• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

För ungefär en vecka sedan ägnade jag en betydande del av detta utrymme på internet åt Queensrÿche.

Eller, ja, i alla fall den upplaga av gruppen som bildats efter skilsmässan med Geoff Tate som då presenterade sig för publiken med nye sångaren Todd La Torre (ex-Crimson Glory) och låten ”Redemption”.

Mer om detta och förvecklingarna som ligger till grund för att vi nu har belönats med två parallella upplagor av progmetalgruppen från Seattle förklaras i nämnda inlägg. Så ta och läs det här.

Svaret från ex-frontmannen har dock inte låtit vänta på sig. Varför vi i dag har den unika positionen att vi faktiskt sida vid sida kan granska samma grupp i olika upplagor – mer eller mindre samtidigt.

Snurrigt är bara förnamnet.

Bidraget från Tates trupp – även bestående av bland andra Rudy Sarzo och Simon Wright – heter ”Cold” men är inte så frostnupen som namnet tycks vilja signalera. Speciellt bra är den faktiskt inte heller, utan mer avvaktande och krypande på ett sätt som aldrig tycks lyfta.

Om den därför är representativ för kommande fullängdaren ”Frequency unknown” lär skivan därför inte bli mycket att hetsa upp sig över. Även om den, så klart, lär ha svårt att sänka sig till den pinsamma ickenivå som frontmannens soloalbum ”Kings & thieves” parkerade sig på.

Queensrÿche vs Queensrÿche = 1–0.

VECKANS SKIVOR

Bring Me The Horizon ”Sempiternal” (RCA/SONY)

METALCORE/ELECTRONICA Ett sätt att förvirra fansen: Skiljs från gitarristen och rekrytera i stället en keyboardist.

Det kan tyda på en önskan att göra om, vilket också är fallet då det kommer till den inte längre så valpiga Sheffieldtruppen inför fullängdare nummer fyra.

När metalcoregruppen tar steget upp i musikvärldens övre skikt genom att presentera sitt nya album via Sonylierade RCA är det också en väldigt utvecklad trupp som visar upp sig, helt i linje med omkastningen mellan Jona Weinhofens strängattack och Jordan Fishs tangenthanterande.

Jag får erkänna att detta till en början också gjorde mig förvirrad. Efter en snabblyssning på ”Sempiternal” på gymmet twittrade jag aningen överilat ut en magsur formulering om ”emotronica” och klagade över bristen på riktig örfilsattack i leveransen.

Och visst, när det gäller inledande ”Can you feel my heart” så stämmer denna inititalrespons en smula. Det är ett högst elektroniskt färgat öppningsspår, inte soundmässigt långt ifrån det Linkin Park gjorde på senaste fullängdaren ”Living things”, men som snarare har en uppbyggnadsfunktion än det är alltigenom vägledande.

För nog är det här en platta som förtjänar vilka metal-prefix eller -suffix den än kan befästas med. Vilket också poängterades i Jocke Perssons :++++:-recension av skivan, som gick att läsa i Nöjesbladet/Aftonbladet i fredags:

”Med producenten Terry Date (Pantera, Deftones, Slipknot för att skrapa på CV-ytan) har BMTH tagit sin redan gränslösa metal ännu längre. ”Sempiternal” låter mer elektronisk och ambient. De fortfarande aggressiva gitarrerna tar ofta ett steg tillbaka. Men det är sättet som kvintetten väver ihop alla yviga element till en hitmassiv och melodisk hybrid som verkligen imponerar. Ett stort och begåvat metalalbum för alla som vill vara först i framtiden.”

Det känns som en korrekt beskrivning. En rimlig sammanfattning av en skiva som växer för varje lyssning och som visar att en vågad instrumentrockad faktiskt kan ge ett riktigt spännande resultat.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Killswitch Engage ”Disarm the descent” (Roadrunner/ADA/Warner)

METALCORE Det här med medlemsbyten på nyckelpositioner känns lika trendriktigt i scenen som draget att släppa voluminösa dubbelskivor, i ett paket eller uppdelade på flera utgåvor.

