Ösregn över Genua, regn även hos dig på Lampedusa och snö här i Stockholm. Det är natt och snöar sakta, utanför mitt fönster. Ett stilla snöfall som svept in mina kvarter under en florstunn vit slöja.
Jag är vaken och tänker, kanske borde jag ta till mig ditt musiktips och höra mjuka toner i natten? Men jag tror att jag blir kvar i tystnaden, tänker mig nio år tillbaka i tiden, då min äldsta dotter föddes. Vid den här tiden var jag helt i värkarnas grepp, jag minns att jag låg på golvet, fångad av denna smärta bortom alla fattning.
Ändå vet du hur det är, när jag tänker på de där nätterna, med mina två döttrar, inser jag att jag aldrig varit så närvarande i nuet som då, aldrig så nära livet självt.
Tankarna jagar varandra genom natten, då, nu, framåt. Jag bläddrar här bland de italienska sajterna på datorn, ser bilderna av Roms förstörelse och kan bara hoppas att man får fast så många skyldiga holländska fans som möjligt. Bilderna på den ödelagda fontänen men flaskor och ölburkar flytande i vattnet är en bild av skam. Inget annat. Fotbollens allra smutsigaste sida. Måtte dessa skammens män bli identifierade, straffade, bötfällda och portade från alla matcher för all framtid. Men det är en fåfäng förhoppning, jag vet.
I dag firar vi födelsedag, men jag kommer att snegla i ögonvrån på de mest intressanta matcherna i Italien, vi hörs framåt kvällen.
Förlåt mig om jag i kväll inte svarar på vad du frågar mig och inte har mycket att komma med. Det bidde inget derby i Genua på grund av ett ihållande spöregn som fick planen att se ut som en plaskdamm.
Men helt bortsett från det, befinner jag mig långt ifrån all ära och redlighet. Till Lampedusa kommer tidningarna med postflyget klockan 11 och Internet på ön är inte vad det borde vara. För att skicka iväg dessa korta rader måste jag ner i ett hörn i receptionen och hoppas på att linjen fungerar.
Alltså är jag dåligt informerad om allt utom det som händer här på ön. Enstaka flyktingar vandrar huvudgatan fram i blåsten och regnet. En enda kaffebar är öppen. Några flyktingbåtar syns inte till, vädret är för dåligt. Efter att ha redigerat hela dagen, hukar vi under ett trasigt paraply och skyndar över piazzan till Hotel Sirio som har en av de få restauranger som är öppna så här års. Teven står på på högsta nivå. Jag HATAR teve när jag äter.
Dock snappar jag upp att fallet med Feyenoords huliganer och deras vandalism i Rom inte är slut. Skadegörelsen uppskattas till 3 miljoner euro! Till slut blir det de italienska skattespelarna som får stå för kalaset och jag är en av dem. Inrikesministern har kallat 500 soldater till Rom för att hålla ordning under matcherna och föreslår ett s k Daspo på EU-nivå, alltså att farliga utländska huliganer inte får åka på bortmatcher.
Vill föreslå dig lite musik. Malika Ayanes röst låter som en fullmogen blodapelsin, det bästa jag har hört i italiensk musik på länge.
And on this note…
Buone notte, i väntan på hemresa till Rom och fotbollssöndag
den där bilden på din blogg… På människor i rad, bakom ett galler. Så mycket den säger, om våra skilda världar. Så nära och så långt ifrån. Jag skrev en nyhetskrönika för några år sen, om hur vi firar semester vid samma hav som desperata människor möter döden i. Mare Nostrum…
Förstår att du får höra starka historier och om det är något jag saknar från åren som nyhetsreporter så är det just detta; att möta människor i nöd och lust, och då menar jag verklig sådan, bortom sporten som betyder så mycket för så många men där är en förlust trots allt ändå bara är en förlust, aldrig en tragedi.
Här i vår blogg hoppas jag att vi kan spänna över alla ämnen, att vi kan bjuda på det annorlunda:
Jag hann också se skymt av Juventus och Atalanta och kan bara instämma; Milans försäljning av Pirlo var ett misstag av historiska dimensioner. Till och med värre än att man behöll Pato för att Barbara bad Papi Berlusconi att den olycksalige brassen skulle få stanna. Så värvade man aldrig Tevez, åkte ur Champions League och vann inte ligan 2012. Och snart satt Zlatan och Thiago Silva på ett plan till Paris och Milan var på väg neråt.
Apropå både Milan och Juventus så har jag aldrig stuckit under stol med att jag ser Max Allegri som ett tämligen svagt kort. Att Juve ändå leder serie A med Allegri vid rodret är ändå inte så konstigt. Dels med tanke på det allmänna läget i italiensk fotboll och dels för att Juve alltid är Juve. Man kan tycka vad man vill om de vitsvarta men ingen kan ta ifrån dem vare sig deras historiska storhet eller den proffsighet klubben sköts med.
Max Allegri är för övrigt en trevlig man, som alltid ställde uppe och snackade, då Zlatan var i Milan. Jag träffade Allegri både i höstas när jag var i Turin för Juve-MFF och så sent som för några veckor sen. Vi var i Milano för att bevaka sista dagen av transfermarknaden, som du vet, kom ju direkt från Milano till Rom sen.
Det blev en lång intensiv dag av calciomercato på ATA Hotel i Milano och dagen före hade jag ägnat åt intervjuer och dessutom åt ett snabbt besök på Gazzetta dello Sports redaktion, för att träffa alla chefer och kollegor och vänner. Tyvärr har ju Gazzettan tvingats lämna anrika Via Solferino 28, som du nog vet, och flytta ut till förorten Lambrate. Det är hårda tider i mediebranschen, nu när ingen längre vill betala för journalistik. Man kan lugnt säga att de rosa kollegorna inte var särskilt nöjda med flytten, hur ny och fin redaktionen än är.
Och även för mig kändes det väldigt konstigt, jag kom upp på centralredaktionen i Milano första gången 2001 och man har vant sig vid atmosfären, Brera-kvarteren, att ta en aperitivo med kollegorna på någon av alla barer runt omkring och prata journalistik, brännande ämnen och simpelt skvaller. Nu sitter vi i ett själlöst kontorslandskap långt ifrån Milanos verkliga hjärta.
Nåväl, efter att ha jobbat klart med calciomercaton dinerade jag på Torre di Pisa, i just Brera. En liten undangömd pärla där man ofta stöter på fotbollsfolk. Jag åt toskansk pasta med en av mina fotbollskontakter och vid bordet intill satt Allegri med Milans Ariedo Braida, Sky Sports Marco Nosotti och många andra från det tunga fotbollsgardet. Ja, du vet.
Rekommenderar alltså varmt Torre di Pisa för de som är sugna både på bra mat och på att spana in fotbollsfolk. Galliani är en annan profil man ofta ser där.
Annars är det skid-VM på tv just nu, Charlotte Kalla tog silver, nu kör herrarna. Minns du Di Centa och de andra storheterna, du träffade väl dem rätt mycket då de var som störst?
Vad trist med Parma förresten, en så anrik klubb men genom åren så plågad av ekonomiska skandaler och problem.
Kram, du får ta en cannolo för mig med. I utbyte får du och våra läsare ett bildfång från Milano-dagarna.
En tallrik av det allra bästa på Torre di Pisa.
Tillbaka i Milano. Som att komma hem. Vittorio Emanuele-gallerian.
Gazzettans nya redaktion. Fin, men vi saknar alla Via Solferino 28.
Inslag från Milano-redaktionen, intervjuade senare Andrea Elefante, om Milans och Inters problem.
Bra barhäng.
Intervju med Luca Ucello på Radio Radio, om bråket mellan Eto’o och Sinisa Mihajlovic, det blev ingen smakstart i Sampdoria. Calciomercato-dagen är något av en cirkusshow som du vet, men som den berör och upprör…
Just nu hörs ljudet av en helikopter över Lampedusa och vi försöker ta reda på om ytterligare en flyktingbåt är på väg in i hamnen. Vad skulle annars en helikopter i luften att göra klockan elva på kvällen?
Dagen bara försvann, med nya intervjuer och insikter. Jag träffade Lampedusas borgmästare som är en temperamentsfull och klok kvinna som röker och hostar och skrattar och blir förbannad inom loppet av några minuter. I övrigt migranter, hav och kaktusar. Flyktingförläggningen är officiellt stängd. De som bor därinne får inte gå ut. Men överallt är det hål i stängslet och där smiter migranterna ut och går ner till staden. På typiskt italienskt vis är detta fullt tillåtet, trots att det är förbjudet. Under alla omständigheter är det bättre för alla. Flyktingarna träffar öborna, får röra på benen och se något annat än förläggningens grå väggar. I morse reste de flesta vidare med färja eller flyg till fastlandet.
Mer tur än skicklighet gjorde att jag såg Pirlos mästerliga mål mot Atalanta på TV i helgens första ligamatch. Han är ett vandrande mirakel. Milan visste inte vad de gjorde när de sålde denna fenomenala spelare till Juventus. Du frågar mig om Romas problem beror på Paolo Rongoni. Är inte det verkliga problemet att Roma inte har en Pirlo och ingen Tevez heller? Jag tror inte man kan förstöra sådana spelare med fel träning. Roma saknar av någon outgrundlig anledning en självklar anfallare och sålde Destro i stället för att låta honom mogna. Har du tänkt på hur lite man pratar om spelare i ”il calcio” och hur mycket om tränare, sportdirektörer, pampar? Det finns för få riktigt stora spelare i årets liga.
Här kommer några foton från dagens övningar på denna vindpinade kobbe i Medelhavet. Bara havet är vackert här, och växtligheten. Vilda höga liljor blommar på de karga klipporna. Jag gör vad jag kan för att inte frossa i ”cannoli”, sicilianarnas rörformade kakor som är fyllda med söt ricotta, men det är en hopplös kamp. Livet är för kort för att avstå.
jag kan bara föreställa mig de berättelser du får höra, på Lampedusa. Kommer du ihåg när vi såg på den där middagen (mm, vilken salsicca-risotto!) i Rom för några veckor sen, att vi pratade just om den ohållbara situationen? Dessa arma människor. Och samtidigt, hur det inte finns några enkla lösningar på den.
Som det ser ut just nu i världen kommer ju flyktingströmmarna dessutom bara att öka. Jag satt på Charles de Gaulles flygplats i onsdags och såg tv-nyheter, i väntan på mitt plan. De fyra första inslagen handlade om krig: IS, Boko Haram, Libyen och Syrien. Det är oroligt, jag tänker mycket på det, vad som kommer att hända.
Vad gäller Feyenoord-fansens svinerier på Roms gator kan jag bara instämma. Jag pratade i går kväll med en vän i Rom som var på väg hem från jobbet och fastnade i trafikkaoset som matchen orsakade och han rasade över just vandaliseringen vid Spanska Trappan. Vi pratade om hur det borde vara oacceptabelt med allt våld, all förstörelse, alla enorma polisinsatser som herrfotbollen medför. Självklart ska klubbarna, inte skattebetalarna, bära kostnaderna för såväl huliganism som all bevakning och säkerhet.
Läser på Il Messaggeros sajt att Roms borgmästare Ignazio Marino är mycket kritisk även mot hur säkerheten kring matchen skötts, att där begåtts en rad misstag som gjort att Feyenoord-fansen fått härja fritt. Men det fråntar ju ändå inte dem skulden. Jag är urless på våldsamma män som förstör i fotbollens missbrukade namn.
Ja, du, om vi ska prata om själva fotbollen? Man undrar vad som hänt med Roma? Inte en seger på hemmaplan sen 30 november… Mina vänner och tv-kollegor ger fystränare Paolo Rongoni skulden, man menar att det varit för mycket skador och att spelarna är för dåligt tränare. Det diskuterades i hetsiga ordalag vid lunchbordet senast. Håller du med?
Jag minns när Zlatan spelade i Milan, andra säsongen. Då fick fystränare Daniele Tognaccini sluta. Sen tog ju Inzaghi som bekant tillbaka honom, när Pippo tog över som tränare. Nu pågår ju förnyelsen kring Milan-lab för fullt. Jag ska berätta mer om Milan snart, passade på att hälsa på i högkvarteret, när jag var i Milano häromsistens.
Ser fram emot att se ditt reportage från Lampedusa.
Sänder med några vykort från vårt Rom, att lysa upp den gråvita dagen med, för oss som är här i den svenska vintern.
Breakfast with a view. Och en magisk bok, ”Boktjuven”. Rekommenderar dig den varmt, om du inte redan läst den?
Tv-kontoret i Rom, där ju du också jobbat massor. Här producerade vi bland annat TVZ, under tre säsonger. Det är något visst med palmer utanför redaktionen, vero?
Apropå semlor…Vi avslutade lunchen häromveckan med frappe, ville bjuda läsarna på en bild av dessa italienska karnevalskakor, typiska för februari.
En lång dag är snart slut. Jag kom till Lampedusa i eftermiddags med flyg från Palermo. Ön är verkligen inte mycket mer än en klippa i Medelhavet med några få tusen invånare. Men hit kommer tusentals och åter tusentals flyktingar varje år och nu, när Libyen är i totalt kaos, strömmar båtarna in.
Jag har tillbringat dagen med att intervjua unga män från Etiopien, Somalia, Eritrea. Det är inte lätt på grund av språkförbistringen. Men de lyckas ändå beskriva sina mardrömsresor genom öknen och Libyen. Deras engelska är dålig, men allt annat talar, ögonen, kropparna, händerna. De är så lättnade att ha kommit levande i land.
Jag såg bilderna från Feyenoords fans framfart i Rom på TV. I går natt gick de bärsärk på Campo de’ Fiori, i dag förstörde de den alldeles nyss restaurerade 16oo-talsfontänen på Piazza di Spagna.
Idioter. Jag hoppas att borgmästaren skickar räkningen till klubben.
Matchen slutade 1-1. Holländarnas mål lär ha varit off side. Orkar inte intressera mig för det just nu, för det väsenliga är att Roma verkar ha förlorat förmågan och viljan att vinna. Jag kan lika gärna bli tifosa för Lampedusas korplag, som tränade på planen bredvid båtkyrkogården när vi hade filmat färdigt i kväll. Två av flyktingarna jag träffade vill förresten bli fotbollsspelare, back den ene, mittfältare den andra.
Det har mojnat nu och stjärnorna lyser stora och klara över ön. Jag åt en otroligt god pasta med fiskrom till middag och är mätt som en plätt.
vet att du är på resande fot. Så jag skriver igen, här i den kalla februarieftermiddagen med drivande moln och skiftande skyar.
Nu börjar det stora äventyret.
Jag är glad att dela det, med dig – och med våra läsare.
Läsare vi ska ta i handen och ta med till alla våra ställen.
Till Italien, till Rom, ditt och även mitt Rom. Och även till Paris och andra ställen dit jobbet och
livet tar oss. I vår blogg kan vi ge det artiklar och krönikor inte alltid kan ge, ta med läsarna
bakom kulisserna, bjuda på det där extra.
Jag är också glad att vi kan göra det i ett smeksamt tonläge också. Utan påhopp på kollegor
och konkurrenter. utan den brist på eftertanke och medkänsla som riskerar att uppstå när
skrivandet går för fort och hetsigt. Att tänka innan man skriver.
Bortanför twitter och alla de andra kapplöpningarna i sociala medier kan vi här sjunga långsamhetens lov.
Och vi ska göra det i vår ton.
Två kvinnor med vår erfarenhet, våra unika kontakter, våra inblickar, tankar och framför allt
på vårt sätt.
Vi kan inte ses på en kaffe och ett gott samtal varje dag, som på bilden här ovan.
Men jag tror som du, här i bloggen kan vi föra det samtalet ändå, om stort och smått, högt och lågt,
viktigt och oviktigt.
Kafferep är kanske något gammeldags och tantigt. Desto bättre, vi kör vårt race.
Vårt kaffe kommer att vara starkt, och vårt samtal ännu starkare.
Jag hoppas att många vill sitta ner med oss vid fikabordet.
Kram och buona serata, trevlig kväll
Skål! Och var, om inte framför Phanteon, i Roms äldsta, vackraste kvartér…Baci, till dig och alla läsare.
God morgon. Och förlåt mitt sena svar. Måndag har hunnit bli torsdag och Paris var så intensivt så att jag inte hunnit svara dig. Du vet själv hur det är, ute på jobb.
Över den franska huvudstaden föll inget regn men du som bott där vet ju själv hur grått där kan vara, så också nu. Men Paris har ju sin egen särskilda, stroppiga charm och på kvällarna när bistroerna tänder sina ljus mot nöjesnatten och Eiffeltornets profil glittrar mot himlen, då blir staden mjukare och varmare.
Som du skriver är det onda tider i världen. Det är det förstås alltid, men kanske nu mer än på länge. I Paris märker man det i polis och militär, på gator och flygplatsen, men också i alla ”Je suis Charlie”, som dyker upp överallt, om det så är på en tidnings förstasida eller skrivet på en husvägg.
PSG har som bekant haft sitt eget privata kaos denna svajiga säsong. Stundtals är det betydligt mer cirkus än fotboll över tillställningen. Så dock inte i tisdags kväll. Vet inte om du såg matchen där hemma i Rom? Om inte har du säkert också läst att det var länge sen de spelade så här bra, de Paris-blå. Även Zlatan var bättre än på länge och Cavani gjorde mål när det verkligen var som viktigast. Lavezzi däremot…Han gör allt bra utom till den/det sista avgörande passningen/dribblingen/skottet. Och David Luiz är så otroligt charmig och rolig utanför planen när man intervjuar honom.. Men det hjälper inte när han tappar i markering som mot Chelsea.
Återigen släppte PSG in mål på hemmaplan och det lär bli tack och hej på Stamford Bridge, precis som i fjol. Nåväl, ser ändå fram emot att åka till London och se om PSG, som deras taktik nu lyder, mår bättre av att slå i underläge.
Men med José Mourinho emot sig är det aldrig lätt…Han var sitt vanliga småbuttra, ilskna och samtidigt väldigt underhållande jag, både på presskonferens och efter matchen.
Här kan du och hågade andra se intervjuer från efteråt, PSG:s alltid like mjuke och vänlige president, Nasser Al-Khelaifi. Och den inte alltid lika mjuke och vänlige Zlatan Ibrahimovic.
Du får en bild från Parc des Princes, det var fint att vara tillbaka och träffa franska kollegor men även de engelska. Om det är något jag saknar från tiden som korrespondent i London så är det alla good old chaps som alltid var redo att ta en pint och snacka fotboll…
Och nej, det blev inga semlor i Paris, förstås. Men däremot en fantastisk quiche, med aubergine och annat gott, på l’Arbre à Cannel i Passage des Panoramas, efter att vi varit på tv-jobb i de kvarteren. Rekommenderas.
Måndag är ändå alltid måndag, var man än befinner sig. Det är kallt och grått och regnar småspik i Rom. Jag har svårt att koncentrera mig på fotboll, efter attentaten i Köpenhamn, IS nya hot mot Italien och flyktingbåtarna som hela tiden anlöper hamnarna på Lampedusa och Siciliens sydkust. Serie A blir rätt litet i sammanhanget.
Roma spelade oavgjort hemma mot Parma, Serie A:s Dumbo, och icke ett mål blev gjort. Gervinho är tillbaka, men trött efter sin afrikanska triumf. Det kommer att dröja innan han är på topp igen och under tiden är det något som har gått sönder. Garcia har blivit italienare, kastar sig in i onödig polemik i stället för att upprätthålla distansen till den giftiga italienska fotbollsvärlden. En klubb som Roma behöver Totti i toppform och en tränare som kommer från en annan planet. Fem oavgjorda matcher på hemmaplan i rad kan knappast leda till ligaseger.
Men det är fortfarande sju poängs skillnad i toppen eftersom Juventus spelade oavgjort 2-2 borta mot Cesena, Serie A:s näst sämsta lag. Inte mycket att yvas över där heller. Pirlo hade blicken förlorad i fjärran, Vidal var också någon annanstans. Pogba var så där och Tevez lyste med sin frånvaro. Juventus är det enda laget i ligan som inte alltid beskrivs som en produkt av sin tränare. Juventus är liksom självgående. Annars är fotbollsrapporteringen här enormt tränarfixerad.
Mer spännande är faktiskt att följa il Mancio, som börjar få ordning på Inter, och den sorgliga händelseutvecklingen i Milan där Berlusconi letar efter delägare. Mer om detta inom kort.
I morgon är det fettisdag. Rom har beslutat låta sin historiska karneval återuppstå, så det blir festtåg längs Via del Corso med drottning Kristina som centralfigur. Jag förstår inte riktigt all denna uppståndelse, för om jag räknar rätt är det i år 360 år sedan hon red in genom stadsporten vid Piazza del Popolo. Inte något anmärkningsvärt jubileum alltså, men kul ändå.
Vad ska du i Paris att göra när vi kunde ha setts här på en cappuccino?
