Visst finns det flera fördelar med att bo i det här landet vi kallar Sverige. Trots att ett visst riksdagsparti, som enligt en i dag publicerad opinionsundersökning samlar en tiondel av röstskaran i sitt trångsynta bo, är det ett ganska så civiliserat ställe. Lite lagom mellanmjölkigt i grunden, men ändå i en internationell jämförelse hyggligt välmående och sansat. (Jag lämnar därmed en massa skit därhän för att driva min tes, det här är trots allt en musikblogg och inget samhällsforum. Lev me’t.)

Dock för väl vår geografiska position här uppe i norr med sig vissa mindre behagliga konsekvenser. Inte nog med att vardagen en stor del av året ungefär är lika avslappnad som ett möte på banken – jag är fullkomligt övertygad om att den som påstår sig gilla ett klimat som nio månader om året sveper in livet i en gråfuktig sovsäck har serotoninöverskott i skallen – placeringen i Europa gör även att vi understundom missar kontinentbesök av de tuffare slagen.

Likt exempelvis Pig Destroyer. Den där svinaktiga grindcombon från den amerikanska huvudstaden som inte bara spelar så att borsten ryker, utan även i och med senaste fullängdaren ”Book burner” bjöd på en grymt fin skiva. En platta som gjord för att framföras på exempelvis Inkonst i Malmö, Kafé 44 i Stockholm eller något annat trångt hak med hög trivselfaktor.

Om detta kommer att ske i framtiden? En kan bara hoppas. För även om jag förra året hade turen att bevittna urladdningen på Neurotic Deathfest i holländska Tilburg så skulle jag nog kunna skänka bort i alla fall någon av de mer obetydliga tårna på vänsterfoten för att få uppleva gruppen i ett mer intimt sammanhang. Vilket måhända kommer ske i framtiden. Den som lever får se. Speciellt då det ryktas att gruppen – som nyligen gjorde det djärva draget att rekrytera basisten John Jarvis till sättningen – faktiskt har planer på att släppa nytt under året. Om detta blir en remixad och nymastrad version av rivjärnet ”Prowler in the yard” (2001) eller en utgåva med färsk musik återstår att se.

Fram till dess – och ett eventuellt besök på blågul mark går det emellertid att inspektera dess verksamhet via datorn. Som i den nedan tillgängliga livevideon från Brooklynhaket Saint Vitus Bar, filmad i lördags kväll av väldigt följvärda Pit Full Of Shit. Nära nog 50 minuter totalt mayhem som rensar ut all eventuell måndagströttma ur huvudet på ett väldigt effektivt sätt.

Nöff said.

Ni vet, ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Bara annorlunda. Och ofta väldigt, väldigt mycket bättre.

Det är ett mantra man gör gott i att komma ihåg. Inte minst för att beredskapen för spontana omkast blir aningen större i så fall. Och att det överraskande faktiskt ofta är mer givande än det detaljplanerade – även för en kontrollbehövande som undertecknad.

Och då kan det ju bli lite hur som helst. Vilket fick mig att i torsdags – en arbetsdag bland många – inom några timmar se mig förflyttad från Kungsbrohuset i Stockholm till Nieuwmarkt i Amsterdam, sippandes på en lagom kall Heineken.

Hur gick det här till?

För att förklara just detta krävs att vi snurrar tillbaka klockan en smula. Exakt startpunkt är egentligen rätt irrelevant, historien kunde lika gärna börja i Kalmar i maj 1973 som där jag väljer att inleda, men för enkelhetens skull spolar vi raskt över 39 år nutidshistoria och inleder i Stockholm i slutet av april 2012.

Det var nämligen här och då som en ny tradition fick se sin födelse. Min gode vän Erik Sandberg var nämligen tredje man ut i ett kompisgäng av fem – utspridda mellan Sverige och Holland – att uppnå medelålder. Något värt att fira, så klart. Och det bästa sättet att genomföra detta: kidnappa jubilaren och dra iväg honom på en spontanweekend i det Gehenna vi också känner som Amsterdam.

Således: Balle, som vi kärt kallar honom, loggade in på jobbet för vad han räknade med skulle vara ännu en torsdag bestående av möten, telefonkonferenser och annat som hör löntagarens vardag till.

