***

M.A.N

Massive audio nerve

Tiefdruck/Sound Pollution

METAL Valet av en kackerlacka som omslagsmotiv känns väldigt motiverat. För likt den seglivade insekten har Göteborgskvartetten som vana att hitta nya sätt att överleva, även i de en bistraste förhållanden.

Rent teoretiskt innebär detta, på fullängdsgiv nummer tre, att gruppen använder sig av kvartstoner medelst en egendesignad gitarr med väldigt många band. Rent praktiskt märks det på en uttrycksbredd där den grundläggande industrimetallen mer blir ett medel än ett mål. Den annorlunda instrumenteringen ger arrangemangen en fräsch lyster, som gärna till nästa gång kan få kompletteras med lika snillrikt formulerade låtar.

Bästa spår: ”Dead set”.

***

Pain Of Salvation

Road salt one

Inside Out/EMI

ROCK Progressivitet är lika mycket ett åtagande som en frihet att följa infall, vart än de för dig. Det möjliggör en musikalisk navigation som kan sluta såväl på en melodifestivalscen som i Beatles mest frisinnade 60-talsslut eller i ett progrockigt ingenmansland. Låt säga så här: De som fann schlagerfärden på gruppens välsaltade autostrada komfortabel kommer att ha svårt att finna samma bekvämlighet när resan nu har förlängts till ett helt album. Därtill är ”Road salt one” för skumpig och bökig. Men för en uttrycksvan lyssnare bjuds genomgående behaglig sälta, som emellertid gärna hade fått kryddas upp av tidigare metalsting.

Bästa spår: ”Sisters”.

***

Heat

Freedom rock

Stormvox/Playground

HÅRDROCK/AOR Att Upplands Väsby-sextetten gör musik som kan användas som en synonym till ”refrängstark” är inget avslöjande. Sådant är legio i den vuxenrockiga genre som ynglingarna har gjort till sin, och blir på fullängdare nummer två lika mycket en resurs som en nackdel. För även om ”Beg beg beg” eller ”Shelter” cementerar sig i huvudet på sekunden, så faller de också på att det enkelt fångade också är det lätt förgångna. Större hållbarhet finns därför i det oväntat lyckade samarbetet med Tobias Sammet (Avantasia/Edguy) i ”Black night” eller i den Treat-snärtiga ”Stay”. Där har vi refränger som håller – både nu och i morgon.

Bästa spår: ”Danger road”.

***

Danko Jones

Below the belt

Bad Taste/Border

ROCK Var god och häng av dig måttligheten i dörren. Efter formsvackan ”Never too loud” står nu tjuren från Toronto åter på tå, redo att basunera ut sin amorösa gospel med volymkontrollen stadigt parkerad på en Spinal Tap-elva. För det är alltjämt kärlek som huserar strax söder om Danko Jones bälte. Till AC/DC i ”Tonight is fine”, till explosiva herdestunder i ”Like dynamite” eller till Judas Priest i skivans clou. Dock blir elva karska kupletter i längden aningen övermäktiga, särskilt då låtarna inte når samma genomgående höga nivå som den sturska leveransen. Men så kan det ju bli när återhållsamhet mest ses som en begränsning.

Bästa spår: ”Had enough”.

***

Landmine Marathon

Sovereign descent

Prosthetic/Bonnier Amigo

DEATH/GRIND Lyssna på Phoenixkvintettens tredje fullängdare och var beredd på att bli en smula förundrad. Kanske inte så mycket av dess uppenbara Earache-fixering – vid Napalm Death i allmänhet och Bolt Thrower i synnerhet – utan av det faktum att vomitvokalissan Grace Perry har en leverans som snyggt förenar Martin van Drunen (Hail Of Bullets med flera) med Alyssa Murry (Disrupt). Häri ligger också gruppens främsta profileringspoäng, då dess musikaliska yttring sällan skakar om din värld. Långt ifrån trist utförd, ibland riktigt träffande. Mest som en konsekvent komprimerad snyting du känner så väl igen.

Bästa spår: ”Justify the suffering”.

****

Deftones

Diamond eyes

Reprise/Warner

METAL Ur tragikens aska reser sig Deftones likt fågel Fenix. Medan basisten Chi Cheng alltjämt betalar hyran i komaland efter en trafikolycka har hans bandkamrater omgrupperat styrkorna – och löst ut sitt starkaste album på länge. Med tanke på förutsättningarna är ”Diamond eyes” därför en skiva som präglas av en önskan att renodla och bevara, men också av en paradoxal längtan av att avtäcka något nytt. Som är tydlig i de ettriga riffen i ”Rocket skates”, i en The Cure-romantisk ”Sextape” eller i de partier där kompositionerna dras mot mer progressiva marker. Gnistrande, kan det ju också kallas.

