Arkiv för kategori Thrash metal

- Sida 2 av 19

50 skäl till att det går ganska så bra att lyssna på september…

av Mattias Kling
yousuck

… och det är väl inte den svenska sångerskan och ”Skansen”-programledaren jag menar här.

Utan i stället den musik som med den bästa av viljor går att relatera till hårdrock och liknande som har släppts under den gångna månaden.

Vanligtvis brukar jag brodera ut raderna en smula här. Stanna kvar lite vid något som har berört mig extra under de senaste veckorna, lightanalysera och resonera runt något. Bara för att, liksom.

Men jag orkar inte älta sånt nu. Det är ju aningen för mycket. IS-stollar i Syrien och Irak, Sverigedemokrater och en ebolaepidemi som tycks spinna bortom kontroll.

Inte konstigt att man mest vill dra filten över huvudet och önska på bättring – eller i alla fall ett snabbt och lindrigt omhändertagande när katastrofen är ett faktum.

Nåväl. Här finns emellertid några ljusglimtar i det annars rätt kompakta och svårgenomträngliga verklighetsmörkret. En famnfull färska stycken som alla bör ha koll på när vi går mot höst. En del bra, vissa mindre engagerande bitar – men rakt igenom några timmar du inte bör vara utan.

Det får räcka för nu.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: I solidaritetens namn – ett stenåldersuttryck för att bry sig om varandra – så finns listan naturligtvis även på Spotify. Klicka dig bara hitåt och njut.

Hör upp – så här låter det när Kirk Hammett hälsar på sin gamla grupp

av Mattias Kling
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).
En mycket tidig promobild på Exodus. Från vänster Gary Holt (gitarr), Paul Baloff (sång), Jeff Andrews (bas), Kirk Hammett (gitarr) och Tom Hunting (trummor).

För de allra flesta är det väl ingen nyhet att den där gitarristen som har spelat med en grupp som heter Metallica i mer än tre decennier inte bara uppstod ur jorden när han kallades in som blixtersättare för Dave Mustaine inför inspelningen av ”Kill ’em all”.

Naturligtvis var det ju så att den gode Hammett redan dessförinnan hade spelat sig till en position i scenen med en annan thrash-akt, nämligen Exodus som han dessutom varit med och grundat redan 1979.

En akt som förvisso repade sig ganska bra efter det avhoppet, fullängdsdebuterade med omvittnat våldsamma ”Bonded by blood” 1985, med originaltiteln ”A lession in violence”, och stångade sig därefter fram till 1992 och misslyckade fullängdaren ”Force of habit” – varpå det verkade rimligt att lägga ner verksamheten i tolv år innan det vankades skivcomeback med ”Tempo of the damned” 2004.

Allt sådant är tämligen elementär metalkunskap, liksom att gruppens riffmeistro supreme Gary Holt de senaste åren mest har synts till vänster om Tom Araya på scenen när Slayer har spelat upp till dans och nackknäckarpartaj.

Och Hammett då? Ja, fram till häromsistens har hans relation till Exodus varit högst kollegial. Förutom att han plockade med sig riffet från låten ”Impaler” till Metallica-spåret ”Trapped under ice” (originalstycket spelades senare in av ursprungsgruppen till tidigare nämnda ”Tempo of the damned”) har de rent musikaliska kontakterna mellan parterna varit tämligen sparsmakade.

Fram till nu, det vill säga. På snart aktuella ”Blood in blood out” gör Hammett nämligen skivdebut med sin första grupp, efter att tidigare bara ha medverkat på en demoinspelning gjord 1982.

Stycket i sig heter ”Salt the wound”, där Metallica-stjärnan bidrar med ett gitarrsolo och går att bekanta sig med lite närmare genom streamingklippet här nedan. Bara för sakens skull. Bara för att det är ett frustande motstycke som säkerligen kommer göra din tisdagkväll aningen roligare.

Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.
Omslaget till ”Blood in blood out” är skapat av svenske Pär Olofsson.

