Grave

Endless procession of souls

Century Media/EMI

DEATH METAL Lite föraktfullt brukar sånt här kallas kött och potatis-döds.

Som för att poängtera att det presenterade knappast rör sig utanför det ordinära. En beskrivning som i sig blottlägger just den fantasilöshet som den anser sig kritisera.

För lika lätt det är som att avfärda den Gotlandsbördiga combons avyttring som stillastående och rutimentär, är det att poängtera att det är precis så här old school death metal ska låta; tämligen förfinad, snarare raspigt skrovlig än elegant och målsökande i sin förbehållslösa brutalism.

På så sätt är Graves tionde studiogärning sedan debuten med ”Into the grave” (1991) en ändamålsenlig prestation. Av rekryteringen av basisten Tobias Cristiansson (ex-Dismember) och gitarristen Mika Lagrén (Facebreaker) märks egentligen föga, då ”Endless procession of souls” är precis den parad av sturska riff och multna utbrott som lika gärna kunde ha rymts på exempelvis ”Fiendish aggression” eller ”Burial ground”.

Det är senigt och muskelstarkt. Och på sitt sätt väldigt köttigt och till belåtenhet.

Bästa spår: ”Disembodied steps”.

The Offspring

Days go by

Columbia/Sony

POPPUNK Det mest pålitliga draget hos Orange County-gruppen har sedan dundersuccén med ”Smash” för 18 år sedan varit dess skumpiga kvalitetsinkonsekvens. Något som är lika påtagligt på fullängdare nummer nio som någonsin tidigare. Här finns nämligen irriterande nonsensspex likt reggaestycket ”OC guns”, en illa maskerad Foo Fighters-ripoff i titelspåret och en poänglös nytolkning av ”Dirty magic” från ”Ignition” – men även en handfull låtar där The Offspring får till ett ganska så trevligt softcorestuns. Det gäller med andra ord att sålla hårt bland det erbjudna. Precis som vanligt.

Bästa spår: ”Slim Pickens does the right thing and rides the bomb to hell”.

Nile

At the gate of Sethu

Nuclear Blast/ADA/Warner

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar.

Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning.

”At the gate of Sethu” är möjligen inte lättsmält allmängods. Men de som kan tänka sig ett dödsmuller som är mer än ett elementärt kadaverkrossande är skivan ett fynd av rent arkeologiska proportioner.

Bästa spår: ”The inevitable degradation of flesh”.

ÅTERBLICKEN: GRAMMYGALAN GÅR ÅT PIPSVÄNGEN FÖR METALLICA

Utgången tycktes så självfallen att själva utdelningen bara skulle vara ren formalia.

Tills Alice Cooper läste upp resultatet:

– And the winner is … ”Crest of a knave” – Jethro Tull!

Tjo flöjt, liksom.

NÄR? 22 februari 1989.

VAR? The Shrine Auditorium, Los Angeles.

VARFÖR? Visst tycktes det självklart vilka som skulle gå hem med det nyinstiftade hårdrock/heavy metal-priset.

I och med ”… And justice for all”, släppt året innan, hade ett ohyfsat thrashband från San Francisco på allvar riffat sig in bland branschens dignitärer – och på samma gång förskansat sig försäljningssiffror i miljonklassen.

Det var med andra ord en lågoddsare vilka som skulle kamma hem plaketten den där februarikvällen. De andra nominerade – Jane’s Addiction, Iggy Pop och Jethro Tull – var egentligen aldrig aktuella i förhandssnacket.

Därför blev det knäpptyst i salen när skräckrockfarfar, i sällskap med Lita Ford, läste upp resultatet. Inte bara blev Metallica snuvade på utmärkelsen, de tvingades dessutom se sig förnedrade av en folkrockig proggensemble med en vilt dansande tvärflöjtshobbit i täten. I metalkategorin.

Juryn tvingades i försvarsställning. Hånades. Ifrågasattes å det grövsta – vilket gjorde att den redan året därpå tvingades krypa till korset. Och belöna en viss thrashkvartett för låten ”One” i den då färska kategorin ”Best metal performance”.

Den kanadensiska dansakten Chromeo kan härmed se sig slagna – på världsrekordet för världens kortaste skiva.

För att fira sitt 25-årsjubileum har den brittiska mangelettiketten Earache nämligen beslutat att pressa ner speltiden när det gäller album – och avyttrar en 13-låtarskollektion som mäter endast 87 sekunder. Ja, det stämmer. 1,27 minuter.

Verket, föga revolutionerande döpt till ”Earache: World’s shortest album”, finns i alla fall att ladda ner från Itunes (här) för runt 35 svenska kronor och består av följande, episka låtar:

1. Napalm Death ”You suffer” (00:04)

2. Napalm Death ”Dead” (00:05)

3. Napalm Death ”Your achievement” (00:06)

4. Wormrot ”False grind sodomy” (00:04)

5. Wormrot ”You suffer but why is it my problem” (00:04)

6. Brutal Truth ”Collateral damage” (00:04)

7. A.C. ”Howard Wulkan’s bald” (00:09)

8. Lawnmower Deth ”Be scene not heard” (00:07)

9. Painkiller ”Trailmarker” (00:08)

10. Brutal Truth ”Blockhead” (00:07)

11. Morbid Angel ”Bil Ur-Sag #2 Lava” (00:06)

12. A.C. ”Windchimes are gay” (00:10)

13. Insect Warfare ”Street sweeper” (00:13)

De snåla kan ta del av hela härligheten nedan, via en Youtubelänk.

Men se till att vara snabb – blinka och det är över.

Efter att på senare år ha hanterat verksamheten själv via bolaget Threeman Recordings har huvudstadens dödsmetallpionjärer nu hittat en ny samarbetspartner.

Hårdrocksbloggen kan i dag avslöja att Entombed har värvats av Sundsvallbaserade Ninetone (Corroded, Takida, Soreption, Plan Three med flera) – efter att ha förhandlat och vässat kontrakten i närmare två år.

Exakt vad den första frukten av detta samarbete blir väljer bolagets A&R-ansvarige Tommy Rehn förtigen om, men han uppger att närmare detaljer kommer att presenteras inom de kommande veckorna.

Klart är i alla fall att kvintetten smider planer på en ny skiva, som blir uppföljare till 2007 års ”Serpent saints – The ten amendments”. Exakt när den kommande plattan, gruppens nionde riktiga studiomacka i ordningen, kan se dagens ljus presenteras framöver.

Electric Boys

And them boys done swang

Supernova/Cosmos

ROCK Premiärlyssningen i mars 2010 gav en indikation som här mynnar ut i en solklar slutsats. Att det har gått 17 år sedan ”Freewheelin’” tycks helt ovidkommande – comebacken är en naturlig förlängning av en karriär som snarare slumrade ett tag än la sig ner och dog. Därför blir det som det blir: en skiva som hellre önskar förvalta än överraska. Och bra så. När det gäller ekivokt utmanande funkadelica som gifter Hendrix med Beatles och yviga rockgester är gruppen så unik i sitt uttryck att det räcker långt. Även om några bidrag mer drar åt det kyskt musikskoleduktiga än det promiskuöst svängiga.

Bästa spår: ”Angel in an armoured suit”.

LADDA NER: Nöjesbladets Mattias Kling väljer fem grymma låtar

”IRON TUSK” 

Torture Division

Sveriges mest prisvärda dödsmetalltrio fullföljer sin mission att ge folket gratis mangel. Denna gång är det Mastodons väldiga ”Leviathan”-stycke som går genom vedflisen – med ett högst solvent resultat. (Lyssna)

”PERFECTION (CONCEALING FATE PART FOUR)”

Tesseract

Britterna låter Tools kosmiska harmonier kretsa i omloppsbana runt Meshuggahs perfekta rytmstation. Galaxer i mina braxer – det är ju närmast astronomiskt bra. (Lyssna)

”THE SIREN”

Graveyard

Inte ens en överdos paracetamol kan få mig att sluta febra om detta hypegäng. Men så länge frossbrytningarna når klimax likt dessa är de värda alla svettiga lakan i världen. (Lyssna)

”SURVIVING SELF RESENTMENT”

Insense

In Flames-fontmannen Anders Fridéns senaste satsning via Selective Notes må inte hålla någon Khoma-klass. Men håll i hatten – Oslokvartettens nittiotalssound är sturskt nog att stå på egna ben. (Lyssna)

”THE CEMETARY ANGELS”

Crowbar

Förvisso inte purfärsk. Men då större delen av svenskheten tycks ha missat exakt hur knäckande bra nyrehabiliterade Kirk Windsteins kängsludge är finns det läge att påminna om saken. (Lyssna)

Entombed – här utan förra årets basistvärvning Victor Brandt – är till synes väldigt glada över att spela i Falun i juni.

Så här blir det nu på metalfesten i Dalarna den 3–4 juni:

Repertoaren är i och med dagens värvningar av bland andra Entombed (mer news om dessa snart – håll ögonen på detta utrymme), Sparzanza och Threadstone fullspikad.

Ovannämnda grupper gör sedan tidigare offentliggjorda bokningar – exempelvis Grave Digger, Pain, Freedom Call, Adept, Scar Symmetry och ständigt närvarande hemmatruppen Sabaton – sällskap denna helg, som med sitt läge i kalendern kan ses som en uppvärmning till nästföljande Sweden Rock.

Biljetterna till evenemanget går lös på estetiskt valda 666 kronor för tvådagarspasset och köps via Tickster.

Mer info om tilldragelsen i sig ger förslagsvis på festivalens hemsida.

Amon Amarth

Surtur rising

Metal Blade/Border

METAL Den dynamiska renovering av soundet som lyfte ”Twilight of the thunder god” till så hisnande höjder fortsätter att ge ett resultat som imponerar. För även om kraftklubben från Tumba ännu är mästare på att göra slagkraftiga utbrott drivna av en laboratorieperfekt avvägning mellan dödstordön och traditionalistmetal är det främst i de mer finkänsliga detaljerna som den når störst slagfärdighet. 

Det märks exempelvis i en subtil ”Dexter”-passning i plattans avrundande monsterclou. I de påträngande refrängmelodier som en supervass ljudbild spränger sig igenom berg eller i den ohämmat ståtliga avrundningen på ”The last stand of Frej”. För det är just där – i avvägningen mellan barbröstat stridslarm och sansat handlag – som Amon Amarth hittar det segervapen som gör att gruppen kan smula sönder konkurrensen. 

Och samtidigt lyckas bevisa att man inte behöver attackera i parti och minut för att gå segrande ur striden.

Bästa spår: ”Doom over a dead man”.

ÅTERBLICKEN: GODFLESH SLÄPPER GENREDEFINIERANDE DEBUTALBUM

Titeln är hämtad från ett slangord för maskingevär. Men det är ingen höghastighetseld som avlossas.

Möt en städpatrull som i stället maler dina öron till köttfärs med dundrande envishet.

VAR? Birmingham, England.

NÄR? November 1989.

VARFÖR? Att påstå att skivan är före sin tid är både korrekt och helt urbota dumfel.

Mer sant är då att duons fullängdsdebut är en skapelse som såg ljuset i en kontext där det stod ut som en illa hopknuten skräppåse på soptippen. Inklämd mellan epokdefinierade verk signerade Bolt Thrower, Napalm Death, Terrorizer och Carcass i utgivningskatalogen hos då så tongivande mangelleverantören Earache placerades Godflesh nämligen i ett sällskap där de inte hörde hemma.

Fjärran från kollegernas banbrytande dödsmangel och virvelvindssnabba attacker är ”Streetcleaner” minst sagt en väldigt udda fågel. Influenser från filmer av Ken Russell och David Lynch, hemstadens deprimerande vardag, Throbbing Grissle, Crass och mycket fult tjack upphör allmän väg redan i de första tonerna på ”Like rats”. Trummaskinen bultar som en asfaltsborr i slow motion, gitarrerna är så nedstämda att tonerna spricker och skaver medan lyssnaren för varje ton skjuts allt närmare en mental kollaps.

Om fyra veckor framför upphovsmännen Justin K Broadrick och Benny Green ”Streetcleaner” i sin fulla prakt på den holländska finsmakarfestivalen Roadburn.

Det låter som rena rama närvaroobligatoriet, inte sant?

Ännu en månad in på 2011 – ännu lite god musik att ta del av.

I februarikollektionen hittar du smakprov på årets hittills starkaste släpp The Project Hate MCMXCIX:s makalösa ”Breeding the new apocalypse…”, typhädiskt dödsmangel från Deicide, tillnyktringssludge från Crowbar (kolla upp albumet ”Sever the wicked hand” genast) samt det första studiosmakprovet från återförenade Electric Boys.

Inte mycket mer att säga om det, va? Bara att kolla upp låtsamlingen på denna länk.

Deicide

To hell with God

Century Media/EMI

DEATH METAL Under 1980-talets mitt tryckte Stryper upp ett ”To hell with the devil” i ondskans ansikte. Nu kommer Glen Bentons svar, då han kärvt beordrar skaparen en enkel resa till en varmare lekplats. De hädiska harangerna är därmed slentrianrasande av väntat snitt, men får denna gång också en stadigare uppbackning då Floridaveteranerna återupptäcker de dödsthrashiga stämningarna från karriärtoppen ”Serpents of the light”. Speciellt är den avrundande halvan djävulskt effektiv, och kan i sig väga upp för den kvalitetsmässiga svacka som infinner sig redan efter ett förträffligt öppningsspår.

Bästa spår: ”Hang in agony until you’re dead”.

Nytt år – då ligger Tumbas råbarkade vikingadödsensemble och lurpassar på en intet ont anande metalpublik.

Första attacken kommer i och med albumet ”Suturs rising”, som släpps via Metal Blade den 23 mars.

Men inte nog med detta angrepp. Mindre än två månader senare blir det dunkardags på scen i Sverige också.

Två framträdanden är bokade, Tyrol i Stockholm den 14 maj och Trädgårn i Göteborg dagen efter. Uppvärmare på Stockholmsspelningen blir utmärkta amerikanska death metal-truppen The Black Dahlia Murder.

Vid Odens skägg – det blir en högtidsstund för alla drägg.