Bästa spår: ”Prince”.

****

Sick Of It All

Based on a true story

Century Media/EMI

HARDCORE Man skulle ju kunna ursäkta om farbröderna önskade sitta ner en stund. Men slitvargarna reser ragg mot omvärlden, intar en tåspetsposition blott några sekunder in i ”Death or jail” och slappnar inte av innan ”Dirty money” signalerar målgång. På så sätt fungerar ”Based on a true story” närmast som en definition av allt som Sick Of It All är. En smula metal, en hel del punk och gatsmart attityd – likt en Wikipediaförklaring av begreppet New York hardcore med trasiga armbågsleder och avslitna korsband som illustrationer. Är du redan fast och frälst förstår du vad det handlar om. Ni andra kan fortsätta lyssna på You Me At Six och förbli otuffa.

Bästa spår: ”Good cop”.

**

Bullet For My Valentine

Fever

Jive/Sony

METAL Det är ju stundtals lite… mesigt. Liksom tillbakahållet av en förtretlig försiktighet som bland annat smyger sig in i balladerna ”A place where you belong” och ”Bittersweet memories” eller i en skändligt poppig ”Alone”. På tredje fullängdaren kapar walesarna alla eventuella band med sitt thrashförflutna och ställer siktet på en crossoverpublik som lika gärna handlar trasiga jeans på H&M som nagellack på Shock. Aktsamt utförda Metallica-riff pryds med Iron Maiden-harmonier och runt det hela spinns meloditrådar av sockervadd. Således är magasinet fulladdat med målgruppsriktig ammunition, som dock mer liknar knallpulverpuffar än riktigt skarpa skott.

Bästa spår: ”Dignity”.

Hittade den här lilla rackaren i en av mapparna på skrivbordet och insåg att jag aldrig slängde upp den när skivan var aktuell för ett par månader sedan. 

Och det är ju dumt. Om jag nu ska ”jobba” utan ersättning så får jag ju i alla fall se till att skiten publiceras på ett eller annat sätt.

Så, under devisen ”bättre sent än aldrig”, här följer min högst subjektiva redogörelse över Dommins debutalbum (släppt den 3 februari).

**

Dommin

Love is gone

Roadrunner/Warner/ADA

GOTHMETAL Att namngivande Kristofer Dommin kan sin topplistesneglande mörkermetal är mer ett konstaterande än kritik som sådan. 

Med en ganska trygg position mellan Type O Negatives blodiga läppar, Danzigs diaboliska polisonger och Depeche Modes arenaskrev är debutmässan också ett album som plockar många russin till kaksmeten.

Resultatet är därmed långt ifrån oävet, men då dramatiken också hålls på en relativt tillbakahållen nivå är det få inslag som får nackhåren att resa sig på allvar.

Och dessutom är det ledsamt att gruppens ovanligt lyckade tolkning av Cutting Crews ”(I just) died in your arms tonight” bara finns med på lyxutgåvan.

Bästa spår: ”My heart, your hands”.

**

Darkthrone

Circle the wagons

Peaceville/Playground

METAL/PUNK I teorin är duons chosefria inställning till musikskapande en frisk fläkt i dagens annars så välkalkylerade metalklimat. 

Närhelst andan faller på samlas Fenriz och Nocturno Culto ute i skogen, riggar upp instrumenten, trycker ur sig ett par låtar  och när dessa är många nog så är ett nytt Darktrone-album redo för allmän beskådan. 

Under dessa förutsättningar är gruppens femtonde fullängdare förväntat slapp, spontan och lika kvalitetskontrollerad som Lidls grönsakssortiment. För det är verkligen så, att hur mycket jag än vill rusa i väg och hävda att ”Circle the wagons” är Norges tuffaste exportprodukt sedan Anti Swedens jeans så drar realisten i mig allt som oftast i handbromsen. Och det har inte så mycket med det slafsiga framförandet att göra som med att låtarna i sig inte håller någon vidare klass. Det finns bärkraftiga riff och bra grundidéer i nästan varje spår, men dessa goda uppslag slarvas ofta bort i ostigt sjungna kompositioner som snarare väcker frågetecken än ger några egentliga svar.

För mer hållbar underhållning rekommenderas då i stället Fenriz Myspaceblogg, där han iklär sig rollen som ambassadör för spridandet av god/ond metal och punk som mer bygger på känsla än på modern perfektion. Och det är ju – även i praktiken – helt hedervärt.

