Han med tourettesfingrarna är ganska så känd. Jag lovar – du äger minst en eller tio plattor han har rattat genom åren.
Så här en vecka in på det nya året torde det ju vara aningen stiltje i musikvärlden. Sådan är regeln, att släppa en bautarelease när konsumenterna oftast har gapande hål i kassan är väldigt dåliga affärer, så att säga, vilket också gör att branschen vaknar till liv på allvar först framåt månadsslutet.
Men detta innebär inte att det är total torka på marknaden. Just denna vecka släpps exempelvis Legion Of The Damneds nya fullängdare ”Ravenous plague” och splitreleasen ”Splatterhrash”, där Cannabis Corpse och Ghoul samsas om utrymmet och vi får även ta del av Terrorizer-förlagan Nauseas första fullängdare på en herrans massa år.
Samtidigt, det där är inga elitakter direkt. Bra grupper, förvisso, men inget som torde få den genomsnittlige konsumenten att lösa ett sms-lån i väntan på 2014 års första utbetalning.
I detta vakuum passar i stället många bolag på att förhandsbjuda lite mangel som komma skall. Likt en alldeles superfärsk tvålåtarssingel från Cripple Bastards i februari stundande fullängdare ”Nero in metastasi”.
Duktigt rens, må jag säga. Ungefär sånt som en kan vänta sig från detta rutinerade, formationen går att hitta redan under slutet av 1980-talet, Italiengäng. Inspelade med väldigt erfarne producenten Fredrik Nordström (In Flames, Arch Enemy, Darkest Hour med många flera) i Studio Fredman är styckena ”Senza impronte” och ”Malato terminale” en duo kraftfull kravallgrind som gör sitt bästa för att blåsa glåmigheten ur hågen.
Mer av denna vara väntas på Astigängets Relapsedebut, som väntas in till butikerna i mitten av nästa månad.
Ta det som en retorisk fråga. Vissa av er var måhända inte ens födda då, medan andra kanske hade kommit långt i livet. Det är ju charmen med att tala till ett diffust sammansatt gäng att adressera, allt är möjligt och allt är omöjligt. Beroende på hur man väljer att se på saken just för stunden.
Själv var jag för exakt 20 år sedan en termin in på journalistutbildningen. En fjärdedel avverkad, cirka 50 procent mer osäker på om jag verkligen hade hittat rätt. Huruvida jag gjorde det lär ju vara föremål för diskussion, men murvel blev det ju i alla fall av den där parveln. Till vissas glädje och andras förtret.
”Traveller anthems” finns i butik just i detta nu.
I alla fall. Några som exakt minns vad de gjorde för 20 år sedan är Pierre Klingstedt (tidigare Pettersson) och Chris Tärnlund. Det var nämligen då de båda var med och bildade gruppen Skumdum i Kåge, strax utanför Skellefteå. En liten punkensemble som har lyckats stå emot såväl genredöd som det där vi kallar livet – och som i år har firat Systembolagsålder genom att släppa en singel i månaden elektroniskt och som nu har samlat det göttigaste bland dessa stycken på cd:n ”Traveller anthems”.
– Vi hade funderat på att släppa tjugo låtar under året men det var inte förrän i slutet av 2012 som vi bestämde oss för att ge ut tio singlar digitalt den tjugonde varje månad, berättar Pierre. Ska man vara riktigt ärlig så var det vår enda chans eftersom vi inte hade spelat in allt klart. Vissa singlar mixades faktiskt samma dag som dom skulle ut.
När ni bildade bandet för 20 år sedan, fanns en tanken att ni skulle finnas kvar 2013?
– Det hade nog ingen av oss kunnat föreställa oss. Med tanke på alla turer som varit med Skumdum genom åren så är jag väldigt glad att kunna säga att det var mycket länge sedan det var så roligt att spela med bandet som i dag.
På de här decennierna har er genre gått från hetaste hett till ganska iskallt – och sen upp igen. Hur orkade ni kämpa genom de magra åren?
– Då mycket av det som gjorde oss kalla är egen förskyllan så har det hela tiden handlat om att kunna motivera för sig själv att fortsätta kämpa. Jag har alltid upplevt att det funnits en scen för vår musik – och i och med att vi började sjunga på engelska 2004 fick vi ju dessutom en betydligt större marknad för vår musik. Jag tror att många upplever att vi försvann från scenen 2005, när det i själva verket var mer hektiskt än någonsin med gigande i Spanien och Frankrike. 2009 gjorde vi även en Japanturné som var grymt lyckad. Det gäller att hitta en morot som gör det värt att lira även när musikstilen upplevs som sval.