Icke så – strax efter nio på morgonen stormade tre snubbar in i fackförbundet Sekos dåvarande lokaler nära Norra Bantorget utrustade med en extraväska. Överrumplade födelsedagsbarnet ganska så rejält och plockade med honom på en weekend som innehöll mycket, men knappast några trista jobbmöten.

I år är det min tur att även i ren sifferform ta klivet in i medelåldern. Förvisso är det nästan en månad kvar till skarpt läge (eventuella födelsedagspresenter och blomsterbud kan därför skickas till redaktionen runt den 31 maj, om jag får be) vilket gjorde att jag i torsdags räknade med ännu en dag i sanningen tjänst. Som till stora delar planerades ägnas åt att skriva ihop min The Resistance-intevju till det kommande numret av Aftonbladet Hårdrock!.

Tilläggas bör att jag tidigt under året varit ganska så tydlig med att mitt jobbschema inte på något sätt tillåter några extravaganser som spontankidnappningar eller annat ståhej runt själva bemärkelsedagen. Med tanke på att denna äger rum mitt i startskottet av årets festivalsäsong – med Metallsvenskan i Örebro helgen före, Kiss på Friends Arena dagen efter och därpå Sweden Rock – har jag försökt hinta att det här med att pipa i väg i fyra dagar mitt i allt inte är den mest realistiska av idéer.

En försiktig önskan om vi kanske skulle kunna hitta något annat upplägg för att fira mina första fyra decennier i livet. En önskan som jag ansåg vara väl underbyggd och därmed också skulle vara rådande.

Well – lång näsa för undertecknad. Efter en morgon då väldigt många (redan här borde jag väl ha börjat ana att något fuffens var på gång, men så långt sträcker sig tydligen inte min konspiratoriska slutledningsförmåga) helt plötsligt var väldigt intresserade av huruvida jag skulle jobba hemifrån på förmiddagen eller om jag skulle in till redaktionen så satt jag i alla fall där i det projektrum vi lite kärt kallar metalbunkern med adress Västra Järnvägsgatan 23.

Jag tror nog att jag var lite morgonvresig, så som jag är mellan morgonkopp nummer två och nummer tre. Mumlade säkert något om det hopplösa i att transkribera evighetsintervjuer och annat vardagsgnäll som jag är så bra på att ägna mig åt i brist på riktiga problem. Tog i alla fall och startade upp datorn och satte mig till rätta – då det stormar in tre glada herrar försedda med en extraväska (misstänkt lik min gamla trotjänare som har varit med mig över halva Europa och tillbaka) och ett besked som var lätt att förstå och ännu enklare att följa.

– Sluta jobba nu, grabben. Nu drar vi till Amsterdam och sen till Tillburg och Neurotic Deathfest.

Jahapp. Bara att lyda och hänga med, alltså.

Vilket gjorde att Schibstedhuset raskt blev Arlandas Terminal 2, surt redaktionskaffe lagom kyld Carlsberg i stort glas före ombordstigning och Sverige på ett par timmar Holland.

Inte riktigt vad jag hade räknat med, alltså.

Fredag morgon var i dubbel bemärkelse en ganska tung upplevelse. Inte nog med att formen kanske inte var den mest energisprudlande efter en kväll i Amsterdams dekadenta barkvarter och en natt med Winstons logementliknande ickekomfort – värst av allt var ändå beskedet att Slayer-gitarristen Jeff Hanneman lämnat jordelivet vid blott 49 års ålder.

Inte direkt den dödsstart man önskar sig när det vankas Deathfest. Utan snarare ett besked som jag känner att jag ännu inte riktigt har hunnit bearbeta på ett korrekt sätt.

Likväl. Det var bara att sätta sig på tåget från Amsterdam och vända näsan söderut och Tilburg. En trevlig stad cirka en och en halv timmes färd från huvudstaden med ett invånarantal på cirka 229 000 personer och som i hårdrockskretsar mest är känd för att det här varje år hålls finsmakareventet Roadburn.

På samma arena, kallad 013, som ovan nämnda festival var det i helgen dags för Neurotic Deathfest. En tre dagar lång blastbeatfest som just den gångna helgen lockade med grupper som Carcass, Possessed, Immolation, Unleashed, Pig Destroyer och Chuck Shuldiner-hyllningen Death To All.