De kanske främsta ambassadörerna för amerikansk 2000-talsmetal med rötter i såväl inhemsk hardcoretradition som svensk västkustdöds får därför ses som ledande för detta arbetssätt, efter att de redan i januari 2012 aviserat sin skilsmässa från bultige frontmannen Howard Jones.

I och med att ersättaren knappast var någon duvunge i sammanhanget, utan snarare föregångaren på mikrofonposition, är draget knappast så betydande som man kan tro. Med Jesse Leach, som sjöng på den självbetitlade debuten samt genombrottsalbumet ”Alive or just breathing”, tillbaka i frontmansrollen har det emellertid inneburit att gruppen från Westfield, Massachusetts, har hittat tillbaka till en kämpaglöd och relevans som försvann runt 2006 års ”As daylight dies” – och detta utan att mixtra för mycket med sina grundvärderingar.

”Disarm the descent” är nämligen inget direkt uppror mot den grundläggande metalcoreideologin, om man med detta avser genrens mer moderna utförande. I stället är sjätteskivan snarare en återgång till grundvärderingar och ursprungsintentioner – och det med ett lyckat resultat. Det visar på en vilja att bryta den strikt formatstyrda stagnation som gruppen har dragits under 00-talets senare halva och resulterar i en musikalisk bredd som stundtals tangerar comebackupplagan av Vision Of Disorder (”The hell in me”), Soilwork (”The call”) samt Volbeats mer melankoliska stunder (”Always”).

Det ger en summa av ett album som knappast är sensationellt eller överraskande i sin utformning. Men som ändå är väl värd de som blev Twitterbetyg i fredags.

(Här kan du lyssna på skivan på Spotify och på Wimp.)

Volbeat ”Outlaw gentlemen & shady ladies” (Universal)

ROCK/METAL Många minnesvärda saker inträffar bevisligen på de opersonliga rumskomplex vi brukar kalla för hotell. Vare sig det handlar om födslar, dödsfall, uppbrott eller möten som varar livet ut är de byggnader där ensamma själar samlas för att under några få timmar dela ett gemensamt tak över huvudet gett upphov till inspiration hos en rad artister genom åren.

För de danska succérockarna hör den bidragande faktorn till en låt på femtealbumet emellertid inte om någon så simpel sak som hemlängtan eller turnéångest – utan om det ögonblick när frontmannen Michael Poulsen på allvar trodde att han skulle dö.

Drabbad av något som kallas sömnparalys, ett tillstånd där medvetnandet vaknar före kroppen, kände sångaren och gitarristen att han inte kunde röra vare sig armar eller ben, att han inte fick fram ett ljud samtidigt som ett oförklarligt tryck över bröstet fick det att kännas som att någon satt på hans överkropp.

Det är den kusliga inspirationen till låten ”Room 24”, en ryslig historia så skrämmande att dess spöklika vision bara skulle kunna fulländas av en viss landsman med liksminkat ansikte och bansheeröst. Mycket riktigt blev det upp till King Diamond att slutföra nämnda centralkomposition, inte bara genom att bidra med text och melodi, utan även genom att göra sitt första skivframträdande sedan ”Give me your soul … please” (2007).

Exemplet ovan är bara ett av några på att den väldigt framgångsrika ensemblen är sin vana trogen att testa exakt vad som kan tänkas rymmas inom dess omfångsrika mixtur av metal, rock, country och punk. Vilket så klart är väldigt mycket, om man bara så tillåter sig.

Och med tanke på att jag väntar till på fredag med att leverera omdömen och betyg gällande ”Outlaw gentlemen & shady ladies” finner jag det motiverat att hålla på värdeorden i den här anmälningen. Men utan att gå händelserna i förväg kan jag konstatera att medlemsrotationen på gitarrplats – där var den där trenden igen – har gett danskarna större tyngd än tidigare. För när Rob Caggiano tog steget från att blott producera skivan till att bli Volbeats nye gitarrist efter avhyste Thomas Bredahl bytte bandet inte bara en dansk mot en amerikan – de fick även en tungt tuggande Anthrax-fostrad metalmössa i stället för en ystert studsande punkslyngel med trendriktiga sjömanstatueringar.

Exakt hur väl det faller ut får ni som sagt läsa om i tidningen inom kort. Fram till dess går det att bekanta sig lite närmare med förstasingeln ”Cape of our hero” på Spotify eller Wimp.

