Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.

Vi kan säga så här: En behövde väl inte vara något större snille för att räkna ut det uppenbara.

Redan då Göteborgsgruppen (vi benämner den så av nostalgiska skäl, då medlemmarna numera är tämligen utspridda) i förra veckan släppte en ganska så kryptisk videosnutt av det mer sparsmakade slaget började spekulationerna gå varma om vad som egentligen är på gång.

Svaret är: ett nytt studioalbum. Det första i sitt slag på nära nog 19 år, och tillika en skiva som ska föra arvet från otroligt hyllade och hissade ”Slaughter of the soul” in i framtiden.

Nyss offentliggjorde nämligen gruppens nya bolagshemvist Century Media att At The Gates i höst bullar upp en än så länge såväl oinspelad comebackmacka med arbetstiteln ”At war with reality”. I pressmeddelandet förklarar gruppens medlemmar comebackbeslutet med att de trivs så bra ihop och att tidigare uttalanden om att inte spela in ny musik tillsammans – uppenbarligen – har varit förhastade.

”När Anders (Björler, red anm) skickade över den första låten förra sommaren hade vi inga föreställningar om vart det skulle leda. Vi insåg bara en sak – det lät fantastiskt. Då var vi inte ens säkra på att det skulle bli ett nytt album, men då saker och ting utvecklades, och fler låtar sattes ihop, insåg vi att vi var något stort på spåren.

Vi inser att ni är nyfikna över det nya materialet. Och för att dra till med en enkel beskrivning så låter det som en blandning mellan tidiga At The Gates och ’Slaughter of the soul’.”

Enligt gruppen är planen att spela in i sommar för en tänkt release i oktober eller november.

Vad jag tycker om detta förklarade jag redan i ett inlägg då spekulationerna härjade som värst för lite mindre än en vecka sedan. Och jag känner mig fortfarande kluven till det, efter ytterligare några dagars ältande fram och tillbaka i huvudet. Det är liksom inte helt lätt att korrekt förhålla sig till något som ännu bara är en avisering, inget konkret.

En sak som emellertid talar för att beslutet är korrekt är att gruppen knappast kunde ha fortsatt med att kånka runt med mer eller mindre samma repertoar länge till. Det kändes som att denna hyllningsturné till det förflutna fick en värdig avrundning redan i september 2008 – med fullkomligt utsökta gig på bland annat KB i Malmö och Debaser Medis i Stockholm – och som dess mest har rullat på för att den har haft möjlighet att göra så. På så sätt fanns ju få andra rimliga utvägar: lira in nytt eller lägg ner. Aningen hårddraget, kanske. Men samtidigt ganska så relevant.

I ljuset av detta är ju beslutet att återuppta verksamheten på nytt tämligen lättbegripligt. Konstigare saker har ju hänt, liksom. Och om det var något som reformerade Carcass bevisade förra året så var det att ont dödskrut knappast behöver mista all sin sprängkraft av en längre period i magasinen. Det kan ju till och med bli riktigt bra, om allt klaffar.

Resultatet av sex dagars överläggande i det tysta är alltså att jag stödjer det här karriärsdraget. Vi kan till och med säga att jag är förväntansfull och peppad över att så småningom få ta del av det som kommer bli gruppens blott fjärde fullängdare. Inte för att jag tror att At The Gates ska kunna toppa ”Slaughter of the soul”, det torde väl ingen sansad människa förvänta sig, utan mer för att det ska bli förbannat spännande att se hur genreskaparna ska ta sin musik in i samtiden i ett läge då dess uttryck har gnatats sönder av andra, mer eller mindre irrelevanta, akter i parti och minut.

Jag hoppas att jag slipper omvärdera den inställningen när året börjar närma sitt slut.

Fotnot: För den som önskar granska den aktuella dagsformen i truppen så går det alldeles förträffligt inom kort. Helgen den 6–7 mars seglar At The Gates nämligen ut på böljan den blå på Close-Up Båten, tillsammans med exempelvis Dregen, Decapitated och De Lyckliga Kompisarna. Mer info om detta skummande sjöslag hittas här.

Ingen har väl missat att rovdjuren från norr satsar på en ny offensiv?

Det vore ju dumt i så fall. Lite skämmigt, till och med. Speciellt med tanke på att jag så sent som i mitten av november upplyste om singelsläppet ”Qaqortoq” – prova att säga den frasen med ett par kalla innanför västen – eller då ”Skjut, gräv, tig” har trissat upp intresset ytterligare.

Just i dag har jag den äran att bjuda på sista uppskjutet i den trestegsraket som föregår nya albumet ”Pansargryning”, som släpps den 3 februari via Despotz/Playground. Jag ska därför inte uppta er tid med irrelevant tjafs om ditten eller datten, utan går direkt på pudelns kärna. Nämligen låten ”Panzarmarsch”, som ni bara kan höra just här, just i dag. Det är en tuff liten rackare, som av frontmannen Pär Hulkoff presenteras så här:

– Panzarmarschen är en ny hymn till och för de bepansrade förbanden. Slagkraftig, stärkande och brutal. Taktfast, naturligtvis.

Truckfighters
Universe
Fuzzorama/Sony
STONERROCK Från näpna Närkes kommer fuzz i stora lass. I Truckfighters egna ”Universe” ligger kreativiteten i omloppsbana runt luddigt överstyrda gitarrer i ett sammanhang där det är lika naturligt att kidnappa refrängmelodin från Kents ”Om du var här” till ”Prophet” som det är att riffskeda med Soundgarden i ”Convention”. Det är också det där hänryckta mötet mellan popmelodier och rökig kaktusrock som gör att fjärdegiven reser sig över tidigare bidrag till diskografin. I en härligt analog knasterskrud – basljudet är så delikat att man slickar sig om munnen – plockar trion emellanåt det bästa från två världar och kan därför till och med skotta hem en 14-minuterspjäs likt ”Mastodont” utan att sväva ut i det blå. Fler inslag likt denna koloss hade ju varit helt fuzztastiskt.

Bästa spår: ”Mastodont”.

VECKANS TWEET

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Det är väl inte sista gången något sådant händer, och inte heller den första. Orsakerna därtill må skifta, vare sig det handlar om att göra om och göra rätt eller att se till att utgångna juveler från arkiven görs tillgängliga i nyrenoverat skick är det emellertid för det mesta lika ospännande och fantasilöst.

Jag yrar såklart om karriärdraget att som grupp återigen plocka upp klassiskt material från förr, spela in det på nytt och kränga det ännu en gång.

Förvisso har dylikt agerande säkert sin funktion. Musikerna i sig får måhända tillfälle att korrigera detaljer och arrangemang som inte blev så lyckade första vändan, samtidigt som överlägsen studioteknik får det hela att låta tipptopp. Som sagt, det har säkert sin relevans i vissa fall, men oftast blir resultatet mest ljummet.

Den senaste ensemblen att hoppa på detta tåg är Arizonagruppen Flotsam And Jetsam, för den stora publiken mest känd för att ha levererat en viss Jason Newsted till ett visst Metallica. Nu är det emellertid inte den skiva som den nu soloflygande basisten de facto medverkade på, den 1986 utgivna och väldigt utmärkta ”Doomsday for the deceiver”, det handlar om utan den mindre välkramade uppföljaren ”No place for disgrace” (i ursprungsskick släppt av storfräsarna på Elektra två år efter jungfruresan).

På alla hjärtans dag, den 14 februari för att vara kalenderkorrekt, släpps 2014-versionen av nämnda thrashmacka i handeln. Att den ens kommer att finnas där motiverar Phoenixgruppen med att den har fått frekventa påstötningar från fanskaran om att släppa den sedan länge utgångna plattan på nytt, men att man inte har lyckats lägga vantarna på mastertejperna.

”Vårt mål har inte varit att förändra något utan snarare att förstärka och förbättra”, skriver gruppen i en mejlspridd bulletin. ”Eftersom vi hade möjlighet kändes det inte som ett svårt beslut. Många fans är (säkert) oroliga över det här, men jag tror att de kommer att gå igång på slutresultatet. Ljudkvaliteten är 100 procent bättre och mer raffinerat.”

Å fan, liksom.

Nu tror jag förvisso inte att någon väntade sig en sämre version av plattan, det säger ju sig självt, men det känns ändå som att de hade kunnat slipa lite mer på den motiveringen. Att skivuslingen låter fräckare och ”bättre” nära nog 26 år efter originalutgåvan är väl en självklarhet. Det hade snarare varit en prestation att lyckas fucka upp själva soundet i dagsläget, då du egentligen kan spela in en platta på dass och ändå få den att låta hyggligt påkostad och läcker.

Måhända är jag, såsom butter ärkestofil med smak för det gamla, en smula överkänslig i den här frågan. Naturligtvis har Flotsam And Jetsam full moralisk rätt att göra precis vad de önskar med sina egna låtar och om de anser att det är en bra idé att göra om hela klabbet så ska de självklart följa sina önskningar. Det ligger i varje konstnärs rättighet att förvalta sin talang så som hen själv finner bäst och för oss som publik att blott förhålla oss till detta.

Men nog känns det hela väldigt ospännande. En ryggradsåsikt som knappast har förändrats av att jag har haft möjlighet att detaljstudera resultatet i någon veckas tid. Det låter ju … bra. Polerat och snyggt. Men samtidigt känns den ursprungliga charmen som fick mitt 15-åriga jag att gå bananas bortslipad i uppfräschningen. Och ärligt – det här hade varit ett förträffligt tillfälle att stryka den malplacerade covern på Elton Johns ”Saturday night’s alright (For fighting)” en gång för alla.

För er som önskar bilda er en egen uppfattning om det rimliga att förhandsinspektera kompositionen ”P.A.A.B.” här nedan. Och dessutom få jämföra med ursprungsversionen. Vilken föredrar du?

Först blev de fyra, sen tre och till sist var de bara två.

Tiden efter hyllade skivan ”Unseen” blev väl inte riktigt som alla hade tänkt sig. I stället för ännu en framgångsrik tid för The Haunted föll gruppen i stället i spillror tills blott gitarristen Patrik Jensen och basisten Jonas Björler kvar med ett svårt beslut framför sig:

Vad göra nu?

– Det är klart att tanken att lägga av fanns där, säger Jensen. Jag visste att det som hade varit kämpigt för bandet var att medlemmarna hade utvecklats musikaliskt åt olika håll, men samtidigt visste jag att Jonas och jag var de som delade musiksmak mest av alla i den sättningen. Skulle bandet fortsätta, så var det med just Jonas det skulle ske.

Det där är själva grunden. Anledningen till att combon kan se 2014 som en nystart – 18 år efter formationen. En relansering som dock inte är någon pånyttfödelse i sig. Speciellt inte då vi i The Haunted 2.0, om uppgraderingsliknelsen får tillåtas, hittar återvändarna Adrian Erlandsson (takthållare på gruppens självbetitlade debut från 1999) samt sångaren Marco Aro som stod för det vokala på ”The Haunted made me do it” (2000) samt ”One kill wonder” (2003).

En thrashig återförening som i sig kan ses som en motreaktion mot exempelvis ”The dead eyes” mer emotionella och introverta ångestmetal och ”Unseens” brokiga uttyckstombola, två skivor som bjöd på en musikalisk utveckling som inte riktigt tycks välkomnats av gruppens kärntrupper, och som mynnar ut i nu aktuella trespårssingeln ”Eye of the storm”. Trots att låtarna i sig fullkomligt kastar sig mot The Haunteds ursprung, anser Jensen inte att de ska ses som en reaktion mot den senare delen av diskografin.

– Inte alls. Plattorna är alltid summan av var bandet befinner när de skrivs. Konstigt vore annars. ”The dead eye” är en fantastisk platta – mörk och tung, men samtidigt med ett tydlig tanke. Däremot kan jag i dag tycka att ”Versus” och ”Unseen” känns splittrade och saknar en tydlig tanke och målsättning?

– Det har aldrig varit frågan om att nån medlem kör över nån annan i The Haunted. Alla hade, och har, stor respekt för vad de andra gillar att spela och gillar att skriva. Därför blev det aning splittrat med fem ”generaler” i bandet med växande skillnader i musiksmak. Det sound som man idag hör från The Haunted är summan av de ingående medlemmarna. Adrian var med på första plattan och Marco var med på plattorna därefter. Hur hade det inte kunnat låta hårt? En omöjlighet, tror jag.

Enda egentliga nykomlingen i truppen är gitarristen Ola Englund. Något av en doldis i den svenska metalscenen, men en superbegåvad musiker som bland annat har lånat ut sina tjänster till amerikanska Six Feet Under och som följs av över 61 000 personer på Youtube. En flink strängfantom, som klippt och skuren för att träda in i det hålrum som Anders Björler lämnat i truppen.

– Ola är helt rätt man för oss. Tajt som ett skruvstäd, kan vara både melodisk och brutalriffig spelmässigt och i sitt skrivande, samt är jävligt driven och målmedveten som person och musiker. Sen så gillar han att spela solon. Det är bra. Jag vägrar att spela solon, så Anders var tvungen fastän han heller egentligen inte ville.

Hur resonerade du och Jonas runt att plocka med Adrian och Marco igen?

– Först och främst så är de jävligt bra människor och därtill det är de fruktansvärt bra musiker. Jonas och jag kände att vi både ville ha med personer som var kul att hänga med och som ville spela samma slags musik som vi ville spela. Det är en bonus att de har varit med i bandet tidigare och skänker en större The Haunted-kredd åt sättningen, men det var inte därför vi valde att fråga dem.

När Marco lämnade gruppen förra gången, strax efter releasen av ”One kill wonder”, kämpade han bland annat mot sitt drogmissbruk. Vad är skillnaden att samarbeta med honom i dag?

– Ärligt talat visste jag inte om att han kämpade med det. Jag trodde hans skäl för att lämna bandet var att han inte ville vara ifrån sin familj så mycket. Jag visste att Marco slutade ”cold turkey” med droger inför en turné och att han grejade det bra, men det är först nu när han är med igen som jag fått klart för mig hur jobbigt det var på vägarna för honom. Nu är alla lite äldre och kanske även lite klokare. Vi är mer taggade över att få en andra chans att spela ihop igen och fokuserar mer på det än på allt annat runt omkring.

Samtidigt innebär det här att ett upptaget gäng som ska samsas i The Haunted. Marco är ju dessutom sångare i The Resistance, Ola har Feared medan Adrian bland annat sköter trummorna i Paradise Lost och At The Gates. Hur kommer detta påverka era turnéer i framtiden?

– Överlag så har alla bandmedlemmar åtaganden utanför bandet. Vi märkte av ett stort ekonomiskt tapp när nedladdning av musik slog igenom på allvar, och vi ville inte tvingas turnéra i åtta, tio månader om året bara för att få det att gå ihop ekonomiskt. Jag pluggade exempelvis till systemvetare och jobbar nu som IT-konsult medan Jonas jobbar som revisor. Vi kommer med andra ord inte att ligga ute på längre turnéer eller kanske spela så ofta som vi har gjort tidigare. Vill folk se oss live så får de ta sig dit där vi spelar.

En singel i all ära – men när kommer fullängdaren?

– Nya plattan kommer att spelas in i februari och släpps nån gång i sommar. Vi bollar fortfarande med albumtiteln, men låtarna från singeln ger definitivt en försmak av vad man kommer kunna vänta sig av plattan.

Och med detta sagt finns väl bara en sak kvar, nämligen att lyssna på ”Eye of the storm”. Varning för styv kuling är utfärdad.

Against Me!
Transgender dysphoria blues
Xtramile/Border

ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.

Bästa spår: ”Black me out”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Shelter” på Spotify och på Wimp.

En skulle ju kunna tro att den grekiskbördige strängfantomen, vars riktiga namn är Kostas Karamitroudis, skulle ha nog att göra med Firewind – även då den mest inkomstgenererande arbetsgivaren roar sig för fullt med Sweden Rock-aktuella Black Sabbath.

Men tydligen räcker detta kreativa utlopp inte för Gus G, då 33-åringen senare i vår ämnar begå solodebut med fullängdaren ”I am the fire” via Century Media. Vad vi kan vänta oss där? Jo, enligt en pressrelease talas det om ”klassiska hårdrockslåtar”, ”pumpande metalstycken” och ”instrumentala kompositioner som ska få dig att tappa hakan”. Inte så väldigt jättechockerande, med andra ord.

Första smakprovet från egomackan, där utmärkte Candlemass-vokalisten Mats Levén står för sången, är därför en ganska så trevlig förevisning om vad som komma skall. En lättuppskattad liten sak med ett gitarrsolo som både är wanktastiskt och hörvärt.

Mer av denna vara lär vi alltså få ta del av på ”I am the fire”, där den tidigare Dream Evil/Nightrage-medlemmen även får studiobesök av exempelvis Jeff Friedl (A Perfect Circle, Puscifer), Daniel Erlandsson (Arch Enemy), Dave Ellefson (Megadeth), Tom S Englund (Evergrey) och Michael Starr (Steel Panther). För att nämna några.

Releasedatum är satt till slutet av mars.

Minnesgoda läsare kanske kan erinra sig att Marylandgruppen öppnade för Dream Theater på Hovet i Stockholm för två år sedan. Någon kanske till och med har lagt vantarna den självbetitlade fullängdsdebuten runt release i april 2010 eller tappat hakan över de snirkliga tongångarna på uppföljaren ”Periphery II: This time it’s personal” för ett och ett halvt år sedan.

I sann proganda (läs ordet sakta så snubblar det inte på synnerven) gillar ensemblen att utmana sina beundrare. Och få sätt att fucka med allmänheten är väl bättre än att släppa en halvtimmeslång ep där var och en av de sex medlemmarna har bidragit med var sitt spår. Progalicious, minst sagt.

Även om skivan inte släpps i fysiskt format och laglig nedladdning förrän om två veckor går det redan nu att inspektera ”Clear” lite närmare. Bara för att du innerst inne är nyfiken på exakt vad Misha Mansoor och hans flinka kompisar har hittat på den här gången. Bara för att det är – hör och häpna – helt gratis. Och dessutom fullkomligt lagligt. Bara för att dess intrikata toner kommer att ge dig mycket att fundera på innan John Blund stänger butiken för dagen.

Periphery planerar dessutom att släppa sitt tredje album ”Juggernaut” under året. Djentlemän som de är. Till dess är det väl klart som korvspad vad du kan stilla hungern med.