Rob Zombie

Venomous rat regeneration vendor

Zodiac Swan/T-Boy/Universal

INDUSTRIROCK Surra inte fast hjärnan vid den giftiga titeln ovan. Enligt huvudpersonen själv har den ingen egentlig innebörd, utan är mest kläckt för att den låter cool. Ett uttalande som säger en hel del om femte sologiven. För även om skivan lär baseras på ett underliggande koncept så framgår inte detta, utan den utmärkande känslan är snarare att huvudsyftet med dopnamn likt ”Teenage Nosferatu pussy” och ”Ging gang gong de do gong de laga raga” är att de ska vara ramalamadingdong-fräcka. Detta nämnt är plattan likväl en upprättelse för Rob Zombies karriär vid sidan av filmmakandet. Avsevärt piggare än både ”Educated horses” och ”Hellbilly deluxe 2” finns det här stycken som svänger, kränger och dänger – även om helheten inte är så giftig som man kan önska sig.

Bästa spår: ”Dead city radio and the new gods of Supertown”.

VECKANS TWEET

(Lyssna på ”Circle” på Spotify eller Wimp)

Volbeat

Outlaw gentlemen & shady ladies

Universal

ROCK/METAL I de intervjuer som omger femtealbumet har frontmannen Michael Poulsen understrukit vikten av att lämna trygghetszonen. Om att bryta upp, omvärdera och granska elementära grundprinciper. På så sätt visar ”Outlaw gentlemen & shady ladies” upp en grupp som varligt har skruvat och spacklat – utan att för den skull slå ner några väggar på vägen.

Däri har Volbeat också lyckats med sin föresats, speciellt då den vitaminspruta som medproducenten och Anthrax-kände gitarristen Rob Caggianos pondus ger slutfinishen en metalliskt dundrande tyngdinramning.

Samtidigt är revolutionen jämfört med föregångaren ”Beyond hell/above heaven” så pass försiktig, och ofta aktsam i överkant, att det är först när King Diamond tillåts glänta på dörren till ”Room 24” som utvecklingen blir spännande på allvar.

Bästa spår: ”Room 24”. (Lyssna på Wimp, lyssna på Spotify)

VECKANS TWEET

Yohio

BREAK the BORDER

Ninetone/Universal

VISUAL KEI I en artikel i DN i söndags förklarar nioåriga Anna Garefelt varför hon har fastnat för en androgyn kille från Sundsvall, en definition som troligtvis säger lika mycket som någon egentlig recension av den musikaliska avyttringen:

– Han sjunger jättebra och dessutom är han självlärd i japanska. Och jag gillar att han har rosa hårtoppar.

Det är en talande beskrivning som illustrerar attraktionskraften. För samtidigt som det är omöjligt att inte bli kär i fenomenet Yohio är det desto svårare att reservationslöst älska artisten med samma namn.

Debutalbumet från den multibegåvade tonåringen som hoppade in som en rivig wasabiärta i den svenska schlagerpyttipannan är nämligen snarare en look än ett sound. En pråligt färgglad visuell paketering av en musikalisk produkt som snällt uttryckt kan kallas spretig.

I en slags antigenre där allt tycks vara tillåtet är ”BREAK the BORDER” en så oförenlig utgåva att den enda sammanhållande faktorn tycks vara bristen på just en sådan. Yohio uttrycker sig gärna med självsäkra versaler i låttitlarna (”MY MURDEROUS URGE”, ”REVOLUTION”, ”INNOCENCE”, ”ON THE VERGE”) men velar i dess själva utförande mellan allt ifrån dubstep till deathcore till lightgothisism till poppunk till sentimental hämtsushimuzak.

Mycket kan passera som ändamålsenligt på ett föga elegant sätt, medan annat (exempelvis bedrövliga ”Sakura morning”) snarare är Pokémon än Budokan.

Därför är det också svårt att veta exakt vad artisten Yohio egentligen önskar uträtta. Och om hans fans kommer att få ut något mer av den Jeff Loomis-ljudande gitarrhjälteuppvisningen ”Aggressive beauty” än att upphovsmannen har rosa hårtoppar.

Bästa spår: ”Aggressive beauty”.

(Lyssna på ”BREAK the BORDER” på Spotify eller på Wimp.)

VECKANS TWEET:

(Lyssna på ”Disarm the descent” på Spotify eller på Wimp.)

Kvelertak

Meir

Columbia/Sony

METAL/PUNK Naturligtvis är titeln inte slumpmässigt vald. Precis som den lovar erbjuder ”Meir” mer – av allt och lite därtill. I stället för en enkel repris på debutens lyckade hopgyttring av brunstig hardcorepunk och asexuell black metal-elitism kastar sextetten här nämligen ett finmaskigt nät mot musikhistorien, utan att för den skull riktigt veta vad den ska göra av fångsten. Det gör att resultatet bitvis upplevs lätt riktningslöst – men långt ifrån ordinärt. Den nio minuter långa bjässepjäsen ”Tordenbrak” lyckas exempelvis med sin voluminösa föresats, ”Kvelertak” är elementärt riffrockig på ett förtjusande banalt sätt medan ”Trepan” tar grundsoundets liksminkade kravalltanke ett steg längre. Det som saknas är bara en röd tråd, en konsekvens som hade kunnat lyfta ”Meir” från hyggelig till utrolig.

Bästa spår: ”Månelyst”.

VECKANS TWEET:

Amaranthe

The nexus

Spinefarm/Universal

POPMETAL Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans. Att utfallet därmed är en kolhydratladdad sockersuccé är därmed odiskutabelt. I popgenren, vill säga.

Bästa spår: ”Theory of everything”.

VECKANS TWEET:

VECKANS RECENSION

Cult Of Luna

Vertikal

Indie/Border

POSTMETAL Elva minuter in i ”Vicarious redemption” låter Johannes Persson som om hans röst är under vatten. Det är också inledningen på en utdragen kamp mot elementen, där en tilltagande desperation drar åhöraren längre och längre ned i hopplösheten. På så sätt är Umeåkollektivets första album sedan den konceptuellt kontroversiella ”Eternal kingdom” (2008) en soundmässigt glåmig, tungsint och hotfull erinran om livets förgänglighet. Likt en påminnelse om att även små penslar kan göra stor konst målar ”Vertikal” med färgskalans dystraste nyanser och bombastiska kompositioner som tonsätter din inre mardröm. Det är inte alltid vackert. Ofta långt ifrån lättillgängligt. Men samtidigt så nära genreperfektion man kan komma från en grupp som vågar gå till botten med sitt uppdrag.

Bästa spår: ”Vicarious redemption”.

VECKANS TWEET

VECKANS RECENSIONER

Hatebreed

The divinity of purpose

Nuclear Blast/ADA/Warner

METALCORE Det uttalade syftet är ”all pit, no shit” – oj, vilken dunderhit. Du hör det i biffriffen i ”The language” (hela låten känns som ett enda långt crescendo). Känner det via texter som manar till integritet och självtillit. Lever med en känsla av upprymdhet i elva låtar som bemöter hårt med en näve i pannan. Den som under dessa premisser ondgör sig över bristen på oväntade inslag har inte riktigt greppat poängen. Äventyrligheten avverkades på den förra självbetitlade utgåvan, nu är det bara knogarna i parketten som duger. På så sätt framstår ”The divinity of purpose” närmast som en Wikipediaförklaring över metalcoregenren i stort. En muskulös duell mellan Slayer, Obituary, Agnostic Front och Cro-Mags. En urladdning med tyngd och finess. Gudomligt, kan man också kalla det.

Bästa spår: ”Before the fight ends you”.

Helloween

Straight out of hell

Columbia/Sony

METAL Galaxer i mina braxer! När Hamburgtruppen i exempelvis ”Far from the stars” och ”Burning sun” lämnar stratosfären blir följden nästan överjordiskt bra, ett superlyft som emellertid bara kommer ibland. På så sätt är detta förfarande typiskt för power metal-veteranernas mer aktuella karriär; då den till fullo skickar upp bullrande refrängraketer låter den som en uppgraderad version av sitt eget banbrytande ”Keeper”-jag, medan de mer jordnära inslagen mest tycks hålla den kvar på marken. Därför är ”Straight out of hell” också en del av denna konsekvens. Fjortonde albumet tar förvisso ett något mer sorglöst grepp om uttrycket än exempelvis ”7 sinners” eller ”Gambling with the devil”, men aningen för många färglösa inslag hindrar ett riktigt stjärnsprakande resultat.

Bästa spår: ”Make fire catch the fly”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Veckans spellista går väldigt bra att fördjupa sig i via Youtube. Som det ganska så sublima skivbolaget Relapse en gång uttryckte det: Point, click, grind.

Bland det mest ostrategiska man som band kan göra är exempelvis att lägga sin skivrelease till årets sista veckor. Inte bara för att man därmed av rena pressläggningsskäl missar en eventuell årsbästaplacering, risken för att ens release försvinner i den allmänna decemberförvirringen är väldigt överhängande.

Därför är det först nu, ett par veckor efter dess egentliga presentation, som jag får nys om debutalstret från Chicagos kanske med råge mest nedbrytande breakdownensemble.

”Population control” heter plattan som följer upp ep:n ”Soulless”. Den är en väldigt dödsmetalligt elak hardcoresmocka som borde tilltala folk som går igång på dylikt riffsmörj i stil med Xibalba, Devourment, Expire, Disembodied och Integrity som de lät på den tiden då de var bra och tuffa.

Albumet går att fördjupa sig i på såväl Spotify som på Wimp. Det tycker jag att du ska göra. Speciellt för att ett huvud som måhända fortfarande är tungt så här tre dagar in på det nya året faktiskt mår bättre av riktigt ramponerande straight edge-metal.

Tjena mosh, som det brukar heta.

Att åka på däng är sällan en trevlig upplevelse – inte ens om du är mannen som ligger bakom uppviglande låtar likt ”The fight song”.

Men, smaka på den här: Något som är etter värre än en gemen hurring är troligtvis att tvingas stifta väldigt fysisk bekantskap med ett glasbord.

Det kan nyligen Sverigeaktuelle Marilyn Manson troligtvis intyga.

Chockrockaren, som nöter Europavägar tillsammans med Rob Zombie under turnénamnet Twins Of Evil, har nämligen via Twitter avslöjat att han tvingats uppsöka sjukhus i Schweiz för att sy fast sitt vänsteröra efter att ha råkat i bråk. Exakt var nämnda episod inträffade eller vad som låg bakom den avslöjas inte, men 43-åringen skriver i alla fall att han kunde gå segrande ur fajten och att det krävdes 24 stygn för att placera örat på rätt ställe.

Marilyn Manson uppträdde på Hovet i Stockholm den 5 december. Det var ingen kul upplevelse, som därför också fick ett futtigt i betyg.

VECKANS RECENSION

Green Day

Tré!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Sista laddningen i trestegsraketen klargör att infallet att ägna hösten och vintern åt en ansenlig skivtrilogi kanske inte var helt genialiskt. Efter ett inspirerat avstamp med ”¡Uno!” har det nämligen blivit alltmer tydligt att Green Days kreativa kapital inte har lyckats förränta sig till 37 självklara kompositioner. Därför blir ”¡Tré!” något av en ickekonklusion. Ett försök att knyta ihop påsen utan att ha alla ändar inom grepphåll, vilket gör att håglösa inledningsspåret ”Brutal love” (snarare Sam Cooke än Buzzcocks) åtföljs av en framställning impulser där hart nog hälften kunde ha skrinlagts redan på idéstadiet. Som att det mellan doo-wop, balladsmör (”The forgotten”) och musikalgigantism (”Dirty rotten bastards”) saknas en sammanhållande röd tråd. Av jämnbra låtar, måhända.

Bästa spår: ”99 revolutions”.

VECKANS TWEET

Lyssna på ”I begin” på Spotify och på Wimp.