Arkiv för kategori Videoklipp

- Sida 4 av 23

Första bilden: Så här ser Amon Amarth-Hegg ut i nya filmen

av Mattias Kling
Det krävdes inte så mycket styling för att få Tumbavikingen att glida in i rollen.
Det krävdes inte så mycket styling för att få Tumbavikingen att glida in i rollen.

Crossovertrenden mellan film och musik är en av nöjesvärldens stora konstanter. Ett ständigt utbyte av talanger åt båda hållen, som har gett oss filminsatser från exempelvis Motörhead-Lemmy (”Hardware” med flera), Rob Halford (”Spun”) och Bruce Dickinson (”Chemical wedding”) likväl som det omvända förfarandet från bland andra 30 Seconds To Mars Jared Leto, The Pretty Reckless Taylor Momsen och Tenacious D:s Jack Black. För att nämna några få i denna ständiga korsbefruktning.

En av de senare i detta kompetensutbyte är Amon Amarths reslige frontman Johan Hegg. Tumbasonen, som numera kallar Örebro sin hemstad, dyker nämligen upp i den kommande rullen ”Northmen – A viking saga”, ett schabrak som förväntas få premiär i oktober i år.

Hegg spelar där vikingkrigaren Valli – no shit, liksom – och får på vita duken sällskap av bland andra Ryan Kwanten (”True blood”), Tom Hooper (”Merlin”) och Ed Skrein (”Game of thrones”) i något som beskrivs som – no shit igen – ”ett episkt äventyr”. För regin står Claudio Fäh, som tidigare har föga minnesvärda ”Sniper: Reloaded” och ”Hollow man 2” på sin cv.

Enligt uppgift är rullen redan klar för visning i Sverige, men något definitivt premiärdatum finns ännu inte att tillgå.

I väntan på detta går det ju alltid bra, om inte ännu bättre, att fördjupa sig i senaste Amon Amarth-videon ”Father of the wolf”. Som är en liten saga i sig.

Kolla in nya Dream Theater-videon – och vinn konsertbiljetter

av Mattias Kling
Snart: På en scen nära dig. Just nu: I en videospelare strax här under.
Snart: På en scen nära dig. Just nu: I en videospelare strax här under.

Få grupper är en hel genre i så stor utsträckning som detta Long Island-band. Det var ju de som tog den ekvilibristiska hårdmetallen ett steg längre med debutskivan ”When dream and day unite” för hela 26 år sedan och som sedan dess har fortsatt att tänja och dra i föreställningarna vad som egentligen är möjligt inom tuff musik.

Så även på senaste fullängdaren, 2013-årsgiven som även bär dess namn. Ett i vanlig ordning ambitiöst och övermänskligt välspelat verk, som kastar gruppen mellan riffig metal och überexcerciser i instrumentverkstaden till vackra instrumentalpassager som tonsätter en film som ännu inte har spelats in.

Business as usual, med andra ord. En balansgång mellan engagerande och irriterande (jag har ända sedan förstlingsverket haft svårt för dess evinnerliga utsvävanden som emellanåt tycks vara själva huvudorsaken än ett uttrycksmedel) och som på så sätt inte lyckades ändra på ensemblens rätt konsekventa :+++:-parad.

Just i  dag finns det emellertid desto större anledning att dra lite extra på smilbanden. För inte nog med att jag så här i måndagsmörkret har det stora nöjet att premiärvisa videon till ”The looking glass” – först i Sverige! – jag har ävet det stora nöjet att bjussa två bloggläsare på gratis entré till kvintettens konsert på Annexet i Stockholm den 22 februari.

En så kallad dubbelmacka av icke smittospridande slag, minst sagt.

Själva videovisningen är öppen för alla. Bara att scrolla ner en liten bit, klicka igång och njuta av resultatet. Önskas däremot en helkväll i progmetallens heliga tecken krävs en liten, men ack så viktig, motprestation.

Jag vill nämligen att du svarar på en framkrystad fråga, i ett mejl döpt till ”DT-tävling” som du skickar till mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag morgon klockan 09.00. I mejlet uppger du namn och mobilnummer, för sakens skull.