Övrigt hörvärt i veckan: Alkaline Trio ”My shame is true”, Cannibal Corpse ”Dead human – 25 years of death metal”, Carved ”Dies irae”, Essence ”Last night of solace”, Iron Reagan ”Worse than dead”, Jello Biafra & The Guantanamo School Of Medicine ”White people and the damage done”, Kee Marcello ”Judas kiss”, Old Funeral ”Our condolences”, Terror ”Live by the code”, Thy Art Is Murder ”Hate”, Toxic Holocaust ”From the ashes of nuclear devastation”.

VECKANS KONSERTER

Helloween + Gamma Ray (Arenan, Stockholm, 4/4)

På många sätt är det här ett drömpaket för mången anhängare av übertysk trallmetall. Inte nog med att powerscenens absolut mest stilbildande flaggskepp Helloween kröner kvällen, de får även under aftonen stifta bekantskap med Gamma Ray, gruppen som bildades av Kai Hansen efter dennes avhopp från – just det – Helloween.

Den nu aktuella turnén, som i Sverige även innebär stopp i Karlstad på fredag och i Göteborg dagen efter, är därför en uppföljare till gruppernas gemensamma Hellish Rock-vända som ägde rum 2007. Vilket så klart är festligt, då grupperna förutom sina ordinarie föreställningar även sägs avrunda aftonen i gemensam tropp med ett medley bestående av ”Halloween”, ”How many tears” och ”Heavy metal (is the law)” samt ”I want out” i dess helhet.

Det låter så klart kul. Så som det brukar bli då dessa muntra herrar får scengolv under fötterna, antingen ihop eller för sig. Ett snabbsökande i arkivet blottlägger detta; det är nästan rakt igenom :+++:-recensioner som har fått anmäla gruppernas besök på svensk mark sedan yours truly började bära huvudansvaret för Aftonbladets hårdrocksbevakning.

Ett exempel: Gamma Ray på Sweden Rock förra året, där det bland annat går att läsa följande:

”Man kan ju ändå säga att Kai Hansens hjärtebarn har svårigheter att jobba mot. Som att den svenska försommaren visar upp sin absolut hemskaste sida i de cirka 70 minuter bandet står på scen, eller att teknikkrångel slår hål på stämningen precis efter ’Ride the sky’.

Under de förutsättningarna är konserten ett styrkebesked. En rejäl laddning tyskt power metal-krut som dundrar ut i krevader likt ’Rebellion in dreamland’, ’Empathy’ eller i det prydande gamla Helloween-smycket ’I want out’.”

Exempel nummer två, Helloween på samma festival ett år tidigare:

”… även om de tyska power metal-innovatörerna även på senare år har släppt material av klass så är det kompositionerna från guldåren som visar upp gruppen från sin bästa sida.

Därför är det initialt katastrofalt att framträdandet vägrar lyfta – trots både ’March of time’ och ’Eagle fly free’ som tidiga inslag. I stället kommer den riktiga uppryckningen i och med ihopbakningen av ’Keeper of the seven keys’, ’King for a 1000 years’ och ’Halloween’, som tillsammans blir en tyskhetstårta av läckraste slag.

Två anmälningar som spår riktigt trevliga kvällar i Sverige framöver.

The Gaslight Anthem (Berns, Stockholm, 5/4)

När allting klaffar för Brian Fallon och hans manskap låter det likt ett blandband som varsamt har fyllts med Wilson Pickett, Bruce Springsteen, The Jam och Lifetime. Precis så tidsöverspännande är New Jersey-kvartettens gärning att den löder ihop fyra decenniers populärmusik och presenterar den som egen.

Personligen kom jag först i kontakt med gruppen inför releasen av andraalbumet ”The ’59 sound”, en skiva som i mångt och mycket kom att bli ett soundtrack till sommaren 2008 då jag föll pladask för dess sturska rotrocksound filtrerat genom hemstatens emosound.

Sedan dess har det hunnit släppas ytterligare två fullängare; 2010 års ”American slang” och förra årets ”Handwritten” och även om jag personligen inte har sett en stegrande kvalitetskurva så har The Gaslight Anthem säkrat sin position som ett halstatuerat alternativ till Ullevifyllande bootsgubbar.

