För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Och så var det med det.

På återseende runt den 18 augusti.

Ni har säkert noterat det tidigare: jag gillar ganska så halvnya Carcass-plattan ”Surgical steel” (läs recce här) ganska så mycket.

Därmed motsäger gruppen, som här offentliggör sin första studioskiva sedan 2005 års ”Swansong”, en oskriven regel inom nöjesvärlden. Nämligen den som klargör att föredettingar som försöker göra sig nya karriärer genom att rota i tidigare konstellationer ofta bombar på ett eller annat sätt.

För att hitta sådana behövs det inte något större rotande i arkiven. Vare sig det handlar om Sylvester Stallones desperata rotande i Rambo- och Rocky-arkiven för några år sedan, ”Basic instinct 2” eller nylanseringen av ”Futurama” är visan densamma – då är då och nu är nu. Och sällan mötas två tidsepoker på avsett vis.

Nu är ju det här ändå en musikblogg och bör väl därför vikas åt sådant. Som tre plattor that should not be. But still is. Alltså några upphausade comebackalster som slog i backen på ett eller annat sätt.

Precis det som ”Surgical steel” inte gör, alltså.

1. Guns N’ Roses ”Chinese democracy” (2008)

På ett sätt var det här ett dödsdömt projekt ganska långt före release. Ju längre tid som förflöt mellan releasen av den dubbla ”Use your illusion”-utgåvan 1991 och dess riktiga uppföljare (coverplattan ”The spaghetti incident” räknas inte i sammanhanget) desto fler gamla musikanter tycktes Axl Rose göra sig fiende med – och desto längre från den riviga punksleazerockarolla som en gång skickade gruppen långt upp på himlen tycktes han komma.

Skit för stunden i att det här blev det överhemult dyrt album att spela in. Fokusera i stället att det är en svår platta att lyssna på. Förvisso kanske inte den totala nosdykning som guldplatsen på en sån här ickehedrande lista fordrar, men ett sånt svek mot gruppens namn att man bara häpnar. För nog märks det att alstret har spelats in vid en rad tillfällen och sen, till synes slumpmässigt, satts ihop till något som ska likna riktigt bra låtar. Vet ni vad? Det är det inte. Fräcka idéer finns, men dessa fullföljs aldrig. Det lättindustriella elektronikasoundet som säkert kändes futuristiskt och nyskapande då ”Chinese democracy” började sammanställas hann bli lika unket som otvättade flanellskjortor innan verket till slut nådde handeln och helheten är, ja, likt ett pussel där bitarna inte passar med varandra.

Det har nu gått fem år sedan skivan släpptes. Och det har så smått börjat pratas om att Axl och hans inhyrda hjon funderar på att göra något nytt ihop i studion.

Fan tro’t, säger jag.

2. Limp Bizkit ”Gold cobra” (2011)

Jag vill minnas att jag gav den här pruttkorven i betyg för lite mer än  två år sedan.

Det var väldigt snällt av mig i sådana fall. Ett utfall av övergenerositet som jag egentligen inte ska bjuda på, annat då det är motiverat. Måhända beror denna vänlighetsgest på att jag faktiskt var nyfiken på vad Fred Durst och hans frat boy-combo skulle åstadkomma. Det kändes ju ändå som att det sladdriga kexet hade lärt sig något av kraschlandningen som följde på mindre uppskattade albumet ”Results may vary” (som förvisso bjöd på en blöt monsterhit via The Who-covern ”Behind blue eyes” men som i övrigt stank surströmming) och dess tillbaka till rötterna-uppföljare ”The unquestionable truth, pt 1” när nollnolltalet började sikta mot upploppet.

Men icke.

Guldkobran är inget bra album, hur man än vrider och vänder. Det går förvisso att spåra någon slags vilja att ta tillbaka känslan på de framgångsrika ”Three dollar bill, y’all” och ”Significant other” men det blir likväl dynga av det hela. Den som önskar fördjupa sig i dess uselhet gör det gärna genom pinsamma ”Shotgun”, ”Douche bag” eller ”Shark attack”.

Det är ungefär på den nivån skivan ligger. Intellektuellt på samma fotknölshöjd, eller strax därunder, som Chris Griffins ”Evil monkey song” i ”Family guy” eller Drängarna.

Vi var nog många som trodde att det här skulle innebära dödsstöten för gruppen. Men icke så. I april i år släpptes singeln ”Ready to go” (som i all ärlighet faktiskt inte var helt pissdålig) och nu på lördag spelar Limp Bizit på Klubben i Stockholm. Vilket kanske kan bli kul, ändå.

3. Gene Simmons ”Asshole” (2004)

Jag säger bara: ”Firestarter”. Igen: ”Firestarter”.

Hahaha! Fy fan. Vilken utomordentligt praktusel idé att Kiss-tungan ska ta sig an modern dansmusik. Ungefär lika rimligt som när Manowar ger sig på att nyinspela sina gamla skivor (”Kings of metal MMXIV” släpps nästa år, sägs det) eller då Dead By April uppträder på ”Allsång på Skansen”.

Men vad bryr sig Simmons? Inte ett skit. Det här var skivan han ville göra. Han tyckte det var lämpligt att spela in den. Han liksom kände sig tvungen. Av någon outgrundlig anledning som knappast kan bero på en önskan att uttrycka något.

Bevis? Lyssna bara på titelspåret. Eller på ”Whatever turns you on” eller muzakballaden ”Waiting for the morning light” (så hemsk att hissarna slutar fungera i ren protest). Egentligen är det bara öppningsspåret ”Sweet & dirty love” som håller någon slags klass.

Övriga inte helt lyckade comebackalster: Skid Row ”Thick skin” (2003), Twisted Sister ”A twisted christmas” (2006), Poison ”Poison’d” (2007), Metallica ”St Anger” (2003), Dia Psalma ”Djupa skogen” (2007), Mötley Crüe ”S/t” (1994).

Okej. Jag gör som vår publisher Jan Helin här och dundrar på med total transparens.

Grafiken nedan har jag fått av Logitech, för att lansera hifi-företagets nya högtalarmodell. Huruvida denna är det bästa som har hänt portabelt musiklyssnande sedan introduktionen av Ipod låter jag vara osagt, men den låter väl … på något sätt. Kanske till och med bra. Vad vet jag? Likväl illustrerar den här uppställningen tämligen pedagogiskt utvecklingen från vevgramofon till dagens trådlösa grunkor.

Något att vila ögonen på och samtidigt lära sig några saker på vägen, med andra ord. Och något i högsta grad musikrelaterat, dessutom.

Fotnot: På något sätt relaterat till detta kanske jag borde meddela att jag sedan några veckor tillbaka använder Wimps nya hifi-tjänst, som ska ge kunden streamad musik i högre kvalitet. Mer om detta senare, då jag har hunnit granska tjänsten närmare.

Man kanske skulle kunna tänka sig att det skulle bli många rader Iron Maiden här i kväll.

Men, nä. Så blir det inte. Jag har nämligen fått äran att hålla ångan uppe på Aftonbladets webbsida i afton, genom att liverapportera från den brittiska metallmaskinens gig på Malmö stadion.

Om ungefär en halvtimme kör jag igång. Klockan 20.30, denna gråblåsiga onsdagkväll.

Häng gärna på och tjata loss ett par timmar om Maiden, metal – och få uppdateringar om vad som händer på scen. Vem vet, är tekniken med mig så kanske det till och med blir ett foto och någon videosnutt.

Väl mött. Klockan halv nio, på www.aftonbladet.se.

För hårdrockens skull i Sverige 2013.

Man kan ju förstå att livet som turnerande musiker kan vara lite tråkigt. Mycket väntan, liksom. Dödtid som är svår att fylla när man har vänt vin, kvinnor och profan sång ryggen.
Därför är det kanske inte så konstigt att Head passar på att fylla dagen med något vettigt – som att spela med sitt Love And Death i Close-Up-tältet, nära nog sju timmar innan han och resten av Korn ska knyta ihop den här festivalen på dess största scen.
Det är en generös gest. En chans för fansen att se ett dragplåster i en annan form, vilket är schyst.
Desto tristare är då gruppens musik. Om du slår upp en Wikipediasida ägnad åt nu metal torde du där hitta mycket av repertoaren, i all sin nedstämda bullrighet och föga finessrikhet.
Så kan det gå.

Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

Alla minns säkert den tumultartade dokusåpa som omgärdade Seattles tidigare så stolta metalfanbärare förra året.

I kort sammanfattning: Beroende på vilken falang man väljer att stödja (sanningen ligger troligtvis någonstans mitt emellan de båda historieskriningarna) så tröttnade musikerna i Queensrÿche på sin excentriske superstrupe Geoff Tate och gav honom foten efter bråk om pengar.

Så långt inget konstigt. Liknande saker har inträffat tidigare i rockhistorien och kommer säkert att göra det igen.

Det sensationella i den här kråksången är att skilsmässan slutat så illa att den inte bara har resulterat i att parterna har dragit varandra inför rätta – utan att det fram till att domstolen i Seattle som en tillfällig lösning har beslutat att båda falangerna för stunden har rätt att verka under Queensrÿche-flagg. Mer om denna tvist går att läsa här.

Detta har fått som naturlig konsekvens inneburit att det mycket riktigt existerar två parallella upplagor av bandet. En ledd av grundarmedlemmarna Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield – medan ex-sångaren har värvat bland andra Rudy Sarzo (ex-Quiet Riot, Ozzy Osbourne och Whitesnake för att nämna några) och AC/DC-trummisen Simon Wright till sitt konkurrentteam.

För att snurra till saken ytterligare står de båda lägren redo att släppa varsin fullängdare de närmaste månaderna; den Geoff Tate-ledda gruppen om en månad via ”Frequency unknown”, vars konfrontationssugna omslag ni kan se här bredvid, medan hans gamla musikerkollegor i sin tur svarar med en färsk fullängdare den 11 juni.

Det är också den sistnämnda sidan som nu väljer att presentera sig i studioform. Gruppen, som kompletteras av tidigare Crimson Glory-sångaren Todd La Torre och gitarristen Parker Lundgren, har nämligen valt att trissa upp påskfeelingen genom att lägga ut låten ”Redemption” för allmän beskådan.

Och, jo – den är faktiskt rätt övertygande. Fjärran från det förvirrande altrocksound gruppen har dragits med längre än vad som kan kännas rimligt, och i stället en ganska så rappt metalstycke som faktiskt påminner om att det här är en ensemble som har såväl ”Rage for order” som ”Operation: Mindcrime” och ”Empire” att luta sig emot i diskografin.

Hur Geoff Tate-gänget svarar på detta? Ska bli intressant att höra. Men med tanke på hur usel hans soloskiva ”Kings & thieves” – släppt i november förra året – var finns det anledning till en viss skepsis inför utfallet.

Spännande fortsättning lär följa. Och fram till dess går det väldigt bra att lyssna på ”Redemption” här nedan.

Den gamle Mayhem-bossen, som mördades av Burzums Varg Vikernes för 19 år sedan, var inte direkt känd för att vara någon glad gamäng.

Snarare en elitistiskt driven black metal-ideolog som hyllade diktaturer, sägs ha varit pådrivande bakom de kyrkbränningar som drabbade Norge under 1990-talets början och ansvarig för all sköns pest och pina.

Men frågan är om inte till och med den liksminkade Øystein Aarseth skulle ha dragit på smilbanden över det här gänget. Som är en samling 13-åringar som tolkar låten ”Freezing moon” från milstolpen ”De mysteriis dom Sathanas” (1994). Och som gör det bra.

Spana själva in nedan. Extra pluspoäng för att en och en halv av medlemmarna dessutom visar upp en chic corpsepaint. Och att sångaren svingar en lie.

Källa: Metal Injection.

Vissa dagar är kanske mer produktiva än andra. Timmar då det så kallade kreativa stimmet simmar fritt och såväl idéer som utförande hoppar hand i hand längs gatorna.

I dag har väl inte direkt varit en sån dag. Snarare har verksamheten mer varit av det tröga slaget, med mer detaljältande än grandiosa uppslag och utföranden.

Hög tid att ta helg, med andra ord. Men innan jag stänger butiken för veckoslutet (eventuellt öppnande före måndag är väldigt slumpartat och mer styrt av lust att förmedla något än någonting annat) är det dags för en traditionsbunden promotionkoll, med något av det tuffaste som har nått allmän konsumtion de senaste dagarna.

Och just denna vecka innebär det videodebut för svenske Tommy Karevik med Kamelot, Meshuggah, Rwake, Reign Of Fury, HIM, Hellish Outcast, Bonded By Blood, Nine Covens, Kobra & The Lotus, The Agonist, Graveyard samt snart Sverigeaktuella Fear Factory.

Bonusen kommer just denna lönefredag i form av streaming på nya låten ”Temper temper” från Bullet For My Valentine, lyric videos från tidigare Korn-gitarristen Brian ”Head” Welchs nya band Love And Death och All That Remains samt ett klipp från Machine Heads kommande liveutgåva.

Bara för att det är fredag. En extra välkommen sådan.

Kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=HIe1PfoFMBk