Arkiv för kategori Nyheter

- Sida 2 av 34

Thrashextra: Släpp allt och lyssna på Slayers första nya låt på fem år

av Mattias Kling
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.
Mera av detta band blir det på färskingfestivalen Sthlm Fields, som anordnas på Gärdet i huvudstaden den 30 maj.

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

…och precis så här får den här veckan en Mastodon(t)bra start

av Mattias Kling
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor tog det där med att strippa ner soundet ett steg längre.
Brent Hinds, Bill Kelliher, Troy Sanders och Brann Dailor tog det där med att strippa ner soundet ett steg längre.

Det går ju lugnt att säga att ensemblen har en konsekvent finfin diskografi att leva upp till. En snabb koll i arkiven visar att kvartettens skivutgivning resulterat i glödande :++++:-betyg av antingen yours truly eller av Marcus Grahn sedan debutanmälningen av ”Leviathan” i september 2004.

Mycket rimligt så, självklart. För det den Sthlm Fields-aktuella Atlantagruppen har berikat skivmarknaden med det senaste decenniet är något så hyllningsvärt och exklusivt som en releaseparad som har lyckats vara såväl egensinnig som allmänt gångbar. En grupp som förenar vinylknasterkonnäsörer och konventionella headbangers i en och samma hänförda målgrupp.

Därför går det ju säga att kommande fullängdssläppet ”Once more around the sun” är lika efterlängtat som upplösningen av  ”Mad men”.  Ett verk som begåvats med just nämnda titel på grund av en klar anledning: den cykliska tillvaro det innebär att vara en aktiv och turnerande grupp. Eller inte alls, om vi får tro en intervju som sångaren/basisten Troy Sanders gjorde med Paste Magazine tidigare i vår:

Skärmavbild 2014-04-22 kl. 13.39.08

Och om ”High road”, som går att lyssna på här nedan, får vara vägledande så känns det likt en vidare exkursion i ”The hunters” jaktmarker. Lite rakare och nedtrimmat jämfört med den konceptuella alternativprogen på exempelvis ”Crack the Skye” och väldigt låtorienterat. En del av ett kreativt flöde som har resulterat i att bandet lämnade producenten Nick Razkulinecz med en halvtimmes material som inte rymdes inom 60-minutersmallen och som sägs vara redo att släppas i en eller annan form.

Den som lever får se exakt hur detta avlöper. Och fram till dess duger det så gott med albumet som sådant. Så länge en får inleda arbetsveckan med en åktur på ”High road” är förväntingarna intakta.

Järn-Ronnie är hårdare än Järnladyn – och dessutom väldigt gratis

av Mattias Kling
Generösa herrar som undviker att krångla till det för mycket.
Generösa herrar som undviker att krångla till det för mycket.

Många var vi som blev lite extra till oss i trasorna när debutskivan ”Worse than dead” trillade ner i knät för lite mer än ett år sedan. Och det med all rätta, dessutom. För nog att namnen Tony Foresta och Landphil Hall (båda mest kända för Municipal Waste) och Ryan Parris (ex-Darkest Hour) kunde trigga intresset, men det var snarare musiken på förstlingsverket som gav upphov till det mest entusiastiska ovationerna.

För nytillkomna lyssnare och läsare: Vi pratar om crossover. Den där energiska bastarden mellan thrash metal och hardcore som hade sin stora hayday i mitten av 1980-talet och fördes fram till allmänheten av bland andra B’last, Crumbsuckers, Leeway och starkt Nuclear Assault/Anthrax-kopplade SOD.

Och håll i hatten – för här går det undan. Alldeles superfärska utgåvan ”Spoiled identity ep” må stoltsera med hela 13 nya låtar, men blixtrar förbi på fem raska minuter. Ja, det är ju inte direkt Dream Theater-prog som har lämnat Richmond, Virginia, den här gången heller. Minst sagt. I stället känns DRI:s väldigt oborstade och osnygga debutskiva ”Dirty rotten lp” som en tänkbar referenspunk(t). Det är kortfattat, moshvänligt och galet fokuserat. Utan krusiduller eller omständligheter.

Du lyssnar nedan. Snabbt som attan. Och drar sen över till bandets Bandcampskiva och laddar ner resultatet mot en valfri peng. Generösa tilltag likt dessa måste bara stödjas.

Bomba igång veckan med lite svensk death metal på ingång

av Mattias Kling
Den där känslan igen. Den DÄR känslan…
Den där känslan igen. Ja, den DÄR känslan…

Du har all rätt att känna dig lite sänkt i dag. Inte nog med att det är måndag, en av veckans mer obekväma dagar och egentligen bara hotad av tisdagen när det gäller onödighet, i går slog klockan även över till sommartid. Den där timmen som försvann kanske inte kan tyckas som mycket att gnöla över, men likväl innebär även en nog så marginell dygnsförskjutning en provokation mot vanorna.

Det spelar ju liksom ingen roll om klockan påstår att den behagar vara två på natten – tycker din kropp att den är ett så agerar den därefter. Och det där med en skön minimisömn på hanterbara sex timmar blir snabbt decimerad till minimumtilldelning.

Nåväl, same procedure as last year. Same procedure as every fucking year.

Därför kan det ju finnas anledning att begagna sig av en extra häftig stimulantia av det lagliga slaget – något annat rekommenderas så klart inte – för att få upp engagemanget till lägstanivå. För att göra dagen mer uthärdlig, helt enkelt, likt dunderkoffein för själen.

Västerasbra mangeltrupp.
Västerasbra mangeltrupp.

Turligt nog presenteras sånt löpande via färsk musik. Som till exempel via gossarna på bilden ovan, även kända som Bombs Of Hades, som tar mars sista flämtande ögonblick som en ursäkt till att avslöja vad vi kan vänta oss på kommande tredjeskivan ”Atomic temples”.

Av låten ”Omens” (lyssna i Soundcloudspelaren nedan) är det – death metal. Ganska så oborstat och rudimentärt och med en crustthrashig grundton, men för den skull ganska så långt ifrån amatörmässigt eller slappt.

Jag förväntar mig gärna mer kompetensprygel i den skolan på uppföljaren till ”The serpent’s redemption”,  som släpps via tyska War Anthem den 23 maj.

fdlasdklfkasdfas
Va e d? D e d-takt.

En månad dessförinnan, den 21 april, är det dags för Göteborgs Miasmal att ta steget in i finrummet. Då släpper kvartetten nämligen sin Century Media-debut ”Cursed remedeer”, som följer upp det självbetitlade debutalbumet från 2011.

Gruppens devis sägs vara ”spela först, tänk sen”, vilket ger materialet en insinktiv känsla. Med en stark koppling till Agrimonia och Martyrdöd via två medlemmar är kommer det inte heller som någon dundersurpris att materialet på skivan bär en punkig ton som trots detta inte drar alltför mycket mot det så återanvändningsvänliga Sunlightsoundet från början av 1990-talet. Tänk i stället en ideologisk fusion av exempelvis Disfear och utmärkta riktnummersgrannarna i Vampire samt spöklikt underskattade Repugnant så leds tankebanorna åt rätt håll.

Boende på västkusten kollar gärna in redan på lördag, då gruppen spelar på Truckstop Alaska tillsammans med nyss nämnda hörntandsgäng samt Morbus Chron.

Fireborn-logo

Tredje gruppen ut till rakning är så färsk att den i skrivande stund inte ens har skickat ut några officiella promobilder att reta synnerverna med. Men det behövs egentligen inte – det räcker med att räkna upp vilka som medverkar för att i detta så kallade superprojekt för att det visuella ska falla på plats i alla fall.

I Fireborn hittar vi nämligen Entombed A.D.-bekantingarna LG Petrov och Victor Brandt som så här håller sig sysselsatta fram till dess att combons uppskjutna album ”Back to the front” slutligen når handeln, när det än må vara, och gör gemensam sak med Necrophobic-duon Alexander ”Impaler” Friberg och Fredrik Folkare. Huruvida projektet är ett frustrationsutlopp över sakernas tillstånd i herrarnas ordinarie grupper (namnbråk i ena lägret och en frontman som dömts till fängelse för misshandel i det andra) må vara osagt, men nog finns det en attack i demospåret ”Shadow realms” som känns på riktigt.

Exakt vad detta kommer mynna ut i får visa sig. Men nog känns det som att det blir något som är värt att vänta på, speciellt då gruppen redan sägs ha tre nya låtar som ligger färdiga för granskning inom kort.

Video: Så såg det ut när resterna av Metal all stars gästade TV 4

av Mattias Kling
Metal all stars-ny

Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.

Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.

Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.

Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.

För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.

Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.

Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.

I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.

Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.

Här är några anledningar till att jag kommer minnas Dave Brockie…

av Mattias Kling
En bild från Lamb Of God-sångaren Randy Blythes Instagramkonto visar Brockie på sitt 50-årskalas nyligen.
En bild från Lamb Of God-sångaren Randy Blythes Instagramkonto visar Brockie på sitt 50-årskalas förra året.

… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.

För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.

För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.

För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.

Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.

Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.

Oderus Urungus, till höger, i full scenregalia på Sweden Rock i Norje för tre år sedan. Foto: Claudio Brescani/TT
Oderus Urungus, till höger, i full scenregalia på Sweden Rock i Norje för tre år sedan. Foto: Claudio Brescani/TT

Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.

Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.

Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.

Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.

Släpp allt och få en rejäl fläskläpp av nya Misery Index-smockan

av Mattias Kling
ksdflödasfadfkasdklö Foto: Josh Sisk
Gruppen som tog sitt namn från Assücks sista album är här igen. Jubla och dyrka. Foto: Josh Sisk

Det finns så klart många anledningar att vara lite extra exhalterad över ett nytt death metal-släpp. Det kan ju dölja sig en fräck debutant där bakom (tänk Vampire eller snart aktuella Miasmal) eller så är det en veteranakt i stil med Massacre som ämnar visa upp aktuell dagsform med sitt första album sedan världen gick runt med en kollektiv ”Macarena”-psykos.

Någonstans däremellan hittar vi Baltimores egna fartfantomer Misery Index. Med en karriär som går att spåra till 2001 hamnar ensemblen någonstans i mitten; vare sig purfärskt eller sedan länge inarbetad i publikens medvetanden. Utan snarare fortfarande på väg mot karriärens största toppar.

Om dessa kommer i och med kommande femtegiven ”The killing gods” är naturligtvis för tidigt att uttala sig om, men det finns faktorer som talar för det. Inte bara för att utgåvan innebär att gruppen har bytt bolagshemvist från Relapse till Season Of Mist – om nu presenterade aptitretaren ”Conjuring the cull” får vara vägledande har kvartetten något väldigt brutaltrevligt på gång.

Runt den 23 maj får vi facit. Och förväntningarna är ju inte direkt låga, så att säga.

Lunchtipset: En rejäl portion kändis-håce från Akani

av Mattias Kling
Så här mår en viss Down-sångare efter att ha lyssnat på Akani.
Så här mår phlitige Phil efter att ha lyssnat på Akani.

I den gränslösa internetvärlden tycks det spela mindre roll exakt var medlemmarna i ett band bor. Med några datorprogram, en schyst bredbandsuppkoppling och chattkommunikation går det hur som helst bra att göra musik – även om man rent fysiskt befinner sig på olika sidor av Atlanten.

Det här är ett pragmatiskt förhållningssätt till skapandeprocessen som superprojektet Akani har tagit fasta på. Trots att medlemmarna – det vill säga gitarristerna Anders Björler (At The Gates) och Daniel Antonsson (ex-Dark Tranquillity), basisten Victor Brandt (Entombed A.D.), trummisen Anders Löwgren (Dead Reprise) och frontmannen Jorge Bravo (Merauder) – är utspridda mellan Örebro, Göteborg och New York har man lyckats få ihop en sjutumssingel, med tänkt släpp i maj via Demons Run Amok. Och det utan att ens ha varit i samma rum samtidigt. Och ännu mindre repat ihop.

I stället har materialet på ”Santa muerte” (en utgåva Antonsson dock inte medverkar på) satts ihop via mejlkonversationer och plockats ihop del för del. Väldigt underground och under branchradarn, men med ett väldigt lyckat resultat.

Bevis? Ta en stadig tugga av spåret ”Who’s to blame” via spelaren strax söderöver.

Och skyll inte på mig om du känner dig precis som Phil Anselmo på bilden här ovan.

Du lär inte bli helt nedslagen av Downs alldeles färska låtsläpp

av Mattias Kling
Pepper verkar extra peppad över att släppa nytt material till publiken.
Pepper verkar extra peppad över att släppa nytt material till publiken.

Det gäller ju att skynda långsamt mellan varven. Inte direkt slita ut sig, utan presentera sig när andan faller på.

Ett behagligt förfarande, så klart. Och en strategi som tycks passa NOLA-kungarna likt en konsultförordad handlingsplan.

Därför – i runda slängar ett och ett halvt år efter första installationen i en aviserad ep-kvartett är det dags för del två. Fullkomligt logiskt döpta ”Down IV – Part II” är tänkt att nå allmän konsumtion i mitten av maj via Roadrunner och avviker inte så mycket från gruppens redan uppslagna linje. Det färska materialet – som har spelats in i frontmannen Phil Anselmos hemstudio Nosferatu’s Lair tillsammans med Michael Thompson – är rumlande riffigt med ett groove som känns igen. Lyssna bara på försmaken ”We knew him well” här nedan, och pricka in den 13 maj i almanackan.

Med samma utgivningstakt lär vi ju få vänta till årsskiftet 2015/2016 på tredjeskivan.

Triptykons nya låtar visar varför Celtic Frost inte behöver återförenas

av Mattias Kling
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.

I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.

En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.

Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.

Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.

I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:

– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.

Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.

Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.

För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som  liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.

Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.

Sida 2 av 34
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Felix Blom
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB