Che bello…Så fint…

Den skånska kusten, i det är milda ljuset som smeker med ömma, förlåtande händer och gör allt vackrare.

Och apropå vackrare, jag känner precis som du kring de unga kvinnorna i tidningarna från 40 år sen. Naturliga, utan silikon, orakade, leende. Det är plastiga tider vi lever i nu, det är ju bara att öppna instagram och se alla fixade bilder, med program som ”instabeauty”. Som om ingen duger utan filter. Så sorgligt när man om 20 år vill blicka bakåt och alla de där gamla semesterbilderna med bilringar på magen och solröd näsa och frissigt hår och fula miner inte finns där. För de valdes bort. Alla de där ögonblicksbilderna som får oss att le i  backspegeln och säga ”ja visst ja, det var så det var”. Det var så vi var.

Apropå det så lyssnade vi i dag, barnen, vår italienska barnflicka och familjemedlem Ludovica och jag, på vår gamla favorit-cd ”Italian hits”, från 1990-talet. Däribland finns ”Fotografia”, klassikern med Al Bano och Romina Power. Smörsång, visst. Men refrängen sitter där och orden ”fotografia,vad är livet, det där ögonblicket på bilden, det finns inte längre…”. De må vara banala men ändå sanna.

Vi sjöng med där i bilen, längs vägen, på väg. Och jag tänkte lite extra på barnens gammelmormor som gick bort i går, 101 år gammal. Klar in i det sista. Tänk som världen ändrat sig under hennes livstid, det hon sett, det hon levt och upplevt. Och det liv hon gett: tre barn, nio barnbarn och åtta barnbarnsbarn. Så vill jag också bli ihågkommen, att jag älskat och blivit älskad.

I dag är det vår i luften även här, jag mår bättre, mycket bättre, och SKA se Milans match mot Chievo, Melodifestival och småttingar i soffan eller ej.

I nästa inlägg tänkte jag berätta lite mer om mitt senaste besök i Casa Milan….

Jag förstår att det måste ha varit spännande och givande att träffa Saviano, har aldrig mött honom. Det bästa med det här jobbet är ju just det, alla möten med människor. Inte minst som nyhetsreporter, då man ofta träffar folk i kris. I den skimrande raden av pärlor till italienare jag mött blänker Dario Fo och Oliverio Toscani bland de klaraste. Fo intervjuade jag första gången 1997, en blixtutryckning till Milano, då han vunnit nobelpriset i litteratur. Toscani träffade jag första gången 1994, 21 år ung, som JH-praktikant på Expressen. Då var han, som du nog minns, som allra mest i ropet för den kontroversiella Benetton-reklamen, med bland annat maffiatema.

Det var ett givande möte och snygg som tusan var han också, minns jag. Jag har sen träffat Toscani igen i flera sammanhang, bland annat var han ju med och gjorde Inters stora jubileumsbok, år 2008, och jag träffade honom på den stora mottagningen i Casa Moratti, tillsammans med Mister Massimo Moratti himself. Man kan tycka vad man vill om Morattis och hans familj att sköta Inter och om Tohir var den rätte att ta över. Men man måste ändå gilla en man som älskar sin klubb så som Moratti.

Jag är säker på att du träffat alla dessa män genom åren, vad tycker du om dem? Moratti, Toscani, Fo?

Och, Dio Mio, ge mig lite stora italienska kvinnor du träffat och inspirerats av!

För övrigt fick jag med mig ett exemplar av Inter-boken som jag har bland mina andra fotbollsböcker, på bästa plats i biblioteket. Inter-luntan väger drygt sju kilo och var inte helt lätt att kånka med i handbagaget från Milano, minns jag. Inte helt lätt att ta upp och bläddra i heller för den delen. Men underbar nostalgi. Jag ska snart återkomma även kring Inter och Roberto Mancini, som jag redan lovat.

Men nu ska jag sända en ”inför match-text” om Monaco och PSG och den avstängde Zlatan. Så jag skickar dig en massa baci till Skåne och höjer mitt glas med sicilianskt rött fylligt vin och säger buona serata, trevlig kväll, carissima du.

Bubbel på hundraårsfirandet i Casa Moratti, mars 2008 . Zlatan hade precis blivit pappa till son nummer två, Vincent, och vi skålade även för det. På just den här planen brukade Moratti som liten få lira med Inters storspelare medan pappa Angelo leende tittade på. Apropå livet som går och vackra ögonblicksbilder.

Jag är inte Inter-supporter. Men jag måste ändå säga, apropå ”Fotografia” och min svaghet för italiensk lättsmält musik, att jag verkligen är lite svag för ”Pazza Inter amala”, särskilt den här versionen.

https://www.youtube.com/watch?v=Ur2x4y6Lo8g

Kanske är det nostalgin. Javier Zanetti, Mancini, båda så mycket yngre…Och Crespo! Crespo, minns honom även från Lazio-tiden…Kanske är det att man själv blir äldre, nu när vissa spelarna är nästan 20 år yngre än man själv får de inte samma stjärnglans när man bevakar dem. Inte för att jag någonsin fallit in i idoldyrkan när jag jobbar. Men det var ändå mer speciellt att intervjua spelare som Patrik Andersson än dagens lammungar till ynglingar i blågult…

Känner du också så, med dina gamla favoriter? Det känns också som att det var en lite oskyldigare fotbollsbollsvärld, med lite mindre pengar, lite mer amore. Men jag kanske bara ser det i just det blekta fotografiets nostalgiskimmer.

Carissima Kristina,

så fint att vara hemma på svensk mark ett ögonblick. För att inte tala om skånsk. Pappa är skåning och i min barndoms burk med minnenas Madeleine-kakor finns alla de skånska: spettekaka, sirapsmacka, ord som ”rullebör”, den skånska flaggan hissad på högtidsdagar, de vita bykyrkorna och dansk tv på i ett hörn hos Gamla-Mormor. Skåningarna är på många sätt sig själva nog och att komma dit är alltid att komma hem. En kliché, jag vet, men inte mindre sann för det.

Här i huvudstaden är vi kvar i gråvädret. Jag sitter och skriver en artikel och samtidigt redigerar jag på distans med tv-kontoret i Rom ett tv-inslag om Zlatan. Återkommer om det…

Ja, du, det var en fin fotbollskväll för Italien i går kväll. Jag håller med om din analys, man får älska så gott det går och så mycket man kan. Både i fotbollen och i livet. Och Europa League är inte fy skam. När det gäller Champions League slutar det alltid i besvikelse för mig, i alla fall på senare år. Allt färre italienska lag och de klubbar jag följt i arbetet med Ibrahimovic på senare år har alla åkt ut för tidigt, först Milan och sen PSG. Och det lär ju bli respass i London om knappt två veckor igen, kan inte se hur man ska klara det mot Chelsea på Stamford Bridge.

Ville ge ett lästips förresten, till dig och de av våra följare som kan italienska. Läste i morse det här briljanta inlägget av Roberto Saviano, Gomorra-författaren, om varför den italienska staten förlorat slaget mot maffian.

http://www.repubblica.it/cultura/2015/02/27/news/roberto_saviano_perch_lo_stato_ha_perso_la_guerra_contro_gomorra-108293317/?ref=HRER2-1

Saviano är verkligen en stark och modig röst som aldrig tystar och det är extra viktigt i dessa tider, även om jag inte föll i trans över ”Gomorra” som bok. Vad tycker du om den? Och filmen? En maffiabok som jag tycker är oerhört läsvärd, inte minst för en icke-italienare, är Tomas Lappalainens klassiska ”Maffia”. Därför att den på ett så lyssnade enkelt sätt, och samtidigt så målande, förklarar kompicerade och komplexa skeenden och dess historiska bakgrund.

Nå, åter till det fria ordet; jag blir så uppgiven när det i dag finns tyckare som menar att yttrandefriheten är förhandlingsbar. Vilket den naturligtvis aldrig är. Den är okränkbar och måste var det. När det fria ordet tystnar är allt över. Som jag skrev om i den här krönikan. Där jag också fick med gamla herrtidningarna i mitt gästbadrum på ett hörn. Och vikten av tillbakablick, för perspektiv, inte bara på tjejerna…

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20155520.ab

Nu ska jag jobba vidare. Det är en grå dag inte bara vädermässigt i dag, Kristina. Jag tänker inte hänga upp falska lyckoskyltar på den här bloggen, spela med i något socialt spel där störst, bäst och vackrast vinner.

Pensami, tänk på mig, och lycka till med allt i Malmö, baci, Jenny

Kristina, cara du, så gärna jag skulle vilja plocka en apelsin.

Jag älskar den här tiden på året i Rom, med apelsinträdens färgprakt och den blommande mimosan. Här i Sverige lyser det istället gult av vintergäck och den där lilla första vårfågeln som jag inte minns namnet på drillar non stop.

Jag simmar inte som du, men springer så ofta jag kan, det är den enda träningsform jag hinner med nu för tiden och det är så avstressande. Stunder i rörelse men ändå stillhet, bara jag och mina tankar.

Grekland ja, Europas, eller i alla fall EU:s, lilla svarta får. Och inte så lilla heller, om man ser till skuldberget. Men grekerna är ju inte ensamma om att ha levt över sina tillgångar. Portugal, Spanien, Irland, det är många som bäddat illa för sig. För att inte tala om vårt kära Italien… Hela euro-projektet har ju på många sätt varit ett fiasko. Och som du vet så har ju levnadskostnaderna stigit kraftigt i länder som just Italien. Jag minns när metro-biljetterna kostade 1000 lire, fem kronor. Sen kom euron och det blev 1 euro i stället. Vilket ju är tio kronor, dubbla priset…

När det gäller grekerna är jag kluven. De har ju också åtminstone delvis sig själva att skylla med korruption, mygel, pensioner vid 45 års ålder och ett land som behöver moderniseras på alla plan. För att ta ett konkret exempel kan jag lugnt säga att OS i Aten 2004 är bland de sämst organiserade mästerskap jag varit på…Och det är inte charmigt. Inte när man ska jobba. Du vet. Det blir intressant att se vad som händer nu, med Grekland och hela euro-projektet.

Själv skrev jag i går, apropå EU, om ”migranterna”. Eller, för att inte använda fikonspråk, tiggarna på gatorna och i parkerna. En vanlig bild i Italien, sen länge, men inte här. Jag tog upp det svåra, känsliga ämnet i min nyhetskolumn och har fått mängder av mejl, det är bland annat därför jag inte hunnit svara dig.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article20371469.ab

Till fotbollen då… Jag tycker att Francesco Totti gör helt rätt som vågar tycka till om Feyenoord-fansens (de så kallade fansen) oacceptabla svinerier. Allt för ofta är fotbollsspelare rädda för att använda sin position och sitt inflytande till att säga viktiga saker. Man kan för all del säga att de inte har något politiskt eller samhälleligt ansvar, bara för att de är bra på att spela boll. Men jag håller inte med. Vi har alla ett ansvar. Och har man så många som lyssnar på en, då är det en skam att inte använda den möjligheten, särskilt med åren. Att vara över 30 år och bara tänka på nästa träning och miljon och laja med playstation, det är i mina ögon inte ett vuxet beteende, värdigt den makt våra största fotbollsstjärnor har.

Håller med dig kring Juventus, såg matchen och skrev just på temat om hur jag vill se vilket italienskt lag som helst gå långt i Champions League:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/kronikorer/wegerup/

Lunchdags nu. Hade inte varit fel att kunna knäppa med fingrarna och få den här lunchen på bordet, som jag åt i Milano nyligen…

Ti bacio, a presto, hörs snart,

Jenny

Mmm milanese…Cotoletta milanese.

Kristina, jag har svårt att beskriva alla känslor som rör sig inom mig när jag ser ditt starka, vackra reportage från Lampedusa. Så tydligt med din signatur men aldrig med dig själv i fokus, alltid med blicken vänd mot människorna du ska berätta om – och för.

Med fiskhandlerskan är det enklare att sätta ord på det jag känner: jag ler av igenkänning.

Italien på sitt bästa och värsta. Våra starkaste sidor är som bekant ofta också våra svagaste. Jag njuter av att du tar mig med  upp och ner för Roms gator, nu när jag är långt borta. Och jag tänker på hur det vid middagsbordet kan vara bra att italienarna är sådana puritaner. När de väl druckit upp sitt kaffe på maten vill de inte ha mer vin. Men det vill man (jag) ju. Fullt så puritansk blir nog en svensk aldrig. Så då kan jag i lugn och ro avsluta vinet.

Å andra sidan, när jag är i Stockholm och betalar dyrt för kärlekslös mat som jag själv måste bära fram på en bricka och sen ofta bära undan, då vill jag gråta över lunchkulturen, eller snarare bristen på sådan, om man bortser från finkrogarnas. I Italien är mat viktigt och den kärleken till det goda i livet är värd att hylla.

Eller, som en desperat kollega sade en gång på San Siro, när han inte kunde sända hem sina artiklar för att wifin var så dålig:  ”Men maten är i alla fall god”. Och jodå, såväl Inter som Milan som Juventus, uppe på nya stadion i Turin, dukar ju upp pressbufféer som heter duga. Inte minst Silvio Berlusconi vet att mätta och prosecco-lulliga journalistvargar jagar sämre.  På Olimpico är det som du ju vet sämre med serveringen, bara den lilla dyra och dåliga baren i ett hörn av pressrummet.

Men får jag välja, just när jag jobbar, är förstås en bra uppkoppling viktigare än en god prosciutto. Tyvärr får man inte heller det förstnämnda på Olympiastadion. Vi får hoppas att Romas planer på en egen, modern stadion kan bli verklighet, det är så viktigt på så många plan.

Även om jag har många fina minnen från derbyn och andra ljuva matcher på Olympiastadion, inte minst då jag följde Lazio på nära håll några intensiva år… (förlåt mig nu, du bella romanista).

Tack för dina fina ord om Milan-vännerna, ska som sagt snart skriva mer om dem och klubben. Samt om Inter där just en god gammal Lazio-bekant, Mancio, ju är tillbaka.

Nu ska jag börja samla ihop förkylda barn (och italiensk barnflicka) och säga buona notte innan jag somnar rakt upp och ner här i mitt soffhörn.

God natt, du får en liten bild här, på en rar maskot jag fick en gång i tiden. Ja, just det, på Lazio-tiden…Kan säga att den inte är uppskattad bland mina Rom-kollegor. Men den har sin egen smaklösa charm.

Och ja, åh, både Nesta och Maldini hade många poänger, om vi ska dröja kvar vid det här med charm. Ingen intervju med dem har varit direkt jobbig. Om man säger så. Stilig furste också, på din bild. Jag var så förälskad i Italien och Florens” i ungdomen att jag gjorde mitt specialarbete på gymnasiet på temat renässansen… Così.

Making bacon. All’amatriciana?

Buon giorno Kristina och buon giorno Svezia…

Ja,  i morse blev det ett tidigt ”God morgon”, med taxifärd genom ett nymornat Stockholm. Det var tid för Sportpanelen i Gomorron Sverige, tillbaka till plikten efter en kärleksfull firandets söndag  där vi alla lade allt åt sidan och fokuserade på födelsedagsbarnet och hennes glädje här och nu. I studio-soffan i morse blev det desto mer fokus på skid-VM och så blickade jag framåt mot Juventus åttondelsfinal mot Dortmund i Champions League.

Man får försöka glädjas åt det lilla, nu när det är så illa i serie A, som du skriver. Nog för att Juve ofta tagit hem ligan tidigt på säsongen genom åren men när spänningen dör redan i februari, då är det ledsamt. Jag ska skriva mer om Milans kris snart, där är ju Inzaghi inte det verkliga problemet. Även om jag håller med om att Montella är en skicklig tränare och jag tror att ”det lilla flygplanet” har mer kunskap för att lyfta (förlåt) Milan igen. Inzaghi var en gudabenådad måltjuv och matchvinnare, samt intrigmakare i omklädningsrummet.

Som tränare är Super-Pippo mer svajig, men samtidigt behöver Milan kontinuitet. Men framför allt behöver man mer pengar och en modern ledning. Du som kan din Berlusconi vet ju att både han och hans utvaldas storhetstid är förbi. Och maktkampen mellan Galliani och Barbara är direkt skadlig och oerhört jobbig för de i klubben som måste handskas med den dagligen.

När det gäller Roma känns det också så trist att det inte håller hela vägen. Och, apropå legendaren Pirlo, som du skrev om nyligen, känns det som att Totti, både på och utanför planen är lika mycket förbannelse som välsignelse numera. Det är ingen ny diskussion men den får ändå många av mina Rom- och Roma-vänner att gå i taket. Du som är en sansad kvinna, vad säger du? Totti är Totti men han är ju inte vad han var. Hur gärna vissa än vill tro det.

Åh, ibland kommer det över mig en sådan sak, efter de där åren när han och Alessandro Nesta spelade på varsin sida stan. Mörke Lazio-backen Nesta, blonde Roma-anfallaren Totti…Ja, du minns. Som gjort för melodramer och banala texter men också sant, varenda möte var mer än en match, en duell. Verkligheten överträffar ju som bekant alltid dikten.

Parma, så, slutligen…Jag skrev någon rad om deras ekonomiska kollaps redan häromkvällen, att jag tycker jag med att det är så trist, så outsägligt trist. Både för klubben i sig och hela den italienska fotbollens (och Italiens) ekonomiska svåra läge. Parma är ändå en av de mest anrika klubbarna, var där senast 2012 på våren. Milan vann och efteråt minns jag att jag intervjuade en dunderförkyld Zlatan som ändå spelat. För att inte tala om när Brolin spelade där…Tycker mig ha hört talas om en viss incident kring docknamnet cicciobello? Minns jag rätt?

Nu kallar plikten, dags att skriva nyhetskolumn…

Kramar från ett blygrått Stockholm

Cara Kristina,

Ösregn över Genua, regn även hos dig på Lampedusa och snö här i Stockholm. Det är natt och snöar sakta, utanför mitt fönster. Ett stilla snöfall som svept in mina kvarter under en florstunn vit slöja.

Jag är vaken och tänker, kanske borde jag ta till mig ditt musiktips och höra mjuka toner i natten? Men jag tror att jag blir kvar i tystnaden, tänker mig nio år tillbaka i tiden, då min äldsta dotter föddes. Vid den här tiden var jag helt i värkarnas grepp, jag minns att jag låg på golvet, fångad av denna smärta bortom alla fattning.

Ändå vet du hur det är, när jag tänker på de där nätterna, med mina två döttrar, inser jag att jag aldrig varit så närvarande i nuet som då, aldrig så nära livet självt.

Tankarna jagar varandra genom natten, då, nu, framåt. Jag bläddrar här bland de italienska sajterna på datorn, ser bilderna av Roms förstörelse och kan bara hoppas att man får fast så många skyldiga holländska fans som möjligt. Bilderna på den ödelagda fontänen men flaskor och ölburkar flytande i vattnet är en bild av skam. Inget annat. Fotbollens allra smutsigaste sida. Måtte dessa skammens män bli identifierade, straffade, bötfällda och portade från alla matcher för all framtid. Men det är en fåfäng förhoppning, jag vet.

I dag firar vi födelsedag, men jag kommer att snegla i ögonvrån på de mest intressanta matcherna i Italien, vi hörs framåt kvällen.

Buona notte, kära du.

Åh, Kristina,

den där bilden på din blogg… På människor i rad, bakom ett galler. Så mycket den säger, om våra skilda världar. Så nära och så långt ifrån.  Jag skrev en nyhetskrönika för några år sen, om hur vi firar semester vid samma hav som desperata människor möter döden i. Mare Nostrum…

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/jenniferwegerup/article13302089.ab

Förstår att du får höra starka historier och om det är något jag saknar från åren som nyhetsreporter så är det just detta; att möta människor i nöd och lust, och då menar jag verklig sådan, bortom sporten som betyder så mycket för så många men där är en förlust trots allt ändå bara är en förlust, aldrig en tragedi.

Här i vår blogg hoppas jag att vi kan spänna över alla ämnen, att vi kan bjuda på det annorlunda:

http://www.aftonbladet.se/sportbladet/fotboll/internationell/italien/article20348778.ab

Jag hann också se skymt av Juventus och Atalanta och kan bara instämma; Milans försäljning av Pirlo var ett misstag av historiska dimensioner. Till och med värre än att man behöll Pato för att Barbara bad Papi Berlusconi att den olycksalige brassen skulle få stanna. Så värvade man aldrig Tevez, åkte ur Champions League och vann inte ligan 2012. Och snart satt Zlatan och Thiago Silva på ett plan till Paris och Milan var på väg neråt.

Apropå både Milan och Juventus så har jag aldrig stuckit under stol med att jag ser Max Allegri som ett tämligen svagt kort. Att Juve ändå leder serie A med Allegri vid rodret är ändå inte så konstigt. Dels med tanke på det allmänna läget i italiensk fotboll och dels för att Juve alltid är Juve. Man kan tycka vad man vill om de vitsvarta men ingen kan ta ifrån dem vare sig deras historiska storhet eller den proffsighet klubben sköts med.

Max Allegri är för övrigt en trevlig man, som alltid ställde uppe och snackade, då Zlatan var i Milan. Jag träffade Allegri både i höstas när jag var i Turin för Juve-MFF och så sent som för några veckor sen. Vi var i Milano för att bevaka sista dagen av transfermarknaden, som du vet, kom ju direkt från Milano till Rom sen.

Det blev en lång intensiv dag av calciomercato på ATA Hotel i Milano och dagen före hade jag ägnat åt intervjuer och dessutom åt ett snabbt besök på Gazzetta dello Sports redaktion, för att träffa alla chefer och kollegor och vänner. Tyvärr har ju Gazzettan tvingats lämna anrika Via Solferino 28, som du nog vet, och flytta ut till förorten Lambrate. Det är hårda tider i mediebranschen, nu när ingen längre vill betala för journalistik. Man kan lugnt säga att de rosa kollegorna inte var särskilt nöjda med flytten, hur ny och fin redaktionen än är.

Och även för mig kändes det väldigt konstigt, jag kom upp på centralredaktionen i Milano första gången 2001 och man har vant sig vid atmosfären, Brera-kvarteren, att ta en aperitivo med kollegorna på någon av alla barer runt omkring och prata journalistik, brännande ämnen och simpelt skvaller. Nu sitter vi i ett själlöst kontorslandskap långt ifrån Milanos verkliga hjärta.

Nåväl, efter att ha jobbat klart med calciomercaton dinerade jag på Torre di Pisa, i just Brera. En liten undangömd pärla där man ofta stöter på fotbollsfolk. Jag åt toskansk pasta med en av mina fotbollskontakter och vid bordet intill satt Allegri med Milans Ariedo Braida, Sky Sports Marco Nosotti och många andra från det tunga fotbollsgardet. Ja, du vet.

Rekommenderar alltså varmt Torre di Pisa för de som är sugna både på bra mat och på att spana in fotbollsfolk. Galliani är en annan profil man ofta ser där.

http://www.trattoriatorredipisa.it/it/home.html

Annars är det skid-VM på tv just nu, Charlotte Kalla tog silver, nu kör herrarna. Minns du Di Centa och de andra storheterna, du träffade väl dem rätt mycket då de var som störst?

Vad trist med Parma förresten, en så anrik klubb men genom åren så plågad av ekonomiska skandaler och problem.

Kram, du får ta en cannolo för mig med. I utbyte får du och våra läsare ett bildfång från Milano-dagarna.

En tallrik av det allra bästa på Torre di Pisa.

Tillbaka i Milano. Som att komma hem. Vittorio Emanuele-gallerian.

Gazzettans nya redaktion. Fin, men vi saknar alla Via Solferino 28.

Inslag från Milano-redaktionen, intervjuade senare Andrea Elefante, om Milans och Inters problem.

Bra barhäng.

Intervju med Luca Ucello på Radio Radio, om bråket mellan Eto’o och Sinisa Mihajlovic, det blev ingen smakstart i Sampdoria. Calciomercato-dagen är något av en cirkusshow som du vet, men som den berör och upprör…

Carissima Kristina,

jag kan bara föreställa mig de berättelser du får höra, på Lampedusa. Kommer du ihåg när vi såg på den där middagen (mm, vilken salsicca-risotto!)  i Rom för några veckor sen, att vi pratade just om den ohållbara situationen? Dessa arma människor. Och samtidigt, hur det inte finns några enkla lösningar på den.

Som det ser ut just nu i världen  kommer ju flyktingströmmarna dessutom bara att öka. Jag satt på Charles de Gaulles flygplats i onsdags och såg tv-nyheter, i väntan på mitt plan. De fyra första inslagen handlade om krig: IS, Boko Haram, Libyen och Syrien. Det är oroligt, jag tänker mycket på det, vad som kommer att hända.

Vad gäller Feyenoord-fansens svinerier på Roms gator kan jag bara instämma. Jag pratade i går kväll med en vän i Rom som var på väg hem från jobbet och fastnade i trafikkaoset som matchen orsakade och han rasade över  just vandaliseringen vid Spanska Trappan. Vi pratade om hur det borde vara oacceptabelt med allt våld, all förstörelse, alla enorma polisinsatser som herrfotbollen medför. Självklart ska klubbarna, inte skattebetalarna, bära kostnaderna för såväl  huliganism som all bevakning och säkerhet.

Läser på Il Messaggeros sajt att Roms borgmästare Ignazio Marino är mycket kritisk även mot hur säkerheten kring matchen skötts, att där begåtts en rad misstag som gjort att Feyenoord-fansen fått härja fritt. Men det fråntar ju ändå inte dem skulden. Jag är urless på våldsamma män som förstör i fotbollens missbrukade namn.

Ja, du, om vi ska prata om själva fotbollen? Man undrar vad som hänt med Roma? Inte en seger på hemmaplan sen 30 november… Mina vänner och tv-kollegor ger fystränare Paolo Rongoni skulden, man menar att det varit för mycket skador och att spelarna är för dåligt tränare. Det diskuterades i hetsiga ordalag vid lunchbordet senast. Håller du med?

Jag minns när Zlatan spelade i Milan, andra säsongen. Då fick fystränare Daniele Tognaccini sluta. Sen tog  ju  Inzaghi som bekant tillbaka honom, när Pippo tog över som tränare. Nu pågår ju förnyelsen kring Milan-lab för fullt. Jag ska berätta mer om Milan snart, passade på att hälsa på i högkvarteret, när jag var i Milano häromsistens.

Ser fram emot att se ditt reportage från Lampedusa.

Sänder med några vykort från vårt Rom, att lysa upp den gråvita dagen med, för oss som är här i den svenska vintern.

Breakfast with a view. Och en magisk bok, ”Boktjuven”. Rekommenderar dig den varmt, om du inte redan läst den?

Tv-kontoret i Rom, där ju du också jobbat massor. Här producerade vi bland annat TVZ, under tre säsonger. Det är något visst med palmer utanför redaktionen, vero?

Apropå semlor…Vi avslutade lunchen häromveckan med frappe, ville bjuda läsarna på en bild av dessa italienska karnevalskakor, typiska för februari.

Ciao Kristina,

vet att du är på resande fot. Så jag skriver igen, här i den kalla februarieftermiddagen med drivande moln och skiftande skyar.

Nu börjar det stora äventyret.

Jag är glad att dela det, med dig – och med våra läsare.

Kristina, cara, buon giorno.

God morgon. Och förlåt mitt sena svar.  Måndag har hunnit bli torsdag och Paris var så intensivt så att jag inte hunnit svara dig. Du vet själv hur det är, ute på jobb.

Över den franska huvudstaden föll inget regn men du som bott där vet ju själv hur grått där kan vara, så också nu. Men Paris har ju sin egen särskilda, stroppiga charm  och på kvällarna när bistroerna tänder sina ljus mot nöjesnatten och Eiffeltornets profil glittrar mot himlen, då blir staden mjukare och varmare.

Som du skriver är det onda tider i världen. Det är det förstås alltid, men kanske nu mer än på länge. I Paris märker man det i polis och militär, på gator och flygplatsen, men också i alla ”Je suis Charlie”, som dyker upp överallt, om det så är på en tidnings förstasida eller skrivet på en husvägg.

PSG har som bekant haft sitt eget privata kaos denna svajiga säsong. Stundtals är det betydligt mer cirkus än fotboll över tillställningen. Så dock inte i tisdags kväll. Vet inte om du såg matchen där hemma i Rom? Om inte har du säkert också läst att det var länge sen de spelade så här bra, de Paris-blå. Även Zlatan var bättre än på länge och Cavani gjorde mål när det verkligen var som viktigast. Lavezzi däremot…Han gör allt bra utom till den/det sista avgörande passningen/dribblingen/skottet. Och David Luiz är så otroligt charmig och rolig utanför planen när man intervjuar honom.. Men det hjälper inte när han tappar i markering som mot Chelsea.

Återigen släppte PSG in mål på hemmaplan och det lär bli tack och hej på Stamford Bridge, precis som i fjol. Nåväl, ser ändå fram emot att åka till London och se om PSG, som deras taktik nu lyder, mår bättre av att slå i underläge.

Men med José Mourinho emot sig är det aldrig lätt…Han var sitt vanliga småbuttra, ilskna och samtidigt väldigt underhållande jag, både på presskonferens och efter matchen.

Här kan du och hågade andra se intervjuer från efteråt,  PSG:s alltid like mjuke och vänlige president, Nasser Al-Khelaifi. Och den inte alltid lika mjuke och vänlige Zlatan Ibrahimovic.

http://tv.aftonbladet.se/webbtv/sport/fotboll/champions-league/article67112.ab

Du får en bild från Parc des Princes, det var fint att vara tillbaka och träffa franska kollegor men även de engelska. Om det är något jag saknar från tiden som korrespondent i London så är det alla good old chaps som alltid var redo att ta en pint och snacka fotboll…

Och nej, det blev inga semlor i Paris, förstås. Men däremot en fantastisk quiche, med aubergine och annat gott, på l’Arbre à Cannel i Passage des Panoramas, efter att vi varit på tv-jobb i de kvarteren. Rekommenderas.

http://www.larbreacannelle.fr/

Ici c’est Paris.