Och till frågan då – och häng med i turerna här. De flesta känner nog till att grundarmedlemmen Mike Portnoy inte längre är medlem i gruppen. Sedan uppbrottet med Dream Theater har batteristen emellertid knappast varit sysslolös, utan i stället spelat med exempelvis Winery Dogs, Adrenaline Mob och just nu skivaktuella Transatlantic. Redan 2010 gjorde han dock ett gästspel på skivan ”Nightmare” med Avenged Sevenfold, en grupp som kommer från Orange County i Kalifornien, USA. Detta område brukar förkortas ”O.C.”, vilket även var namnet på en tv-serie som sändes under åren 2003 till 2007 i Kanal 5. Backanal är ett ganska så ålderdomligt uttryck för brakfest, gärna använt av Carl Michael Bellman – men vilken svensk artist gav 1989 ut det galet hyllade debutalbumet ”…och stora havet”, en skiva som gav upphovsmannen så svår prestationsångest att den ännu i dag inte har fått någon uppföljare.

Med detta sagt – filmtajm.

Video: Inspektera Metallicas ”One” från nattens Grammygala

av Mattias Kling
En risligt snygg iscensättning blev det ju i alla fall. (Foto: Matt Sayles/Invision/AP)
En risligt snygg iscensättning blev det ju i alla fall. (Foto: Matt Sayles/Invision/AP)

Jaha … och vad nu då?

Det var ju den stora frågan som upptog beundrarnas sinnen de senaste veckorna.

En ganska så förväntad reaktion då de där omskrivna och omtyckta thrash-farbröderna från San Francisco aviserar ett nytt infall på den här sidan 2010. En parad av infall (Loutallica, egna Orion-festivalen, 3D-spektaklet ”Through the never” och nu senast den kommande ”Metallica by request”-turnén) som har pendlat mellan högt och lågt. Om vi för en gångs skull ska vara snälla och förlåtande.

Nåväl. Herrarna Heltfield, Ulrich, Hammett och Trujillo gillar fortfarande – mer än 30 år in i karriären – att hitta på nya saker. Likt på nattens Grammygala, som hölls samtidigt som du kramade kudden på Stapels Center i Los Angeles. Där fick kvartetten sällskap av den kinesiske pianisten Lang Lang för en omarrangerad version av ”One” som visuellt var läcker och imponerande men som lät … så där. Vi behöver kanske inte låta någon skugga falla över nykomlingen i sammanhanget, Langs flinka fingervalser över tangenterna känns genomarbetade, vilket inte direkt kan sägas om Kirks sura introsolo.

Döm själva av videoklippet som går att granska närmare här nedan. Och så var det med det.

Monte Pittmans hårda insats: Lärde Madonna spela styva Pantera-riff

av Mattias Kling
The queen of chugga chugga. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)
The queen of chugga chugga på scen i Mexico City i november 2008. (Foto: EDUARDO VERDUGO/AP)

Monte Pittman har inte bara ett ståtligt namn – om denna halvslaka ordvits tillåts så här på onsdagsförmiddagen – den Metal Blade-aktuella strängtrixaren är också anledningen till att popdrottningen som nämns i rubriken ovan fick för sig att skänka lite groove metal-glans till sin turné 2008.

Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.
Pittman backar upp Madonna under hennes Sticky & Sweet-turné.

Vilket måhända inte är någon nyhet i sig. Redan då nämnda vända var aktuell, för sisådär fem år sedan, svämmade nätet över av klipp som visar då Madge fogar in några toner av Panteras ”A new level” i egna kompositionen ”Hung up” – ett drag som fick Dallasgruppens mer dogmatiska anhängare att mässa om helgerån och kulturskymning.

Få verkade emellertid bry sig om exakt varför superstjärnan valde just denna strategi. Men för den som anser sig behöva skingra några frågetecken förklarar Pittman själva uppkomsten i senaste numret av amerikanska Revolver Magazine. En ganska omständlig och omfattande anekdot, som därför får ta sin plats på originalspråk i korrekthetens namn.

Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.
Dimebag Darrell – för evigt saknad riffmeister.

