Erfarenheten säger att en aldrig ska bilda sig en bestämd uppfattning utifrån ett försök. Och lika lite, om inte ännu mindre, om ny musik via ett bootlegfladdrigt Youtubeklipp som får det mesta att låta likt navelludd.

Icke desto mindre – det här är vad som finns att tillgå och därmed också det som i dagsläget får analyseras.

De flesta känner säkert till gundförutsättningarna. De närmaste månaderna avser de fyra metalryttarna att kånka världen runt under parollen ”Metallica by request”. Ett upplägg som, förutom att fansen har möjlighet att påverka repertoaren genom att önska låtar, även innebär att gruppen spelar en ny låt. Jag får erkänna att jag var aningen skeptisk till dessa förhandsuppgifter då de presenterades samtidigt som kvartetten avslöjade att de besöker Sthlm Fields den sista fredagen i maj. Jag menar, när det gäller att krysta ur sig ny musik är Metallica inte direkt den mest produktiva av grupper utan de tycks snarare vara genuint tyngda av uppgiften.

Likväl, så finns den där nu för allmän beskådad. Den första originalkompositionen som når allmän granskning sedan ”Death magnetic”-epilogen ”Beyond magnetic” släpptes i december 2011. (Loutallica-haveriet väljer jag fortfarande att förtränga, för min egen mentala hälsas skull.) Kallad ”The lords of summer” premiärspelades kompositionen i natt svensk tid i den colombianska huvudstaden Bogotá och om denna låt kan ge någon fingervisning om var thrashgiganterna ämnar gå verkar svaret vara: inte så långt.

I mångt och mycket framstår låten likt en naturlig förlängning av ”Death magnetic”-tänket. Ganska så snabbt, riff-fyllt och aningen oredigerat. Tänk lite ”Battery”-tramp, tempobyten, ”Sad but true”-intro och en refräng som inte riktigt går att bli klok på.

Som sagt. Det här är ett uruppförande. Som får granskas under mindre gynnsamma förhållanden, vilket gör att det heller inte går att dra några vidare analytiska slutsatser över dess egentliga kvaliteter. Så dessa får för tillfället lämnas därhän. Och snarare glädjas över att ensemblen faktiskt har något som liknar nya låtar på gång inför de inspelningar som ska ta vid under 2014.

Desto mer konkret – vad innebär då ”Metallica by request” för repertoaren? Ett givet svar: inte så mycket, vilket nattens setlist avslöjar. Snarare är det en väldigt konventionell uppställning, med få överraskningar. Om ens någon. Vilket visar sig vid en redogörelse över de framförda styckena, som följer här:

1. Blackened
2. Master of puppets
3. Welcome home (Sanitarium)
4. Fuel
5. The unforgiven
6. The lords of summer
7. …And justice for all
8. Sad but true
9. Fade to black
10. Orion
11. One
12. For whom the bell tolls
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman

Extranummer:
16. Creeping death
17. Ride the lightning (publikens val)
18. Seek & destroy

Jaha, liksom? Att peta in blott ett önskenummer skänker inte direkt någon exklusivitet åt presentationen, även om uppställningen så klart är väldigt stark – om än väldigt balladtung.

Jag är ett tålmodigt fan. Förlåtande och godkännande, stundtals lite väl snäll. Jag gillar ju alla de här låtarna, tvivla aldrig på det. Men det känns som att ni kräver, vi spelar-parollen snarare blir en tåfjutt än en klockren, och spännande, rökare i krysset.

Vi får se hur det har utvecklats då Metallica når Stockholm och Gärdet den 30 maj.

Fotnot: Sedan ovan skrevs har även en studiodemoversion av låten dykt upp. Den går att ta del av här – liksom en proffsfilmad version från bandet självt. Rawk!

Minnesgoda erinrar sig kanske att jag redan då det var aktuellt, i maj 2011, valde att uppmärksamma albumet ”Crimen laesae majestatis divinae” lite extra. Och det var det ju värt, speciellt då det positionerade sig någonstans emellan Mercyful Fate och Iron Maiden och därmed tog upp kampen mot då likaledes skivaktuella och ideologiskt ganska så närbesläktade In Solitude om titeln som Sveriges främsta King Diamond-adepter.

Sedan dess har Uppsalakollegorna seglat ut på okänt vatten i och med den närmast genrelösa ”Sister”, släppt förra året, medan Kristianstads Portrait å sin tur vägrar att överge sin ockulta mission.

Och det ska vi nog vara tacksamma över. Jag är det i vilket fall som helst, inte minst då kvintetten på kommande tredjegiven ”Crossroads” inte har filat eller krånglat till det i onödan. Det låter fortfarande mycket som det byggts en soundmässig bro mellan ”Don’t break the oath” och ”The number of the beast” och tillbett ett monument över dess förträfflighet på Hammarsjöns strand. Lagom ondskefullt, väldigt pyramidnitat, men samtidigt melodiskt nog att vara värt uppmärksamhetsinsatsen.

Ett smakprov på detta levereras via låten ”In time”, som du hittar här nedan. Mer av denna vara väntar när fullängdaren når allmän granskning den 23 april.

Jag är nog den förste att erkänna – det går lite slentrianinflation i det här med att framföra ett klassiskt verk i sin helhet i en livesituation.

Var och varannan vecka dyker det upp grupper som önskar trigga igång biljettförsäljningen genom just detta. I förra veckan var det svenska Europe som tog med sig 30-årsfirande ”Wings of tomorrow” på vägarna på hemmaplan, med ett mycket lyckat resultat som bland annat går att läsa om här, inom kort kommer säkert något annat liknande konsertbesked i en eller annan form.

Just nu aktuellt däremot: Soundgarden och deras ”Superunknown”.

Detta är förvisso en tilldragelse som inte direkt sker nästgårds för oss här i Sverige, den valda arenan är i stället bautafestivalen SXSW (South by Southwest för den som inte önskar vricka tungan) som just i detta nu anordnas i Austin, Texas. Där har Applelierade Itunes ett helt eget minievent, som redan i kväll bjuder på framträdanden av bland andra Coldplay och Imagine Dragons och som fram till finalen på lördag även bullar upp med livegodis signerat alla från Pitbull och Kendrick Lamar till Keith Urban och Willie Nelson.

Och så det där närmast ikoniska grungebandet från Seattle då.

I övermorgon, torsdagen den 13 mars, ämnar kvartetten nämligen bjuda in till ”Superunknown”-mässa under USA-premiären av den så kallade Itunes Festival, tidigare upplagor av densamma har hållits i London. Ett besked som kanske känns som en irritation för de som önskar uppleva just denna högtidsstund – men ta ett djupt andetag. Det går nämligen att vara delaktig, från hemmets lugna vrå.

Det strikt tekniska reds ut här. Men det involverar – föga förvånande – ett Ituneskonto, en dator eller annan teknisk enhet eller måhända en Apple-Tv-låda. Och förslagsvis en skärm av något slag.

Bara för att få höra den där inte så superokända skivan i sin helhet. Nästan exakt 20 år efter dess ursprungliga presentation för publiken.

Ett tydligt sätt att visa att du är ett modernt och fräscht band på den här sidan millennieskifet: förse din tänkta tonyttring med ett fräsigt core-suffix. Eventuell förlaga – må så vara Suffocation, Soilwork eller At The Gates – får inspirationen bestämma konkret lanseringtyp, så länge presentationen innehåller tillräckligt många breakdowns och halstatueringar är det gott nog för circlepitpubliken.

Sådan indelning är måhända ett behagligt sätt att fösa ihop spridda känsloyttringar under samma paraply. En slapp tanke som ger slappt agerande, bara för att fästa en snabb etikett på något och därmed leda tankebanorna i rätt riktning.

Emellertid – deathcore är deathcore. Som signaturen anger en förlängning av 1990-talets så kallade edge metal (svinstort i Belgien när det begav sig) och en transatlantisk ihopfösning av tekniskt dödsmuller och rytmiskt sXe-malande som brölande har mutat in ett eget hörn i scenen.

Likt i fallet med många andra subgenrer finns det såklart även här bra och dåligt. En handfull elitakter som de facto har något att erbjuda, medan den stora majoriteten tycks ha glömt att det faktiskt går att lägga lika mycket vikt på att skriva riktiga låtar som på att töja örsnibbarna och mala Cannibal Corpse-riff på halvfart.

Till de förstnämnda går det att räkna exempelvis Job For A Cowboy, Suicide Silence och The Acacia Strain – samt Knoxville, Tennesses, egna brutalister Whitechapel, som inom kort står redo att släppa fullängdare nummer fem via Metal Blade. Sextetten, som hämtar sitt namn från det område i London där Jack The Ripper härjade 1888, är faktiskt ett extra talangfullt genreinslag som inte riktigt har fått den uppmärksamhet den förtjänar här i Sverige.

Bot och bättring på den fronten börjar här och nu. Till exempel genom att anmäla gruppens nya spår ”The saw is the law” (inte att förväxla med Sodom-spåret med samma namn) som är först ut i marknadsföringskampanjen som föregår albumet ”Our endless war”, som släpps sista veckan i april. För nytillkomna lyssnare känns det ganska representativt för vad Whitechapel handlar om; lite Meshuggah, en smula Nile och en stadig dos nedstämt kadaverkross som bäst lämpar sig för vilda aktiviteter på ett golv nära en scenkant.

Det är aldrig för sent att upptäcka något ganska så nytt och väldigt hörvärt. Du kan lika väl göra det nu.

Hipsterluggar – krama era tygpåsar lite extra nu. Bered er på att fälla en tår, vräka distanslösa superlativ över det presenterade och bilda craft beer-skummande diskussionsgrupper som sammanträder sista onsdagen i månaden i trakterna runt Telefonplan i Stockholm.

Ja, snart är det obönhörligen dags att vinka farväl av Twilight. Ja, alltså inte den argentiska power-ensemblen, det svenska dödsmosargänget som senare blev Deathbound eller den grekiska necrotruppen som förra året återupptog verksamheten efter närmare ett år i dvala. Nej. Och inte heller någon av det ytterligare tiotal som genom historien har begagnat sig av denna signatur.

Nu pratar vi om dess amerikanska namne, det så kallade superprojektet som genom karriären har räknat till sig folk från bland andra Nachtmystium, Draugar och Xasthur och som om sisådär en månad tar sig självt av daga genom Century Media-släppet ”III: Beneath trident’s tomb”.

En varning bör härmed utfärdas – även den som har lärt sig sin black metal via exempelvis den andra vågens norska helvetesattacker eller svenska blastfantaster likt Dark Funeral eller Marduk kan ha aningen svårt att ta Twilight till sig. Det här är liksom något annat. Något skevt, mullrande och vresigt självdestruktivt som snarare för tankarna till fuktiga sjukhuskulvertar än fjäll i motljus. Gruppens sound är därmed ganska typiskt för USBM-scenen; en personlig vinkling på det traditionella, snarare sprungen ur dåligt tjack och urban ångest än pubertalt uppror mot kyrkan och allt som är heligt.

Det går måhända att dra i de stora växlarna och tillskriva denna konstnärlighet till det blotta faktum att gruppen bland annat kan tillräkna sig distorsionarkiteken Thurston Moore (Sonic Youth med flera) i sättningen. Det är knappast korrekt att vältra över allt detta ansvar och beröm på blott en person – speciellt inte då det på spåren ”Swarming funeral mass” och ”Lungs” (lyssna nedan) går att höra lika mycket av Wrests nihilistiska Krieg-mörker och Sanford Parkers Minsk-artisteri som akademisk noiserock av New York-snitt.

Det ÄR inte allmängods. Alla kommer knappast ta till sig Twilight som annat än gravt deprimerande oljud som får krukväxter att begå harakiri. Precis det som sliter ner humöret till fotknölarna igen när något som kan liknas vid vårsol har återvänt till huvudstadens mest deprimerande citykvarter.

Well done, lads.

Besserbitch
Moments of grey
Bolero recordings/Sony

PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.

Bästa spår: ”Sick twisted mind”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.

Mystik har länge varit en bidragande faktor till det här vi kallar hårdrock och metal. Från Kiss gömda identiteter på 1970-talet, via moderna vandringssägner om bland andra Marilyn Manson till dagens spekulationer rörande vilka som egentligen döljer sig bakom maskerna i Ghost – det dolda säljer. Och lockar.

Det senaste bidraget till denna hemliga klubb kommer från Göteborg. Involverar folk som på ett eller annat sätt har gjort sig namn i scenen genom åren, men som nu presenterar sig bakom pseudonymer likt  Black String (gitarr), Command (bas), Hand Of Doom (sång) och Ratwing (trummor). Och därmed kan väl spekulationerna ta fart rörande vilka dessa gossar egentligen är, en gissningslek som egentligen brukar vara mer underhållande – och verklighetsfrämmande – än vad verkligheten är.

Sådant har förvisso sin plats, men jag tänkte inte ödsla ytterligare rader på detta. Utan i stället passa på att meddela att ensemblen inom kort släpper sin självbetitlade debutplatta via Century Media. Det är ett album som är old school ut i de slitna hårtopparna, som får en att tänka på tider då genren kändes hotfull på riktigt och som lyckligtvis inte låser sig till sedvanlig Sunlight-fixering.

Ett smakprov på detta går att hitta nedan, via spåret ”Howl from the coffin”. Streama, på öronbedövande volym, och gör er redo för att ”Vampire” släpps lös i butikerna. Vilket sker i skarven februari/mars enligt planerna. Sug på den, liksom.

Antar att rubriken här ovan säger det mesta. Visst skulle jag för att fylla ut utrymmet kunna svamla något högtravande om de 31 dagar som har gått på den här sidan champagnekorkarna, om nya releaser från exempelvis Grand Magus, Lionheart, Indian, Alcest eller The Haunted och sväva ut i något resonemang om tillståndet i nationen och i omvärlden.

Men, fan i mig. Det är måndag. Huvudet är segt trots en sansad och modest helg och dessutom är det inom bara en halvtimme på ingång andra godisbitar här på bloggen.

Så, jag konstaterar bara att de första releaserna 2014 som på ett eller annat sätt bör omnämnas finns ihopkopplade i en stolt låtparad som kan ge en snabb överblick. En service som alltid är ett rent nöje att kunna erbjuda.

Väl bekomme. Och återkom gärna inom jättesnart. Då blir det mer trevligheter just här.

Fotnot: Självklart går inte Spotifyanvändare helt lottlösa ur leken. Klicka in er här och blasta loss i stället.

Ingen har väl missat att rovdjuren från norr satsar på en ny offensiv?

Det vore ju dumt i så fall. Lite skämmigt, till och med. Speciellt med tanke på att jag så sent som i mitten av november upplyste om singelsläppet ”Qaqortoq” – prova att säga den frasen med ett par kalla innanför västen – eller då ”Skjut, gräv, tig” har trissat upp intresset ytterligare.

Just i dag har jag den äran att bjuda på sista uppskjutet i den trestegsraket som föregår nya albumet ”Pansargryning”, som släpps den 3 februari via Despotz/Playground. Jag ska därför inte uppta er tid med irrelevant tjafs om ditten eller datten, utan går direkt på pudelns kärna. Nämligen låten ”Panzarmarsch”, som ni bara kan höra just här, just i dag. Det är en tuff liten rackare, som av frontmannen Pär Hulkoff presenteras så här:

– Panzarmarschen är en ny hymn till och för de bepansrade förbanden. Slagkraftig, stärkande och brutal. Taktfast, naturligtvis.

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.