Arkiv för kategori Wimp

- Sida 2 av 7

Bedömt i veckan: Sabaton och Vallenfyre

av Mattias Kling
Falutruppen (då med trummisvikarien Snowy Shaw) på tyska Full Metal Cruise i maj 2013. Den vilda seglatsen skildrades i förra årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! – ett reportage som pluskunder kan läsa här.
Falutruppen (då med trummisvikarien Snowy Shaw) på tyska Full Metal Cruise i maj 2013. Den vilda seglatsen skildrades i förra årets nummer av Aftonbladet Hårdrock! i ett reportage signerat yours truly och fotografen Johan Söderlund.

:+++:
Sabaton
Heroes
Nuclear Blast/Sony

METAL Mest slående är tveklösheten i attacken. Efter den pompöst iscensatta historielektionen ”Carolus Rex” tycks Falugruppen ha bestämt sig för att sluta leden runt sina kärnvärden och låta själva låtarna stå för dramaturgin, utan krusiduller eller vidare omständligheter. På sina håll fungerar det förbluffande effektivt. Öppnande ”Night witches” (bryggstöld: Twisted Sisters ”The price”) är som gjord för att liveexplodera, ”Soldier of 3 armies” (riffstöld: Judas Priests ”Electric eye”) är så klatschig att rumpan hettar medan ”The ballad of Bull” (refrängstöld: ”Teddybjörnen Fredriksson”) balanserar farligt nära genansgränsen. Allt är inte lika läckert, likväl überbombastiskt välgenomfört. Med lite ytterligare vässning kanske den där betygfyran faktiskt inte är någon ointaglig erövring.

Bästa spår: ”Hearts of iron”.

VECKANS TWEET
Tweet 16/5

Ny vecka … det tycker jag vi firar genom att lyssna på Vallenfyre

av Mattias Kling
Det gäller att inte sitta brunt till när det här muntra gänget tänder fyre på brasan.
Det gäller att inte sitta brunt till när det här muntra gänget sätter fyre på brasan.

Rent objektivt kanske det finns få anledningar att utbrista i några större glädjeyttringar måndagen den 12 maj 2014. Jag ser i alla fall få. Redan nu känns det som en rätt onödig dag, inte så värst produktiv, befriad från energi och överdriven livspepp.

En gnôtar ju liksom bara på. Sakta men säkert börjar den där hårdrockstidningen ta form och fyllas med innehåll, men den där sista stora pusselbiten saknas fortfarande. Den skulle ha trillat på plats förra veckan, plockades bort i sista stund, men ska slutligen lyftas på plats i morgon kväll. Är det sagt. En får väl se, liksom.

När håglösheten är som störst finns det ju emellertid alltid tröst. Och just i dag väljer jag herr Gregor Macintosh klappa kinden och viska lugnande ord i mitt öra.

Eller, det är väl precis det han och medbrottslingarna i Vallenfyre inte gör. Bjuder på något lugnande och avslappnat, alltså. För på andragiven ”Splinters” har Paradise Lost-sidospåret snarare dragit sin doomtyngda death metal ut åt kanterna. Inspelad tillsammans med Converges Kurt Ballou i dennes studio i Salem, Massachusetts, är uppföljaren till debutplattan ”A fragile king” (2011) nämligen en tendentiöst positionerad rackare. Punkigare, snabbare och argare än förstlingsverket, men samtidigt sävligt rå och brutaltung. Lyssna bara på den överstyva rundgången som tjuter efter introriffen i ”Scabs”. Den gör konstiga saker med dig, gnisslar och morrar, och är bara en sån tjusig detalj som en mer studioperfektionistisk grupp hade redigerat bort.

Som det kanske står klart vid det här laget: Det här är en platta som bygger på känsla. Som snarare skyltar med sina skavanker och sprickor än försöker gömma dem bakom söndertriggade trummor och våldsamt komplicerade ProTools-gitarrer. Den känns live, ärlig och naken – på ett sätt så att man som lyssnare nästan tappar byxorna.

På så sätt kanske ”Splinters” inte direkt gör denna glåmiga måndag speciellt gladare, men det är å andra sidan inte heller Vallenfyres syfte eller uppsåt. Vilket är väldigt trösterikt i sig.

Fotnot: Faller smakproven ovan i smaken går det bra att lyssna på ”Splinters” på såväl Spotify som på Wimp. Eller göra något så sinnessjukt radikalt som att tjacka plattan, så klart.

Skit i pissvädret och lyssna på lite tuff musik från april i stället

av Mattias Kling
Är det konstigt att man längtar bort ibland?
Är det konstigt att man längtar bort ibland?

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Släpp allt och lyssna på det som släpptes under mars månad

av Mattias Kling
Ska'ru ha spö, eller?
Ska’ru ha spö, eller?

Det märks på något sätt att 2014-formen börjar sätta sig. Att vinterglåmigheten slutligen börjar lämna plats för energi och lätta steg. Att det ljusnar i horisonten och att det finns hopp för även det här året inom räckhåll.

Alltid lika välkommet, så klart. En tycker ju liksom att en, på 41:e levnadsåret, borde ha vant sig vid de här omtumlande årstidsskiftningarna och därmed också bli bättre på att härda ut mörker och elände. Men, fan vet. Snarare känns det tyngre för var år som går, likt varande att tidens tand gnager ner varje försök till belåtenhet och lugn, och att perioden oktober till februari är en personlig provokation riktad just mot mig och min uppenbarelse.

Same procedure as fucking jävla varje år, med andra ord.

Men nu släpper vi det. Lämnar pessimism och klimatnedslagenhet bakom oss och tar nya tag. Och detta genom att ta en sista återblick på det som har passerat på releasefronten i hårdrocksvärlden. Det är liksom mycket roligare än att fördjupa sig i det regn som för stunden smattrar mot rutorna på Kungsbrohuset, eller att älta att världen faktiskt tappade den allsmäktige Oderus Urungus (även känd som David Brockie) för bara ett par veckor sedan.

Dyk i stället huvudförst in i månadslistan. Som inte bara innehåller ny musik från Sabaton, In Flames/Hardcore Superstar-avknoppningen Drömriket, Metallicas Rainbow-medley och comebackmangel från Massacre – utan även en rad grupper du kanske inte har stiftat bekantskap med än. Likt Coffinworm, Thundermother och The Oath. För att nämna några.

Såsom varande den Schibstedträl jag är pushar jag för Wimp. Men ni som i stället väljer att streama musiken via Spotify, det finns nog några sådana, pekar hellre på den länk som pedagogiskt nog finns här.

Och så var det med det. Nu tar vi nya tag med den där månaden som brukar kallas april. Och det kan ju bli riktigt festligt i slutänden.

Bedömt i veckan: Besserbitch och ††† (Crosses)

av Mattias Kling
Huvudstadsgänget imponerar, redan på första försöket.
Huvudstadsgänget imponerar, redan på första försöket.

:+++:
Besserbitch
Moments of grey
Bolero recordings/Sony

Besserbitch ”Moments of grey”PUNKROCK Veckans stora skitstorm följe på Jens Spendrups svammel om att frånvaron av kvinnor i bolagsstyrelser beror på bristande kompetens. Ett fullkomligt stolligt påstående, så klart, men likväl begripligt – den forne ölkungen lär ju knappast ha hört Besserbitch. Här är nämligen beviset för att kvinnorna i den ädla näringsgrenen debutantpunk utklassar konkurrenterna, då kvartetten smidigt glider förbi genrens korvkarneval och spelar med en entusiasm och känsla som får återvinningskärlen att studsa av lycka. Väl rotat mellan Bad Religion och The Distillers känns ”Moments of grey” ovanligt moget för att vara ett förstlingsverk, samtidigt som valpigheten ligger gruppen en aning i fatet. För en plats i scenens absoluta finrum krävs ännu skarpare refränger och en slutlig superstuns i materialet.

Bästa spår: ”Sick twisted mind”.

VECKANS TWEET
Tweet 14/2

Fotnot: Naturligtvis går det bra att lyssna på ”Moments of grey” och ”††† (Crosses)” på Spotify, förslagsvis genom att klicka här.

Klang och jubel – årets första spellista är faktiskt redan här

av Mattias Kling
funny-The-Beatles-street-tired

Antar att rubriken här ovan säger det mesta. Visst skulle jag för att fylla ut utrymmet kunna svamla något högtravande om de 31 dagar som har gått på den här sidan champagnekorkarna, om nya releaser från exempelvis Grand Magus, Lionheart, Indian, Alcest eller The Haunted och sväva ut i något resonemang om tillståndet i nationen och i omvärlden.

Men, fan i mig. Det är måndag. Huvudet är segt trots en sansad och modest helg och dessutom är det inom bara en halvtimme på ingång andra godisbitar här på bloggen.

Så, jag konstaterar bara att de första releaserna 2014 som på ett eller annat sätt bör omnämnas finns ihopkopplade i en stolt låtparad som kan ge en snabb överblick. En service som alltid är ett rent nöje att kunna erbjuda.

Väl bekomme. Och återkom gärna inom jättesnart. Då blir det mer trevligheter just här.

Fotnot: Självklart går inte Spotifyanvändare helt lottlösa ur leken. Klicka in er här och blasta loss i stället.

Bedömt i veckan: Raubtier och Within Temptation

av Mattias Kling
Sympatiskt oändliga Raubtier skruvar upp känsloläget till elva.
Sympatiskt oängsliga Raubtier skruvar upp känsloläget till elva.

:+++:
Raubtier
Pansargryning
Despotz/Playground

Raubtier ”Pansargryning”METAL Haparandatrions fjärde album fyrar av ett tendentiöst skri från vildmarken som hellre skjuter ripor med pilbåge än picklar gurkor och stickar Iphonefodral. Framförd av en sympatisk oängslighet och helhjärtad uppriktighet rimmar Pär Hulkoff ”torka väck ditt flin” på ”kadaverdisciplin” och får ”Opus magni” att låta som om Manowar hade spelat in Olle Adolphsons ”Trubbel”. Rent tematiskt är ”Pansargryning” ett instinktivt formulerat oppositionsinlägg som hyllar det jordnära och självförsörjande kontra civilisationens uppleva ytlighet – tonsatt av bubbliga eurosyntar, tuggiga thrashgitarrer och muntra trallpunkrefränger. Raubtier gör det förbehållslöst, upp till elva övermaxat och konsekvent. Uppblåst och helhjärtat. Och med en skorrig charm som gör att man headbangar även då analysen vacklar.

Bästa spår: ”Qaqortoq”.

VECKANS TWEET
Tweet 31/1

VECKANS SPELLISTA

Fotnot: Spotifylyssna på de utvalda låtarna? Jajamensan, det går bra det. Klicka bara här och var god röj.

No tolerance for intolerance (Årets tuffaste låtar 2013)

av Mattias Kling
tumblr_mvdqklJDQr1qi14h9o1_1280

Egentligen var planen att använda detta utrymme till något helt annat. Till att ytterligare hissa fyra svenska grupper som på olika sätt har använt sina senaste fullängdare till att pressa sig utanför sina angivna genreramar. En brokig kvartett från väldigt disparata hörn av musikscenen som vågade måla utanför ramarna, med strålande resultat.

Men de tänkta hyllningarna av Cult Of Luna, Ghost, Watain och In Solitude får faktiskt stå åt sidan just i dessa sammanhang. Vad jag tycker om ”Vertikal”, ”Infestissumam”, ”The wild hunt” och ”Sister” torde inte ha undgått någon vid det här laget, och andra än jag kommer säkert att påminna om dess förträfflighet även efter tjugondag Knut.

För när jag ser tillbaka på förra året är det snarare en annan känsla som dröjer sig kvar. En istapp i hjärtat. En gnagande oro i magen.

Jag kan omöjligt stå likgiltig inför att vi har ett rasistiskt riksdagsparti som efter valet i september mycket väl kan vara landets tredje största. Kan inte tiga när nazister attackerar fredliga människor i Kärrtorp, demonstrerar på Östermalm eller sprejar hakkors på moskéer eller andra samlingslokaler som sticker i dess intoleranta ögon.

Därför önskar jag att ett nyckelspår från Dobermann Cults tredje skiva ”Lions share of the dog years”, släppt under den gångna hösten, ska tonsätta 2014. Ett år då den skrämmande hattrenden förhoppningsvis vänder. Vi är så många som vill det. En förkrossande majoritet som ger de mörka krafterna fingret och vill ha ett Sverige där alla får plats.

Tillsammans är vi starkare än all den ondska som sprids via järnrörssajter och knogjärn. Glöm aldrig det, bröder och systrar.

Med detta sagt är det måhända dags att dyka huvudstupa rakt in i de musikaliska prestationer som är värda att uppmärksamma förra året. En gigantisk låtkavalkad som tar oss från The Acacia Strain till Rob Zombie på över 43 tumultartade timmar, via fler än 580 låtar på Spotify (väsentligt färre på Wimp).

Här finns något för alla. Vare sig det handlar om Amaranthes workoutmetal eller Moss sävliga doom ger samlingen en tämligen rättvis bild av hur 2013 lät när inga direkta begränsningar får diktera villkoren. Därför lär inte allt falla alla i smaken, men det finns samtidigt något för alla att upptäcka. Måhända den där guldklimpen som gick en förbi då uppmärksamheten riktades åt annat håll, en ny favoritgrupp som en inte ens visste existerade. Märk väl – allt av värde finns inte på dessa lagliga streamingtjänster, varför superspår från exempelvis Clutch och Subrosa tvingas utgå.

Mycket nöje. Nu kör vi full gas in i 2014.

Fotnot: Här går det att syna kollektionen på Spotify och för att ta del av den fullständiga kollektionen på Wimp är det bara att styra pekaren hitåt.

Anti-Christmas bonanza – veckans tyckande är också ganska juligt

av Mattias Kling
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.

:+:

Bad Religion

Christmas songs

Epitaph/Playground

Bad_religion_christmas_songsPOPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.

Bästa spår: ”O come, o come Emmanuel”.

VECKANS TWEET:

Tweet 13/12

• Lyssna på ”Christmas songs”: Wimp, Spotify.

• Lyssna på ”Det är inte snön som faller”: Wimp, Spotify.

Rens över sjö och strand – här är lite alternativ julmusik

av Mattias Kling
Christmas

Det var vid den där tiden på året … då en kände sig lite vid sidan om. Som om hela samhället är en parallell verklighet som existerar vid sidan om, en masspsykos som tycks tillta för varje dag.

Ja, jag har lite svårt för den här årstiden och dess mest haussade högtid. Julen sägs ju vara en tid för lugn, reflektion och mys. Kyss mig där bak, säger jag. Det finns väl ingen tidpunkt på året som är så stressig som just denna, då allt ska komprimeras och hinnas med på alldeles för kort tid – vilket i sin tur innebär att en ligger i fosterställning med akut kärlkramp när det väl är dags att tindra som en jävla skärgårdsfyr med ögonen.

Nej, gott folk. Jag bojkottar hellre julen. Ställer mig vid sidan om och gör som jag behagar, av lust och inte av tvång. Detta är ingen dom över andra eller något sätt att kokettera över en företeelse som de facto betyder något för väldigt många människor. Det fria valet existerar och jag väljer att hedra det på mitt sätt.

Emellertid. Det här med julmusik är ju svårt att komma undan helt. Vilket en kanske inte behöver göra heller, fullt ut. För det finns ju en hel del bidrag till denna bjällerklangsmuntra säsongsgenre som faktiskt har sina poänger. Som funkar som berikande underhållning, även om en får eksem i knävecken av själva tanken på ett firande av traditionellt snitt.

Jag har samlat några av dessa stycken här. Några låtar som tar ett annorlunda grepp om (julgrans)kulorna och som glänser över sjö och strand likt ett blitzkrieg.

Det är min traditionsenliga gåva till er som väljer att på ett eller annat sätt följa detta forum. En liten spellista som går att doppa näsan i här för Spotifyvänner eller via spelaren här nere för Wimpkunderna.

Ful jul? You got it.

Sida 2 av 7
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Linn Elmervik
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt Hellsing, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB