I går kväll spelade tydligen Nickelback i Globen. Det påstås så i alla fall. Jag vet inte. Jag var – tack och lov – inte där.
I stället tog musikredaktör Jocke Persson på sig den heroiska uppgiften att recensera gruppen. Vilket han också gjorde, med ett :+:-resultat som kan synas i dagens papperstidning samt på nätet. Även Expressens utsände Martin Carlsson lät en ensam geting surra ovanför sin tyckarpjäs.
Huruvida de har rätt eller inte? Ja, inte fan vet jag. Var som sagt inte där, men jag förutsätter att det är en rimlig bedöming av prestationen som sådan.
Men det som sedermera inträffar, då texten når allmän konsumtion, är det som jag avser dryfta. Nämligen den kollektiva skittsunami som tangentbordstyckare dundrar in med över det presenterade.
Eftersom de som kommenterar gör det under eget namn via Facebook tänkte jag citera dem här. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Inget censurerat, inget tillagt.
Max Kull-Sandin: ”Man ska aldrig läsa dom där, speciellt inte från aftonbladet, jävla pisstidning… vi vet ju vilka nötter som jobbar där, nunstedt, larsson…..”
(Påpekande: Nunstedt, med förnamnet Anders, jobbar på Expressen)
Nina Brixehammer Fd Lahti: ”Som vanligt är aftonbladet i en helt anban värld”
Tobbe B Lundin: ”ni musikkritiker e bara avundsjuka för att ni själv e talanglösa misslyckade musiker konserten igår var riktigt bra. musikkritiker fyller ingen funktion tycker jag vad har ni för rätt att döma då ni ej trakterar ett instrument bättre än på nybörjarnivå”
Therese Asplund: ”Joacim Persson du har inte övervägt att byta jobb. Det första man lär sig på journalist högskolan är att lyfta fram det positiva sen får man givetvis komma med konstruktiv kritik men du är fan bara pinsam”
(Påpekande: Nej, det är inte det första man lär sig. Och inte andra. Och inte heller det femtielfte. Man får däremot lära sig att en recension består av subjektivt tyckande, medan motsatsen kallas referat och är ett så kallat objektivt skildrande av ett förlopp)
Stefan Olausson: ”Aftonbladet var inte där, som vanligt. dom stod utanför och tyckte synd om sig själva. Gå på konserten istället nästa gång för att skriva massa dynga. Riktigt bra konsert, hatten av för Nickelback”
Mikael Härmä: ”Skicka en reporter som gillar rock nästa gång, Jocke kan väl få gå på britney spears och liknande istället, det rocka fett igår!!!”
Och så vidare, och så vidare.
Nu förvägrar jag inte dessa personer att ha sina åsikter, och är det något som man som recensent är van vid så är det att få en invektivtirad som svar om man så råkar skriva ett kommatecken i tidningen – och det oavsett om det är en hyllande eller sågande recension. Det ingår i jobbet. Det vet vi alla. De som anser sig ha något att anmärka på gör det på ett koffeinstissat affekterat sätt, de som håller med kniper för det mesta käft.
Men, kontentan av det här inlägget är i stället en reflektion över tonen. Att de som kommenterar svindlande sällan har bemödat sig att ens läsa texten, utan i stället går loss på ett – i deras ögon – felaktigt betyg. Och alltsom ofta tycks anse att en avvikande åsikt när det gäller musik är värt att starta muck om. Ge dem en fälthaubits och de riktar den på två sekunder mot Kungsbrohuset, ungefär.
Själv har jag under mina mer än tio år som musikskribent mejl-ledes och på andra sätt blivit tillönskad såväl en ”långsam död i plågsam ändtarmscancer” (efter att ha haft mage att ge Deftones ”Saturday night wrist” :++:, det vill säga godkänt). Jag har fått fler mordhot än jag orkar räkna till. Väldigt många tycks veta ”var jag bor” (bra, de kan använda Birthday.se med andra ord), och väldigt många har ansett sig nödgade att påpeka att de gärna ser att min mor/far/flickvän/katt/silverfisk också gärna får en snar hädanfärd. Eller i alla fall på något annat sätt far väldigt illa.
Jag slänger härmed ut frågan:
Är det okej? Ska en människas åsikter om musik/konserter med automatik leda till ett bemötande värt en person dragen inför Krigsförbrytartribunalen i Haag?
Jag menar självklart inte att man som skribent/recensent ska vara fredad mot all kritik. En nyanserad diskussion om något för bara debatten framåt och är, faktiskt, något man som journalist faktiskt gillar. Och att ytterligare behöva motivera sina åsikter gör en bara gott.
Med detta sagt:
Åsikter är som rumpor; alla har en och din stinker värre än min.