Bästa spår: ”I am the graves of the 80’s”

***

Ratt

Infestation

Roadrunner/Warner/ADA

HÅRDROCK Även om den hårt ärrade frontmannen Stephen Pearcy numera inte så lite påminner om den gnagare bandet tagit sitt namn ifrån så är gruppens första angrepp på elva år knappast ett jobb för Anticimex. Snarare så är ”Infestation” beviset på att många åttiotalsåtervändare gör sig bäst då de inte har några som helst ambitioner att återuppfinna hjulet. Precis som sig bör är soundet kaxigt, högljutt och lika efterhängset som en tiggare på Sunset Strip. Sug bara på ”Lost weekend”, Van Halen-sneglande singeln ”Best of me” eller ”Don’t let go” och lägg därefter levern i marinad fram till sommarens Sweden Rock-besök. Det kan ju bli s(v)anslöst kul.

Bästa spår: ”Last call”.

***

Coheed & Cambria

Year of the black rainbow

Roadrunner/Warner/ADA

PROGROCK Efter att ha nått någon slags tillgänglighetstopp i och med ”No world for tomorrow” så guidar New Jersey-truppen nu lyssnaren utmed desto mer krävande stigar. Inte nog med att albumet utgör en konceptuell prolog till den tidigare diskografin, det offentliggör också gruppens trilsknaste material på länge. Den mer utmanande inramningen får emellertid de fylliga refrängerna att ta ett steg tillbaka, vilket också gör att materialet mer smyger sig på än direktträffar med överväldigande kraft. Den svarta regnbågen är därför spännande att följa, men vid dess slut finns dessvärre ingen bytta guld.

Bästa spår: ”When skeletons live”.

****

Khoma

A final storm

Selective Notes/Sony BMG

ROCK Det är så lätt att likna trions musikaliska verk vid ett meteorologiskt fenomen. Parallellen är till synes oundviklig när gitarrerna fullkomligt väller fram, trummorna dundrar likt hagel och då melodierna är lika skira som den första vårsolen. ”A final storm” är helt enkelt aprilvädret förvandlat till elva fantastiska spår att ta till hjärtat. Den är i ständig symbios med motsatser, ibland varm och fruktbar, ofta karg och kylslagen. Som den felande länken mellan postrockigt vemod och metallisk bombasm, med såväl västerbottnisk kärvhet som hjärtlig ömtålighet. ”A final storm” är helt enkelt en prognos du kan lita på. I vått och torrt.

Bästa spår: ”Osiris”.

**/***

Avantasia

The wicked symphony/Angel of Babylon

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL I uppror mot musikbranschens rådande svångremspolitik låter Tobias Sammet här magen svälla ut betänkligt. Över två skivor och nära nog lika många timmar fullbordas ”The scarecrow”-trilogin via tjugotvå låtar och i stort sett lika många gäster vid mikrofon och instrument. Således är det gott om utrymme för überfrüntlig pompa och galej, vilket bäst kommer till sin rätt på ”Angel of Babylon”. Här får konceptprojektet en musikalisk bredd som gör det hela intressant, och ger historien en generös final som får ursäkta den svaga inledningen.

Bästa spår: ”Promised land”.

***

Slash

Slash

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK Högst motsägelsefullt är att ett album som fästs på analoga rullband så tydligt anammar Itunes-förfarandet att konsumera musik. För det gamla Guns N’ Roses-trollets första riktiga sologiv är som gjord för att plockas ner i bitar, snarare än att upplevas som en helhet.

Sådan blir den naturliga konsekvensen då kapellmästaren och hans musikerkollegor är den enda konstanten i en sångsamling som tar det stora famntaget om rockhistorien. Och för att vara en produkt av samme man som har klätt den skrevsprungna musikens absolut styvaste stunder i ett par Ray Ban Aviator-glasögon och en svart tophat så är huvudpersonens roll oväntat tillbakadragen. Slash spelar robust och säkert i grunden utan att sätta sig själv på piedestal, och överlåter i stället åt gästerna att sätta sin personliga prägel på materialet. 

Och med medverkande som Matt Shadows (Avenged Sevenfold), Fergie (The Black Eyed Peas), Adam Levine (Maroon 5) och Kid Rock blir uttrycksvidden så stor att den nästan är oöverskådlig.

Därför blir de stunder då gitarren och rösten talar samma språk också de mest minnesvärda. Chris Cornell gör i ”Promise” en nervig insats, Iggy Pops ”We’re all gonna die” har rätt stök medan Alter Bridges Myles Kennedy säkert förvaltar kollektionens balladclou ”Starlight”.

Men kulmen nås i och med Lemmys ”Doctor Alibi”, där två bourbonmarinerade levrar fungerar som ett och samma organ. Här har vi ett recept som borde föreskrivas varje Ipod i världen.

Bästa spår: ”Doctor Alibi”.