gjorde det så ofta under hennes uppväxt att jag ständigt knaprade på sömnbehovet och återhämtningens möjligheter. Till slut var det så att jag drog ett häftigt andetag bara hon nös till. Bara för att jag var så tröttkörd. Och rädd att inte orka med.

Hon var ett så kallat ”öronbarn”, med ständiga öroninflammationer, vilket innebar ett antal vakna nätter i väntan på att vårdcentralen skulle öppna. Att sätta in rör i öronen hjälpte, men inte helt. En senare konstaterad astma gjorde vintrarna till hårda tider. Framför allt för henne, men naturligtvis för hennes föräldrar också.

För man är ju både orolig, och med tiden ganska uttröttad, vilket gör förmågan att hantera oro ännu sämre.

Men jag skulle ändå inte velat vara utan de stunderna, för även om de är jobbiga och ibland skrämmande, så skapar de det där speciella bandet, tryggheten och kärleken. Fast just då, när man är mitt upp i det känns det naturligtvis som man kunde slippa. Vore konstigt annars.

Men då skulle vi inte kunna skratta åt alla gånger jag med hög stämma läste ”Pulvret hjälper till”, vilken jag fortfarande skrattar åt, i väntrummet på öronmottagningen på Mölndals sjukhus. Eller idag kunna skratta åt när hon fick åka ambulans efter att ha ätit tvål till fredagsgodis…En annan sak som jag tyckte var rolig var när vi möttes av en riktigt otrevlig läkare på Olskrokens vårdcentral efter en helt sömnlös natt, och Jo tyckte tydligen också det, för när han efter stort surande slutligen lutade sig fram för att titta i hennes hals spydde hon ner hela hans vita rock…

Men stunden efter opererandet av öronen då hon inte fick luft och sköterskorna anklagade mig för att ha låtit henne opereras trots att hon var sjuk (vilket inte var sant, jag hade naturligtvis överlämnat det beslutet till doktorn), kunde man kanske sluppit.

Å andra sidan minns jag hur jag under min praktik på Sahlgrenska träffade en gammal vän från fotbollen. Han berättade hur hans dotter blivit körd akut med ambulans från vårdcentralen dit till sjukhuset och akutopererats under natten för en hjärntumör, och att de nu satt och vakade vid hennes säng. Då var hon knappt fem. Lika gammal som Jo var. Den dagen skyndade jag mig hem och kramade min ölskling extra hårt, extra länge. Det finns alltid olika perspektiv i tillvaron.

Nej, nu ska jag steka lite pannkakor. Det är dagens önskan, och den har jag inget emot att uppfylla. De ska också fyllas med björnbär och lite kall glass. Vad då? Har man ont i halsen så…

Ha en fin dag.

Jo, igår fyllde han år. Världens finaste kille. Eller man får han väl betecknas som nu. Min son.

Tyvärr fick man ju inte ens prata med honom, eftersom han nu valt att tälta med alla andra grabbar som luktar fotsvett i armèns grova kängor, men vi har å andra sidan redan firat honom. Nu fick han nöja sig med min skönsång på telefonsvararen.

När han tog studenten i somras hade hans fantastiska morbror klippt ihop en dvd med bildmaterial från hans första stapplande steg fram tills dagens mer fokuserade passgång:-) Vi som hade den stora glädjen att få vara premiäråskådare fylldes så till bredden att det skrattades och gräts om vartannat. Tack Noa för den fantastiska upplevelsen! (som jag också fick på egen kopia:-)

Jag tror inte jag varit med om så många andra som på ett så omedelbart sätt berört andra som Natanael gör. Vart vi än varit, vilka han än träffat, har de efteråt alltid sagt ”å vilken fantastisk kille”, de goda orden och omdömena har förefallit osinliga. Och de har sedan efteråt frågat hur det går för honom, när han kommer med igen, och så vidare. Vilken fantastisk egenskap, att kunna beröra människor så, genom att bara vara.

Själv brukar jag tänka på honom, och beskriva honom, som ”god hela vägen rakt igenom”. Om någon ber mig beskriva honom brukar jag säga så. Jag tror det är det alla andra också känner. Att han är god hela vägen, rakt igenom.

Så jag hoppas livet ska vara på det sättet att du får fortsätta vara den du är. Att du orkar ta de prövningar som kommer i din väg med den trygghet du redan bär på, och ser det som just det, en prövning på vägen. Och att du alltid fortsätter vara den där goa killen vi alla tycker så otroligt mycket om. Men det är jag rätt säker på. Du är ju han, som är god hela vägen rakt igenom.

Jag älskar dig, finaste sonen.

Jobbar med ny hemsida och blogg. Nya tider på gång. Stay tuned!