Behemoth
The satanist
Nuclear Blast/Sony
METAL I periferin finns kampen, i centrum härskar segern – mot leukemin och över den katolska kyrkans ivriga försök att tysta en obekväm röst. Därför känns det väldigt naturligt att konvolutet till ”The satanist” delvis är målat med frontmannen Adam ”Nergal” Darskis blod. Det här är nämligen ett album som hyllar personens triumf över till synes oövervinnerliga krafter, låt så vara en dödlig sjukdom eller religionens ok. På så sätt är det en oväntat livsbejakande låtcykel, som tar avstamp i Behemoths bakgrund i black/death metal-skarven men som slår sig loss på ett närmast genrelöst vis. Det finns blastbeatattacker (”Amen”), Celtic Frost-orkestrering (”Messe noire”) och urläckra körpartier (”In the absence ov light”), men viktigast av allt riktiga låtar. Satan, så tjusigt.

Bästa spår: ”O father o Satan o sun!”

Fotnot: Självfallet går det alldeles utmärkt att lyssna på ”The satanist” på Spotify i stället. Då klickar man förslagsvis här och njuter av det som är en allvarlig kandidat till årets tuffaste album – redan nu.

VECKANS TWEET

Mystik har länge varit en bidragande faktor till det här vi kallar hårdrock och metal. Från Kiss gömda identiteter på 1970-talet, via moderna vandringssägner om bland andra Marilyn Manson till dagens spekulationer rörande vilka som egentligen döljer sig bakom maskerna i Ghost – det dolda säljer. Och lockar.

Det senaste bidraget till denna hemliga klubb kommer från Göteborg. Involverar folk som på ett eller annat sätt har gjort sig namn i scenen genom åren, men som nu presenterar sig bakom pseudonymer likt  Black String (gitarr), Command (bas), Hand Of Doom (sång) och Ratwing (trummor). Och därmed kan väl spekulationerna ta fart rörande vilka dessa gossar egentligen är, en gissningslek som egentligen brukar vara mer underhållande – och verklighetsfrämmande – än vad verkligheten är.

Sådant har förvisso sin plats, men jag tänkte inte ödsla ytterligare rader på detta. Utan i stället passa på att meddela att ensemblen inom kort släpper sin självbetitlade debutplatta via Century Media. Det är ett album som är old school ut i de slitna hårtopparna, som får en att tänka på tider då genren kändes hotfull på riktigt och som lyckligtvis inte låser sig till sedvanlig Sunlight-fixering.

Ett smakprov på detta går att hitta nedan, via spåret ”Howl from the coffin”. Streama, på öronbedövande volym, och gör er redo för att ”Vampire” släpps lös i butikerna. Vilket sker i skarven februari/mars enligt planerna. Sug på den, liksom.

Antar att rubriken här ovan säger det mesta. Visst skulle jag för att fylla ut utrymmet kunna svamla något högtravande om de 31 dagar som har gått på den här sidan champagnekorkarna, om nya releaser från exempelvis Grand Magus, Lionheart, Indian, Alcest eller The Haunted och sväva ut i något resonemang om tillståndet i nationen och i omvärlden.

Men, fan i mig. Det är måndag. Huvudet är segt trots en sansad och modest helg och dessutom är det inom bara en halvtimme på ingång andra godisbitar här på bloggen.

Så, jag konstaterar bara att de första releaserna 2014 som på ett eller annat sätt bör omnämnas finns ihopkopplade i en stolt låtparad som kan ge en snabb överblick. En service som alltid är ett rent nöje att kunna erbjuda.

Väl bekomme. Och återkom gärna inom jättesnart. Då blir det mer trevligheter just här.

Fotnot: Självklart går inte Spotifyanvändare helt lottlösa ur leken. Klicka in er här och blasta loss i stället.

Ingen har väl missat att rovdjuren från norr satsar på en ny offensiv?

Det vore ju dumt i så fall. Lite skämmigt, till och med. Speciellt med tanke på att jag så sent som i mitten av november upplyste om singelsläppet ”Qaqortoq” – prova att säga den frasen med ett par kalla innanför västen – eller då ”Skjut, gräv, tig” har trissat upp intresset ytterligare.

Just i dag har jag den äran att bjuda på sista uppskjutet i den trestegsraket som föregår nya albumet ”Pansargryning”, som släpps den 3 februari via Despotz/Playground. Jag ska därför inte uppta er tid med irrelevant tjafs om ditten eller datten, utan går direkt på pudelns kärna. Nämligen låten ”Panzarmarsch”, som ni bara kan höra just här, just i dag. Det är en tuff liten rackare, som av frontmannen Pär Hulkoff presenteras så här:

– Panzarmarschen är en ny hymn till och för de bepansrade förbanden. Slagkraftig, stärkande och brutal. Taktfast, naturligtvis.

Truckfighters
Universe
Fuzzorama/Sony
STONERROCK Från näpna Närkes kommer fuzz i stora lass. I Truckfighters egna ”Universe” ligger kreativiteten i omloppsbana runt luddigt överstyrda gitarrer i ett sammanhang där det är lika naturligt att kidnappa refrängmelodin från Kents ”Om du var här” till ”Prophet” som det är att riffskeda med Soundgarden i ”Convention”. Det är också det där hänryckta mötet mellan popmelodier och rökig kaktusrock som gör att fjärdegiven reser sig över tidigare bidrag till diskografin. I en härligt analog knasterskrud – basljudet är så delikat att man slickar sig om munnen – plockar trion emellanåt det bästa från två världar och kan därför till och med skotta hem en 14-minuterspjäs likt ”Mastodont” utan att sväva ut i det blå. Fler inslag likt denna koloss hade ju varit helt fuzztastiskt.

Bästa spår: ”Mastodont”.

VECKANS TWEET

Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Against Me!
Transgender dysphoria blues
Xtramile/Border

ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.

Bästa spår: ”Black me out”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Shelter” på Spotify och på Wimp.

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Sordid Flesh
Torturer
Vic/Sound Pollution

DEATH METAL På något sätt tror jag att Sandvikencombon kommer ta beskrivningen ”mossigt” som beröm.

Det är ju den klangen kvintetten slår an med debutskivan. En jordig ton, förmultnad och fuktig, väldigt organisk. Som om man använt kompostjord för att dämpa väggarna i studion och skrubbat strängarna med maskar.

Det kan därför ses som en tanke att gitarristen Olle Hedenström (även livebasist i Kongh) är bandkollega med snart Century Media-aktuella Morbus Chrons Adam Lindmark i haussade Dead Lord. Speciellt då det här märks ett tydligt old school-släktskap grupperna emellan, en slags soundmässig opposition mot supertriggad protools-döds och petimeterperfekta ljudideal. I stället smäller man upp Autopsys ”Mental funeral”,  Graves ”Tremendous pain”-sjua och Dismembers ”Like an everflowing stream” på replokalsväggen och tillber dem indränkta i getblod och billig folköl.

Däri ligger väl också den största invändningen mot ”Torturer”. Du har liksom hört det förut, i en och annan tappning, både sämre och bättre på ren detaljnivå. Fräschören i detta fall, om man nu i sammanhanget kan prata om något överraskande och uppseendeväckande, kommer genom att Sordid Flesh inte låser sig helt vid sin genre, utan även låter smakfullt utportionerade inslag av black, thrash, doom, rocksväng och ren ursprungssmetal bidra till helheten.

Det är sådana inslag som höjer plattan över konkurrensen, som ger den en personlig prägel utan att göra uppror mot genrens kärnvärden. Ett givet val för griniga gubbar och gummor som styvnackat hävdar att allt var bättre förr.

Mustasch
Thank you for the demon
Gain/Sony

HÅRDROCK På sitt egna vis är titeln väl vald. Som lyssnare blir man ju tacksam över de stunder då det där tyngande medelåldersbagaget får ta en terapeutisk tätposition. Konceptuellt är anslaget därför beundransvärt självrannsakande och ärligt, i exempelvis ”Borderline” och ”From euphoria to dystopia” klyver Ralf Gyllenhammar leken och spelar djärvt de kort som livet har gett honom, som album räknat lyckas Mustasch emellertid inte heller denna gång driva ut sin opålitlighetsdjävul. Likt när det gäller de flesta tidigare bidragen i diskografin vobblar utfallet även på fullängdare nummer sju mellan acceptabelt och gôrbra, ingalunda uselt men sällan verkligen fantastiskt. Som att det bland Lizzy-dueller, arenarefränger och Metallica-stomp saknas något – vågar jag säga det – riktigt ”demoniskt”.

Bästa spår: ”The mauler”.

VECKANS TWEET