Saxade direkt ur Nöjesbladet i lördags, den 26 september.

Läs först, gnäll sen.

++++

Hatebreed

Hatebreed

Roadrunner/Warner/ADA

METALCORE Som så många andra självbetitlade album mitt i karriären är detta något av en nystart. Hatebreed plockar upp den genreöverskridande tråden från coveralbumet ”For the lions” och lyckas därför i elfte timmen undvika en befarad frontalkollision med stagnationsväggen. Med en grund som alltjämt är satt i märgig testosteronhardcore spetsar kvintetten när det passar tornadotordönet med inslag från såväl lättskrålad gatupunk som mer intrikat metalmaffiga gitarrslingor. Resultatet är både så intensivt att man tappar hakan och så oförutsägbart att intresset faktiskt är på topp de 14 fullmatade spåren igenom.

Bästa spår: ”Not my master”.

Mattias Kling

+++

Mustasch

Mustasch

Regain/Warner/ADA

HÅRDROCK Det är främst det sturska tonläget som imponerar. När Ralf Gyllenhammar gör upp med sitt eget fyllejag i ”The man the myth the wreck” eller tänder en Metallica-fet riffholk i ”Blackout blues” fullträffar ett nytrimmat Mustasch med 50 procent nya medlemmar rakt i en gillandenerv som tidigare mest har kittlats. Emellertid är denna känsla inte albumkonsekvent. Folkvisetonerna i ”Desolate” känns mer förvirrande än oväntade och en blid ”I’m frustrated” är snarare sentimental än innerlig. Ojämnheten från förr är med andra ord konstant, något som måste rätas ut om gruppen även kvalitativt ska få bestiga den svenska hårdrockstronen.

Bästa spår: ”Damn it’s dark”.

Mattias Kling

I dag tar vi tillfället i akt och minns en av metalvärldens mest egensinniga och tongivande basister, som rycktes från jorden alltför tidigt.

Just den 27 september för 23 år sedan miste Metallica sin basist Cliff Burton i en bussolycka i Dörarp nära Ljungby och det slag fans världen över fick i magen känns än i dag.

Så, tänd ett ljus. Sätt på ”Orion” från mästerliga ”Master of puppets” och häpna över hur mycket som egentligen går att göra med fyra Rickenbacker-strängar. Och sörj att Cliff Burton blott fick 24 år i livet.

R.I.P.

Dags för en uppmaning/order igen.

Er egen bloggälskling upptar nämligen närmare en helsida i Nöjesbladet under den vanliga vinjetten Klings musikmix. Det blir kortrecensioner på bland andra Arch Enemy, Ace Frehley, The Used, Shadows Fall och Children Of Bodom, en dvd-anmälan på Europes ”Almost unplugged”, en minispecial tillägnad Rammstein samt lite favorittips i skivskörden. Plus fristående recensioner på de nya alstren med Mustasch och Hatebreed.

Allt detta (och en herrans massa Aftonbladet också) för bara en nätt guldpeng.

Köp, för tusan.

Det verkar som att årets publikrekord på 35 200 besökare kommer att bli Sweden Rocks högsta. Någonsin.

Festivalen meddelar nämligen att man till nästa års evenemang – som äger rum 9-12 juni i Norje – ”bara” kommer att släppa 33 000 biljetter.

– Sweden Rock Festival har aldrig haft som målsättning att vara störst. Vår målsättning är att vara bäst, säger grundaren Ingolf Persson i ett pressmeddelande.

På lördag är det dags för de svenska doomgiganterna att göra gemensam sak med Trouble och Angel Witch (pust och flämt) på KB:s scen i Malmö, en procedur som sedan upprepas även i Göteborg (söndag) och Stockholm (måndag).

Det är evenemang som självklart är värda vikten i guld, vilket även kan sägas om de ultratunga vinylutgåvor av senaste albumet ”Death magic doom” som Jesper Thorsson (ex-Afflicted) hos distributören ADA Nordic har skickat över för utlottning.

Så, önskas tolv tum lakritsdoom rakt ner i brevlådan är det bara att svara på följande fråga, skriva namn och adress, samt skicka ett mejl döpt till ”Candlemass-tävling” till mattias.kling@aftonbladet.se

Frågan då:

Bandets hyfsat nye sångare heter Robert Lowe, vilket är lika nog som skådespelaren Rob Lowe. Men vad heter den politiskt centrerade tv-serie som den sistnämnde spelade rollfiguren Sam Seaborn i? Både svensk och originaltitel är godkända, för att göra det simpelt.

Tävlingen stänger ungefär när bandet går av scenen på Klubben i Stockholm, det vill säga strax före midnatt måndagen den 28 september.

Doom on. 

Thrashfanatikerna och bloggälsklingarna i F.K.Ü. har just avtäckt första videon från färska albumet ”Where moshers dwell” och det är närmast en order att kolla och dyrka.

Promotionsnutten till låten ”The pit and the poser” filmades under Uppsalagruppens releaseparty på Kafé 44 i huvudstaden lördagen den 29 augusti och är regisserad av Simon Wettervik och Dennis Olsson från Sidevision.

Moshaholics, förenen eder – och kolla in nedanstående:

http://www.youtube.com/watch?v=0-LmR4VjtpU

Jaha, ja. Ännu en vecka då nätredaktionen inte mäktat med att lägga upp cd-recensionerna från Nöjesbladet.

Nåväl, jag gör det själv.

Bara för att ni älskar mig så mycket.

+++

Pearl Jam

Backspacer

Island/Universal

ROCK I ett av skivans starkaste spår liknas textens begärliga kvinna vid en naturkraft, en beskrivning som också skulle passa Seattlegruppen till punkt och pricka.

För Pearl Jam är en ensemble som står lite för sig själv, som vägrar låta sig styras av vare sig trender eller utomstående förutsättningar. En akt som hellre lierar sig med agendatyngda organisationer som Earth First och Wild Salmon Center än som njuter av sin stjärnstatus på ett mer extrovert och självförhärligande vis.

Det är helt enkelt ett band som drivs snarare än som bara existerar och flyter ovanpå. 

Denna energi visar sig redan från start på ”Backspacer”, gruppens nionde studio-cd efter debuten för 18 år sedan. Initiationstrion ”Gonna see my friend”, ”Got some” och singeln ”The fixer” plockar raskt upp den punkrockigt uppkäftiga laddningen från det föregående albumet medan Eddie Vedder sjunger från tårna om att kämpa för det som en gång gått förlorat. Efter denna intensiva öppning blir därför en standardrumlare likt ”Johnny guitar” eller en långsamt crescendobyggande ”Unthought known” rena bagateller som vare sig väcker egentlig entusiasm eller upprördhet.

Desto bättre är då de stycken då gruppen helt släpper allt vad elektricitet heter och i stället gräver i hemlandets bördiga countrymylla. ”Just breathe” skulle ha gjort sig bra på frontmannens utmärkta soundtrack till likaledes utmärkta filmen ”Into the wild” och ”The end” framförs med nervknutarna utanpå huden. 

När den sistnämnda abrupt utmynnar i gastkramande tystnad är det som att för några sekunder befinna sig i känslostormens öga. 

Bästa spår: ”Got some”.

Mattias Kling

+++

Muse

The resistance

Warner

ROCK I den musikaliska bredden finns en oförutsägbarhet som nästan blir övermäktig. Muse plockar intryck från ABBA och parar ihop Queen med Rachmaninov, medan ”Guiding light” framstår som en oväntat lyckad korsning av Ultravox ”Vienna” och ”Anthem” från ”Chess”. Med en sådan spännvidd är det nästan självskrivet att allt inte faller lika väl ut. Det bombastiska anslaget blir på sina håll översvallande pompöst, vilket blir extra tydligt när avslutande ”Exogenesis: Symphony”-sviten tillåts svälla ut i tre passager. Ambitiöst och modigt, ja visst, men det är de mer melodidrivna styckena som väcker minst motstånd.

Bästa spår: ”Resistance”.

Mattias Kling

KFC slår ett dubbelslag för ondskan genom att marknadsföra sin senaste produkt – en kycklingburgare vid namn Wicked Crunch – med det eldsprutande black metal-bandet Helvetica.

Smaklöst? Eller bara fnissigt kul?

Avgör själv.

http://www.youtube.com/watch?v=UO1rYr4BXAI

Medan hantverkar-Niklas fixar lite ditten och datten i lägenheten använder jag tiden åt att bekanta mig närmare med Hagforsbandet Naughty Boys nya cd ”Destiny calls”. Skivan, som följer upp två år gamla ”R U naughty enough?”, är också en finfin laddning hårdrock med båda benen fast placerade i den melodiösa åttiotalsdammen.

Refrängerna sitter där de ska och det småruffiga drivet i exempelvis titelspåret, ”Endless pain” (ingen Kreator-cover, så klart) eller ”Runaway train” är ystert nog att sprida lite solsken över en surmulen septembereftermiddag. Emellertid – jag efterlyser lite mer attityd. I produktionen, i Mikael Sandviks lätt tillbakahållna sångleverans och i texter som sällan går utanför det förväntade.

Intressant? Kolla in mer på länken nedan.

http://www.myspace.com/naughtyboys

På något sätt kommer jag att tänka på knäckta benpipor och pannor som skrapas mot marken. Huruvida det kommer gå så hårt till på Klubben i Stockholm den 5 mars nästa år är väl för tidigt att sia om, men nog kommer upploppsliknande scener att utspela sig när Lamb Of God återvänder till Sverige. Speciellt också då uppvärmningen kommer ifrån dödstuffa deathcorefigurerna i Job For A Cowboy.

Lite circlepitinspiration hämtas förslagsvis på nedanföljande klipp. Öva duktigt, så ses vi i ringdansen om ett drygt halvår.

http://www.youtube.com/watch?v=Md6bnGH8J-I