Ni har gjort försök genom att släppa skivor på engelska och på spanska. Finns det något språk som ni har försökt men inte klarat av?
– Inte vad jag kan komma på. Vi försökte skriva en låt på japanska under vår turné där 2009 men insåg att det var lite knepigt med uttal och fraseringar så det blev inget mer av den. Jag tycker personligen att det är ganska kul med språk eftersom det tenderar att sätta olika karaktär på låtar som egentligen låter ganska lika musikaliskt. Jag tror att dom flesta som hört våra tre spanska låtar tycker att dom är ganska festliga samtidigt som jag är säker på att dom skulle upplevts ganska traditionella om vi sjungit på svenska eller engelska.
På en av årsutgåvorna finns låten ”Bad Religion”. Skulle ni våga spela upp den för bandet i fråga?
– Hell yeah! Vi kallade den faktiskt ”Bad Religion-låten” redan från början eftersom jag tyckte den var rätt lik deras sound och tempo. Ganska raka riff och bra smäll. När texten så var färdig insåg jag att namnet faktiskt var grymt passande eftersom den handlar om hur vi blev som vi blev. Skulle vara grymt kul att höra om Bad Religion höll med om min åsikt gällande likheten eller inte.
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.
Bad Religion
Christmas songs
Epitaph/Playground
POPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.
Det var vid den där tiden på året … då en kände sig lite vid sidan om. Som om hela samhället är en parallell verklighet som existerar vid sidan om, en masspsykos som tycks tillta för varje dag.
Ja, jag har lite svårt för den här årstiden och dess mest haussade högtid. Julen sägs ju vara en tid för lugn, reflektion och mys. Kyss mig där bak, säger jag. Det finns väl ingen tidpunkt på året som är så stressig som just denna, då allt ska komprimeras och hinnas med på alldeles för kort tid – vilket i sin tur innebär att en ligger i fosterställning med akut kärlkramp när det väl är dags att tindra som en jävla skärgårdsfyr med ögonen.
Nej, gott folk. Jag bojkottar hellre julen. Ställer mig vid sidan om och gör som jag behagar, av lust och inte av tvång. Detta är ingen dom över andra eller något sätt att kokettera över en företeelse som de facto betyder något för väldigt många människor. Det fria valet existerar och jag väljer att hedra det på mitt sätt.
Emellertid. Det här med julmusik är ju svårt att komma undan helt. Vilket en kanske inte behöver göra heller, fullt ut. För det finns ju en hel del bidrag till denna bjällerklangsmuntra säsongsgenre som faktiskt har sina poänger. Som funkar som berikande underhållning, även om en får eksem i knävecken av själva tanken på ett firande av traditionellt snitt.
Jag har samlat några av dessa stycken här. Några låtar som tar ett annorlunda grepp om (julgrans)kulorna och som glänser över sjö och strand likt ett blitzkrieg.
Det är min traditionsenliga gåva till er som väljer att på ett eller annat sätt följa detta forum. En liten spellista som går att doppa näsan i här för Spotifyvänner eller via spelaren här nere för Wimpkunderna.
Visst finns det signaturer och programförklaringar som sticker ut . Som vill berätta något, förklara, definiera.
Huruvida ”The satanist” är en sådan kan en såklart diskutera. Det ryms ju liksom ingen chockerande information i den titeln, snarare är den ett konstaterande som påpekar det vi redan vet.
Jo, att den polska Belsebubbrigaden har ett något problematiskt förhållningssätt till allt som är dyrt och heligt och i stället helst vänder sina sympatier mot det mörka och elaka är ingen större sensation.
För detta har frontmannen Adam ”Nergal” Darski exempelvis fått se sig dragen inför rätta (något jag tidigare har skrivit om i bland annat det här inlägget) och ständigt ifrågasatt i hemlandet. Svaret? ”Fuck you”, troligtvis, vilket även blev det bemötande han gav den cancer som han tvingades kämpa emot efter releasen av förra albumet ”Evangelion” (2009).
Tidigt nästa år är det emellertid dags för ett musikaliskt bemötande via tiondealbumet, med nyss nämnda hädelsetitel. Det är också från detta Nuclar Blasts-släpp, i butik den första veckan i februari som ”Blow your trumpet, Gabriel” är hämtad. En tuff låt som har fått en väldigt skum och ondskefull video.