”There are so many little details that led to it. It wasn’t like one thing that happened. That goes back to me playing in Prong. There was a Prong show we played in Dallas. That’s the closest place to where I’m from that we played. Dimebag came to the show. He came early, around sound check to say hi to everybody. Tommy Victor was introducing me to Dimebag. It’s just me, Tommy, and Dime backstage at the Galaxy. Tommy’s saying, ’This is the new guy; he’s playing guitar with us.’ Dime kind of knew about me from the area because I had a band there, [longtime Pantera producer] Sterling Winfield did our last album, so there was a little bit of a familiarity. And Dime was saying, ’Do you guys do ’Cut Rate’?’ And we’re like, ’Yep.’ He’s like, ’That’s one of my favorite Prong songs ever.’ And he’s looking at me, like, ’You can do the solo, right? You got that part?’ And he was kinda singing out how the solo went. And I said, ’Yeah, that’s probably one of the hardest things I’ve ever had to play because the song does not let up.’ And we played it faster than how it was on the album. He said, ’You gotta stay on top of that string!’ And I’m like, ’Yep, I know, yep.’

Fast forward years later, I’m playing bass with Prong. We were playing in Oklahoma City and we’re exhausted, doing a lot of traveling and playing every day. And we played that song, and I had to play that on the bass, which is even harder (than playing it on guitar). And I’m thinking, ’How did Paul Raven do that?!’ Then this voice went off in my head: You gotta stay on top of that string. And I realized what Dime had been saying to me. When you play fast, your pick naturally goes away from the string, but it doesn’t need to go far away from the string. And so I kind of realized what he was saying, and that changed my right-hand technique forever.

Now fast forward again, we’re getting ready for a Madonna tour (Sticky & Sweet). She and I go back and forth (practicing the guitar). We work on some left-hand things, then we work on some right-hand things. I said, ’Let’s work on your right hand. Here are some techniques.’ Then I told her the story about how Dime told me, ’You gotta stay on top of that string.’ That kinda led to me filling her in on the whole story of Pantera and how that relates to me. They weren’t just a band that I found out about—that was our hometown heroes.

The next day, she comes back, and on the guitar I could tell she had been practicing what I told her. She was just chugga chugga chugga on the guitar. I was like, ’Wow! That’s so much better! That’s a huge difference.’ She said, ’Yep. You gotta stay on top of that string.’

And so at the same time, she had gotten a new musical director. He wanted to do her song ’Hung up’ with her playing guitar. But it’s in D minor. That would be a great segue to me showing her drop D tuning on the guitar. So I was showing her the song, and I was like, ’You know what, I gotta teach you some Pantera.’ So I showed her the riff to ’A new level’ because I thought it would be easy to remember how the notes just move up chromatically, one at a time. She loved that. She kept playing that all the time.

When we were in band rehearsals doing ’Hung up’, once we ended the song, she would start going into that Pantera riff. The rest of Madonna’s band, they’re not really familiar with that music, so they just started playing what she was playing. Every day in rehearsal when we would end that song, we would just start playing that riff. I thought, ’Oh that’s cool, that’s fun.’

But then all of a sudden, you would start to see, like, some runners bring water in to stock the refrigerator. And the tour manager just happens to walk in, doing something. All of these people just started showing up at rehearsals who are there working, but just kinda popping their head in the door, like, ’Hey I wanna see Madonna play that Pantera part again.’”

Och så var det med det. Den som därmed blir intresserad av Pittmans prestationer på solokvist riktar genast sin nyfikenhet mot gitarristens nya platta ”Power of three”, som släpps i övermorgon via Metal Blade. Ett rekommendabelt smakprov därifrån är stycket ”A dark horse” som går att inspektera i spelaren strax söderöver.

Spana in en Gustkramande ny låt från Ozzy Osbournes sologitarrist

av Mattias Kling
Har gitarr. Gillar att använda den.
Den här snubben har en ny skiva på G.

En skulle ju kunna tro att den grekiskbördige strängfantomen, vars riktiga namn är Kostas Karamitroudis, skulle ha nog att göra med Firewind – även då den mest inkomstgenererande arbetsgivaren roar sig för fullt med Sweden Rock-aktuella Black Sabbath.

Men tydligen räcker detta kreativa utlopp inte för Gus G, då 33-åringen senare i vår ämnar begå solodebut med fullängdaren ”I am the fire” via Century Media. Vad vi kan vänta oss där? Jo, enligt en pressrelease talas det om ”klassiska hårdrockslåtar”, ”pumpande metalstycken” och ”instrumentala kompositioner som ska få dig att tappa hakan”. Inte så väldigt jättechockerande, med andra ord.

Första smakprovet från egomackan, där utmärkte Candlemass-vokalisten Mats Levén står för sången, är därför en ganska så trevlig förevisning om vad som komma skall. En lättuppskattad liten sak med ett gitarrsolo som både är wanktastiskt och hörvärt.

Mer av denna vara lär vi alltså få ta del av på ”I am the fire”, där den tidigare Dream Evil/Nightrage-medlemmen även får studiobesök av exempelvis Jeff Friedl (A Perfect Circle, Puscifer), Daniel Erlandsson (Arch Enemy), Dave Ellefson (Megadeth), Tom S Englund (Evergrey) och Michael Starr (Steel Panther). För att nämna några.

Releasedatum är satt till slutet av mars.

Grym video: Mangla loss veckan med ett helt Pig Destroyer-gig

av Mattias Kling
Svintuffa killar.
Svintuffa killar.

Visst finns det flera fördelar med att bo i det här landet vi kallar Sverige. Trots att ett visst riksdagsparti, som enligt en i dag publicerad opinionsundersökning samlar en tiondel av röstskaran i sitt trångsynta bo, är det ett ganska så civiliserat ställe. Lite lagom mellanmjölkigt i grunden, men ändå i en internationell jämförelse hyggligt välmående och sansat. (Jag lämnar därmed en massa skit därhän för att driva min tes, det här är trots allt en musikblogg och inget samhällsforum. Lev me’t.)

Dock för väl vår geografiska position här uppe i norr med sig vissa mindre behagliga konsekvenser. Inte nog med att vardagen en stor del av året ungefär är lika avslappnad som ett möte på banken – jag är fullkomligt övertygad om att den som påstår sig gilla ett klimat som nio månader om året sveper in livet i en gråfuktig sovsäck har serotoninöverskott i skallen – placeringen i Europa gör även att vi understundom missar kontinentbesök av de tuffare slagen.

Likt exempelvis Pig Destroyer. Den där svinaktiga grindcombon från den amerikanska huvudstaden som inte bara spelar så att borsten ryker, utan även i och med senaste fullängdaren ”Book burner” bjöd på en grymt fin skiva. En platta som gjord för att framföras på exempelvis Inkonst i Malmö, Kafé 44 i Stockholm eller något annat trångt hak med hög trivselfaktor.

Om detta kommer att ske i framtiden? En kan bara hoppas. För även om jag förra året hade turen att bevittna urladdningen på Neurotic Deathfest i holländska Tilburg så skulle jag nog kunna skänka bort i alla fall någon av de mer obetydliga tårna på vänsterfoten för att få uppleva gruppen i ett mer intimt sammanhang. Vilket måhända kommer ske i framtiden. Den som lever får se. Speciellt då det ryktas att gruppen – som nyligen gjorde det djärva draget att rekrytera basisten John Jarvis till sättningen – faktiskt har planer på att släppa nytt under året. Om detta blir en remixad och nymastrad version av rivjärnet ”Prowler in the yard” (2001) eller en utgåva med färsk musik återstår att se.

Fram till dess – och ett eventuellt besök på blågul mark går det emellertid att inspektera dess verksamhet via datorn. Som i den nedan tillgängliga livevideon från Brooklynhaket Saint Vitus Bar, filmad i lördags kväll av väldigt följvärda Pit Full Of Shit. Nära nog 50 minuter totalt mayhem som rensar ut all eventuell måndagströttma ur huvudet på ett väldigt effektivt sätt.

Nöff said.

Videoklipp: Spana in Judas Priest i ”The Simpsons”

av Mattias Kling
En väldigt gul Halford.
Ram it doh!

Två saker jag älskar: Ett visst brittiskt metalgäng och en gul familj från den fiktiva staden Springfield.

Därför är det kanske helt på sin plats att inleda bloggåret 2014 med ett inlägg som förenar just dessa två olika delar av underhållningsindustrin.

Jag har tidigare skrivit om detta världsomvälvande – att Judas Priest nu har fått sälla sig till exempelvis Metallica, Green Day och Aerosmith som figurer i ”The Simpsons” – men då avsnittet i fråga natten mot måndag svensk tid sändes i amerikansk tv så finns det ju stor rimlighet i att återkomma till detta.

Okej, nu utgjorde Rob Halford och de andra inte avsnittets själva grund. Som ni kan se i klippet nedan handlar det snarare om ett väldigt kort gästspel där de framför en väldigt laglydig version av ”Breaking the law” och … ja, inte mycket mer än så. Med andra ord – inga ytterligare Simpsonfieringar av kända Prieststycken likt ”Dissident Bartgressor”, ”Jimbo lover”, ”Living after Moenight”, ”Beyond the Ralphs of death” eller ”Diamonds and Duff”. Vilket ju kan kännas aningen snopet i sammanhanget, även om den svenska konsuln (en figur som också syns i videosnutten) är ganska så kul.

När episoden – som fokuserar på illegal nedladdning och även bjuder på gästspel från bland andra Judd Apatow, Seth Rogen och Channing Tatum – visas här i Sverige är ännu väldigt oklart.

Megadeth gör julskiva … inte

av Mattias Kling

Okej. Med tanke på att Bad Religion tidigare i år tycks ha upplöst gränserna mellan integritet och bjällerklang skulle det kanske inte vara någon total omöjlighet.

Men, ändå. Vi kan sluta påsen om den här tisdagen, bara en vecka kvar till dopparedagen, trygga i förvissningen att Megadave och kompani inte ska göra en julplatta. Inte för stunden i alla fall. Vilket känns väldigt bra, med tanke på att den troligtvis skulle låta rent bedrövligt. Kanske till och med värre än ”Super collider” och ”Christmas songs”, vilket förvisso är en prestation i sig.

Klippet nedan är ett skämt. En liten lustifikation som sändes i tv-programmet ”Jimmy Kimmel live” i går kväll, USA-tid. Det känns bra, i alla fall för nu. För man vet ju aldrig vad Mustaine kan få för sig under 2014.

O Hanneman, o Hanneman, wie treu sind deine blätter

av Mattias Kling
Still reigning.
Still reigning.

Världens alla thrashfans kan egentligen dela upp året i två stycken; före och efter den 2 maj. Det var då det kändes som att mattan sveptes undan våra kollektiva fötter, verkligheten slog ner som ett flak med tegelstenar i huvudet och uppladdningen inför en het metalsommar bara kom av sig.

Likt när det gäller mordet på John F Kennedy för 50 år sedan eller när Palme sköts 1986 så kommer vi för alltid minnas exakt var vi befann oss när nyheten om Jeff Hannemans bortgång nådde oss. Själv var jag aningen tilltufsad efter en natt i Amsterdams skabrösa nöjeskvarter. Lite torr i munnen, grusig i ögonen då bästa Peter slog på mobilen och läste sina sms: ”Har du hört att…”

Nej… Nej. Förbannade jävla nej.

Men, jo. Så var det ju. Och med ens kläddes en tänkt uppsluppen överraskningshelg i Holland med Neurotic Death Fest som höjdpunkt i svart sorgflor. Jag behöver inte bli mångordig om detta. Alla har sin historia om hur de handskades med Jeff Hannemans bortgång, min är föga extraordinär i sammanhanget.

En lysande idé är emellertid att hylla riffmästaren med en egen ljusshow. Vilket är precis vad amerikanen Slayer Bob har gjort. Resultatet av detta ser ni nedan, tonsatt av ”Hell awaits”, ”Angel of death” och ”War ensemble”. Måhända är detta inte lika iögonfallande som hans tidigare kreationer (kolla in här och här) men likväl är det en passionerad hälsning till en av musikens stora hjältar.

Släpp allt och spana in nya Truckfighters-videon

av Mattias Kling
Nu drar de prophen ur den stora fuzzlådan.
Nu drar de prophen ur den stora fuzzlådan.

Ibland kan några månader kännas som ett ögonblick. Som avståndet mellan i dag och den 19 september, exakt 84 dagar visar det sig, vilket ändå verkar som i går.

Det var i alla fall då jag senast hade den äran att premiärvisa ett klipp med ett visst Örebrogäng. Då var det ”The chairman” som var aktuell, nu heter bidraget ”Prophet”, ett stycke som även kommer att finnas med på trions kommande platta ”Universe” som väntas nå butikerna runt löning i januari 2014.

Nog svamlat om detta. Bättre att slå ett öga på just nämnda lilla stycke. Med en hälsning om att det här säkert inte är sista gången Truckfighters nämns i detta forum.

Sida 4 av 23
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Sandra Wejbro
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lotta Folcker
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB