Chefredaktören för Arbetarbladet i Gävle heter Daniel Nordström. Han har varit återkommande gäst i en nyhetspanel i Sveriges Radios P4. I panelen har man enligt SvD diskuterat veckans snackisar och viktiga händelser: OS, Zlatans reklamfilm, Fadimedagen.

Nu har han fått sparken från panelen.

Motiveringen?

Daniel Nordström är chef och ansvarig utgivare för en tidning med en socialdemokratisk ledarsida.

Nordström själv har inget med ledarsidan att göra. Han är publicist, tidningsmakare.

”Det handlar om att han förknippas väldigt intimt med Arbetarbladet”, säger Leif Eriksson, kanalchef på P4 Gävleborg till Svenska Dagbladet.

Det är ju faktiskt inte riktigt klokt.

Det finns en ängslighet hos Public Service-bolagen inför den här valrörelsen som börjar bli obehaglig, och skadlig.

I veckan fick programledaren i P3:s Morgonpasset Soran Ismail välja: antingen fortsätta som ståupp-artist. Eller sluta programleda under valrörelsen.

Lotta Mossberg, kanalchef för Radio Stockholm och P3 Stockholm motiverade det med att Ismail ville ”döda” Sverigedemokrater. Detta var lögn. Men när hon väl tog hon tillbaka sitt påhitt var skadan redan skedd.

På nätet har rasisterna redan gjort den lögnen till en sanning.

Lotta Mossberg borde ha blivit avstängd för det uttalandet i stället för Soran Ismail.

Soran Ismail är inte partipolitisk. I en artikel i DN nyligen uttryckte han sin beundran för politiker från höger till vänster: från Fredrik Malm till Gudrun Schyman.

Däremot menar Ismail att kritik av SD:s åsikter är en naturlig konsekvens av hans antirasistiska engagemang.

Kan man inte tycka det privat och vara programledare i P3?

Till saken hör att Granskningsnämnden för radio och tv har sagt att det inte strider mot kraven på saklighet och opartiskhet att beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti.

Daniel Nordström har heller aldrig definierat sig partipolitiskt. Hans brott är att det kan finnas lyssnare som felaktigt förknippar honom med åsikterna på Arbetarbladets ledarsida.

I Sveriges Radios sändningstillstånd står det att ”programverksamheten som helhet ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt utmärkas av hög kvalitet”.

Hur kan det vara ett brott mot detta att som Soran Ismail ta ställning mot rasism och för människovärde?

Dessutom står det att ”Sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion”.

Det finns inget i dessa formuleringar som direkt motiverar den policy Sveriges Radio nu tillämpar. Det finns heller inget som säger att varje medverkande ska vara fri från misstanken att ha egna uppfattningar eller värderingar – värderingar som dessutom är i linje med Public Service demokratiska uppdrag.

Risken med policyn är dessutom att man stänger ute de mest intressanta och engagerande rösterna. Resultatet blir sämre radio. Om personer som Soran Ismail inte får jobba inom Public Service – hur ska man då kunna nå de unga målgrupper som redan i dag är svåra att nå för Sveriges Radio och SVT?

Public Service-bolagen har ett stort och svårt uppdrag. Jag har respekt för det.

Men, snälla, trampa inte i klaveret fler gånger nu. Riktigt så svårt är det faktiskt inte.

I veckan skrev jag ett blogginlägg där jag redovisade hur Aftonbladets ledarsida engagerar jämfört med de andra stora tidningarna.

I blogginlägget redovisade vi öppet hur vi hade gjort. Vi jämförde delningar i sociala medier, och vilket verktyg vi använt, Linktally.

Jag argumenterade också för att engagemang hos läsarna är ett viktigt mått för opinionsjournalist

I går publicerade Andreas Johansson Heinö, medarbetare på högerns tankesmedja Timbro, en debattartikel på SVT Debatt där han vill problematisera vår redovisning.

Kanske är själva publiceringen av en debattartikel som svar på ett blogginlägg med delningsstatistik det bästa måttet på att Aftonbladets ledarsida engagerar. Oavsett vilket, lyfter Heinö en del intressanta frågor som är värda att fundera kring.

1. Johansson Heinö insinuerar att vi inte redovisar schysst eller öppet

”Men frågan är om inte siffrorna är lite för bra för att vara sanna. En närmare granskning visar att Aftonbladets siffror drivs upp av läsarkommentarer och andra läsares gillande av dessa kommentarer.”

Kommentar: Det stämmer att Facebook-delningar räknas på det sättet. Det är så alla gör. Det är ingen hemlighet för någon. Vi har dessutom mycket tydligt redovisat hur vi har räknat. Det är lätt för var och en som är intresserad att gå tillbaka och gå igenom detta, precis som Johansson Heinö gjort.

2. Det finns obehagliga åsikter i Aftonbladets kommentarsfält, och detta räknas in i statistiken

Kommentar: Diskussionen om öppna kommentarsfält är stor och svår. Min egen hållning är att det bästa är om man klarar av att hålla dem öppna. Detta utifrån en liberal princip att diskussion i grunden är något bra. Dock finns det risker med en sådan strategi. Om extrema åsikter får stå oemotsagda, kan det leda till att de legitimeras. Ledarsidans kommentarspolicy är att försöka hålla fälten öppna så mycket vi kan, och i möjligaste mån själva delta i diskussionen. Denna kommentarsfältspolicy handlar inte om att klickmaximera. Det finns inget kommersiellt värde i klick från rasistiska kommentatorer. Policyn grundar sig i en uppfattning att läsarna ska ha möjlighet att tycka om vårt material. Jag tror att former för läsarmedverkan och att möta engagemang på olika sätt är en av mediebranschens stora utmaningar och att framgångsrika medieföretag behöver utveckla olika sätt att interagera med läsarna. Tills vidare lever vi med det system vi har.

3. Johansson Heinö tycker att Aftonbladet borde använda ett annat system för kommentarer

”Eftersom Aftonbladet är den enda större dagstidning i Sverige som använder Facebooks kommentarsfältsfunktion på den egna hemsidan får detta av allt att döma dramatiska effekter på detta redan uppblåsta mått, samtidigt som redaktionen tillskriver måttet stor vikt.”

Kommentar: Aftonbladets bedömning är att det bästa system för läsarkommentarer just nu är Facebook. Det är absolut inte optimalt, och hur läsarmedverkan ska se ut är som sagt en stor diskussion.

4. Johansson Heinös slutsats är att ”de siffror Aftonbladet hänvisar till för att bekräfta sin enorma dominans i sociala medier saknar tillförlitlighet.”

Som sagt, siffrorna har vi fått fram genom att använda analysverktyg tillgängliga för alla.

En som okritiskt slukade Johansson Heinös argumentation var SvD:s ledarskribent Sanna Rayman som bloggade att ”det är dessutom rätt pikant att ingen tänkte tanken att de enorma skillnaderna kunde dölja ett systematiskt mätfel”.

Man förstår önskan att klänga sig fast vid Heinös halmstrå när man tittar på SvD:s delningsstatistik.

För att glädja Sanna Rayman och den samlade Timbrohögern har vi därför sammanställt lite kompletterande statistik via Sharedcount.com. Vi har gått igenom förra veckans FB-statistik rensat från kommentarer. Denna graf visar bara ”rena” delningar för oss och SvD.

Vi har också redovisat delningar för alla stora ledarredaktioner via Twitter, Google+ och Linkedin.

Se och döm själva.

Slutligen:

Trodde folk att vi menade att allt engagemang kring texterna var glada sossar som tycker att vi har en fantastisk argumentation och omvända moderater som tackar för upplysningen?

Det är engagemang som delningarna visar, inte nödvändigtvis medhåll, det utgick jag från att folk förstår. Jag är exempelvis jätteglad att Timbros medarbetare varje dag twittrar ut våra länkar och bemöter våra texter på olika sätt.

Diskussionen om kommentarsfält är intressant och svår. Jag håller med Johansson Heinö om att vi – och alla andra med öppna kommentarsfält – behöver bli bättre på att hålla rent.

Ändrar det något i bilden av Aftonbladets ledarsida jämfört med de andra?

Nej. Oavsett hur man räknar: Aftonbladets ledarsida väcker mer engagemang än någon annan opinionsjournalistik i Sverige.

Det är jag väldigt stolt över.

Jag kom till Aftonbladet för tre år sedan. Bara på den korta tiden har enormt mycket hänt i mediebranschen. Strukturomvandling är här på allvar, det är allt tuffare tider för journalistiken.

Den fråga jag ställde mig när jag kom till Aftonbladet var: vad händer med ledarsidan när papperstidningen långsamt dör?

För tre år sedan kändes det inte så muntert. Utmaningen var att hitta sätt att på nätet matcha ledarsidans historiska privilegium – den dagliga placeringen på sidan två i Sveriges största tidning.

I dag är det väldigt annorlunda. Det framgår allt tydligare att opinionsjournalistik fungerar väldigt bra i det nya medielandskapet. Ledarsidor som orkar tycka och förmår engagera har potential att nå fler läsare än någonsin.

Särskilt roligt är det så klart vi på Aftonbladets ledarredaktion verkar klara uppdraget att nå ut.

Förra veckan gjorde vi en genomgång av antal delningar i sociala medier på vårt ledarmaterial jämfört med SvD, DN, Expressen och GP.

Genomgången är gjord en helt vanlig vecka i oktober, och vår nivå på antal delningar är ungefär som vanligt. Metoden är enkel – vi har jämfört huvudtexterna på ledarplats, dag för dag.

Det är svårt att mäta och värdera journalistik. Visst finns en stor risk att jakten på klick och delningar skymmer uppdraget – att skriva om det som är viktigt på riktigt.

Min egen åsikt är att just förmågan att engagera kännetecknar god opinionsjournalistik. Den egna redaktionella bedömningen om vilka frågor som är viktiga går alltid först. Men i vårt uppdrag ingår att nå ut och att driva opinion. Därför är det glädjande att så många människor väljer att dela våra texter. Det blir ett kvitto på vår förmåga att formulera en åsikt, att orka tycka.

Att faktiskt stå för något.

Beatrice Asks pressekreterare har hört av sig med synpunkten att Ask inte har föreslagit att förbjuda tiggeri, utan snarare att kriminalisera ”de som organiserar det hela”.

Vi har valt att inte rätta den uppgiften, av följande skäl.

Asks förslag att kriminalisera ”organiserat tiggeri” går svårligen att förstå som något annat än ett förtäckt förslag att kriminalisera just tiggeri. Det tycks ju nämligen vara så att den människohandel som Ask och Moderaterna påstår ligga bakom tiggeriet inte finns.

Frågar man Stockholmspolisen om kopplingen blir svaret att inget tyder på att tiggeriet är kopplat till människohandel eller organiserad brottslighet.

Frågar man Aaron Israelson, chefredaktör för de hemlösas tidning Faktum, är ”tiggarligorna” romska storfamiljer, inte sällan från Balkan, som tigger för att överleva. En av vår kontinents mest förtalade folkgrupper har genom arbetsfördelning inom släkten lyckats överleva i århundraden, trots förtryck och förföljelse. Inom storfamiljen organiserar tiggarna sin försörjning.

Frågar man Räddningsmissionen i Göteborg blir svaret att de inte kunnat kartlägga, se eller bekräfta några ligor eller organiserad kriminalitet bland Göteborgs romer. Däremot har Räddningsmissionen sett ”fattiga människor, familjer som far illa, men ändå har det bättre här än i sina hemländer”.

Har du hjärtat till vänster och tycker om att skriva? Har du talang för analys och opinionsbildning? Vill du göra avtryck i samhällsdebatten?

Nu startar Aftonbladets ledarredaktion en utbildning för progressiva ledarskribenter i samarbete med Campus Bommersvik och ett antal ledarredaktioner runt om i landet.

Utbildningen syftar till att ge fler personer verktyg och nätverk för progressiv opinionsbildning. Den ger också nyttiga kunskaper och erfarenheter för den som i framtiden vill arbeta som exempelvis ledarskribent.

Utbildningen omfattar två helginternat under hösten med teoripass och praktiska skrivövningar. Under våren följer två praktikperioder om två veckor vardera på s-märkta eller rödgröna redaktioner. Där får man prova att skriva texter under handledning.

Du som söker ska vara mellan 21 och 30 år, och ha relevant utbildning och/eller erfarenhet. Det kan handla om journalisterfarenheter, aktivt bloggande eller annan skrivvana.

Utbildningen är avgiftsfri för dem som deltar, och ersättning enligt SJF:s praktikavtal utgår under praktikperioderna.

Satsningen finansieras av LO.

Rekryteringen sker genom en öppen ansökningsprocess, där alla är välkomna att söka.

Om du har praktiska frågor om utbildningen kan du höra dig till carina.persson@bommersvik.se.

Sista ansökningsdatum är 20 september.

Ansökningsformuläret hittar du här.

I går levererade PM Nilsson, tidigare redaktör för debattsajten Newsmill och före detta chef för ledarsidan på liberala Expressen, sin bild av vad som driver opinion. Det kan sammanfattas ungefär så här. Företag är viktiga, politiker också. Och vissa ledarsidor är bra, närmare bestämt de som är liberala och borgerliga. Aftonbladets ledarsida, däremot, ”skriker för högt” och ”marginaliserar sig”.

Intressant, tycker jag.

Aftonbladets ledarsida har inte på lång tid varit så läst, och så opinionsdrivande som idag. Vi har ökat vår trafik i mycket snabbare takt än övrigt material på sajten. Våra artiklar är ofta bland de mest delade på hela aftonbladet.se. (Jämför man med andra ledarsidor är det inte ens match.) Vi når nya läsargrupper, och att döma av reaktioner från ledande politiker så bryr man sig i allra högsta grad om vad vi säger.

I PM Nilssons kretsar är bilden däremot annorlunda. Där tycker man att vi ”skriker”.

Jag skulle kunna skriva ett helt blogginlägg om hur bisarrt detta påstående är från någon som startade den dyngspridande, numera vilande debattsajten Newsmill.

Jag väljer i stället att ta kritiken som ett kvitto på att vi gör vårt jobb.

Sverige är ett litet land. Här finns en rädsla för konflikter som ibland blir närmast kvävande. Samtidigt lever vi i en tid av ökad polarisering. Den ekonomiska makten fördelas allt mer ojämlikt. Två tredjedelssamhället är redan här.

Här är nyckeln till min samhällsanalys, och grunden för Aftonbladets opinionsjournalistik: det finns inget samförstånd om den utvecklingen. Därför är det bra att konflikter tydliggörs.

Borgerligheten gillar dock inte konflikt (”skrik”). Högern ägnar sig helst åt ”analys”, vilket ofta innebär att föra fram djupt ideologiska åsikter förklädda till fakta. Anders Borg är paradexemplet. Eller för den delen Dagens Industris egen ledarsida.

Det är inget nytt fenomen. Som Aftonbladets tidigare chefredaktör Gunnar Fredriksson skrev i ett blogginlägg i somras apropå Aftonbladets lansering av den nya opinionssajten Politism: ”Högern har så länge jag vet framställt sig som neutral, saklig och opartisk. Arbetare och bönder sysslade med poltik, inte högern.”

I sin första riktiga ledare om sakpolitik väljer PM Nilsson i dag att skriva ett brandtal som hämtat från slutet av 90-talet: vinster i välfärden är helt oproblematiskt. Surprise!

Låt mig gissa några andra teman som kommer att återkomma på hans rosa ledarsida framöver: sänkt skatt är alltid bra, politikerna borde lyssna på direktörerna, 3:12-reglerna är ett gissel och Socialdemokrater är inte att lita på. I trevligt samförstånd, på rationalitetens grund, oss upplysta företagsledare och högerdebattörer emellan.

Samhällsutvecklingen går idag PM Nilssons väg. Klyftorna ökar, skatterna är på väg ner. Den som inte håller med om hans grundpremisser är bekvämast att avfärda som någon som är gäll och hysterisk, som ”skriker”.

Aftonbladets ledarsida är oberoende socialdemokratisk. Det innebär att vi står för idén om att frihet nås via jämlikhet. Vi menar att kampen mot den tilltagande rasismen är en ödesfråga i vår tids och att jämställdhet mellan kvinnor och män inte är något som kommer av sig självt.

Vi skriver utifrån denna värdegrund. Så rakt vi kan, så tydligt vi förmår och för så många som möjligt.

Det tycker jag är bra opinionsjournalistik.

Apropå det, skriv gärna på vår namninsamling som startar idag.

PS. En mycket glädjande sak är dock att att Dagens Industri äntligen börjat lägga ut sina ledartexter på nätet.

I en bloggpost ställer Joakim Jardenberg den retoriska frågan ”Varför är Anders Lindbergs liv mer värdefullt än mitt?”

Bakgrunden är att vi valt att gå ut offentligt med ett hot mot min kollega Anders Lindberg. Jag kräver i en ledare att hot mot politiker och journalister ska prioriteras högre än idag.

Av detta drar Jardenberg slutsatsen att jag vill att hot mot andra ska prioriteras lägre. Det är en i mitt tycke märklig läsning av vår publicering.

Att Anders Lindberg berättar öppet om ett hot handlar inte om att hot mot andra är mindre viktiga. Förhoppningsvis kan det tvärtom leda till att fler berättar och vågar anmäla hot till polisen.

Jardenbergs argumentation bygger på den falska utgångspunkten att det skulle finnas någon slags begränsad mängd resurser för att prioritera hot. Prioriterar man hot mot journalister mer följer indirekt att man prioriterar hot mot bloggare lägre.

I själva verket lägger polisen stora resurser på saker de i princip helt kan sluta med. Ett förslag som väckts är att flytta resurser från spaning mot upphovsrättsbrott till att arbeta med hot och hat på nätet.

Men det är bara ett exempel, det jag vill är att mer resurser och högre prioritering läggs på att förhindra precis sådant Anders var utsatt för. Detta gäller oavsett vem som utsätts för det.

Den andra delen som jag tycker är viktig är min kritik av säkerhetspolisens syn på dessa frågor. De ser, lite hårdraget, hot mot journalister som ett hot mot en enskild person. När exempelvis rasistiska hatsidor som Avpixlat och deras svans systematiskt försöker skrämma journalister och andra opinionsbildare till tystnad handlar det om ett hot mot demokratin, ingenting mindre. Detta måste Säpo och andra myndigheter börja förstå.

Slutligen vill jag kommentera det Jardenberg skriver om Aftonbladets hantering av säkerhetsfrågorna.

Aftonbladet spårade IP-numret till det anonyme hotaren och överlämnade det till polisen. Likaså försåg tidningen Anders Lindberg med väktarskydd och ett målsägandebiträde. Det är inte säkert att en mindre arbetsgivare hade haft de möjligheterna, för att inte tala om en frilansare eller bloggare.

Det är precis på grund av detta som polis och rättsväsende måste ta hot på betydligt större allvar och det är därför dessa frågor måste prioriteras högre än idag.

Karin Pettersson

Det är dystra tider för journalistiken.

Men inte riktigt överallt. För oss på Aftonbladets ledarsida går det bättre än någonsin.

På två år har trafiken (mätt som sidvisningar) nästan femdubblats.

Denna höst har antalet sidvisningar på Aftonbladets ledarsida varit i snitt 350 000 i veckan.

Räknat i antal unika webbläsare på www-sajten handlar det om 140 000 unika webbläsare i veckan. Det är lika mycket som hela Correns sajt.

På mobilsajten ligger vi i snitt på 65 000 unika webbläsare i veckan. Det är mer än dubbelt så mycket som hela Sydsvenskans mobilsajt.

Orsakerna till den ökade trafiken är flera.

Vi producerar fler ledare nu än för två år sedan, bland annat en (webbunik) kvällsledare varje dag.

Trafiken till Aftonbladets plattformar har ökat kraftigt under perioden. Aftonbladets ledarmaterial har samtidigt fått mycket bättre exponering på sajten, vilket självklart gett stor effekt.

Kanske är det roligaste ändå responsen från våra läsare. Det är nämligen enormt.

Våra huvudledare är ofta delade flera tusen gånger på Facebook – nivåer som våra konkurrenter inte är i närheten av. Det ger effekter på trafiken. Men är framför allt är det ett bevis på att våra texter gör folk glada och arga. Engagerade, helt enkelt.

Bara några exempel från de senaste två veckorna:

Anders Lindbergs ledare om barnfattigdom i fredags lästes 14 000 gånger och har delats 4100 gångar.

Katrine Kielos text förra söndagen om Det nya arbetarpartiet lästes 18 000 gånger och har hittills delat 1300 gånger på Facebook.

Daniel Swedins text om Aftonbladets #välkommen-satsning lästes 12 000 gånger och är delad 3100 gånger.

Eva Franchells kvällsledare om lägre personaltäthet på dagis lästes 14 000 gånger och har delats 1800 gånger.

Fredrik Virtanens krönika om snökaoset lästes 13 000 gånger och har delats 800 gånger.

Min egen text om högerns bidragspolitik lästes 27 000 gånger och har delats 5500 gånger.

Ingvar Perssons text om Arbetsförmedlingen lästes 9 000 gånger och har delats 1500 gånger.

Målet för Aftonbladets ledarredaktion är att bilda opinion utifrån socialdemokratiska värderingar, att påverka debatten och nå så många som möjligt.

Det är hemskt roligt att kunna säga att vi blir allt bättre på det.

Jag skrev en text om krisen i tidningsbranschen i måndags. Och fick en del reaktioner och svar som jag gärna vill resonera vidare kring.

En del av kommentarerna (de flesta via mejl) har handlat om att jag skulle skriva utifrån ett egenintresse. Så är det inte. Aftonbladet är nog den tidning i Sverige som ligger bäst till för att ta sig igenom strukturomvandlingen med bibehållen lönsamhet. Aftonbladet behöver inget presstöd idag, och kommer inte behöva något i framtiden. Skulle jag resonera utifrån ett strikt egenintresse skulle det vara toppen om alla andra tidningar försvann.

Många andra kommentarer (de flesta via mejl) har handlat om att journalistiken redan är så dåligt att den inte är värd att rädda, och att diskussionen egentligen borde handla om att media inte gör sitt jobb.

Ja, mediekritik är väldigt viktigt. Jag har själv vid ett antal tillfällen diskuterat hur media väljer att vinkla och rapportera. Bland annat här, här, här och här. Men jag har nog i grunden ändå en mer positiv syn än vad många gett uttryck för. Jag tycker att svenska medier – med ett stort antal förbehåll, och fullt medveten om att jag kommer få äta upp detta i framtiden – fortfarande gör ett ganska hyggligt jobb. Och ibland ett helt briljant.

Jag tycker inte heller att det är viktigt att rädda specifika tidningar, distributionsformer eller varumärken. Frågan är principiell. Om vi har en demokratimodell som utgår från att det finns oberoende medier som granskar makten – vad händer då om det inte längre finns så många oberoende medier som granskar makten?

Det är det jag önskar att vi hade ett samtal kring. Ett samtal där de som är satta att värna allmänintresset – politikerna – också deltog. I dag kan man inte med den bästa vilja i världen säga att vi över huvud taget har en mediepolitik. Public service administreras och utreds, därutöver finns inget. Det duger inte, inte i en tid när förutsättningarna för media så fundamentalt är på väg att förändras.

Jag är ingen resursromantiker. Jag har själv varit med och startat en tidning som med knappa medel lyckas göra journalistik av hög kvalitet. Många tidningar har länge dragits med för stora kostnader, och en del av de besparingar som genomförts på de stora redaktionerna de senaste åren har säkert varit befogade. Man kan säkert jobba smartare och bättre på många ställen.

Men min bestämda uppfattning är att läget idag börjar bli riktigt illa. Så illa att det är rimligt att fråga om de stora nyhetsredaktioner som finns utanför Public Service-bolagen har resurser kvar att göra kvalificerade granskningar. Jag tror att den smärtgränsen är mycket nära, på en del ställen redan överträdd.

Andra har antytt att jag har en för negativ syn på den nya teknikens möjligheter för journalistiken. Tvärtom. Jag är övertygad om att journalistiken kan utvecklas och åstadkomma nya spännande saker om man använder kraften från läsarna rätt. Det finns många bra exempel på detta, både internationellt och här hemifrån. Exempelvis SvD:s räntekarta som fick pris förra veckan, Aftonbladets många öppna granskningar eller Carina Bergfeldt och Linda Hjerténs liverapportering från Utöya-rättegången, där läsarnas frågor och svaren på dessa blev en viktig del av storyn. Jag tycker att detta är helt okontroversiellt, en självklar del av en modern journalistik.

Jag tycker också att exempelvis aggregering kan vara ett verktyg för att utveckla journalistiken och tvinga fram nytänkande.

Journalistiken hotas inte av att medborgarna utmanar dem när det gäller nyhetsförmedling eller vassare analyser och åsikter än de gamla ledarredaktionerna.

Men journalistiken hotas från det andra hållet – av bristen på pengar som blir resultatet av fallande upplagor och annonsintäkter. ”Utan stålar, ingen journalistik”, som Fredrik Strömberg uttrycker saken.

Jag tycker inte att det finns något egenvärde i att rädda pappersupplagor med skattepengar bara för sakens skull. Men om inte makten kan granskas så är det ett gigantiskt marknadsmisslyckande som det allmänna behöver avhjälpa. Att tänka så är varken fult, farligt, omöjlig eller ens särskilt vänster. Fråga Mats Svegfors, avgående SR-chef, tillika före detta moderate statssekreterare, Timbrochef och chefredaktör på Svenska Dagbladet. Han skrev en kritisk artikel om Schibsted för en tid sedan. Jag delar inte alla hans åsikter, men däremot slutsatsen:

”Vår demokratiska handlingsförmåga är naturligtvis minst lika stor i dag som den var 1965 när presstödet beslutade eller 1925 när radio i public serviceregi startade sina sändningar.”

(Svaret från Schibsteds ledning finns för övrigt här.)

Jag har ingen färdig modell. Antagligen borde man ta fram en helt ny mediepolitik. Kanske borde man man stötta redaktioner, snarare än distributionsformer. Möjligen skulle man kunna göra någon typ av handslag med de stora medieföretagen, som skulle garantera att man inte skar ner resurserna till nyhetsredaktionerna under en viss nivå.

Jag tror att det går, och jag tycker det är viktigt. Men det skulle kräva initiativkraft, idéer och vilja.

Eller, för att återigen citera Mats Svegfors:

”Varför är det som var fullt möjligt att diskutera och genomföra i mitten av 1960-talet betraktad som en omöjlighet i dag?”

Karin Pettersson 

Det var ingen bra dag för Jan Björklund idag. Enligt en undersökning från Lärarnas Tidning får han snittbetyget 1,5 av landets lärare. 29 procent ger honom betyget 0.

I DN skåpades hans forskningspolitik ut som ”humbug” och ”barnkammartjatter”.

Att svensk skolpolitik är ett haveri är känt sen längre. Andelen ungdomar som går ut gymnasiet med godkända betyg minskar. Kunskapsskillnaderna ökar. Kopplingen mellan föräldrars bakgrund och elevers resultat blir allt tydligare.

I detta läge valde Jan Björklund förra veckan att presentera en ny reform: läxhjälps-RUT – ett slags guvernantsavdrag för 2000-talet.

Förslaget innebär att den välbeställda medelklassens barn genom skatteavdrag ska få subventionerad läxläsning. I praktiken innebär det att fattiga familjer får betala för att barn i familjer med högre inkomst ska få ett ännu större försprång.

Ekonomistyrningsverket, Skatteverket och Skolverket är kritiska. De tror att kunskapsklyftorna kommer öka, att gränsdragningsproblemen blir kvar och att reformen blir dyrare än beräknat.

Inget av detta bekommer Jan Björklund.

”Jag lyssnar ofta på Skolverket, men just deras expertis i skattepolitik är inte det jag lyssnar mest på”, sade Björklund till TT idag.

Trots att det var ökade kunskapsskillnader, inte skatteteknik Skolverket haft synpunkter på.

I själva verket, menade Björklund, är läxhjälps-RUT en rättvisereform (!):

”Utan avdrag är det de verkligt resursstarka som har råd. När man inför avdraget blir det tillgängligt för fler”, sade Björklund till TT.

Av den urprungliga retoriken kring RUT: att det handlar om att göra svarta jobb till vita, eller skapa fler jobb finns inget kvar.

I klartext: Björklunds politik har lett till att skillnaderna i skolan ökar. Nu konstruerar han en livbåt för medelklassen och alliansens väljare – tack vare sänkta skatter ska de får råd att komplettera den bristfälliga undervisningen i den svenska skolan med skattesubventionerad läxhjälp. Att det sker till priset av ökade skillnader bekommer inte ”liberalen” Jan Björklund.

En timmes läxhjälp hos ett av de kraftigt expanderande företagen i branschen kostar ca 250 kronor. Man behöver inte ens ha etta i matte för att förstå vilka det är som kommer ha råd att utnyttja avdraget, vilka de ”fler” är som Björklund är så mån om att hjälpa.

Jan Björklund har gett upp om skolpolitiken. Nu återstår bara en sak – raka mutor till potentiella väljare.