Japp. Så är det. Kort och inte så jättegott.

Lyssna på ”Bow down before the blood court” här.

Den gamle Mayhem-bossen, som mördades av Burzums Varg Vikernes för 19 år sedan, var inte direkt känd för att vara någon glad gamäng.

Snarare en elitistiskt driven black metal-ideolog som hyllade diktaturer, sägs ha varit pådrivande bakom de kyrkbränningar som drabbade Norge under 1990-talets början och ansvarig för all sköns pest och pina.

Men frågan är om inte till och med den liksminkade Øystein Aarseth skulle ha dragit på smilbanden över det här gänget. Som är en samling 13-åringar som tolkar låten ”Freezing moon” från milstolpen ”De mysteriis dom Sathanas” (1994). Och som gör det bra.

Spana själva in nedan. Extra pluspoäng för att en och en halv av medlemmarna dessutom visar upp en chic corpsepaint. Och att sångaren svingar en lie.

Källa: Metal Injection.

Man kan ju verkligen säga att den tyska metallabeln har ökat på sitt internationella kapital just i dag. Kontrakten tycks ha flugit över halva jorden, vilket har gjort att det just efter att värvningen av australiska Deez Nuts blivit offentlig presenteras ännu en akt i stallet:

Svenska black metal-kungarna i Watain.

Vilket innebär att gruppen ytterligare accelererar sitt avancemang inom branschen. Och bara ett par månader efter att deras förlagskontrakt med BMG Chrystalis Scandinavia (mer om detta här) blivit offentliggjort också kan se sig handplockade till ett av scenens mest respekterade skivbolag.

– Century Media är grymt peppade på att jobba med Watain, hälsar bolagets Europachef Antje Lange.

– Den här gruppen har allt: karisma, en benhård önskan att erövra världen och en trovärdighet som är ovanlig i dag. Detta och deras kreativitet och musikaliska genomslagskraft kommer att ta dem till toppen.

USA-chefen Don Robertson:

– Det finns få grupper som påminner mig om känslan jag som tonåring fick av Slayer, Venom och Mercyful Fate. Watain är en av dessa och jag ser fram emot att få vara en del av deras växande karriär.

Trions femte album är planerad att släppas första halvåret 2013. Den ännu namnlösa skivan följer upp genrebändande ”Lawless darkness” från 2010 och föregångaren ”Sworn to the dark” (2007), båda presenterade via Season Of Mist.

Här kan du lyssna på gruppens samlade verk – även innehållande fullängdarna ”Rabid death’s curse” (2000) och ”Casus Luciferi” (2003) samt mastiga livedokumentet ”Opus diaboli” (2012).

Tanken var att det dödsmelodiska Göteborgsgänget inom kort skulle packa väskorna för en omfattande vända runt om i Europa tillsammans med bland andra Keep Of Kalessin och Warbringer.

Så blir det emellertid inte. Med mindre än en vecka kvar till planerat avstamp i holländska Haag bekräftar bandet nu att hela schabraket är inställt. Anledningen till detta sägs vara att arrangören inte har lyckats lämna de garantier som gruppen kräver.

”Beroende på avsaknaden av pålitlig information och uselt promotionarbete har biljettförsäljningen varit förbluffande låg. Vi kan inte kasta oss ut på en månadslång turné med fem band bara för att mötas av stängda spelställen eller utan att veta att allt som behövs för gigen är uppstyrt”, skriver bandet i ett uttalande.

”Vi förstår att många är besvikna och det är vi också. Var förvissade om att vår bokningsagent har gjort sitt yttersta för att rädda turnén, men den bistra verkligheten är att vi inte hade något annat val än att ställa in. Vi är djupt ledsna över situationen.”

Svenska fans behöver emellertid inte bryta ihop riktigt än. Via Facebook informerar trummisen Anders Jivarp mig att det fortfarande finns möjlighet att de planerade spelningarna i Malmö den 17 december och i Stockholm kvällen efter verkligen blir av.

– Eventuellt gör vi några av gigen. Vi får se, skriver han.

Mer om detta när det blir bekräftat med andra ord.

Dark Tranquillitys senaste utgåva är ep:n ”Zero distance” som släpptes i mars via Century Media. Den går att lyssna på här.

Det handlar uppenbarligen mycket om nötter i dag.

Från de som befinner sig i Robb Flynns så kallade godispåse, till ett gäng som så sent som i måndags kunde tillskansa sig skamliga 11,2 procent i väljarstöd i en opinionsundersökning gjord av Aftonbladet/United Minds.

I detta sammanhang har nu Century Media känt sig tvingade att avge sitt bidrag – genom att presentera att de precis har slutit band med australiska rapcorecombon Deez Nuts.

Det innebär att gruppens tredjefullängdare titulerad ”Bout it” kommer nå världens skivköpare via det tyska storbolaget, och det så tidigt som under första kvartalet nästa år. Gruppen, som bildades efter att frontfiguren JJ Peters tidigare grupp I Killed The Prom Queen lade ner verksamheten 2008, har tidigare släppt skivor via bland andra Stomp Entertainment och Mediaskare och kommer även att fira tredjeverket med en omfattande Europaturné tillsammans med bland andra The Ghost Inside och Stray From The Path – som faktiskt ämnar besöka Sverige.

Den 29 januari nästa år korkar den partyglada gruppen upp på N3 i Trollhättan, medan Huset i Huddinge får besök två dagar senare.

Här kan du lyssna på gruppens skivor på Spotify.

Tänk dig att du blir drabbad av bråck. Sällan en kul upplevelse, antar jag. Är själv lyckligt odrabbad av nämnda åkomma.

Men betänk att ovan nämnda tillstånd resulterar i att nödvändiga muskelbarriärer brister – och dina tarmar hamnar i pungen.

Ouch. Så att säga.

Det är emellertid exakt vad som har drabbat Robb Flynn, frontman i liveutgåveaktuella Machine Head.

Den Oaklandbaserade 44-åringen, som under sina första år på jorden kallades Lawrence Matthew Cardine, har nämligen sedan juni förra året kämpat mot ett ljumskbråck som de senaste månaderna har resulterat i att hans tarmar har trillat ner i kulpåsen.

Så här har han tidigare berättat om sin åkomma:

– Det ser ut som att jag har en tredje testikel. Det har förvisso inte varit alltför smärtsamt och jag har besökt doktorn vid ett flertal tillfällen för att kolla upp det, men han sa att jag inte skulle kunna sjunga på några veckor om jag la mig under kniven.

– Det tanke på att det inte var ett alternativ bokade jag in operationen till januari när jag skulle ha turnéledigt. Dessvärre har mina tarmar svullnat upp rejält under våra senaste framträdanden och i går (måndag) var smärtan så outhärdlig att jag tvingades åka till akuten. Beskedet där var att jag skulle bli tvungen att opereras.

Flynn genomgick ingreppet i går förmiddag lokal tid på Fairview Southdale-sjukhuset i Edina, Minnesota och med tanke på den film och de bilder han har lagt upp på exempelvis Twitter tycks han vara vid gott mod (om än något öm) efter 90-minutersoperationen.

Frontmannen ska nu flyga hem till Kalifornien och vila upp sig, vilket innebär att Machine Head tvingas ställa in nio spelningar på bandets just nu pågående turné tillsammans med Dethklok, The Black Dahlia Murder och All That Remains. Först den 24 november beräknar gruppen att kunna återvända till vägarna, i Portland, Oregon.

Kvartettens liveutgåva ”Machine fucking Head live” (lyssna) släpptes i går via Roadrunner. Så sent som i somras spelade enseblen i Sverige, på festivalen Metaltown i Göteborg. En :+++:-recension av det framträdandet går att läsa här.

Klippet nedan har förvisso inget med heavy metal att göra, om man inte då räknar in det material hushållstingesten är gjord av.

I stället är det bara ett klipp som är kul. På ett sånt där fnissigt pinsamt sätt i sin balans mellan vad som skulle kunna vara och vad som egentligen är sant och korrekt.

För självklart är ”nyhetsinslaget” fejk. Närmaste besämt hämtat från ”The today show” för snart 30 år sedan. Kul är det icke desto mindre.

Efter den elektroniska örontortyren här innan behövs det ju något att spola rent hörselgångarna med. Gärna något tufft, lagom moshigt och eggande för att göra kroppen redo för ett pass på gymmet.

Tack och lov då för Hatebreed.

Jag säger det igen: Tack och lov för Hatebreed!

Connecticutcombon (detta ord används bara för att det är så kul att skriva och ser vid en snabb anblick ut som en huvudstad i Långtbortistan) har nämligen förgyllt dagen genom att presentera det första studiosmakprovet från kommande skivan ”The divinity of purpose”.

I slutet av januari nästa år är hela konkarrongen ute i handeln via Nuclear Blast. Fram till dess får ”Put it to the torch” hålla pulsen uppe på en behagligt hög circlepitnivå.

Okej. Nu har tonen kanske blivit lite väl allvarsam här under ett par dagar.

Någon kanske till och med är lite arg på mig, speciellt efter det senaste inlägget om Manowars hycklande.

En välkänd strategi i dylika fall: styr över ilskan mot något annat. Likt denna video, som de senaste dagarna har fått thrash metal-dyrkare världen över att nära nog förklara krig mot en hel musikgenre.

Jag talar så klart om det där tilltaget som kvalar in som ett av veckans (hittils, må tilläggas) dummaste. Att göra en dupstep-remix på låtarnas låt, nämligen Slayers ”Angel of death”.

Resultatet är en provokation mot god smak. Ett analt övergrepp på den goda metalsmaken. Ett tilltag som faktiskt är så upprörande att det måste spridas vidare.

Bara så att vi kan lida ihop. Och kanske starta en stödgrupp för traumatiserade metallskallar.

Det här inlägget har perkolerat i bakgrunden av medvetandet ett tag. Men av sedvanliga anledningar (trots envisa påtryckningar från mitt håll så har dygnet fortfarande inte inflationsuppdaterats till 36 timmar) så har det inte blivit av att omsätta tankarna i praktiken.

I dag kom den så. Den där aktuella nyhetskroken som gör att det finns något nuvarande att hänga upp åsiktskoftan på – nämligen att Manowar har presenterat tre Sverigebesök (den 8 i Karlstad, dagen efter i Örebro samt den 10 i Stockholm) i mars nästa år.

Det är emellertid inte detta som inlägget ämnar diskutera. Och inte heller att kvartetten, så fort den får scengolv under fötterna, tycks anse att det mest pinsamma uppträdande är fullkomligt okej och att det är precis sånt som deras fans vill ha.

Åsikter om detta har presenterats tidigare, senast i form av min recension av gruppens headlineframträdande på Getaway Rock i Gävle i somras. Och det finns säkert anledning att återkomma till just det senare.

I stället tänkte jag plocka upp en tråd från ett inlägg jag skrev inför julibesöket i Sverige – och de åsikter jag nyss hade presenterat angående skivan ”The lord of steel”.

Det som då hade släppts var en så kallad ”Hammer edition” av skivan genom nedladdning på hemsidan för runt 90 kronor och den så kallade ”Steel”-utgåvan som bonusprodukt till brittiska tidningen Metal Hammer.

Och det var ju rätt billiga produkter. Som lät för jävligt. Och som såg vansinnigt fula ut, likt en provokation från en grupp som konsekvent har satsat på att utveckla hårdrockens inspelningstekniska grunder som dess Conan-estetik (om det är av ondo eller av godo överlåter jag till dig att ha din egen åsikt om).

Kort sagt: ”The lord of steel – Hammer/Steel edition” var krämarutgåvor. Som också var det enda fansen hade att hålla till godo med samtidigt som Manowar genomförde en handfull spelningar under sommaren. Det vill säga en skiva som lät rent provocerande uselt, med ett burkigt basljud som trycker upp sig i ditt ansikte likt en ovanligt envis gatuförsäljare. Eller, som jag uttryckte det i blogginlägget jag hänvisar till ovan:

”Det liksom skär i öronen. Låter som att Joey DeMaio spelar med en felkopplad Hobbexdist genom en förstärkare med spruckna högtalarelement. Som en Ikeaborr mot diamant. En irriterad bålgetning inne i huvudet. Ja, egentligen som allt annat än ett korrekt producerat instrument.”

Vilket så klart är illa i sig. Att medvetet släppa en pruttprodukt och samtidigt kräva fansen på pengar för att låta samma klutt pryda skivsamlingen tyder på dåligt omdöme och står i bjärt kontrast till Manowars ständiga brösttoner om att de minsann gör allt de gör med sina beundrare i åtanke.

En uttalad ståndpunkt som ekar extra tomt med tanke på vad businessensembeln under hösten har hittat på.

För snart en månad sedan, den 19 oktober närmare bestämt, släpptes nämligen den officella cd-utgåvan av Manowars elfte studioalbum (ja, jag vägrar fortfarande att räkna in 2010 års nyinspelning av debutskivan ”Battle hymns” i den grundläggande diskografin).

Det var en platta som pryddes av ett lyxigt Ken Kelly-ritat omslag. Och som dessutom låter avsevärt bättre än en portainspelad crustdemo från 1984. En utformning som gör att produkten också letar sig upp över det förnedrande :+:-betyg jag gav dess första variant. Låt gå för att Joey DeMaios bas fortfarande är för högt mixad och luddar sig konstigt mellan varven – resultatet är i alla fall en presentation som ett band av Manowars dignitet sätter som standard. Och som dessutom har riktigt hyggliga epikrundan ”The kingdom of steel” som bonusspår, ett stycke som är ungefär tio gånger starkare än originalskivans ”Annihilation”, ”Expendable” och ”Black list”.

Av detta går det egentligen bara att dra två slutsatser.

Och båda är på sitt sätt lika pinsamma i sin beräknande utformning.

1. Antingen har gruppen – eller i alla fall Joey DeMaios ego – tagit så illa vid sig av den kritik som ”The lord of steel” initialt fick dras med. Jag var ju liksom knappast den enda som påpekade dess undermåliga ljudkvalitet eller dess allt annat än flådiga presentation. Och att det enda sättet att komma över denna fadäs är att göra om och göra rätt – och helt enkelt mixa om plattan och släppa den i ny kostym.

Det är ett fullkomligt tänkbart scenario, men jag tror inte på det för fem öre. Snarare är jag övertygad om att det förhåller sig så här:

2. Draget är en iskallt kalkylerad businesstrategi. Ett sätt att ge gruppen möjlighet att upprepat gräva i fansens plånböcker inom loppet av några månader. För det är klart som tusan att den Manowarrior som tyckte att hammar och stål-utgåvorna inte riktigt var vad de hade önskat sig gladeligen slänger upp de kronor som en lyxigare variant kostar. Med den för Manowar lukrativa bonusen att de som vill ha musiken betalar för den flera gånger om, och på så sätt skickar årsredovisningen i höjden.

Och detta samtidigt som det påstås att man alltid handlar med sina ”metalbröders” bästa för ögonen.

Jag skulle vilja påstå att de hycklar genom att ens påstå något sådant.

Vilket jag även har fått bekräftat av en rad källor som genom åren har haft nöjet att på ett eller annat sätt jobba med Manowar. De har vittnat om en kalkylerande samling affärsmän som fäster större vikt vid kvällens merchandiseförsäljning än sin insats på scenen, som på fullaste allvar gör Powerpoint-presentationer där de anser sig statistiskt kunna bevisa att truppens fans dricker dubbelt så mycket öl än metallskallar i allmänhet och som reser runt med ett försvarligt antal livvakter i släptåg som ska skydda medlemmarna mot … ja, exakt vad är faktiskt oklart.

Märk väl – jag drivs inte av någon personlig agenda mot Manowar. Jag ser det inte som min livsuppgift att konsekvent kritisera dess samtliga andetag. Och jag har inget större problem att Joey DeMaio efter min recension av gruppens gig på Lisebergshallen i Göteborg för tio år sedan deklarerade att det enda Aftonbladet duger till är ”att torka av snasen med efter att man har umgåtts med en flicka” (ett citat något omformulerat för att passa sig att återges). För mig är detta helt okej. Han har sitt forum när det gäller att föra ut sina åsikter, jag har mitt. Tycker han att det jag skriver är trams så står det honom fullkomligt fritt att uttrycka det i det forum han anser vara bäst.

Det är inte det detta inlägg handlar om, och inte orsaken till att det skrevs.

I stället handlar det om att lyfta fram den attityd som Manowar verkar drivas av. Utgöra en motvikt till de ständiga brösttonerna om att deras ”bröder” är viktigast i världen. Att de gör vad de gör för sina omhuldade ”metalvikingars” skull – när det, bevisligen, handlar om en helt annan drivkraft.