Egentligen borde jag ha legat och gjort kullerbyttor här i gången mellan sätena. Hoppat upp och ner på stället av ren upphetsning, kastat kaffemuggen i luften och highfivat min säteskamrat (en trevlig dam i 60-årsåldern som tydligen gärna pratar mycket även med sådana som tycks vara upptagna av annat).

Men… nä? Och varför inte det då?

Ungefär samtidigt som mitt vagnset med destination Göteborg lämnade Hallsberg så nåddes jag av nyheten att Judas Priest släppt en ny låt för allmän granskning. Ni vet, bandet som fick löpa gatlopp efter sitt förra studioverk, det ambitiösa/pretentiösa dubbelalstret ”Nostradamus”, och som sen aviserade sin avveckling, åkte ut på avskedsturné, miste gitarristen KK Downing och värvade i stället ynglingen Richie Faulkner – och som bara timmar före det som skulle bli dess sista framträdande i Sverige någonsin aviserade att de inte alls tänkte lägga av. Ja, just den gruppen. Som nu alltså står redo att släppa sitt första studioverk på sex år, en platta som har döpts till ”Redeemer of souls” och som når handlarna den 11 juli.

Tillkännagivandet som sådant är naturligtvis värt att applådera. För även om kvintetten sedan comebacken med Rob Halford bakom mikrofonen 2004 har tappat avsevärt i livekraft så bevisade inte minst ”Angel of retribution” (2005) att blankslipat brittiskt stål fortfarande skär djupare än mycket annat. Och även om nyss nämnda ”Nostradamus” lätt kunde ha bantats ner till en enkel-cd så har jag alltjämt närt förtroende för Priest som studioakt.

Men nu då? Nja…

Låt mig börja med det positiva. Det där om att titelspåret från nämnda sommarsläpp verkligen är metal. Mycket minnande som bandets ”Painkiller”-era i sin intention och presentation och verkligen långt ifrån föregångarens symfoniska slutfinish.

Men ändå. Mest av allt låter det som ett band som försöker låta som Judas Priest. Sådär på ett tyskt eller italienskt sätt, där rondören och grundtänket är intakt men där själva helheten snarare påminner om något bra än är det på riktigt.

Och ljudet? Ja, erfarenheten säger mig att det här lika väl kan vara en förproduktionsdemo än den inspelning som slutligen når publiken i skiv/nedladdnings-form, men jösses vad trist och platt det låter. Lite som att den behöver en tempospark i baken, mer klipp i trummorna och ytterligare vässande av sångslingorna.

Jag får verkligen hoppas att det är så. För är ”Redeemer of souls” det bästa Judas Priest kan prestera 2014 så borde de faktiskt ha plockat ner skylten när de ändå hade bestämt det. Ett måhända hårt omdöme, men det här är ändå ett band jag älskar. Och jag vill faktiskt kunna fortsätta att göra det.

Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

Det går ju lugnt att säga att ensemblen har en konsekvent finfin diskografi att leva upp till. En snabb koll i arkiven visar att kvartettens skivutgivning resulterat i glödande :++++:-betyg av antingen yours truly eller av Marcus Grahn sedan debutanmälningen av ”Leviathan” i september 2004.

Mycket rimligt så, självklart. För det den Sthlm Fields-aktuella Atlantagruppen har berikat skivmarknaden med det senaste decenniet är något så hyllningsvärt och exklusivt som en releaseparad som har lyckats vara såväl egensinnig som allmänt gångbar. En grupp som förenar vinylknasterkonnäsörer och konventionella headbangers i en och samma hänförda målgrupp.

Därför går det ju säga att kommande fullängdssläppet ”Once more around the sun” är lika efterlängtat som upplösningen av  ”Mad men”.  Ett verk som begåvats med just nämnda titel på grund av en klar anledning: den cykliska tillvaro det innebär att vara en aktiv och turnerande grupp. Eller inte alls, om vi får tro en intervju som sångaren/basisten Troy Sanders gjorde med Paste Magazine tidigare i vår:

Och om ”High road”, som går att lyssna på här nedan, får vara vägledande så känns det likt en vidare exkursion i ”The hunters” jaktmarker. Lite rakare och nedtrimmat jämfört med den konceptuella alternativprogen på exempelvis ”Crack the Skye” och väldigt låtorienterat. En del av ett kreativt flöde som har resulterat i att bandet lämnade producenten Nick Razkulinecz med en halvtimmes material som inte rymdes inom 60-minutersmallen och som sägs vara redo att släppas i en eller annan form.

Den som lever får se exakt hur detta avlöper. Och fram till dess duger det så gott med albumet som sådant. Så länge en får inleda arbetsveckan med en åktur på ”High road” är förväntingarna intakta.

Som återvändande läsare säkert redan vet: Jag gör ju egentligen inte det här på riktigt. Om man då med ”på riktigt” menar att jag bara försörjer mig på att skriva mer eller mindre stolliga saker om hårdrock och liknande.

För fortfarande, snart tolv år efter att jag hastigt och lustigt fick ta över mangelbevakningen för Aftonbladet, så är det en sidobusiness. Något som görs på ledig tid (för det mesta) eller på konkret arbetstid (i undantagsfall). Det är verkligheten en får förhålla sig till och agera utefter.

Jag brukar hålla ganska vattentäta skott mellan rollerna. Inte gnöla så mycket om metal vid nyhetsdesken, eller för den delen promota min allmänjournalistiska verksamhet i detta forum.

Men där det finns regler finns det ju även undantag. Och det här är ett av detta.

Med Aftonbladet i går följde nämligen ett av mina skötebarn, en 16-sidors Storybilaga om Jesus. Så långt inga konstigheter, med tanke på den stundande högtiden lär ni få ett och annat ord på temat, men i nyss nämnda produkt tog vi ett lite annorlunda grepp på historien om Jeshua Ben Josefs sista vecka i livet. Nämligen att presentera berättelsen om profeten som kallade sig Guds son i realtid, så som om vi hade bevakat händelseförloppet dag för dag. Måhända respektlöst inför huvudpersonens eventuellt gudomliga koppling, men det är en diskussion jag är beredd att ta.

För visst fan, om styrkeuttrycket nu tillåts, blev det bra. Mest beroende av överstyva insatser från skribenten Jon Forsling, redigeraren Katarina Norrgrann samt Martin Wåhlstedt och Gunnar Hellsing som bidrog med viktigt material. Det är sådana genier som gör tidningsmakeriet till ett rent nöje, yrkesmänniskor och proffs som kan förvandla en diffus idé till en briljant realitet.

Och vad detta har med metal och hårdrock att göra? Allt, skulle jag vilja påstå. För det finns nog få personer som såväl direkt som indirekt har påverkat hårdrocksvärlden som just Messias himself. Speciellt om man tar ett lite lösare grepp runt historien och även involverar den kristna läran i stort. Vare sig det handlar om hänryckta lovsånger från exempelvis Stryper eller kikarsiktestyrd blasfemi à la Deicide är Jesus alltid med. Antingen som upphöjd förebild eller som måltavla för attackerna. Likt en förenande länk mellan Horde och Impaled Nazarene, om så tillåts.

Såsom varande sekulär svensk vet jag ju vilket ben jag väljer. För mig personligen är stolligheterna i Bibeln lika verklighetsgrundade som Stålmannen eller Fantomen. Därmed inte sagt att andra får tycka vad de vill. Anser man att tusenåriga sägner och läror är en korrekt doktrin även i dag – efter alla intellektuella, vetenskapliga och tekniska framsteg som mänskligheten har gjort – så är det ju självklart helt okej. Så länge motsatsen också bemöts med respekt.

Med detta sagt finns det väl inte så mycket mer att göra än att logga ut inför påsken. Inom kort går planet ner till Berlin för traditionsenligt äggande firande utan fjädrar och häxor. Driva runt lite, kanske få mig lite spaß i Kreutzberg och rensa skivbackarna på obligatoriska Core Tex Records. Samt ladda batterierna inför produktionen av årets nummer av Aftonbladet Hårdrock, som kör igång på allvar på tisdag.

Mer om detta lär komma senare. För stunden varande kan ni plana ut inför helgen med några veckoaktuella metalstycken, som tar det där med Jesus på inte så jättestort allvar. Och så var det med det.

Municipal Waste ”The thrashing of the Christ”

Deicide ”Once upon the cross”

Vital Remains ”Hammer down the nails”

Destruction ”Nailed to the cross”

Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner

METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.

Bästa spår: ”Love tyger”.

VECKANS TWEET

Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Heat
Tearing down the walls
Gain/Sony

HÅRDROCK ”AOR-oket är ett jävla skit. Och nu har vi baxat det ända Heat”. Så tycks Upplands Väsby-gruppen ha resonerat i samband med nylanseringen runt ”Address the nation” 2012, en ansats som nu når ända fram till mottagaren. Mest slående är hur bekväm kvintetten är i den tuffare formen. Den är faktiskt så avslappnad och säker att inte ens riffraffiga ”Emergency” eller Hardcore Superstar-livliga ”Inferno” känns det minsta konstruerade – och detta utan att kompromissa bort refrängernas förträfflighet eller bärkraft. Det är en satsning som är både offensiv och förträfflig, och som ger lika stort utrymme för Erik Grönwall att göra sitt livs insats som för Eric Rivers att spela Kee Marcello-läckert. Det tog sex år efter det första försöket, men just nu känns Heat lika glödheta som namnet signalerar.

Bästa spår: ”Emergency”.

VECKANS TWEET

Många var vi som blev lite extra till oss i trasorna när debutskivan ”Worse than dead” trillade ner i knät för lite mer än ett år sedan. Och det med all rätta, dessutom. För nog att namnen Tony Foresta och Landphil Hall (båda mest kända för Municipal Waste) och Ryan Parris (ex-Darkest Hour) kunde trigga intresset, men det var snarare musiken på förstlingsverket som gav upphov till det mest entusiastiska ovationerna.

