…och ungefär så var det väl med det. Jag har verkligen ingenting att tillägga.
Ni kanske minns hur det var. Arrangörerna dundrade på med en lineup så fylld av önsketänkanden att vän av ordning direkt kunde börja ana ugglor i mossen. Vilket jag också gjorde när beskedet kom om det så kallade Metal all stars-spektaklet i slutet av oktober förra året.
Det hela grundade sig på en rimlighetskalkyl. För även om saken som sådan inte var någon stolsvältande sensation så tycktes ju själva uppställningen som en uppvinkling å det grövsta.
Vilket ju också visade sig stämma. För så snart som laguppställningen kablats ut till medierna (och helt okritiskt vidarebefodrades av mindre misstänksamma ”nyhetstjänster”) så visade ju det sig till viss del vara precis som misstänkt: ett drömscenario som målats upp som sanning.
Rob Halford? Icke. Tom Araya? Knappast. Marty Friedman då? Nej, den lätta går vi inte på.
För så var det ju. Av de största affischnamnen visade sig i alla fall två vara rena spekulationer, och deras medverkan dementerades tämligen omgående med emfas av stjärnornas respektive läger.
Men, om sanningen ska fram: Riktigt det där gigantiska luftslottet som arrangemanget till en början tycktes vara blev det ju inte till slut. Utan i alla fall någon slags stjärnsmäll, i ordets vidaste betydelse, som ställer sig på Hovets scen nästa torsdag.
Dock utan utan Phil Anselmo (Down/ex-Pantera), som lämnade sällskapet i veckan efter bråk om kontraktet. Men i stället med Mötley Crües Vince Neil. Snark.
I morse besökte fyra av artisterna som i alla fall verkar avlägga visit i Globenområdet om en vecka – en brasklapp lämnas för att ingenting verkar säkert i denna rockcirkus – TV 4:s ”Nyhetsmorgon”. Det vill säga Anthrax Joey Belladonna, gamle Manowar-gitarristen Ross The Boss, Udo Dirkschneider samt någon som i alla fall ser ut som Jasin Todd (ex-Shinedown) som kläckte lite plattityder till morgonkaffet. Och spelade en akustisk version av Rolling Stones ”You can’t always get what you want”.
Hur det tedde sig går att se här nedan. Och om allt går som det ska – som sagt – så uppträder detta sällskap och några fler i Stockholm den 4 april. Allt för rockens skull.
… och nej, det är inte riktigt synonymt med musiken.
För visst, Gwar må ha varit ett spektakel i all sin flamboyans. En galen grupp bestående av monster från en galax långt, långt borta som har kommit till jorden för att tortera dess arma invånare med jättepenisar och mullrande hårdrockspunkthrash som mest fungerat som en lustifikation i en musikscen som stundtals tycks ta sig självt på för stort allvar.
För lite så är det. Rent musikaliskt har vare sig ”Scumdogs of the universe”, ”We kill everything” eller fjolårsgiven ”Battle maximus” betytt speciellt mycket för mig. Snarare har jag mest suckat lite avmätt så fort Richmondgruppen presenterat ett nytt alster, lika mycket som jag har peppat för att se dem live.
För där musiken brister kan man ju alltid bjuda på en sjuhelvetes show. Och gosse, snacka om att Gwar alltid har gjort precis absolut detta. Upphöjt till sinnessjuka tabubrytande nivåer.
Hugga huvudet av dåvarande presidenten George W Bush på scenen? Visst, schyst idé. Gå på scen med en ståtlig blygdkapsel kallad Cuttlefish of Cthulhu? För all del. Bombardera publiken med aliensperma från gigantiska fallossymboler? Fantastiskt, den tar vi.
Det är den där orgien i dålig smak och pubertal splatterunderhållning som har gjort gruppen till något i hästväg. Likt ett Rammstein utan skyddsnät (och underkläder). Ett ytterst barnförbjudet Lordi som snurrat ut bortom vett och sans, en galen gwargasm för skrattmusklerna och ett irritationsmoment för vän av ordning – med en syrlig skopa satir och samhällskritik mitt ibland alla upptåg och allt klägg.
Därför blir jag såklart en smula nedslagen av nyheten av Brockie, även känd under sitt scennamn Oderus Urungus, hittats död i sitt hem under suspekta omständigheter. Han blev bara 50 år och även om polisen i hemstaden Richmond, Virginia, utesluter brott i samband med dödsfallet så är det ännu inte klart exakt vad som ligger bakom hans bortgång.
Huruvida det är naturliga orsaker, hur pass ”naturlig” ett frånfälle vid så låg ålder nu kan tänkas vara, eller om Gwarriorn på något sätt själv medverkat till sin död får framtiden utvisa. Det är rättsläkarnas jobb, och de arbetar med detta nu. Så eventuella spekulationer om överdoser eller annat drogrelaterat kan vi lämna därhän, för stunden.
Bättre då att minnas Brockie som han levde – som en nagel i ögat på smakkonservativa krafter och censurhävdare. En fistel i den kristna högerns akterstycke som kommer att bli för evigt saknad. En underhållande stolle som gjorde den här världen, om inte bättre så i alla fall aningen mer uthärdlig.
Vila i frid. Hoppas evigheten är vänlig mot din själ. Och med detta sagt tycker jag att vi tillsammans minns några av Brockies mer minnesvärda stunder i latexfodral, via ett gäng videoklipp.
Ibland blir det inte så mycket recenserat i tidningen. Skälen må variera – skralt releaseschema eller tuff konkurrens – resultatet blir alltid detsamma. En illusion av overksamhet eller frånvaro på annat sätt.
Just den här fredagen är väl en kombination av ovan nämnda faktorer bidragande. Nästa vecka är ju inte den mest stjärnsprakande när det gäller hårdrocksreleaser, och även om marknaden berikas med släpp från bland andra Massacre (kolla gärna upp ”Back from beyond” som jag tidigare har berört i detta forum), Dynazty och Gamma Ray bedömdes ingen av dessa kunna konkurrera med Louise Hoffsten, Shakira och Anders Wendin, som recenseras av mina kompetenta kollegor i Nöjesbladet i dag.
I stället har jag fått nöja mig med en bottenposition. Och ett litet hörn i toppen.
Det är nämligen där i tidningen (en sån där prasslande sak som farbröder och tanter gillar att bläddra i) ni hittar veckans insatser från yours truly. Inte så mycket att hänga i påskriset, kan tyckas, men nog med tips så det räcker och blir över. Så nu gäller det att hålla i hatten. För även om två av mina val på Veckans spellista inte finns på Youtube (kolla in Drömrikets ”Arendal” här och Akanis ”Who’s to blame?” här) så blir det ändå en nätt kollektion på åtta spår från Triptykon till Xibalba. Och som dessutom bjuder på premiär av nya stycken från Thundermother, superprojektet Killer Be Killed samt hela nya Ringworm-albumet ”Hammer of the witch”.
Och jo, visst blir det ett tweet också.
Mycket nöje.
Erfarenheten säger att en aldrig ska bilda sig en bestämd uppfattning utifrån ett försök. Och lika lite, om inte ännu mindre, om ny musik via ett bootlegfladdrigt Youtubeklipp som får det mesta att låta likt navelludd.
Icke desto mindre – det här är vad som finns att tillgå och därmed också det som i dagsläget får analyseras.
De flesta känner säkert till gundförutsättningarna. De närmaste månaderna avser de fyra metalryttarna att kånka världen runt under parollen ”Metallica by request”. Ett upplägg som, förutom att fansen har möjlighet att påverka repertoaren genom att önska låtar, även innebär att gruppen spelar en ny låt. Jag får erkänna att jag var aningen skeptisk till dessa förhandsuppgifter då de presenterades samtidigt som kvartetten avslöjade att de besöker Sthlm Fields den sista fredagen i maj. Jag menar, när det gäller att krysta ur sig ny musik är Metallica inte direkt den mest produktiva av grupper utan de tycks snarare vara genuint tyngda av uppgiften.
Likväl, så finns den där nu för allmän beskådad. Den första originalkompositionen som når allmän granskning sedan ”Death magnetic”-epilogen ”Beyond magnetic” släpptes i december 2011. (Loutallica-haveriet väljer jag fortfarande att förtränga, för min egen mentala hälsas skull.) Kallad ”The lords of summer” premiärspelades kompositionen i natt svensk tid i den colombianska huvudstaden Bogotá och om denna låt kan ge någon fingervisning om var thrashgiganterna ämnar gå verkar svaret vara: inte så långt.
I mångt och mycket framstår låten likt en naturlig förlängning av ”Death magnetic”-tänket. Ganska så snabbt, riff-fyllt och aningen oredigerat. Tänk lite ”Battery”-tramp, tempobyten, ”Sad but true”-intro och en refräng som inte riktigt går att bli klok på.
Som sagt. Det här är ett uruppförande. Som får granskas under mindre gynnsamma förhållanden, vilket gör att det heller inte går att dra några vidare analytiska slutsatser över dess egentliga kvaliteter. Så dessa får för tillfället lämnas därhän. Och snarare glädjas över att ensemblen faktiskt har något som liknar nya låtar på gång inför de inspelningar som ska ta vid under 2014.
Desto mer konkret – vad innebär då ”Metallica by request” för repertoaren? Ett givet svar: inte så mycket, vilket nattens setlist avslöjar. Snarare är det en väldigt konventionell uppställning, med få överraskningar. Om ens någon. Vilket visar sig vid en redogörelse över de framförda styckena, som följer här:
1. Blackened
2. Master of puppets
3. Welcome home (Sanitarium)
4. Fuel
5. The unforgiven
6. The lords of summer
7. …And justice for all
8. Sad but true
9. Fade to black
10. Orion
11. One
12. For whom the bell tolls
13. Battery
14. Nothing else matters
15. Enter sandman
Extranummer:
16. Creeping death
17. Ride the lightning (publikens val)
18. Seek & destroy
Jaha, liksom? Att peta in blott ett önskenummer skänker inte direkt någon exklusivitet åt presentationen, även om uppställningen så klart är väldigt stark – om än väldigt balladtung.
Jag är ett tålmodigt fan. Förlåtande och godkännande, stundtals lite väl snäll. Jag gillar ju alla de här låtarna, tvivla aldrig på det. Men det känns som att ni kräver, vi spelar-parollen snarare blir en tåfjutt än en klockren, och spännande, rökare i krysset.
Vi får se hur det har utvecklats då Metallica når Stockholm och Gärdet den 30 maj.
Fotnot: Sedan ovan skrevs har även en studiodemoversion av låten dykt upp. Den går att ta del av här – liksom en proffsfilmad version från bandet självt. Rawk!
En snabbis kan betyda så mycket. Men bara lugna, barn – här behåller vi kläderna på.
Och koncentrerar oss i stället på den amerikanska singer/songwritern Sarah Kane, av den enkla anledningen att hon har gjort en helt orimligt odjentig cover på de svenska traggelmästarnas låt ”Bleed”.
Inte för att det på något sätt egentligen låter som samma låt, här kan vi verkligen prata om ett nyarrangemang som gör om från grunden, men som är väldigt njutbar och trevlig.
Mycket mer att så finns väl inte att tillägga. Mer än att Sarah herself, även ansvarig för en radikal omstuvning av Cannibal Corpses ”Carnivorous swamp”, säkert blir väldigt glad om du går in på hennes Facebooksida och gillar hennes verksamhet.
Så. Nu kan ni återgå till torsdagens övriga åtaganden och distraktioner.
Handen upp, ni som minns skivan ”The promise”.
Inte?
Nå, förvisso har det gått hela 18 år sedan nämnda fullängdare var aktuell, men dess eventuella plats i glömskans mörkaste vrår beror nog mer på att det är ett hemskt verk snarare än att den släpptes samma år som hitlistekometen Lorde föddes.
Likväl, nämnda alster är ändå Massacres senaste album. En platta så usel att den förärats föga smickrande 2 procent – av hundra – i betyg på The Metal Archives. Ett betygsnitt som faktiskt känns ganska så rimligt i sammanhanget, då dess gruvligt osvängiga groove metal är så stelbent att den är på väg att välta så fort ”Nothing” stapplar igång.
Ja, det är ett album vi helst bör glömma. Och jag ber så mycket om ursäkt för att jag drog upp den där bottensatsen till ytan här igen. Men det har ju sin relevans, om inte minst som ett avskräckande exempel för hur man inte ska följa upp en så lyckad debut som ”From beyond” (1991). Något som Floridagruppen – bland annat bestående av de tidigare Death-medlemmarna Rick Rozz (gitarr) och Terry Butler (bas) – rimligtvis är väldigt medvetna om.
Därför kallas kvartettens inom kort aktuella tredjemacka kort och gott ”Back from beyond”. Liksom för att markera att ”Promise” var något annat, inte en riktig Massacre-utgåva, ett felsteg som skickade gruppen i vila i ett och ett halvt decennium. En träda som emellertid upphörde högst sporadiskt redan 2006 men som blev permanent först för tre år sedan.
Ja, som ni märker har gruppen – i dag även bestående av trummisen Mike Mazzonetto och vokalisten Edwin Webb – inte direkt bråttom att pumpa ut nya produkter på marknaden. Sedan återlanseringen har enda skivavyttringen så här långt inskränkt sig till skivan ”Condemned to the shadows” (2012), vilket gör den kommande tilldragelsen än mer exklusiv.
Om lite mindre än två veckor släpps comebackalstret ”Back from beyond” via Century Media – redan i dag kan ni granska titelspåret i videoform. Och det är ju trevligt nog för att vi återigen kan glömma den där pruttkorven som kallas ”The promise”. Det vill jag ju lova.
Handen på hjärtat här: jag tröttnade väldigt snabbt på HBO:s succéserie när den börjades visas för snart tre år sedan. Vet egentligen inte riktigt varför. Det blev liksom så att jag inte på allvar slukades upp av George R R Martins skabrösa skröna om landet Westeros och förvecklingarna där. Jag bara … glömde bort att titta och så var det med det. Tilläggas bör att jag i alla fall hade ambitionen att korrigera detta i efterhand. Och under julfirandet i London 2012 köpte jag hela första säsongen i en tjusig dvd-box med planen att göra om och göra rätt och låta mig tvingas av min småländska snålhet att faktiskt ta del av kultur jag betalat dyrt för, men även det med föga resultat. Närmare 14 månader senare ligger låduslingen fortfarande i ”ska ta tag i”-högen på tv-bänken och lär väl där förbli – i fortfarande inplastat skick.
Nåväl. Såväl Martins böcker som tv-serien ”Game of thrones” har likväl gjort sitt avtryck i den moderna metalvärlden. Exempelvis Avenged Sevenfold hämtade inspiration ifrån dess sagovärld till senaste utgåvan ”Hail to the king”, medan brittiska Savage Messiah går ett steg längre i bildsättningen av nya låten ”Hellblazer”.
I videon har de nämligen kallat in väldigt viga Pixie Lee Knot, som får möjlighet att vrida sig ut och in till tonerna av en ganska så traditionell heavy/thrash-hybrid. Låten är det tredje smakprovet från bandets fjärde studioalbum ”The fateful dark”, som beräknas vara i butik den 10 mars via Earache.
– Det är en låt som ger en bra bild av vårt sound, hälsar frontmannen Dave Silver. Den är melodiös, tung, catchy och späckad med gitarrsolon. Vi har försökt få till ett Uriah Heep-liknande groove som vi hoppas att ni gillar.
Låter detta intressant går det att provsmaka vidare på ”The faithful dark” via låtarna ”Minority of one” och ”Cross of Babylon”, som båda finns tillgängliga för gratislyssning via skivbolagets Youtubesida.
Något som efter förra årets mediehype finns kvar att säga om det hemliga gänget från Linköping? Nja, kanske inte så mycket. Det känns som att såväl ”Infestissumam” som epilog-ep:n ”If you have Ghost” har ältats både på bredden och tvären under 2013, liksom dess iögonfallande spektakelimage och mysrysliga satanismförpackning.
Det intressanta i sammanhanget är väl därför inte att Ghost väljer att saluföra sig med en anonymitetspresentation, utan exakt hur denna tar sig ut. Personligen kan jag tycka att det är ett snilledrag att redan i den dekadensladdade videon till ”Year zero” klä av Papa Emeritus II – och att under masken avslöja ännu en uppdiktad figur. Ett underhållande matrjosjkatänk som leker med publikens sätt att förhålla sig till artister och det som gömmer sig bakom myten.
Nyligen tog spektakelsamligen detta ett steg längre, då man i australiska Music Feeds studio slängde upp en ”demaskerad” Papa i fronten framför bland andra ”Ritual”, ”Year zero” och Roky Erickson-covern ”If you have ghosts”. Och hur detta tog sig ut går det förträffligt att inspektera här nedan.
Ibland är en ju tvungen att kontrollera almanackan så en inte har fastnat i ett måndag hela veckan-scenario där det ständigt är den 1 april.
En sak är likväl säker: världen är en väldigt bisarr plats. Ett konstaterande som bekräftas på löpande band, ständigt och jämt.
Den senaste dingdong-nyheten är emellertid av det mer hjärtevärmande slaget. Och egentligen inte så orimlig som den först kan tyckas.
För visst, att bortgångne Slayer-gitarristen Jeff Hanneman skulle föräras en helt egen cirkulationsplats i den polska staden Jaworzno kan tyckas vara en kvackande tidningsanka av fjädrigaste snitt. Men desto mer begriplig blir historien då det visar sig att det handlar om en tillfällig benämning, efter att företaget Art-Com vunnit en välgörenhetsauktion – och därmed fått äran att namnge trafikplatsen.
Icke desto mindre, under ett års tid kan världens alla thrashfanatiker få stora snurren i Hannemans Circle Pit (Rondo Jeffa Hannemana på originalspråket). Något som känns som ett givet turistmål under 2014. Om inte annat så bara för att kunna köra runt 666 varv till tonerna av ”Reign in blood”.