En väldigt passande inramning för yours truly, med andra ord. Och ett upplägg som inte direkt blev sämre av att det visade sig att hotellet Mercure var själva motsatsen till det sjaviga Winston i Amsterdam – plus att spelstället låg behagliga två minuters promenadväg från nämnda inkvartering.

Väl på plats – och en välkomstshot Jack Daniel’s senare, en skön välkomstgest från festivalens pressteam – visar det sig att utlovade öppningsakten Vader har tvingats byta plats med danska Iniquity, vilket gjorde att det blev en leverans standardgruff som inledning i stället för utsökt polsk dödsthrash. Desto roligare kändes då punkigt thrashiga grindcombon Strong Intention, vars frontman förvisso ser ut som ”Hipp hipps” Anders Jansson men som snarare låter som en snedtjackad uteliggare, som fick hålla hov i lilla konsertsalen strax före åtta på kvällen. Helt i linje med bandet DIY-mission stod de även för festivalens hyggligaste budgetpriser på sina produkter – t-shirt och skivor kostade bara fem euro styck. Ja tack, jag tar en av varje.

Efter kultiga Morbid Saint, ännu ett återuppståndet gäng från den brutala genrens grundläggande, var det så dags för en av kvällens höjdpunkter för undertecknad, Texasgänget Devourment. Jag har nämligen inte sett denna combo tidigare men peppad av den oborstade gutturaltyngden på senaste fullängdaren ”Concieved in sewage”, släppt tidigare i år kändes det som att det inte var sista gången våra vägar korsades.

Efter att ha fyllt magen med några Dommelsch och en veganwrap (cudos för tilltaget att erbjuda sådana, trist bara att de smakade sågspån med en svag touch av sötsur sås) var det slutligen dags för Vader, som avrundade sitt set med att hylla Jeff Hanneman genom att spela ”Raining blood” innan Death To All fick avsluta kalaset på stora scenen. Och, okej. Det är ett coverband av naturlig orsak. En hyllning till bortgångne vokalisten och dödsmetallvisionären Chuck Schuldiner, där medlemmar som under åren på ett eller annat sätt bidrog till Deaths mångfacetterade diskografi samlas för att framföra legendariskt material. Lite som Thin Lizzy har gjort på senare år, fast med fler dundrande dubbelkaggar och meckigare teknikerriff. En schyst avrundning av premiärkvällen, icke desto mindre. Speciellt då Gene Hoglan anslöt för bland annat ”Flattening of emotions”.

Efter att ha gosat i säng strax efter midnatt var dagsformen på lördagen relativt stark och viril. Perfekt läge att närmare bekanta sig med Tilburgs shoppingutbud utmed Heuvelstraat. Småbarnsföräldrarna i sällskapet passade på att säkra presenter till telningarna på hemmaplan, medan vi barnlösa mest kollade in ett affärsutbud som på många sätt påminner om vilken svensk medelstor stad som helst.

Först ut för dagen på O13 var hemmaplansspelande Antropomorphia. Ett gäng vars Metal Blade-debut ”Evangelivm nekromantia” släpptes förra året och som imponerade föga på undertecknad. Därför blev det i stället en närmare inspektion av det lokala finölutbudet i en butik nära hotellet och ett inte alltför kallt smakprov av nyinköpta buteljer i vårsolen på Heuveltorget.

Därför fick dagens musikaliska övningar inledas av spanska Haemorrhage. Och det är ju ett iögonfallande gäng, inte bara för att Ana Belen de Lopes var enda kvinna på scen under de två dagarna vi var på besök (vi var tvungna att skippa söndagens underhållning och i stället åka hem), utan även för att sångaren Lugubrious poserar indränkt i blod och avslutar setet genom att leka med en gummihjärna. Musikaliskt då? Jo, helt okej goregrind av det slag som exempelvis svenska General Surgery och amerikanska Exhumer gör desto bättre.

Ägnade därefter någon timme åt att närmare inspektera de försäljningsstånd som fanns lite här och var i arenan. Passade på att köpa några posters till väggarna därhemma, några tröjor och några plattor, innan tiden var slagen att supporta landsmännen i Tribulation. Det här var andra gången på ganska kort tid jag såg dem och det stående intrycket nu som då är att det är lite trist att de helt skippar material från den oborstat charmiga debuten ”The horror” och i stället helt ägnar sina 40 minuter åt färskingbidrag från årsgiven ”The formulas of death”. Låt gå för att styckena från andra plattan visar på högre musikaliska ambitioner än i början av karriären, dess mer atmosfäriska stunder borde utgöra välkomna andningshål i den konsekventa smatterattack som de flesta grupperna saluför, men de framstår fortfarande mest som mellanspel som gärna hade kunnat strykas.

Desto mindre finlir blev det då från Pig Destroyer. Med sin sättning – gitarr, sång, trummor och sampningar – var Washingtontruppen ett ganska så udda inslag på stora scenen. Med ett sound som bäst går att beskriva som korta utbrott rödglödgad vrede upptryckt rakt i nyllet samtidigt som någon sparkar dig i skrevet. Lika underhållande för att i livs levande form se elektronikansvarige Blake Harrison utföra aerobicsövningar vid sina rattar och reglage som att få höra ”Jennifer” nära slutet och syna JR Hayes lufsande frontmansstil.

I den verkligt gamla skolan är namnet Repulsion väldigt högt aktat. Och det är inte så konstigt, då dess pionjärgrind inspirerat i stort sett varje grupp som begagnar sig av blastbeats och inte minst Napalm Death och lördagskvällens dragplåster – Carcass. Jag hade planerat att se gruppen då den uppträder i Stockholm den kommande helgen, men en reportageresa har satt käppar i hjulet för detta varför dess närvaro i Tilburg med ens blev ännu mera värdefull. Med tanke på gruppen bara har en fullängdare att plocka material från, den 1989 släppta ”Horrified”, blev tilldragelsen också en nostalgiskt färgad historia. Vilket även går att säga om huvudakten. Även om den återbildade gruppen har en ny fullängdare på gång i form av ”Surgical steel” blev det vad jag noterade inga smakprov från denna skiva, utan det var i stället väntade höjdpunkter likt ”Heartwork”, ”Exhume to consume”, ”Incarnated solvent abuse” och ”Corporal jigsore quandry” – och en snygg scenshow med läskiga projektioner – som stod för underhållningen. Dessutom var det kul att se att den nervositet och ringrostighet som präglade comebacken på Sweden Rock fem år sedan var just sådan. Tillfälliga premiärnerver och ett offentligt sätt att hitta tillbaka till någon slags liveform efter elva år i träda och inget varaktigt tillstånd.

Och någonstans här, strax före midnatt, tog gubbformen ut sitt. Robban somnade stående inne på konserten och även övriga i sällskapet tyckte att hotellsäng lockade mer än vidare utsvävningar i Tilburgs nattliv. Varför allmäntillståndet vid dags för hemfärd i går lunch faktiskt var relativt gott.

Likväl. Jag känner mig fortfarande en smula tagen av helgens utsvävningar. Kanske inte så mycket av dess väldigt försiktigt hedonistiska inslag, utan mer omtumlad över att den överhuvudtaget blev av. Att jag har världens bästa vänner, arbetskamrater och anhöriga som lyckas hemlighålla sina planer i fem månader utan att jag fattar att något är på gång. Att de lägger ner tid, pengar, energi och glatt humör i det enda syftet att jag ska känna mig firad och uppskattad. Jag är verkligen en människa som har allt.

Och just därför blir ju saker och ting inte alltid som man har tänkt sig. Men de blir fan så mycket bättre, det är ett som är säkert.

Fotnot: På grund av detta – och andra uppdrag som är av mer akut karaktär och som är direkt kopplade till årets hårdrocksmagasin – får sedvanliga blogginslag som Veckans viktigaste och FGIF utgå för stunden. Ska ta mig en funderare under dess träda om det finns möjlighet att utveckla dem eller om jag ska söka andra programpunkter. Den som lever får se.

Det nyligen jubilerande Nottinghambolaget har måhända inte gjort sig känt som några större tekniska innovatörer på Steve Jobs-nivå.

Klart är emellertid att Digby ”Dig” Pearsons skötebarn redan 2006 kastade sig in i gamingvärlden i och med Playstation2-spelet ”Earache extreme metal racing” – det vill säga sju år efter Iron Maidens ganska så lökiga ”Ed hunter” – samt att det ganska tidigt insåg att digital spridning var ett måste för att möta de nya sätten att konsumera musik på.

Detta kan utgöra bakgrunden till att pionjärlabeln – i grunden ansvarig för att ha presenterat alla från Napalm Death, Entombed, Morbid Angel och Carcass till Rival Sons för världens skivköpare – nu har valt att ytterligare liera sig med världens största streamingtjänst.

Syftet till detta är säkert tudelat. Märk väl att nedanföljande resonemang är spekulationer från min sida, men samtidigt känns slutsatserna inte helt orimliga.

Det uppenbart ädla syftet kan så klart vara att sprida fräck musik till människor som i andra fall kanske inte hade upptäckt den. Som att få en genomsnittlig Evile-fantast (blott ett exempel) att via slumpen upptäcka exempelvis Phobia eller Pig Destroyer och på så sätt få sin smakhorizont vidgad.

Men lika mycket handlar det så klart om att som bolag täcka upp för de förlorade intäkter som en dalande skivförsäljning av fysiska exemplar, en marknad som tappade 15 procent i Sverige när det gäller album bara under 2012 enligt statistik från intresseorganisationen IFPI som går att fördjupa sig i här. För samtidigt som antalet avyttrade skivor av traditionellt snitt fortsätter sin kräftgång står den digitala försäljningen förra året för 63 procent av intäktskakan – och av den delen är hela 90 procent från strömmade musiktjänster.

Således är det också helt naturligt att Earache nu önskar skära till sig en allt större slice av denna tårta. För samtidigt som exempelvis Spotify tycks vara en ganska så dålig affär för artisterna i sig (mer om detta går att läsa i den här utmärkta artikeln) medan ägarna till själva inspelningarna får 60 procent och publishingförlaget tar tio procent av intäkterna. Och streamingtjänsten i sig tar resterande del.

Förvisso i sig inget revolutionerande upplägg. En liknande modell appliceras även när det gäller traditionell skivförsäljning, men det är siffror som kan förklara varför skivbolaget över huvud taget ger sig in i appbranschen.

Nämligen att se till att dess artister spelas mer och därmed genererar högre intäkter till verksamheten. För när jag testkörde Metalizer första gången gjorde jag det i styfte att utröna hur stor del av musiken den så att säga ”slumpgenererar” som går att härleda till just Earache.

Okej. Sagt och gjort.

Som ni ser ovan består själva gränssnittet av fyra reglage, där man som användare kan stryra hur mycket mangel man vill ha på sin spellista, samt hur många låtar den ska ha.

Själv är jag ingen större vän av måttlighet, i alla fall när det kommer till musik, så jag maxade samtliga val. Alltså, beordrade appen att fyra av så mycket metal, death, thrash och grindcore den absolut kunde – och metalizerade hela konkarrongen.

Resultatet av detta: Ungefär hälften av låtarna går att härleda till bolagets diskografi om man även räknar in dess underettiketter Wicked World, Elitist och Necrosis – ett antal som tycks öka när tonvikten läggs mer på grind och death än på traditionell metal. Av väldigt uppenbara skäl.

Grundtesen får på så sätt anses vara bekräftad, även om det så klart är berömvärt att Metalizer inte enbart begränsar sig till upphovsföretagets repertoar. Och hur man än vrider och vänder på saken är det alltid trevligt att få sig en överraskande spellista innehållande såväl Insect Warfare som At The Gates, Godflesh och Hate Eternal som extra energiinjektion en glåmig måndagförmiddag.

Låter ovan nämnda upplägg intressant hittar du Metalizer i Spotifys apputbud, där den också utgör ett välkommet inslag för den med mangelsmak. Troligtvis kommer jag inte att använda den dagligen, kanske inte ens med någon större regelbundenhet, men för dagar då veligheten över soundtrack är extra stor kommer den säkert att fylla sitt syfte.

Även om dess egentliga oumbärlighet är ganska så tveksam.

Källor: ifpi.se, hypebot.com, earache.com

Det påstås att Chuck Schuldiner, Paul Speckman, Jeff Beccera eller till och med Tom G Warrior kan ses som några av death metals verkliga pionjärer.

Snicksnack. Långt före dessa var dockmakaren Jim Henson redan på banan – med såväl ”Sesame street” (premiär 1969) som ”Mupparna” (uruppfört 1976).

Totaltokigt?

Nej, kopplingen är väl uppenbar. Från galne trummisen Animals vansinniga blastbeats till Kakmonstrets högst stilbildande artikulationsvägran. Ytterligare bevis går att finna hos Gonzo (exentrisk snubbe som visar sig vara en utomjording – och som dejtar en höna), i form av Fonzie (misslyckad vokalist med noll känsla för feeling) och i ”Sesame Street”-Oscar (vresigt troll som bor i en soptunna och vars motto är ”I love t(h)rash”). Och hallå, finns det någon tydiligare urkunds-Pig Destroyer än divan Miss Piggy?

Fast det mest vederläggande beviset av alla: de tre videorna nedan.

Där rasar sig plyschensemblen sig brutalt igenom Cryptopsys ”Mutant christ” samt hela två låtar – ”Ethos of coercion” och ”Invert the idols” – signerade favoritbandet Dying Fetus.

Mah-nà mah-nà på er.

Virginiakvartettens ”Book burner” är troligtvis den tuffaste skivan just nu som du troligtvis inte kommer få läsa mycket mer om här än just de följande raderna.

Det är en ganska så förbannad historia. Innehållande nitton spår med en genomsnittlig längd på cirka en minut – de i sammanhanget episka ”The diplomat” (2:57), ”The bug” (3:06), ”Baltimore strangler” (3:19) och ”Permanent funeral” (4:09) är undantagen som bekräftar regeln – och väl värd fyra grisknorrar av fem om den skulle recenseras.

Dagsformen och övrig arbetsbörda hindrar emellertid en sådan anmälning. Varför ett annat sätt blir att puffa till ovan nämnda skiva, samt simultant avtäckta cover-ep:n ”Blind, deaf and bleeding” som följer med som bonusmacka till huvudskivan i dubbel-cd-utförandet och som stoltserar med covers på bland andra The Misfits och Minor Threat.

I stället rekommenderar jag en närmare inspektion av gruppens framträdande på CMJ-eventet i New York för en vecka sedan. Kvaliteten är väl aningen svajande, med gitarrer vars förstärkarstack tycks stå i rummet bredvid. Men framträdandet är hårt, jävligt snabbt och brutalt.

Nöff said, som britten brukar säga.

Yariba!

Snart dags att checka ut från redaktionen och skeppa arslet bort mot Djurgården där Opeth snart ska stå för kvällsunderhållningen på Gröna Lunds stora scen. Väderinramningen är måhända långt ifrån optimal för bredspårig manchesterprog med dödssömnad men det är väl en prövning en får leva med. Så att säga.

Yours truly tar därmed helg i bloggskrivandet. Laddar batterierna med 40-årskalas på Ingarö i morgon och genom att lyssna igenom de där promoskivorna med kommande alster signerade My Dying Bride och Cradle Of Filth som Peaceville/Playground har varit hyggliga nog att skicka i veckan.

Och på tal om nyss nämnda vampyrromantiker så ingår deras purfärska låt ”For your vulgar delectation” i veckans sista videosvep, där du även kan kolla in färska klipp med såväl Bleed From Within, As I Lay Dying, Lynyrd Skynyrd, Teenage Bottlerocket som Pig Destroyer – och Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora.

En vilt spretande bukett metalcore, sydstatsrock, grisgrind och svärtad orkestermetal med andra ord.

Och med detta finns väl bara en sak att tillägga:

Thank God it’s fucking friday!

http://www.youtube.com/watch?v=PKaDMKDXrc8

http://www.youtube.com/watch?v=YE4K1jMRwsY

Har egentligen inte mycket att gnöla om i dag.

Det mesta rullar liksom bara på. Utan attför många farthinder som skumpar till det hela.

Därför – kolla i stället in några mer eller mindre nypresenterade videor på Youtube. En knippe försmaker från kommande utgåvor med bland andra Stone Sour, Enslaved, Vision Of Disorder, Evocation, Exodus-kände Steve ”Zetro” Souzas nya band Hatriot, Metallica, As I Lay Dying, Satan’s Wrath, The 69 Eyes, Hooded Menace, Antropomorphia, Danko Jones, Pig Destroyer och Down.

Sämre tisdagsunderhållning kan man ju hänge sig åt. Även med byxor och tröja på.

http://www.youtube.com/watch?v=mlDaxd_48zQ