För nytillkomna lyssnare och läsare: Vi pratar om crossover. Den där energiska bastarden mellan thrash metal och hardcore som hade sin stora hayday i mitten av 1980-talet och fördes fram till allmänheten av bland andra B’last, Crumbsuckers, Leeway och starkt Nuclear Assault/Anthrax-kopplade SOD.

Och håll i hatten – för här går det undan. Alldeles superfärska utgåvan ”Spoiled identity ep” må stoltsera med hela 13 nya låtar, men blixtrar förbi på fem raska minuter. Ja, det är ju inte direkt Dream Theater-prog som har lämnat Richmond, Virginia, den här gången heller. Minst sagt. I stället känns DRI:s väldigt oborstade och osnygga debutskiva ”Dirty rotten lp” som en tänkbar referenspunk(t). Det är kortfattat, moshvänligt och galet fokuserat. Utan krusiduller eller omständligheter.

Du lyssnar nedan. Snabbt som attan. Och drar sen över till bandets Bandcampskiva och laddar ner resultatet mot en valfri peng. Generösa tilltag likt dessa måste bara stödjas.

Du har all rätt att känna dig lite sänkt i dag. Inte nog med att det är måndag, en av veckans mer obekväma dagar och egentligen bara hotad av tisdagen när det gäller onödighet, i går slog klockan även över till sommartid. Den där timmen som försvann kanske inte kan tyckas som mycket att gnöla över, men likväl innebär även en nog så marginell dygnsförskjutning en provokation mot vanorna.

Det spelar ju liksom ingen roll om klockan påstår att den behagar vara två på natten – tycker din kropp att den är ett så agerar den därefter. Och det där med en skön minimisömn på hanterbara sex timmar blir snabbt decimerad till minimumtilldelning.

Nåväl, same procedure as last year. Same procedure as every fucking year.

Därför kan det ju finnas anledning att begagna sig av en extra häftig stimulantia av det lagliga slaget – något annat rekommenderas så klart inte – för att få upp engagemanget till lägstanivå. För att göra dagen mer uthärdlig, helt enkelt, likt dunderkoffein för själen.

Turligt nog presenteras sånt löpande via färsk musik. Som till exempel via gossarna på bilden ovan, även kända som Bombs Of Hades, som tar mars sista flämtande ögonblick som en ursäkt till att avslöja vad vi kan vänta oss på kommande tredjeskivan ”Atomic temples”.

Av låten ”Omens” (lyssna i Soundcloudspelaren nedan) är det – death metal. Ganska så oborstat och rudimentärt och med en crustthrashig grundton, men för den skull ganska så långt ifrån amatörmässigt eller slappt.

Jag förväntar mig gärna mer kompetensprygel i den skolan på uppföljaren till ”The serpent’s redemption”,  som släpps via tyska War Anthem den 23 maj.

En månad dessförinnan, den 21 april, är det dags för Göteborgs Miasmal att ta steget in i finrummet. Då släpper kvartetten nämligen sin Century Media-debut ”Cursed remedeer”, som följer upp det självbetitlade debutalbumet från 2011.

Gruppens devis sägs vara ”spela först, tänk sen”, vilket ger materialet en insinktiv känsla. Med en stark koppling till Agrimonia och Martyrdöd via två medlemmar är kommer det inte heller som någon dundersurpris att materialet på skivan bär en punkig ton som trots detta inte drar alltför mycket mot det så återanvändningsvänliga Sunlightsoundet från början av 1990-talet. Tänk i stället en ideologisk fusion av exempelvis Disfear och utmärkta riktnummersgrannarna i Vampire samt spöklikt underskattade Repugnant så leds tankebanorna åt rätt håll.

Boende på västkusten kollar gärna in redan på lördag, då gruppen spelar på Truckstop Alaska tillsammans med nyss nämnda hörntandsgäng samt Morbus Chron.

Tredje gruppen ut till rakning är så färsk att den i skrivande stund inte ens har skickat ut några officiella promobilder att reta synnerverna med. Men det behövs egentligen inte – det räcker med att räkna upp vilka som medverkar för att i detta så kallade superprojekt för att det visuella ska falla på plats i alla fall.

I Fireborn hittar vi nämligen Entombed A.D.-bekantingarna LG Petrov och Victor Brandt som så här håller sig sysselsatta fram till dess att combons uppskjutna album ”Back to the front” slutligen når handeln, när det än må vara, och gör gemensam sak med Necrophobic-duon Alexander ”Impaler” Friberg och Fredrik Folkare. Huruvida projektet är ett frustrationsutlopp över sakernas tillstånd i herrarnas ordinarie grupper (namnbråk i ena lägret och en frontman som dömts till fängelse för misshandel i det andra) må vara osagt, men nog finns det en attack i demospåret ”Shadow realms” som känns på riktigt.

Exakt vad detta kommer mynna ut i får visa sig. Men nog känns det som att det blir något som är värt att vänta på, speciellt då gruppen redan sägs ha tre nya låtar som ligger färdiga för granskning inom kort.