NSFW? Nja, det beror så klart på var du jobbar. Men för att slippa att kollegorna sätter förmiddagskaffet i vrångstrupen kanske en inspektion i hemmets lugna vrå är att rekommendera. Och då går det ju att blasta upp volymen till 666-iga decibeltal dessutom.
En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.
Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.
Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?
Ja, varför inte?
Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.
Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.
Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.
Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.
Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.
Kim Jong Un-nar sig lite Texasthrash i novembermörkret.
För inte så överdrivet länge sen användes begreppet crossover med stolthet. En markering att det minsann inte handlade om någon standardfusion mellan metal och hardcore, utan om något större. Något mer elegant och genomtänkt.
Minns bara D.R.I. (utläses som Dirty Rotten Imbecills för den detaljintresserade). Då Texasgruppen efter två punkrasande utgåvor 1987 ansåg att relansera sig i något mer förfinad skrud valde de genrebeteckningen som skivtitel – och en hel rörelse var född. Eller i alla fall officiellt döpt, vilket närbesläktade grupper likt Suicidal Tendencies, Wrecking Crew och Anthrax-sidospåret S.O.D. säkert jublade över.
Där skapades också ett trätoämne som än i dag kan anses vara aktuell: Vad är metalcore, och vad är crossover? Jag får erkänna att jag inte har något bra och allmängiltigt svar på den frågan. Liksom så många andra subgenrer finns det inga vattentäta skott mellan de båda uttrycken. De bygger ju på samma grundprinciper – en förening av thrash och punk – och verkar till synes intresserade av samma sak: att skapa ett fartfyllt moshsoundtrack med örat mot gatan och rebellisk konfrontationsvilja i leveransen.
Se där – svenskt mangel à la Anti-Cimex och Infernöh är tydligen lika gångbart i Dallas som i Dalsland.
Några som jag är övertygad om skulle ta genrehänvisten som en hedersövertygelse är Dallaskvintetten Power Trip. En grupp som på största allvar kramar ihop influenser från såväl Black Flag och Cro-Mags som Slayer och Vio-lence – en högpotent mangelfralla som den sen slungar mot lyssnaren med största möjliga precision.
Debutfullängdaren ”Manifest decimation” släpptes tidigt i juni i somras, men försvann lite i den sedvanliga festivalyran. Att ensemblen har fått releaseansvariga Southern Lord att våga sig utanför sin vanliga doom/crust/sludge-sfär säger en del om dess egenart – drivet i exempelvis ”Crossbreaker”, titelspåret eller ”Murderer’s row” ger fler argument. Avsevärt krångligare och fulare för örat än exempelvis Municipal Waste och Evile omges kompositionerna av en kraftfullt analog ljudbild med massor av reverb och skönt otajt sång.
Det är kort och koncist – tillsammans klockar de åtta låtarna in på strax under trettiofem minuter – och rakt igenom underhållande. Ett otidstypiskt albumtänk som snarare andas vinylkonsumtion än slentrianfipplande med smarttelefonen. Crossover, helt enkelt. En genrebestämning man bär med stolthet och respekt.
Fotnot: Att jag skivade upp just den här mackan just den här veckan är inte så slumpartat som det kan tyckas. I helgen spelar Power Trip nämligen på svensk mark tillsammans med bland andra Bane och Blkout. På fredag bjuder man upp till dans i Stockholm, medan det på lördag är Linköpings tur. Moshmys är en självklarhet. Förutom för mig då, som lär ägna mig ganska så mycket åt Black Sabbath då turnépaketet besöker huvudstaden.
Dagens premiärgossar gillar manliga saker. Och dunk.
Under mina snart 20 år i rockjournalistikens tjänst har det såklart hänt en rad bisarra saker. Måhända inte tillräckligt med galenskaper för att kavla ut till en självförhärligande egobiografi à la Anders Tengner, men nog med stoff för att få riktigt underhållande stunder på ålderdomshemmet. I den mån jag minns något och dessutom uppnår den livsnivån.
Jag har fått luren slängd i örat då jag intervjuade en numera avliden proggikon, blivit hotad med smäll på käften – och sedermera pussad – av en hyllad svensk sångare bakom en thaivagn på Sweden Rock, rådissad av en överförfriskad sleazebasist efter att jag gett hans grupps nya skiva fyra plus, uppläxad av Motörhead-Lemmy och fälld till backen av gitarristen i ett ganska så populärt band från Medelpad.
För att nämna några incidenter som spontant ploppar upp i minnet så här strax efter onsdagens lunchträning.
Jag har emellertid bara blivit personligen mordhotad av en artist en gång. Vilket många kanske tycker är hundratalet gånger för lite, men så är det i alla fall.
Det utspelade sig nämligen som följer: I denna bloggs barndom (det vill säga medan jag fortfarande mäktade med sådant) brukade jag passa på att fixa gästbloggar med artister på de festivaler jag ändå var på plats för att besöka. Ett förhoppningsvis uppskattat inslag – som vanligt kom det inte så mycket respons när jag lyckades få till något bra, då det tydligen tycks vara mer populärt att gnälla när något inte faller i smaken – som rullade fram tills förra året, då jag helt sonika beslutade mig för att lägga ner inslaget.
Hur som helst, på Metaltown i Göteborg 2010 tyckte jag att det var en bra idé att bjuda in Raubtier. Ett ganska så lätt val, då gruppen tidigare under dagen hade gjort stor succé och dessutom börjat göra sig ett namn på den svenska hårdrocksscenen via debutskivan ”Det finns bara krig”, som hade släppts året tidigare och vars huvudsingel ”Kamphund” hade snurrat friskt på Bandit.
Well … en dålig idé, skulle det visa sig.
Trion hade nämligen firat friskt efter spelningen och var rejält påstrukna när det var dags att hamra bokstäver på min dator. Deras skivbolagsrepresentant trippade mest nervöst omkring och såg besvärad ut, medan trion (som på den tiden även inkluderade tidigare Deflesh-frontmannen Gustaf Jorde) kämpade med att plocka ihop bokstäver till någon begriplig svenska. Vilket må vara hänt. Festival, sol, sommar och backstagedricka kan skicka även den mest sansade till akuten.
Men tydligen tyckte gruppens frontman Pär Hulkoff att min invit var humanitärt fjollträskpjåsk – och började i stället vräka invektiv över yours truly. Exakt varför är än i dag en smula oklart. Med tanke på promillenivån var resonemanget inte helt följbart, men tydligen hade Hulkoff hängt upp sig på något jag hade skrivit om bandet i Close-Up Magazine. Problemet är bara att jag än till dags dato aldrig har nämnt Raubtier i nämnda publikation, inte ens i en bisats, något jag också artigt påpekade, men denna lilla detalj tycktes bekomma Tornedalssonen något nämnvärt. I stället fortsatte han skyffla ovett över mig i säkert tio minuter, vars kontenta ungefär var att jag var en Stockholmsfjolla som var för mesig för att fatta hur riktiga män bör agera och tycka och att allt nog skulle lösa sig om jag började dricka dunk och skjuta djur med pilbåge, innan han lovade att åka till huvudstaden med hagelbössan om jag inte skärpte mig.
Som sagt, än i dag är själva orsaken till denna utskällning för mig ett mysterium. Vilket den även tycks vara för Hulkoff himself, då han vid senare möten inte direkt har kunnat precisera sig. Ett blogginlägg blev det i alla fall. Hyfsat begripligt efter fjollig textredigering av undertecknad och så var det med det.
Anledningen till detta rotande i det förgångna beror emellertid inte på att jag finner mig speciellt stött eller oroad över incidenten i sig, vattnet under broarna rinner bort rätt fort, utan snarare att jag kände för att sätta dagens dubbelnyhet i ett något annorlunda sammanhang. Onsdagens duoavlossning är nämligen en rejäl fullträff för alla Raubtierfans – inte nog med att bandet i februari/mars nästa år ger sig ut på en omfattande Sverigevända mätande 15 spelningar (turnéplan här), trion har även gjort sin nya singel ”Qaqortoq” tillgänglig för allmän konsumtion.
Exakt hur den låter kan du själv inspektera via Wimpspelaren här nedan. Vilket jag tycker att du ska göra ganska så genast. Så att Hulkoff inte kommer och lägger en hagelsalva i mina knäskålar.
Den store efterträdaren ålägger medborgarna norskt mangel denna novembervecka.
Troligtvis finns det väl lika många ingångsvinklar på det här med dödsmetall som det finns utövare. Själva grundideologin må skifta, även då det mesta är gemensamt; det ska vara snabbt, hårt, rått och jävligt. På ett eller annat sätt.
De flesta väljer emellertid att behålla något slags kosmos i allt kaos. Om de så må handla om den gamla Stockholmsskolans punkiga sväng eller om amerikanskt, mer tekniskt drivet, mangel – så här närmare 30 år efter genrens första stapplande steg är dödsbesten inte så oregerlig som den först kan tyckas.
Självklart finns det en opposition mot denna perfektion. En samling musiker som hellre skulle bada isvak varje morgon resten av livet än använda sig av trumtriggar, protoolsperfekt inspelningsteknik eller köttiga hardcorebrekdowns.
Kors i taket, här var det inga glada miner.
På hemmaplan finner vi ynglingagrupper likt Morbus Chron som befinner sig i bräschen för denna motståndsrörelse, på andra sidan gränsen leder Obliteration angreppet på god smak och vanligt hederligt folkvett. Född i samma stad som Darkthrones nyckelduo Fenriz och Nocturno Culto, även känd som Kolbotn, agerar kvartetten som en antites mot modern förfining och elegans. I stället hämtar den på tredjegiven ”Black death horizon” (Indie/Border) livskraft från Autopsys murkna komposthög, spelar hellre med ett sväng som gärna får vara lite löst i kanterna och organiskt kollapsande än siktar på taktmässig perfektion och låter spontanitet och tyngd gå före detaljplanering och kalkylerad finess.
Hade du placerat plattan bredvid ”Severed survival” eller ”Mental funeral” hade få protesterat. Den är lika skruvad som Chris Reiferts gorefantasier, lika oborstad som Danny Coralles frisyr. Genom sju, förhållandevis långa, spår balanserar Obliteration på vansinnets rand, ständigt medvetna om att musiken riskerar total kollaps. Att den inte gör det, trots att de mer snabbspelade partierna på många sätt vinglar på kanten, är sensationellt och tyder på att styckena nog är mer replokalsdrillade än vad de kan tyckas vid första anblicken.
Lägg därtill en komplett sinnessjuk sånginsats signerad Sindre Solem (även i old school-thrashiga Nekromantheon tillsammans med gitarristen Arild Myren Torp) och ni kan haja att det här inte är dussindöds av ordinärt snitt.
Låter det intressant kan jag även rekommendera föregångarna ”Nekropsalms” (2009) och ”Perpetual decay” (2007). De är minst lika sjukt bra, även de. Leve motståndet!
Fotnot: Här kan du lyssna på ”Black death horizon” på Spotify eller på Wimp.
Det här är fortfarande ett ganska så Sweet gäng. Trots allt.
Stryper
No more hell to pay
Frontiers/Cosmos
HÅRDROCK Det finns en uppenbar fara med att bedöma skivor på blott 140 tecken. Resultatet blir onyanserat, bräckligt, föga rättvist – och ibland en smula respektlöst.
Jag håller med om att den dagsfärska anmälningen av Orange County-apostlarnas färska album kan sorteras in i den kategorin. En raljant lustifikation som egentligen skjuter rakt upp i luften i stället för att vara riktigt träffsäker.
Det är ju liksom alltför lätt att hamna där då det ska fällas omdömen om Stryper. Att ironisera över dess gospel och avfärda prestationen som jollrigt tv-predikantsdravel och smula sönder musiken med endast detta för ögonen.
Jag gick dessvärre i den fällan. Vilket gör att den här, mer utökade, bedömningen får vara mitt personliga avlatsbrev med löfte om bot och bättring. Till mitt försvar måste jag väl framhålla att det är omöjligt att bedöma Stryper utan att dra in religionen i resonemanget, då så mycket bygger på just detta. Vilket ibland går att ha överseende med, men det är också en missionerande duktighetston som stundtals – likt i den usla Arthur Reed Reynolds-covern ”Jesus is just alright” – står en upp i halsen.
Om vi emellertid vänder på steken är det fullt möjligt att hitta musikaliska poänger med nionde studioalbumet. Det fansen har önskat sig är en ideologisk och soundmässig uppföljare till ”To hell with the devil” (1986) och det är till viss del vad som presenteras. Jämfört med föregångaren ”Murder by pride” (2009) – ”The covering” (2011) samt årets nyinspelningsmässa ”Second coming” väljer jag helst att bortse ifrån – är tilltalet fränare och skarpare, med Michael Sweets genomskärande falsett i högform.
Men, för det finns ju alltid ett sådant, i mina öron håller det inte rakt igenom. För där proffsigheten får råda finns samtidigt låtar av lägre klass. Refränger som sällan lyfter och rentav horribla inslag, som tidigare nämnda coverharang.
Därför blir inte heller en mer utvecklad bedömning annorlunda i sin själva kärna. För inte ens de godaste intentioner kan bygga något riktigt himmelskt av något som mest känns halvhjärtat.
