Vissa likställer det med högförräderi att skratta åt metal. Till viss del kan jag hålla med – så länge det görs som i Ulf Malmros ”Bröderna Hårdrock” så osäkrar jag gärna min fälthaubits, men om skämten levereras med finess och – väldigt viktigt – hjärta är jag den första att fnissa som en femteklassare på en sexualundervisningslektion.
Låt mig därför i dag presentera Tumblr-bloggen ”Alternate metal album covers”. En signatur som kanske inte är av det fyndigare slaget, men vars innehåll är desto mer underhållande.
Den kompletta uppställningen hittar ni här. Men så här till lunchen är det väl rimligt att få lite direktunderhållning här också.
Titta så glada de kan vara över att inom kort presentera en ny skiva för publiken.
I den eviga kampen att säkra en dräglig levnadsstandard i en inte helt inkomstbringande musikbusiness kan det vara uppfriskande med människor som följer sitt hjärta. Artister som sätter integritet före enkla inkomster och som står upp för det de tror på, oavsett om det kastas lukrativa erbjudanden dess väg.
En sådan är Tom Gabriel Fischer, den schweiziske metalvisionären som på ett väldigt egensinnigt sätt har lyckats revolutionera den hårda musiken – hela två gånger. För även om hans tonårsprojekt Hellhammer agerade slagpåse och sågades jäms med fotknölarna under det tidiga 1980-talet går det att spåra grunderna till det vi känner som black metal till dess oborstade och kompromisslösa helvetesmuller som presenterades via exempelvis ”Satanic rites”-demon och ep:n ”Apocalyptic raids”. Och lika mycket tänjde och drog han i det fysiskt och kreativt möjliga med uppföljargruppen Celtic Frosts innovativa utgåvor ”To mega therion” och ”Into the pandemonium” ungefär samtidigt som stora delar av världen nynnade på ”The final countdown”.
Att allt gick käpprätt åt Gehenna när gruppen fick för sig att spela glamrock runt ”Cold lake” (1988) får därför vara förlåtet. Utan Zürichauteurens insatser för den tuffa musiken skulle metalvärlden se väldigt annorlunda ut och vid tvivel om det påståendets korrekthet – fråga bara Behemoth. Eller Paradise Lost. Eller Watain. Eller något annat av de tusentals band som de senaste decennierna har funnit intellektuell stimulans och inspiration i Fischers banbrytande visioner.
Det blev ju en comeback av det hela. En kärv ”Monotheist” (2006) som malde och stökade och som såg ut att bli början på en ny vår för Celtic Frost, en comeback som kom av sig då medlemmarna lackade ur på varandra och sedermera la ner verksamheten två år senare. Ett avvecklingsbeslut som inte alla har kunnat acceptera, till exempel arrangörerna bakom den haussade Wacken-festivalen.
I en intervju med The Quietus avslöjade Fischer nyligen att han och basisten Martin Ain fått erbjudandet att återbilda gruppen – till den nätta timlönen av 100 000 euro (i runda slängar 930 000 svenska kronor). En räkmacka för många, men ett erbjudande som förkastades med följande motivering:
– Jag investerade en herrans massa tid, kreativitet och pengar i att återlansera Celtic Frost, och det gick åt skogen. Jag ångrar inte att jag gjorde det, men jag är inte sugen på ännu en personlig besvikelse och en ny kraschlandning. Jag vill inte skjuta mig i ansiktet en gång till. Jag hade verkligen velat fortsätta, men det var omöjligt.
Med andra ord – den som önskar sig ett återförenat Celtic Frost kan glömma det. Ett trist besked, måhända, men nog finns det tröst mitt i all besvikelse.
Exempelvis via det faktum att Fischer, även kallad Warrior när andan faller på, fortsätter sin musikaliska gärning via projektet Triptykon. I mångt och mycket en förlängning av ”Monotheist”-visionerna, bara framförd av till viss del andra människor och på ett marginellt annorlunda vis.
För fyra år sedan släppte kvartetten – förutom Fischer bestående av basisten Vanja Slajh, trummisen Norman Lonhard och Frosts livegitarrist V Santura – den hyllade debutskivan ”Eparistera daimones” och ep:n ”Shatter”, om lite mindre om en månad är det dags för album nummer två. Från ”Melana chasmata”, som liksom föregångarna släpps via Century Media, går det nu att reta aptiten med låtarna ”Breathing” och ”Boleskin house”. Två ytterlighetsstycken som ramar in soundet, från rasande knockoutmetal till introvert doomsniglande.
Återuppväcka Celtic Frost? Nej, det känns faktiskt ganska onödigt.
De som har lyckats ta sig igenom mitt inlägg om nätvett utan att få förmaksflimmer har måhända noterat att jag redan, aningen modest, har haussat denna högst rekommendabla duo.
Man vågar ju knappt göra annat när den presenterar sig för omvärlden under banderollen Satan’s Wrath, då den bas/trummor/sång-levereande ledaren säger sig ha direktnumret till helvetets styrelserum och låtaviserar sig som ”Slaves of the inverted cross”.
Bakom getmasken ovan hittar vi Tas Danazoglou, mer känd som tidigare medlem i Electric Wizard och för att ha ansiktstatueringar som gör att han ser ut att ha krockat med en tryckpress, som på nu aktuella ”Galloping blasphemy” (Metal Blade) lever ut sin fixering vid tidig urkundsthrash med 30-talet år på nacken.
Referenspunkterna stavas Mercyful Fate, Slayer, Possessed, Celtic Frost och Iron Maiden. Och så Satan så klart. Satan är viktig. Satans viktig, till och med.
Om vi lägger allt religiöst och inkonsekvent mumbojumbo åt sidan (Danazoglou anser sig ta direkta order från Hin Håle men avfärdar samtidigt satanism som något för ”råtöntar”) är gruppens förstlingsverk en rent av duglig historia. Med tanke på att ärligheten och självinsikten är stor (”vi tillför inget nytt”) finns det möjlighet att dyrka förebilderna med lika stor hängivenhet som en viss namngivande herre.
Vilket till stora delar görs med avsett resultat på ”Galloping blasphemy”. Speciellt i de mer uppskruvade stunderna – kolla in ”Between Belial and Satan”, en ganska så rakt kalkerad ”The exorcist” likt spelad på ”Seven churches” – fungerar huvudpersonens begränsade vokala register bättre än i exempelvis mer King Diamond-vresiga ”Leonard rising – Night of the whip”. Lyssnar man med ena örat slutet låter det nästan som på den gamla onda tiden, om än soundmässigt mer städat och avsevärt tajtare.
På något sätt är det härligt prestigelöst. Föga rockstjärneuppblåst eller egosvullet, snarare avslappnat och så kreativt inskränkt att det genomsnittliga coverbandet framstår som rena fritänkargänget.
Men viktigast är: Satan’s Wrath är satans bra.
Att lyssna ”Galloping blasphemy” på vinyl är en självklarhet.
De som trodde att den forne Turbonegrofrontmannen i och med sin medverkan i filmen ”Cornelis” har lagt de högljudda tongångarna på hyllan får nu akta fingrarna.
För den nu i Stockholm bosatte norrmannen (vars riktiga namn är Hans-Erik Dyvik Husby) ligger i startgroparna för att avtäcka sitt nya industrimanglande dunderprojekt – och inte mindre än två festivalgig på blågul mark.
Sverigepremiär för Doctor Midnight & The Mercy Cult – som även består av basisten Tim Sköld (Marilyn Manson, KMFDM, Shotgun Messiah), gitarristerna Anders Odden (Satyricon, Celtic Frost) och Audun Stengel (Apotygma Berzerk) samt trummisen David Husvik (Extol) – blir det under årets upplaga av Metallsvenskan i Örebro den 14 maj. Andra artister som uppträder under denna kombinerade fotbolls- och rockhelg är Bullet, DAD, Graveyard, The Accidents, Sator, Scar Symmetry samt bloggsanktionerade dödsmetallkavalleriet Torture Division.
Mer info om biljetter och liknande finns på evenemangets hemsida.
För er som inte kan närvara i Närkes pärla nämnda helg – eller ser en förståelig motsättning i att blanda hårdrock och sport – finns det emellertid ännu en möjlighet att i liveform granska supergruppens prestationer.
Midnattdoktorn har nämligen bekräftat att det blir ett turnéstopp på Getaway Rock-festivalen i Gävle den 7–9 juli. Gruppen gör därmed redan offentliggjorda Alice Cooper, Immortal, Agnostic Front, Bullet For My Valentine och Kreator sällskap under uppföljaren till förra årets stjärnskottsfestival.
Att en hårdrockskryssning kan bli en snurrig upplevelse känner nog många till.
Men, oavsett sjögång och ogenerat intag av taxfreevaror lär februariupplagan av Close-Up Båten bli ett hisnande evenemang.
I dag står det nämligen klart att brittiska Napalm Death ansluter sig till repertoaren på Silja Line-skutan, som avgår från Stockholm den 10 februari med hamngång ett dygn senare.
Virvelvindsveteranerna gör därmed redan bokade Raised Fist, Bullet, Adept, Black City och Engel sällskap på böljan den blå. Mer info om hur du bokar och liknande hittar du här.
Och när vi ändå är inne på bandbokningar till evenemang nästa år så hälsar House Of Metal (Umeå 4–5 mars) att man har kontrakterat Bullet, Ram, Trident och Celtic Frost-avläggaren Triptykon till sin uppställning. Sedan tidigare är bland andra TNT, Ghost, Dark Tranquillity, Impaled Nazarene och U.D.O. bokade.
HÅRD ROCK Lite typiskt är att den tyska institutionen först vid aviserad nedläggning återigen får hyfsat hög svansföring. Speciellt gäller det albumets andra halva, där den kommersiellt gångbara andan på ”Crazy world” blandas med referenspunkten ”Love at first stings” fasta nypor. I ”Turn you on” och ”Spirit of rock” visas en tåga som gruppen ofta saknat på senare år, vilket också gör det lättare att ha överseende med ett par alltför sentimentala ballader. Men avsaknaden av helt konsekvent kvalitet gör ändå ”Sting of the tail” till ett bokslut som mer är ett försiktigt farväl än en färgsprakande final.
Bästa spår: ”Turn you on”.
****
Triptykon
Esparistera daimones
Century Media/EMI
METAL Det här är ungefär lika svårsmält som ett hamburgerbröd fyllt med taggtråd. På den naturliga uppföljaren till Celtic Frosts ”Monotheist” drar Tom Gabriel Fischer målbegreppet avanthard till sin absoluta spets och tar beundraren med på en plågsamt nervig exkursion där den rakaste vägen mot målet oftast ses som en styggelse. I stället är fullbordandet av huvudpersonens egen ockulta triptyk ofta en ångestridet tung och lunkande historia som borrar sig djupare och djupare i sinnet fram till den omfattande konklusionen ”The prolonging”. Och då har allmän väg upphört för länge sedan. Hit går färden på egen risk.