Efter det av Håkan Steen bedömda :+++:-framträdandet på Hultsfredsfestivalen 2012 – ett evenemang som tycks bli det sista av sitt slag – är gruppen nu således tillbaka på svensk mark för att bevisa att den är redo också för de fina salongerna (till vilka vi trots allt kan räkna ett så anrikt etablissemang som Berns). Förhoppningsvis blir det en kväll i paritet med Westcoast Riot i juni 2011, ett gig som jag bland annat beskrev så här i en recension som belönades med näst högsta betyg:

”Det där är finpolerat och glänsande amerikanskt rockguld från inledning till final. Som tar hemstaten New Jerseys musikaliska influensförutsättningar på största allvar, från Bruce Springsteens arenastora gester till Lifetimes innerliga finsmakarladdning.

Musik som är på allvar. Som berättar, förklarar och ingjuter hopp om att drömmen om en bättre morgondag inte avslutas bara för att du öppnar ögonen.

Och som är så autentisk och innerlig att du måste ha ett hjärta av sten för att inte bli berörd in i märgen.”

Låter detta intressant finns det ytterligare (minst) två chanser att se The Gaslight Anthem i Sverige i år; på lördag på Trädgårn i Göteborg och nykomlingstillställningen Bråvalla Festival, som anordnas i Norrköping 27–29 juni.

Övrigt sevärt i veckan: …And You Will Know Us By The Trail Of Dead (Stockholm 7/4), Ash Borer/Fell Voices (Stockholm 4/4), Dead Lord (Stockholm 5/4), Grande Roses (Stockholm 3/4), Gösta Berglings Saga/New Keepers Of The Water Tower (Stockholm 6/4), Psychopunch (Västerås 5/4), Stiff Little Fingers (Stockholm 5/4), Swedish Metal Invasion (Malmö 3/4), Tiger Bell/Thundermother (Stockholm 6/4), Wacken Metal Battle (Falun 5/4).

Yohio

BREAK the BORDER

Ninetone/Universal

VISUAL KEI I en artikel i DN i söndags förklarar nioåriga Anna Garefelt varför hon har fastnat för en androgyn kille från Sundsvall, en definition som troligtvis säger lika mycket som någon egentlig recension av den musikaliska avyttringen:

– Han sjunger jättebra och dessutom är han självlärd i japanska. Och jag gillar att han har rosa hårtoppar.

Det är en talande beskrivning som illustrerar attraktionskraften. För samtidigt som det är omöjligt att inte bli kär i fenomenet Yohio är det desto svårare att reservationslöst älska artisten med samma namn.

Debutalbumet från den multibegåvade tonåringen som hoppade in som en rivig wasabiärta i den svenska schlagerpyttipannan är nämligen snarare en look än ett sound. En pråligt färgglad visuell paketering av en musikalisk produkt som snällt uttryckt kan kallas spretig.

I en slags antigenre där allt tycks vara tillåtet är ”BREAK the BORDER” en så oförenlig utgåva att den enda sammanhållande faktorn tycks vara bristen på just en sådan. Yohio uttrycker sig gärna med självsäkra versaler i låttitlarna (”MY MURDEROUS URGE”, ”REVOLUTION”, ”INNOCENCE”, ”ON THE VERGE”) men velar i dess själva utförande mellan allt ifrån dubstep till deathcore till lightgothisism till poppunk till sentimental hämtsushimuzak.

Mycket kan passera som ändamålsenligt på ett föga elegant sätt, medan annat (exempelvis bedrövliga ”Sakura morning”) snarare är Pokémon än Budokan.

Därför är det också svårt att veta exakt vad artisten Yohio egentligen önskar uträtta. Och om hans fans kommer att få ut något mer av den Jeff Loomis-ljudande gitarrhjälteuppvisningen ”Aggressive beauty” än att upphovsmannen har rosa hårtoppar.

Bästa spår: ”Aggressive beauty”.

(Lyssna på ”BREAK the BORDER” på Spotify eller på Wimp.)

VECKANS TWEET:

(Lyssna på ”Disarm the descent” på Spotify eller på Wimp.)

Med hänvisning till rubriken här ovan måste det väl tilläggas att det är på ett väldigt ofarligt och ytterst drogpolitiskt sätt.

”Stone” är nämligen namnet på andra smakprovet från kommande albumet ”The devil put dinosaurs” here, som släpps i mitten av maj.

Jag gillar den här tunga saken. Låt gå för att den inte är lika refrängstark som ”Hollow”, förstasingeln som avtäcktes tidigt förra året, men det finns en murrig ”Dirt”-tyngd över slutförandet som jag gillar.

Och med ens blev ju denna soliga dymmelonsdag, själva mittpunkten på påskveckan, en smula dystrare. Bra jobbat!

Alla minns säkert den tumultartade dokusåpa som omgärdade Seattles tidigare så stolta metalfanbärare förra året.

I kort sammanfattning: Beroende på vilken falang man väljer att stödja (sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan de båda historieskriningarna) så tröttnade musikerna i Queensrÿche på sin excentriske superstrupe Geoff Tate och gav honom foten efter bråk om pengar.

Så långt inget konstigt. Liknande saker har inträffat tidigare i rockhistorien och kommer säkert att göra det igen.

Det sensationella i den här kråksången är att skilsmässan slutat så illa att den inte bara har resulterat i att parterna har dragit varandra inför rätta – utan att det fram till att domstolen i Seattle som en tillfällig lösning har beslutat att båda falangerna för stunden har rätt att verka under Queensrÿche-flagg. Mer om denna tvist går att läsa här.

Detta har fått som naturlig konsekvens inneburit att det mycket riktigt existerar två parallella upplagor av bandet. En ledd av grundarmedlemmarna Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield – medan ex-sångaren har värvat bland andra Rudy Sarzo (ex-Quiet Riot, Ozzy Osbourne och Whitesnake för att nämna några) och AC/DC-trummisen Simon Wright till sitt konkurrentteam.

För att snurra till saken ytterligare står de båda lägren redo att släppa varsin fullängdare de närmaste månaderna; den Geoff Tate-ledda gruppen om en månad via ”Frequency unknown”, vars konfrontationssugna omslag ni kan se här bredvid, medan hans gamla musikerkollegor i sin tur svarar med en färsk fullängdare den 11 juni.

Det är också den sistnämnda sidan som nu väljer att presentera sig i studioform. Gruppen, som kompletteras av tidigare Crimson Glory-sångaren Todd La Torre och gitarristen Parker Lundgren, har nämligen valt att trissa upp påskfeelingen genom att lägga ut låten ”Redemption” för allmän beskådan.

Och, jo – den är faktiskt rätt övertygande. Fjärran från det förvirrande altrocksound gruppen har dragits med längre än vad som kan kännas rimligt, och i stället en ganska så rappt metalstycke som faktiskt påminner om att det här är en ensemble som har såväl ”Rage for order” som ”Operation: Mindcrime” och ”Empire” att luta sig emot i diskografin.

Hur Geoff Tate-gänget svarar på detta? Ska bli intressant att höra. Men med tanke på hur usel hans soloskiva ”Kings & thieves” – släppt i november förra året – var finns det anledning till en viss skepsis inför utfallet.

Spännande fortsättning lär följa. Och fram till dess går det väldigt bra att lyssna på ”Redemption” här nedan.

VECKANS PLATTOR

Iron Maiden ”Maiden England ’88” (EMI)

Nostalgi är ofta en bedräglig bekantskap för en recensent. En till synes vänlig kompanjon som ger erfarenhet, men som också alltför ofta har en tendens att leda bort tankarna i felaktig riktning.

Jag vet det här. I ett självkritiskt scenario trampar jag också allför ofta i dess fälla, vilket kanske inte är så konstigt. Även jag är en människa av kött och blod. Ingen analysmaskin som kan dra rimliga slutsatser utan att först rådfråga mitt hjärta. Och det är troligtvis helt okej. För så länge man är medveten om att vissa saker alltid kommer att kännas mer för att de inträffade inom ett tidsspann som man måhända förknippar med positiva saker så behöver det nödvändigtvis inte betyda att de för den sakens skull är bättre.