”Blood in blood out” är Exodus tionde studioalbum så här långt och har en tänkt release om ungefär en månad via Nuclear Blast. Skivan innebär dessutom en återförening med ex-sångaren Steve ”Zetro” Souza (tidigare medlem i gruppen under åren 1986 till 1992 och 2002 till 2004 och även känd som frontman i Testament-förlagan Legacy och Hatriot) som återkom till boet tidigare i år efter att föregångaren Rob Dukes fått sparken. Förutom detta bidrar även Testaments Chuck Billy med gästsång till ”BTK” medan Gorillaz-kände producenten Dan The Automator lägger några sköna beats på öppningsspåret ”Black 13”.

Och så var det med det. Lyssna nu på ”Salt the wound”. Den river gott i huden, så mycket kan jag säga.

Sluta höstdeppa – lyssna på de hetaste låtarna från juli och augusti

av Mattias Kling
460425035

Jaha. Vad var det det?

Jo, det var ljudet av ännu en sommar som har flytt.

För det är väl ungefär så. När september precis har tagit av sig mössan och hälsat snällt är årets trevligaste period officiellt slut. Lika ovälkommet som tumultartat varje gång, samtidigt ett utfall av den periodcykel som man borde ha vant sig vid så här vid 41:e tillfället.

Nåväl. De gångna månaderna kommer väl för alltid att leva kvar inom en på ett eller annat sätt. De personliga triumferna och bakslagen blir inte mindre verkliga bara för att det inträffar ännu ett årstidsskifte; de må endast blekna en smula med tiden. Erfarenheterna är för evigt, oönskade eller inte.

Det som emellertid, på ett högst konkret sätt dessutom, lever kvar är den musik som har släppts under juli och augusti. För visst går det lika bra att förkovra sig i Pallbearers trollbindande doom metal nu som för ett par veckor sedan. Visst är det lika rimligt att skaka nacken öm till The Haunted, Crucifyre, Entombed A.D. och Overkill nu när kvällarna är svala och aningen mörkare. Nog tusan håller de halvfärska alstren från Rise Against, Blues Pills, Dragonforce och Accept som minnesspegel över den tid som nyss har passerat.

Aktuella låtar från alla dessa – och 70-talet fler – hittar du på höstens alla första spellista. Som vanligt en väldigt blandad kanalje, som används för att spegla det brokiga releaseflöde som med god vilja går att härleda till rock, metal, punk eller liknande. Allt lär inte falla alla i smaken, men chansen är stor att just du hittar ett oväntat guldkorn eller påminns om något som har sorterats bort bland alla flintastekar och picknickfiltar.

Och så var det med det.

Kom ihåg – snart är det jul.

Fotnot: De som använder Spotify – jag har hört att det finns några sådana – hittar i stället kollektionen här. Allt i rättvisans namn.

I dag tycker jag till om In Flames, tweetar om Pallbearer och bjuder på en spellista

av Mattias Kling
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?
Se så, pojkar. En trevlig betygsfyra är väl inget att hänga läpp över?

:++++:
In Flames
Siren charms
Razzia/Sony

METAL Anders Fridéns blick var mest riktad mot golvet där han satt i en skrubb strax till höger om Hansa Tonstudios stora kontrollrum. Med bara två veckor kvar till deadline kände han sig jäktad och fylld av prestationsångest.

– Man vill ju inte att David Bowie ska komma och knacka en på axeln och tycka att man är värdelös, berättade han för mig i november förra året.

Om inget annat är det här nämligen en produkt sprungen ur kreativ vånda, en utmattande inspelningsstrategi och stress. Den har rent bokstavligen satts ihop där och då, skapad från ostrukturerade riffidéer till färdigarrangerade stycken på en och en halv månad.

Därför är det mest slående hur ickestressad ”Siren charms” framstår. Snarare naturlig och ickeforcerad. Likt att det var precis så här skivan ska låta, oavsett vilka villkor kompositionerna har hämtats från.

Jag tar det redan här, bara för att ha saken ur världen:

Den som i och med In Flames elfte studioalbum önskar sig en reträtt den harmonidrivna death metal som präglade exempelvis ”Whoracle” eller ”Clayman” har på pappret lite att hämta från ”Siren charms”.

Rent soundmässigt har kvintetten nämligen här tagit flera viktiga kliv framåt. Inte för att albumet ter sig som en överdrivet radikal protest mot vare sig ”A sense of purpose” (2008) eller ”Sounds of a playground fading” (2011), utan snarare för att resultatet är så djävulskt genomarbetat och detaljrikt.

Många grupper talar gärna om att de har tagit ut svängarna så fort en ny skiva ska presenteras för press och publik. In Flames gör det på riktigt. För även om det går att höra att det är en och samma grupp som under en tjugoårig skivkarriär har kämpat sig upp på de riktigt stora scenerna är alstret nästan gyttrigt mångfacetterat. Det bubblar och pyser om Örjan Örnkloos elektronikprogrammeringar, Fridén har ansträngt sig till det yttersta för att variera sången mellan viskningar och vrål och hårdrocksgrunden i Björn Gelottes gitarrarbete bygger stundtals på såväl Scorpions som Rainbow.

Slutsumman är en väldigt varierad låtsamling som kräver tid för att falla på plats. Först efter tiotalet lyssningar framträder alla melodikrokar så naturligt att det egentligen bara är titelspåret som känns en smula ofärdigt.

Snacka om att det var värt all stress och prestationsångest.

BÄSTA SPÅR ”Monsters in the ballroom” blandar effektivt hetsiga thrash-gitarrer med en händerna i luften-refräng av arenaklass. Lär bli en stor livefavorit på spelningar de kommande åren.

martin-rubashov

VISSTE DU ATT… …låten ”Dead eyes” innehåller gästsång av Martin Rubashov, kanske mest känd som programledare i Bandits morgonshow ”Rivstart” under namnet Bollnäs-Martin?

Depeche Mode ”Construction time again”

LYSSNA OCKSÅ PÅ… Depeche Modes ”Construction time again” (1983). Inte nog med att ”Siren charms” är mixad på samma bord som synthikonerna använde till denna platta, arvet efter Basildons finest går också igen i plattans elektroniska garnityr.

VECKANS TWEET

Tweet 29/8

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Dessvärre saknas låten med Mattias Alkberg på Youtube för stunden.

Bedömt i veckan: Opeth, Hammerfall, The Haunted – och Wolf

av Mattias Kling
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.
Den ickedödsiga upplagan av Stockholmsgruppen firar nya triumfer.

:++++:
Opeth
Pale communion
Roadrunner/Warner

PROGROCK Om ”Heritage” var albumet som fick fansen att tappa hakan är det här en skiva som kommer att få dem att förlora vettet. Fullkomligt rimligt när det gäller en sångcykel som hellre för tankarna åt Scott Walker, Crosby, Stills & Nash och King Crimson än Morbid Angel och som hyllar italienska Goblin genom ett skruvat instrumentalt stycke. Resultatet är snarare udda än chockerande, hellre ett naturligt nästa-steg från ett band som befinner sig i konstant utveckling och som touchar konventionell metal mest i ”Cusp of eternity”. Resten av materialet är i stället varsamt mångkolorerat, stundtals jazzigt och ofta mjukt balladvänligt och med en Mikael Åkerfeldt som gör sitt livs sånginsats. Så nog finns det anledning att förlora vettet över ett Opeth som vägrar vara något annat än sig själva.

Bästa spår: ”Voice of treason”.

Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.
Hammerfall levererar inte riktigt den rökare fansen – och jag – hade hoppats på.

:+++:
Hammerfall
(r)Evolution
Nuclear Blast/Sony

METAL För att återbesöka det förflutna nöjer sig Göteborgsgruppen inte med en försiktigt inspirerande och eggande tillbakablick. Nej, här kröker den sig närmast dubbel för att återvinna publikens förtroende efter den orättvist svalt mottagna ”Infected” med ett pampigt konvolut signerat Andreas Marschall och ett maffigt Fredrik Nordström-ljud. Den som därför  förväntar sig en ny ”Renegade” eller ”Legacy of kings” har emellertid anledning till viss vaksamhet. Jämfört med nämnda alster är bandets nutida (r)evolution nämligen inte lika direkt eller uppsluppet refrängstark, vilket tydligast märks av försvårande svackor likt ”Tainted metal” och nonsensramsan ”Live life loud”. Likväl tycks sabbatsåret 2013 ha gett Hammerfall ett nytt klipp i slaget som lovar gott för den fortsatta utvecklingen.

Bästa spår: ”Origins”.

Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion
Nygamla The Haunted bjuder på frustande thrashpassion

:+++:
The Haunted
Exit wounds
Century Media/Universal

METAL I intervjuer har gitarristen Patrik Jensen liknat det nygamla The Haunted vid en passion snarare än ett lukrativt heltidsförvärv. Och av ljudet av döma på åttondeskivan handlar det inte direkt om något hålla handen-svärmeri med skogspromenader och trånande blickar över tekoppar – här är det vettlös rödglödgad förälskelse som gäller. Med återvändarna Marco Aro och Adrian Erlandsson i sättningen återkopplar gruppen i mångt och mycket till den karriärbyggande thrash som präglade dess tre första utgåvor, på både gott och ont. För även om jag var en av dem som hyllade alternativmelodiska ”Unseen” har jag också saknat gruppens mer burdusa sida. Den finns här. Arg, riffrubbad och envis. Konsekvent passionerad och intensiv, men samtidigt något enahanda och inte alltigenom övertygande.

Bästa spår: ”Infiltrator”.

VECKANS TWEET:
Tweet 22/8

IFK gamla Anthrax spelar upp för oss gamlingar

av Mattias Kling
Waaaaaaaaaaaardaaaaance!
Waaaaaaaaaaaardaaaaance!

Kåt in a mosh?

Well, not quite. Inte ens när Anthrax som redan andra nummer kör paradspåret från närmast helgonförklarade ”Among the living” blir det mycket kycklingdans än den som Scott Ian med stor ansträning ägnar sig åt på scen.

Trots de glesa leden – även inom det avhägnade området längst fram är det gott om bröstutrymme – är humöret gott i veterangänget. Bakom ett par bisarra skidglasögon tycks Joey Belladonna ha den roligaste kvällen i veckan och Frank Bello riktar basen mot himlen och spelar på sedvanligt übercoolt New York-sätt.

Den i sammanhanget klena uppslutningen blottlägger också problemet med dagsupplagan av gruppen. Vi som bryr oss är främst sådana som har hängt med sedan dess glansfyllda 1980-tal. Vi som klädde oss i helt orimliga shorts, kramade en skateboard och tyckte att ”NOT” var engelskans tuffaste ord som gick att skriva i versaler och raka in i håret på bröstet (nytillkomna metalfans torde härmed bildgoogla för att resonemanget ska gå ihop). Det är vi som står lite på avstånd och egentligen kanske mest väntar på att Iron Maiden ska spela. Vi som kanske inte är så alerta, men ändå artigt närvarande. Vi är ju trots allt där.

Och vi får ett ganska så nostalgifyllt set. Förutom ”In the end” och ”Fight ’em ’till you can’t” från tre år gamla ”Worship music” är det arkivrotande som gäller – via ”Deathrider”, ”Got the time”, ”Madhouse” och ”I am the law”. En moshvänlig parad som mynnar ut i en ganska så härlig ”N.F.L. (Efilnikufesin)”.

Nice fucking life?

Kanske inte riktigt. Men ganska så underhållande ändå.

Att trivas med Trivium i eftermiddagssolen

av Mattias Kling
IMG_4683

– Tjanna Braavallah! You are amazing today.

Matt Heafy är uppenbart glad över uppslutningen så här då premiärdagen fortfarande står i uppskjutsläge.

Vilket så klart är helt i sin ordning.

Det är tjockt med folk trots den tidiga timmen. De tycks genuint glada över att få gå bananas till ”Watch the world burn”, ”We are the fire” och de andra låtarna.

Själv har jag svårt att förhålla mig till Floridabandet med något annat än ett avmätt pysande. Visst, deras lightthrash har sina poänger när det kommer till Heafys och Corey Beauliueus riffattack, precis och traditionstrogen, men lika svårt är det att bli berörd på allvar.

Nog har vi trevligt ihop. Jag, bandet och kanske 15 000 andra. Men för min del stannar det där.

Tack för i går, Slayer – det här kommer jag minnas resten av livet

av Mattias Kling
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)
Kung Araya med publiken inpå skinnet. (Foto: Krister Hansson)

Så här 18 timmar senare känns allt annat rätt obetydligt. Som om tillvaron tappat lite färg, liksom blivit en bisak i kanten, vid sidan av det relevanta.

Jag har fortfarande lite svårt att sätta ord på det jag fick uppleva i går kväll. Är nog ännu lite för tagen för att kunna formulera ens den enklaste analys utan att armhåren reser sig.

Vad fan var det som hände? Ja, sannerligen, vad fan var det som hände?

Så känner jag nu. När öronen fortfarande är lite sargade efter Kerry Kings riffattack, huvudet aningen luddigt eftersom en galet entusiastisk ex-kollega tyckte att vi skulle fira konserten genom att shotta Fireball samtidigt som råddarna plockade ner scenen, en smula ömhet här och där efter några varv i moshen när allt annat kändes oundvikligt.

Ja. Jag är tagen. Slutkörd och överlycklig på samma gång. Ganska så ointresserad av att ta tag i de arbetsuppgifter som ändå bör överses.

Varför då, kanske någon invänder. Det var ju ändå bara en konsert med ett band jag såg så sent som för fyra veckor sedan och som jag kanske har upplevt live ett 20-tal gånger genom åren – de där klassiska kvällarna i Solnahallen på 90-talet, gig på festivalscener såväl i Sverige som utomlands, utmärkta framtränden såväl på Annexet och Hovet i Stockholm som på Ullevi i Göteborg. Ett band som alltid har varit där, liksom taget för givet.

Men, nej. Det här var inte bara en Slayer-konsert i mängden. Låt vara att skillnaden mellan över 50 000 människor på Gärdet i huvudstaden och 850 hyggligt medelålders människor på en Malmöklubb är tydlig – när det gäller upplevelsen så handlar det om två helt motsatta saker.

Det var tydligt redan före giget att alla på plats, i något slags outtalat samförstånd, var redo för något väldigt speciellt. Inte nog med att klubben på Bergsgatan var svettigt fullspikad och stämningen upptrissad, det är sällan jag har upplevt en förhandspepp som är så galet överladdad att publiken trissar upp sig genom att gasta ”SLAYER!” över tonerna av AC/DC:s ”Thunderstruck”.

Att stället därför exploderar så snart ”Hell awaits” mosar igång känns fullkomligt naturligt. Det finns många sätt att uppleva thrash metal på, men överlägset bäst blir det när bandet bara befinner sig några få meter från publiken. Det är en sådan intimitet som försvinner så fort ett band når en viss nivå, en direkt och fysisk intensitet som ingen läcker scenshow eller iögonfallande ljusrigg i världen riktigt kan ersätta. Här hamnar man så nära att det går att uppfatta varje nyans i ständigt leende Tom Arayas minspel, närmast känna hur Gary Holt och Kerry King vräker ur sig riff och solon och på ett mer granskande vis notera hur Paul Bostaph gör sitt bakom trumsetet.

Resultatet blir så jävla rått. Så rasande aggressivt och konfrontationssökande att det bränner till över näsroten. Speciellt då Slayer har den goda smaken att tonsätta denna unika kväll med ett set som är så old school att man nästan börjar lipa. ”Captor of sin”? ”War ensemble”? ”Necrophiliac”? ”At dawn they sleep”? ”Reign in blood”-trissen ”Postmortem”/”Altar of sacrifice”/”Jesus saves”?

Ja… ja … för helvete JA!

I höjd med ”Chemical warfare” tappar jag slutligen alla koncept. Lämnar över huvtröjan till mitt resesällskap (läs hans :+++++:-syn på kvällen här) och kastar mig in i det virrvarr av svett och kroppsdelar som utspelar sig nära scenen. Jag grabbar tag i håce-Christoffer (han ler) och kramar om SVT-Micke (han ler saligt) och hänger mig åt något som kan liknas vid överpeppad gubbmosh, så som det anbefaller en genrestofil på andra sidan 40-strecket. Jag ler. Svettas. Åker på en smäll. Blir puttad. Tom Araya ler överlyckligt. Jag råkar skalla en kille. Han ler när jag ber om ursäkt. Jag ler tillbaka.

Så här 18 timmar senare ler jag fortfarande. Fullkomligt salig och överlycklig över att ha fått uppleva detta unika tillfälle. Att slutligen få se Slayer med 850 andra diehards samtidigt som svett och andra kroppsvätskor tycks droppa från taket.

Tacka fan för att man måste le.

Bli nitad av Arch Enemy så här på torsdagsförmiddagen

av Mattias Kling
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”
”Nitad av någon som tyckte du såg förjävlig ut/Nitad, nitad/ Nitad av någon som måste vara helt slut/Nitad, Nitad”

De flesta känner nog Halmstadsbördige Michael Amott som en ganska så ekvilibristiskt driven musiker. Ett föga förvånande eller orimligt förhållningssätt, speciellt då supergitarristen speciellt via skötebarnet  Arch Enemy har kämpat hårt för att förena det hårdrocksklassiska gitarrspelet – tänk Richie Blackmore, Michael Schenker, Uli Jon Roth och Frank Marino – med dödsmetallens handfasta aggression.

Därför kan Amotts senaste giv tillsammans med sitt ”War eternal”-aktuella gäng (läs recension här) ses som aningen opassande av mer sentillkomna anhängare.

I en flexibilaga senaste numret av amerikanska Decibel Magazine bjuder Arch Enemy nämligen på två covertolkningar som blottlägger helt andra inspirationsrötter än de man hittar hos Deep Purple Rainbow, Scorpions – här bjuds det nämligen svensk råpunk à la tidigt 80-tal för hela slanten. Snabbare än du hinner dra ett djupt rivande andetag på limtrasan vältrar sig kvintetten igenom Moderat Likvidations ”Nitad” och Anti Cimex ”When the innocent die” – vilket är extra coolt då kanadensiska sångerskan Alissa White-Gluz i den förstnämnda tvingas bräka på klockren skånska. Och faktiskt gör det som om hon tillbringat en stor del av sitt liv med att möla falafel på Möllan. Snyggt!

Du hittar låtarna här. Spela galet högt för extra kravalleffekt.

Tyckandet i dag: Linkin Park, Trap Them och en liten spellista

av Mattias Kling
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.
Hårdare och ruffigare – dessvärre inte mycket bättre för det.

:++:

Linkin Park
The hunting party
Warner
NU METAL/HIPHOP En smula skämtsamt har gitarristen Brad Delson liknat sjätteskivan vid en prequel till debutalbumet ”Hybrid theory” – även om en mer rimlig definition snarare kan vara att den är gruppens egen ”St Anger”. Det här är nämligen en produkt som gör uppror mot tidigare utgåvors polerade audiofilproduktioner med en murrig lortgrund som skorrar och bullrar. Demosoundet, rattat av Delson och Mike Shinoda, har onekligen sina poänger då det ger projektet en spontan och löst ostrukturerad inramning. Den spänner från Bad Religion-ystra punkrusningar i ”War” till arenafluff med extra klockspelsmos i ”Until it’s gone”, bjuder på gästinsatser från Helmets Page Hamilton, hiphoplegendaren Rakim och Tom Morello men är egentligen roligare i teorin än i praktiken. Därför gillar jag tanken. Synd bara att den inte höll fullt ut.

Bästa spår: ”Rebellion”.

VECKANS TWEET:
Skärmavbild 2014-06-13 kl. 10.06.03

VECKANS SPELLISTA:

Fotnot: Naturligtvis finns listan ovan även på Spotify, dock utan God Macabre-spåret.

Sida 2 av 19
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB