Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.
Söndagens Story-bilaga finns att ladda ner gratis i pdf-format för Aftonbladets Pluskunder.
Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.
Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.
Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.
Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.
Vi kan kalla det Livet och Arbetet.
VECKANS TWEET:
Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.
Den store efterträdaren väljer Bay Area-thrash just den här veckan.
Man kan knappast påstå att gruppen inte fick hjälp i avstampet. Vi snackar ändå om ett gäng tonåringar, trummisen Andy Galeon var blott tio år då han gick med i gruppen 1982, som lyckas få Metallicas Kirk Hammett att producera sin legendariska ”Kill as one”-demo (1985) och som med debutplattan ”The ultra-violence”, släppt två år senare, tippades blir en allvarlig utmanare till thrashscenens fantastiska fyra.
Med detta gick det väl så där. Även om tredjealbumet ”Act III” (1990) offentliggjordes via storbolaget Geffen blev det aldrig någon miljonsuccé och efter att nämnde batterist skadat sig svårt i en bussolycka samma år valde gruppen kort därefter att lägga ner verksamheten.
Likt många genrekollegor fick Death Angel emellertid en nytändning i och med sin medverkan på välgörenhetsgalan Thrash Of The Titans i augusti 2001 och beslutade sig därefter att återuppta verksamheten, vilket så här långt har gett oss fyra studioalbum genom Nuclear Blasts försorg.
Mark Osegueda visar att han fortfarande kan peka ut framåtriktningen.
Det senaste av detta? Nyss lösgjorda ”The dream calls for blood”, som officiellt nådde handeln förra veckan.
Jag skulle egentligen kunna sluta där. Med ett konstaterande likt det ovan, ett meddelande som scenföljare vet vad de ska göra av.
Är namnet emellertid nytt eller på något annat sätt obekant sedan tidigare finns det all anledning att såga itu den här ganska så delikata thrashfrallan, som kaxigt nog undviker såväl surdegsjäsning som övernitisk hårdgräddning i studiougnen. I stället har bagarmästare Jason Suecof (Trivium, August Burns Red, DevilDriver med flera) förstått att en moshlimpa likt denna gör sig bäst utan krystade moderniseringsförsök.
Vilket också, paradoxalt nog, kan ses som albumets största nackdel, om någon sådan måste framhållas. Med tanke på den goda vigör b-seriekollegorna i exempelvis Testament, Kreator och Heathen har visat under 2010-talet – samtidigt som uppkomlingar likt Municipal Waste, svenska F.K.Ü. och underskattade Violator har tagit genren vidare med såväl energi som respekt – behövs det mycket för att stå sig i konkurrensen.
Det gör Death Angel exempelvis i ”Fallen”, titelspåret och ”Caster of shame”. Egentligen speltiden rakt igenom, på ett ständigt envist men sällan rakt igenom överväldigande vis.
Vigören finns ju där. Kunnandet och viljan likaså. Vilket kanske inte är mer än vad man kan önska sig, speciellt då den där antika Metallica-kopplingen känns väldigt avlägsen.
Fotnot: Här kan du lyssna på ”The dream calls for blood” på Spotify och på Wimp.
Vilket i det här fallet säkert stämmer, även då man lägger tonvikten på ordet ”mördande”.
För i takt med att hårdrocken och dess avgreningar blivit alltmer finansiellt accepterade har även annonsbranschen insett att det går väldigt bra att kränga varor och tjänster med ett dundrande heavy metal-soundtrack – och artisterna har därmed i sin tur fått en ny inkomstkälla när skivförsäljningen knappt räcker till nya plektrum.
Varsågoda att rulla in från kulissen och glömskan – Don Dokken och gamle Guns N’ Roses-gitarristen Gilby Clarke. Båda de tidigare hårdrocksikonerna har nämligen gjort gemensam sak med exempelvis N’Syncs Lance Bass, medlemmar från The Village People och Susan Boyle i ett försök att öka på försäljningsvolymerna av Kraft Foods majonäsalternativ Miracle Whip.
Resultatet – som ni kan se här nedan – är ändå rätt kul. En drift med bortglömda superstjärnor i tjusig ”We are the world”-inramning. Och faktiskt så underhållande att även jag går på knepet och sprider produktens namn på en marknad där den inte ens går att köpa.
”Vinnis”, hade man sagt på den konsultmumbojumbo som på ett eller annat sätt påverkar min vardag.
Ovan nämnda hårtroll är emellertid inte de första som har dykt upp i marknadsföringssammanhang. Och troligtvis inte heller de sista. Därför kan det kännas aningen underhållande att gräva i arkiven för att påminna om några tidigare exempel.
Av de mest skiftande slag.
NASTY SAVAGE Gruppen kallar sin genre slash metal och ställer här upp med några väl valda locktoner. Eller vad man nu kan kalla det. Någonstans i den tidsera då Floridagruppen likväl var på gång, för sisådär 30 år sedan, var dess namn uppenbart bärande nog för att locka kunder till lokala frisersalongen Flair Family Hair Care i hemstaden Brandon. Saxigt värre? Inte nog för att säkra en permanent rockstjärnekarriär, i alla fall.
DEATH ANGEL Man kan måhända frestas att säga att utfallet är lite av en kalkon. Men likväl kanske burgan på en lukrativ sidokarriär för Bay Area-veteranerna. Hur som helst, amerikanska snabbmatskedjan Carl’s Jr tycks övertygade om att just Death Angels ”The ultra-violence” är ett bra sätt att kränga kluckande och jalapeñotrimmade köttsemlor till allmänheten. Kanske bäst av allt – den innehåller bara 490 moshkalorier. Fett.
DRAGONFORCE App, app, app … den som spelar snabbt är inte slapp. Det tycks vara grundtesen då de brittiska power metal-gitarristerna Herman Li och Sam Totman lånar ut sina flinka fingrar till marknadsföringen av Capital One Banks då nylanserade mobilapplikation.
OZZY OSBOURNE Albumaktuelle Black Sabbath-frontmannen är knappast någon nykomling i dessa sammanhang. Vilket kanske inte är speciellt förvånande, med tanke på att den gamle strulputten utan att knorra nämnvärt däröver tycks acceptera många av de lukrativa anbud som hans fru Sharon sticker under näsan. Samsungs mobiltelefoner? ”World of warcraft”? Margarin? Pepsi? Eventuella trovärdighetsinvändningar är enbart begränsningar – han är ju ändå mörkrets jävla furste. Här kan ni se ett hopkok av några av Ozzy Osbournes mindre hårdrockiga stunder.
KERRY KING Söt, tysk örtlikör och helvetesriffande thrash? De gemensamma nämnarna är väl egentligen så få att det bara finns en – Slayers hårdföre gitarrskalle. I vad som närmast såg ut att vara en personlig mission införde strängbändaren Günter Masts migränsnaps som rock ’n’ roll-juice nummer ett i mitten av de förra decenniet – med önskat resultat. I dag är drycken lika inne bland ystra hårdrockare som bland näsbrända after ski-svennar.
SUFFOCATION Medeltiden var en ganska brutal tidsperiod i mänsklighetens historia. Därför är det väl också ganska rimligt att New Yorks gruffigaste brutalistmanglare får utgöra musikaliska ambassadörer då tv-kanalen History Channel för sex år sedan tog ett stadigt tag om 600 års illvilja i ett specialprogram. Broootal!
MARTY FRIEDMAN Många känner säkert till storyn om Dave Mustaines gamle parhäst som tröttnade på hemlandet och tog Alphavilles hit som en uppmaning. Och som dessutom lyckades med det. Vid sidan av en framgångsrik karriär som programledare i tv och tidningskolumnist har den Marylandfödde 50-åringen dessutom drygat ut månadslönen genom att kränga Fanta, som i den här tre år gamla kampanjen.
WARRANT Två dollar i minuten? Vilket fynd! I spåren av framgångarna med ”Cherry pie” sökte i alla fall hårtrollen extra sidobusiness – genom att skaffa sig ett eget 071-nummer (i USA 1-900). Personliga meddelanden? Dagliga uppdateringar? Nyheter och skvaller? Jani Lane och gossarna bjöd på det – med målsmans godkännande, så klart. Rimligt agerande från ett band vars debutskiva hette ”Dirty rotten filthy stinking rich”.
DOKKEN Grundläggande synopsis: ”Tänk dig att den här kyckligen är din hårddisk – och att 80-talsbandet Dokken är ett datavirus.” Så krängde Norton nyligen var ett rimligt sätt att kränga sitt senaste skydd. Kopplingen är emellertid oklar. Vad som däremot är satt utom rimligt tvivel: Dokken gillar inte kyckling. Äggsakt.
CINDERELLA Kopplingen mellan snyggpermanentad sleazeblues och korv med bröd är aningen långsökt. Vilket inte hindrade Cinderella från att fyra år före genombrottet med ”Night songs” ställa upp för kolesterolkrängande Pat’s Chili Dogs i hemstaden Philadelphia och sprida dess budskap på lokal-tv.
SKELETONWITCH Problem med hackande skivor och utnötta rullar? Gör som Ohiobaserade Skeletonwitch – och teleportera dig till Dave’s Video i West Virginia. Den logiska luckan i det resonemanget får väl vägas upp av Nate Garnetts och Scott Hedricks amatörmässiga skådespelarinsatser. Och av att Dave himself tycks ha bevarats i en tidskapsel från det vhs-glada 1985.
Fotnot: En kortare gammelmediavariant av detta inlägg publicerades i årets utgåva av Aftonbladet Hårdrock!. Den slutade säljas förra söndagen. Köpte ni inte får ni med andra ord skylla er själva. Alternativt kontakta vår läsarservice på telefonnummer 08-725 20 00 och fråga efter rätt person om du vill köpa ett arkivexemplar så här i efterhand.
Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.
Redan?
Ja, faktiskt.
Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.
Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):
– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.
”The gruesome twosome”, som de kallade sig på den gemensamma turnén i USA i höstas splittras inte riktigt över sommaren. De väljer bara olika festivaler att spela på.
För medan Rob Zombie har aviserat hellbilly deluxe på Sweden Rock i början av juni vill hans kamrat, och ideologiske förebild, inte vara sämre.
Grattis, Sverige. Och grattis, Gävle. Kabarérockens överstepräst Alice Cooper har packat giljotinen och står redo att låta huvuden rulla under festivalhelgen den 7–9 juli.
Andra band, som presenteras officiellt i dag, är Mudwayne/Pantera/Nothingface-legeringen Hellyeah, återupplivade Corrosion Of Conformity samt svenska kritikergunstlingarna Graveyard. Dessa gör alltså bland andra Immortal, Death Angel, Youth Of Today och Entombed sällskap på scenerna vid området Gasklockorna i Gästriklands pärla.
Mer info om det där grundläggande som biljetter och annat finns på hemsidan.
Färska rockbegivenheten Club Paranoid – ett samarbete mellan Close-Up Magazine, Debaser och Gibson – verkar tycka att den 6 oktober är ett datum värt att minnas. Och, varför inte? Denna dag har i världshistorien bjudit på milstolpar som att Formosus år 891 väljs till påve sedan Stefan V avlidit en knapp månad tidigare, eller att Barbro Beck-Friis, Kerstin Ekman och Annika Åhnberg alla promoveras till hedersdoktorer vid Sveriges lantbruksuniversitet 2007.
I år kan det bli ännu en hållpunkt i världshistorien, då Uppsalacombon F.K.Ü. beger sig några mil söderut och bjuder huvudstadspubliken på lite skräckfilmsthrash.
Dessutom har hemmasönerna i Scarpoint aviserat ett besök på scen. Bandet nådde nyligen massmedial exponering sedan undertecknad berättat om projektet Sweden United i en stort uppslagen artikel i Aftonbladet. Mer om detta går att läsa här. Antimobbningslåten ”Open your eyes” släpps till allmän konsumtion veckan efter framträdandet på Debaser och gruppen utlovar överraskningar för den som dyker upp på spelningen.
Dessutom går det under kvällen att vinna friplåtar till decemberevenemanget Thrashfest, då bland andra Exodus, Kreator och Death Angel manglar loss på Debaser Medis.
Inträde facila 80 kronor, 18 år i dörren. Den 6 oktober var datumet.
December är för de flesta så klart luciafirande, julstress och förberedelser för att lägga ännu ett år åt handlingarna.
Men i år kommer ett synnerligen välkommet avbrott i helgstöket – då inte mindre än fyra hårdriffande grupper gör gemensam sak under parollen Thrashfest 2010 på Debaser Medis den 8 december.
På scen denna afton står grekiska Suicidal Angels, amerikanska veteranakterna Death Angel och Exodus samt nyligen Metaltown-aktuella germanerna i Kreator.
Biljetterna till denna helkväll släpps måndag den 28 juni via Debaser och Tickster.
Gå bara in här. Sätt på en kanna te. Rosta några mackor. Plocka fram pennan och ringa in det du vill se. Sucka lite över krockarna. Fundera över om DAD går före High On Fire klockan tre på fredageftermiddagen (vilket de så klart inte gör). Eller om ett retroladdat WASP smäller högre än ett Bathory-hyllande Watain senare samma kväll. Ett val som ändå är en smula svårare. Treat eller Nazareth på torsdagen? Är det värt att lämna Death Angels gig efter en halvtimme för att spana in Ratt? Opeth eller Saga? Danzig eller The Quireboys akustiska framträdande?
Ja, ni ser. Spelschemat kräver en hel del analys för att gå ihop.
Kom ihåg – god planering är bra planering. Även när det gäller en festivalhelg.
AOR-gunstlingarna från Upplands Väsby har tvingats skjuta upp släppet av album nummer två, ”Freedom rock”, en dryg månad till den 12 maj.
Detta för att skivbolagen önskar en synkroniserad release i både Japan och Europa.
Singeln ”Beg, beg, beg” kommer emellertid att släppas i en begränsad upplaga på Sweden Rock-kryssningen den 8 till 9 april.
– Vi vill självklart vara där själva för att festa med alla dem som bokat kryssningen för vår skull och vi hoppas att de liksom oss har tålamodet att vänta några veckor på albumet, hälsar HEAT:s Jona Tee.
Övriga medverkande på Sweden Rock-kryssningen är Death Angel, Primal Fear, Tony Martin (ex-Black Sabbath), Abramis Brama samt småkultiga The Devil’s Blood.