En grupp som ställer detta på sin spets är just Iron Maiden. Något som kan tyckas vara kontroversiellt, men som också har sin rimliga förklaring. För lika mycket som gruppen på 1980-talet var en pålitlig albummaskin som smattrade fram den ena klassikern efter den andra på ett sätt som den naturligtvis inte mäktar med i dag, lika mycket var ensembeln en avsevärt svagare livetrupp än på 2000-talet.

Jo. Jag skrev det. För det är en åsikt som snarare stärks av den nu aktuella liveupptagningen från Birmingham i november 1988 än motsägs av den. Och det är egentligen en ganska smickrande åsikt för gruppen i fråga.

Vi kan först ta det ganska så grundläggande. Det enkla faktum att Bruce Dickinson i dag är en avsevärt bättre sångare än han var då. Till skillnad från många andra av sina generationskamrater har nämligen Maidens egna air raid siren blivit fan så mycket mer tonsäker med tiden. Det verkar som att multitalangen (hur många strängar lyran än tycks prydas med verkar han alltid hitta en ny att bemästra) röstmässigt har gjort en Benjamin Button-resa efter återkomsten till gruppen i skärpunkten mellan det förra millenniet och det nuvarande. Till skillnad från exempelvis Rob Halford och David Coverdale – två uppenbara exempel – så träffar han numera tonerna som han ska. Med en säkerhet och en fysisk outtröttlighet som är imponerande.

Riktigt så är inte formen på det nu aktuella konsertdokumentet. För det låter ju ganska illa mellan varven. Lite så som att han klättrar upp för tonstegen, utan att för den skull nå dit han ska.

Och om man kastar bort det nostalgiska skynket och synar utfallet rent objektivt så är det faktiskt så. Även om Iron Maiden vid denna tidpunkt stod nära sitt kreativa zenit – ”Seventh son of a seventh son” är som platta sett en progressivt utmanande tanke som fick ett väldigt lyckat utfall – så är gruppen på detta ihopkok av två kvällar i NEC Arena långt ifrån på sin peak.

Så är det faktiskt. När man låter det rationella styra över det känslomässiga. Vilket i sin tur egentligen bara talar för att sommarens båda Sverigegig kommer att knäcka denna utgåva rakt över Eddies huvud.

Avantasia ”The mystery of time” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

I sedvanlig ordning är Tobias Sammets sjätte utflykt vid sidan av huvudsysslan i Edguy en stjärnsprakande parad av gästartister. För att förstå dess bredd behöver man bara rabbla några få av dem: Joe Lynn Turner (ex-Yngwie Malmsteen’s Rising Force, Rainbow med flera), Biff Byford (Saxon), Bob Catley (Magnum) och Michael Kiske (Unisonic, ex-Helloween).

Räcker inte det? Okej, vi slänger in Mr Big-croonern Eric Martin och Pretty Maids Ronnie Atkins i rekapitulationen också. För att göra saker och ting ännu mera intressanta. Och samtidigt inte heller förminska övriga bidragande musiker och sångare.

Uppföljaren till dubbelmackan ”The wicked symphony”/”Angel of Babylon”, släppta för tre år sedan, är också minst lika omfångsrik till sitt innehåll. Skivan pendlar mellan bombastiska stycken, snabbfotade power metal-räkor (likt min personliga favorit ”When clock hands freeze”) och en smäktande ballad i form av videospåret ”Sleepwalking”.

Det är en bra skiva. Personligen gillar jag dess episka operaanslag bättre än föregångarnas mer sansade anslag, vilket också renderade ”The mystery of time” tweetlevererade i Aftonbladet/Nöjesbladet i fredags.

Det ska bli extra spännande att se hur detta faller ut i liveformatet, då Avantasia är ett av dragplåstren på sommarens Sweden Rock Festival.

Annat hörvärt i veckan: Covered Call ”Impact”, Deville ”Hydra”, Finntroll ”Blodsvept”, Frontback ”Born with a secret”, Killswitch Engage ”Disarm the dissent”, Kvelertak ”Meir”, October Tide ”Tunnel of no light”, Axel Rudi Pell ”Live on fire”, Portal ”Vexovoid”, Suicidal Tendencies ”13”, Visions Of Atlantis ”Ethera”.

VECKANS KONSERTER

Job For A Cowboy (Klubben, Stockholm, 27/3)

Paketet kallas ”Bonecrusher fest”, vilket om något skvallrar om vad som vankas. Föga finlir, lite utrymme för vänlighet – och desto mer benkrossade deathcore i sin mest amerikanska form.

Det innebär en äkta helaftonsföreställning i brutalitetens tecken. Där huvudbandet – som spelade på samma arena så sent som i september förra året – får sällskap av War From A Harlots Mouth, Beneath The Massacre, Gorod, Make Them Suffer och As They Burn och gör en kollektiv insats för att isarna i Årstaviken ska brytas upp av ren tordönstyrka.

Manegen är därmed krattad. Vänta er en kväll fylld av breakdowns, nedstämda knähöjdsriff, breakdowns, dovt morrande sånginsatser, breakdowns och … breakdowns. Den som vill repa in lite tuffa moshmoves inför denna dymmelonsdagsholmgång gör det exempelvis genom att öva väderkvarnsrörelser till dragplåstrets senaste fullängdsalster ”Demonocracy”, släppt i april förra året. Det är tufft och hårt. Och lagom brutalt för att bryta ett ben eller två i din kropp.

Ghost (Tyrol, Stockholm, 28/3)

Att kalla ”Infestissumam” för vårens mest emotsedda svenska metalrelease är ingen underdrift. Det har jag märkt varje gång då jag har nämnt denna maskerade sammanslutning på exempelvis Twitter – ganska så raskt kommer det förfrågningar om exakt hur albumet låter. Och hur bra det är.

Då release sker först den 10 april är detta inget jag ska fördjupa mig i här och nu. Utan kan mer svepande konstatera att fansen har en hisnande färd att vänta sig. Lite som ”Opus eponymus” upphöjt till 666, med extra tjusiga kandelabrar och en ny påve (Papa Emeritus II) som är misstänkt lik sin föregångare till mycket annat än utseendet.

Själva skivreleasen ligger som sagt ett par veckor framåt i tiden, något som emellertid inte hindrar Ghost från att fira påsk med en ritual i svenska huvudstaden (det enda planerade besöket här inom överskådlig framtid).

Själv flyr jag fältet samma morgon för att möta våren i Berlin (och därtill se Testament lira på Huxley’s Neue Welt samma kväll) vilket kan anses vara puckat. Och det enda rimliga försvaret jag har är väl egentligen att resan till Tysklands huvudstad bokades innan den nu aktuella föreställningen offentliggjordes. Så det är ju bara att stå där med dumstrut modell Nazgûlhuva hela påsken lång och följa åskådarnas upphetsade inlägg på något socialt medium.

Men, hey. Jag har ju i alla fall ”Infestissumam” att trösta mig med. Och den räcker ju långt.

Annat sevärt i veckan: Cock Sparrer/Peter & The Test Tube Babies/Gatans Lag med flera (Stockholm 29/3), Dead Awaken/Blasphemus (Västerås 31/3), Last Aid (Karlstad 27/3), Nifelheim (Gävle 28/3, Borlänge 29/3, Norrköping 30/3), Ram/Vampire (Stockholm 30/3), Rival Sons (Linköping 25/3, Uppsala 26/3), Saint Vitus (Stockholm 29/3), Skitarg/Eyes Wide Open/Maryland (Arvika 30/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Göteborg 30/3).

Formen är satt sedan några veckor tillbaka, men bör ändå poängteras fram till dess att det har fastnat i läsekretsens ryggrad att det här är det traditionsenliga videosvepet som har fått en lite uppsnofsad kostym.

Vilket innebär att några aktuella promotionklipp presenteras med lite längre presentationer – och resten av färskingarna återfinns i en extern spellista på Youtube. Allt klart, inget krångel.

Eller hur?

Port Noir ”Index”

Här kan vi snacka om en efterlängtad premiär. Ända sedan Södertäljegruppen – till synes från ingenstans – släppte låten och videon ”Sun dè man” under namnet A.I. Act har vi varit många som har krävt mer material.

En av dessa är Anders Fridén, ganska känd som sångare i hyfsat erkända In Flames, som tidigt fick upp ögonen för detta Youtubefenomen och inledde ett samarbete. Historien om detta och en närmare presentation av Port Noir går att läsa i det här inlägget, där trummisen Andreas Wiberg berättar om dess uppkomst och framtidsplaner.

Bland dessa märks fullängdaren ”Puls”, som släpps i höst, och singeln ”Index” som beräknas nå valda försäljningsställen i maj. Fram till dess går det ypperligt att trissa upp förväntningarna med ovan anmälda video.

Iron Maiden ”Wasted years”

Det här kan tyckas som ett konstigt drag, att plocka upp en livevideo från 1988 och presentera den som en av veckans fräckaste färskingar.

Emellertid – det är motiverat. Englands stoltaste metalsextett står nämligen i färd med att återsläppa konsertdokumentet ”Maiden England live” för att trissa upp intresset inför sommarens nostalgiskt färgade Europaturné, en vända som når Sverige och Malmö den 10 juli och huvudstaden tre dagar senare.

Ytterligare motivation behövs väl knappast? Du älskar Maiden, jag älskar Maiden – och ingen ens mikroskopiska anledning att nämna dem känns för liten.

Ovan presenterade klipp är som sagt hämtat från den dubbelmacka till dvd som släpps på onsdag. Lejonparten av nämnda utgåva är en konsert – inspelad över två kvällar i Birminghams NEC Arena i november 1988. Mer om nämnda release i storvulen presentationsform går att läsa på bandets hemsida. Om det inte räcker med att lyssna på Ardian Smiths hemlängtanshymn, det vill säga.

Kvelertak ”Månelyst”

Jag har redan haussat den här videon i just det här forumet. Vilket så klart är helt i sin ordning. Inte bara för att den är blodigt tuff, på ett sleazigt och smutsigt skräckfilmssätt, utan också för att låten är den skarpaste på nya skivan ”Meir”, en skiva som sångaren Erlend Hjelvik har beskrivit så här i en nyligen publicerad Aftonbladetintervju:

– Den är väldigt skamlös. Vi har tagit ett steg vidare. Men de som gillade den första plattan, kommer gilla den här lika mycket. Det är nordisk mytologi och domedag i en god blandning.

Och därmed behöver jag ju inte svamla mer härom. En recension av nämna album hittar ni längre ner i bloggen. En liten anmälning som redogör varför jag inte riktigt tycker att skivan är det bästa som har kommit från vårt västra grannland sedan ”Flåklypa grand prix” 1975.

***

Och därmed kan vi sluta pärmarna runt vecka tolv 2013. Några snurriga dagar då vintern återigen pungslog Sverige, Hultsfred flyttade till Sigtuna och då Tommy Nilsson blev Black. Eller hur det nu egentligen var.

Klicka er nu vidare in på Youtube för att ta del av övrigt rörligt godis som har offentliggjorts de senaste dagarna. Vilket exempelvis innebär nyredigerade promotionsnuttar från Avantasia, Gama Bomb, Lost Society och W.E.T. samt smakprov från kommande plattor signerade bland andra Uncle Acid & The Deadbeats, Killswitch Engage och Rob Zombie.

Det får således anses vara alldeles nog och lite till.

Kvelertak

Meir

Columbia/Sony

METAL/PUNK Naturligtvis är titeln inte slumpmässigt vald. Precis som den lovar erbjuder ”Meir” mer – av allt och lite därtill. I stället för en enkel repris på debutens lyckade hopgyttring av brunstig hardcorepunk och asexuell black metal-elitism kastar sextetten här nämligen ett finmaskigt nät mot musikhistorien, utan att för den skull riktigt veta vad den ska göra av fångsten. Det gör att resultatet bitvis upplevs lätt riktningslöst – men långt ifrån ordinärt. Den nio minuter långa bjässepjäsen ”Tordenbrak” lyckas exempelvis med sin voluminösa föresats, ”Kvelertak” är elementärt riffrockig på ett förtjusande banalt sätt medan ”Trepan” tar grundsoundets liksminkade kravalltanke ett steg längre. Det som saknas är bara en röd tråd, en konsekvens som hade kunnat lyfta ”Meir” från hyggelig till utrolig.

Bästa spår: ”Månelyst”.

VECKANS TWEET: