”Mannen har inte mycket att vinna på feminism”, slår kollegan Johanna Frändén fast i en kolumn i Aftonbladet.

Jag tror att hon har rätt och jag tror att hon har fel.

Frändén argumenterar för att när feminismen vinner mark så kommer vi män att tjäna relativt mindre pengar och få relativt sämre pension. Vi kommer att vara tvungna att dela med oss.

Det stämmer, men är feminismen bara en fråga om pengar?

I en tidigare text har jag skrivit om hur en kvinnlig vän berättar om hur hon på väg hem från en fest mött en okänd man på gatan. Mannen hade låst sig ute och ville följa med min vän in och värma sig.
Hon sa nej, förstås.

Men kanske pratade mannen sanning. Kanske var han ofarlig.

Men, som min vän formulerade det, det går inte att ha en oproblematisk relation till okända­ män. Allt måste filtreras genom säkerhetstänk och rädsla.

Det finns något här och det är manligheten, och hur vi ser på den.

Idéer om mannen som aggressiv och stark drabbar förstås kvinnor men det drabbar också män.

Det begränsar mäns liv eftersom som vi dels måste leva med att betraktas som möjliga våldtäktsmän , dels måste leva med att vi löper stor risk att utsättas för våld från andra män.

Manlighetsnormer är destruktivitet.

En riktig man klarar sig själv och söker inte vård när han mår illa. Konsekvensen är högre dödlighet, ökad risk att hamna i missbruk och psykisk ohälsa. Antalet pojkar och unga män som vårdats på sjukhus för att de skadat sig själva ökat med närmare 30 procent på tio år.

Mansnormen säger att en riktig grabb inte pluggar eller tar skolan på allvar. Pojkarna tappade mest i alla ämnen i den internationella Pisaundersökningen från i vintras.

Konsekvensen av det är försämrade livschanser och minskade möjligheter att ta sig in på arbetsmarknaden.

Ja, kvinnor har generellt mindre makt, är underpriviligerade och i praktiken ser vi att deras människovärde är lägre.

Därför behövs feminismen. Men vi behöver också feminismen för att kasta manlighetsnormerna över bord.

Männen har mycket att vinna på feminism – manligheten ingenting.

I en specialanalys av SCB:s  senaste inkomstfördelningsstudie visade det sig att antalet fattiga hade tredubblats under det senaste årtiondet.

– Under de senaste fem åren så är det faktiskt först nu som den lägsta tiondelens realinkomster uppnådde samma nivå som de hade 2007 , säger Markus Jäntti professor i nationalekonomi på Institutet för Social Forskning . De som klarat sig allra sämst är ensamförsörjande föräldrar.

Detta debatterade Malin Sahlen från Timbro och jag i SVT Aktuellt förra fredagen. Ökade inkomstskillnader har varit regeringens sätt att öka sysselsättningen. Genom att göra det mer lönsamt att arbeta och mindre lönsamt att vara sjuka och arbetslösa skulle fler komma i arbete i Sverige.

Också inom socialdemokratin fanns många som tidigare ansåg att denna politik skulle ge fler jobb, men att det sociala priset för att genomföra förändringen var för högt.

Vi har nu genomfört ett gigantiskt fullskaleexperiment. Resultatet är nedslående. Mellan 2006 och 2013 (årsmedeltal i AKU) har sysselsättningen bland de mellan 20 och 64 år ökat med 227 000 tusen personer. Nästan hela ökningen beror på att vi blivit fler invånare i Sverige och att antalet sysselsatta därför också har ökat. Andelen sysselsatta har bara ökat med en procent. År 2006 var 78,8 procent av denna åldersgrupp sysselsatta. Nu är det 79,8 procent som är sysselsatta.

Ett högt pris att betala för en enprocentig höjning, kan man tycka. Särskilt med tanke på att socialdemokraterna lyckades betydligt bättre med att öka sysselsättningen under sin tid i regeringsställning.

Jan Björklund (FP) har en vision: ordning och reda i skolan. Snälla elever som sitter på rad i bänkarna och ivrigt sträcker upp händerna för att få rabbla namnen på Sveriges sjöar. Disciplin framstår som lösningen på alla problem i skolan. Inte en enda av Björklunds rådgivare verkar ha modet att föreslå något nytt. Resultatet: en minister som påminner om kejsaren utan kläder och ett tappat förtroende i skolfrågan.

För att förstå exakt hur mycket Jan Björklund tror på ordning och reda kommer här en snabb men förutsägbar genomgång:
– I Agenda 2010 förklarade han att flumskolan var ett misslyckande. Lösningen? Mer ordning och reda.
– I Marstrand samma år lovade han i ett tal mer ordning och reda i svensk skola.
– När Sveriges dåliga PISA-resultat kom förklarade han i Svenska dagbladet att det var på grund av den bristande ordningen.
– Pojkars skolresultat är sämre jämfört med flickors. Jan Björklund menar då att pojkarna nog behöver en skola med mer ordning.

Nu när skolresultaten fortsätter sjunka så vill han testa – gissa vad? Jo, en utredning om ordning och reda i svensk skola. En vild gissning är att när resultaten presenteras om några månader kommer Jan Björklund säga att han nu äntligen har lösningen på svensk skolas utmaningar: mer ordning och reda. Kanske vågar någon av hans medarbetare då påpeka att det är ministern själv som är det största problemet.

//Skrivet av Linnea Swedenmark

Ni har kanske också tyckt att det är något vagt bekant med Borg och Reinfeldts nya favorituttryck. I intervju efter intervju säger de att  det är slut på stimulanser – allt regeringen vill göra de kommande åren måste nu finansieras ”krona för krona”.

Vad detta betyder är i och för sig oklart. Sverige kommer enligt deras egna prognoser fortfarande ha underskott i budget varje år fram till slutet av nästa mandatperiod. Statens utgifter kommer alltså inte ”krona för krona” finansieras med några skatter.

Aftonbladets ledarredaktion har emellertid fördjupat sig uttryckets historia. Den visat sig vara både lång och intressant. Det som är gemensamt är att man tar till det i trängda lägen, när en obehaglig medicin ska pressas i den stackars patienten.

Redan inför valet 1985 använde Olof Palme utrycket för att försvara obehagligheter. Efter att de borgerliga hade ökat budgetunderskottet från 3 miljarder kr 1976 till 87 miljarder fick socialdemokraterna ”krona för krona” rätta till deras politik.

Göran Persson använde också flitigt detta utryck för att försvara impopulära åtgärder. Genom ”strikt budgetprövning och att gneta sig fram, krona för krona” skulle budgetunderskottet pressas tillbaka under 1990-talet.

Pensionärerna hävdade dock att Göran Persson hade lovat att de skulle kompenseras ”krona för krona” för de sänkta pensionerna. Ett löfte som Persson uppenbart helst ville förtränga.

Dessutom sänktes skatter efter samma princip. Göran Persson sa att ”när krisen var över betalade vi tillbaks till dem på samma sätt som vi höjt skatten. Vi betalde tillbaka krona för krona.”

Men denna retoriska innovation för att ta sig ur trängda lägen spred sig också till andra partier. När Bo Lundgren blev pressad på hur kommunernas ekonomi skulle drabbas av deras förslag på  skattesänkningar sa han att de skulle ”kompenseras av staten, krona för krona.”

Detta tog uppenbart Reinfeldt med sig när han blev ny partiledare. De ville ”skapa förtroende genom att finansiera skattesänkningar krona för krona”.

”Politiken ska också gå ihop, alla förslag ska betalas krona för krona.” Hävdade de med samma emfas.

Symptomatiskt nog så var det de rödgröna som använde uttrycket flitigast under valet 2010.

Mona Sahlin var uppenbart på defensiven och  hävdade att ”allt är finansierat krona för krona. Dessutom ska varje ny krona som regeringen föreslår till välfärden matchas av oss.” En retorik som  också Lars Ohly föll in i.

Nu är det alltså Borg och Reinfeldt som återigen behöver drämma till med ”krona för krona”-argumentet. De måste vara ett uttryck för hur svårsmält och obegripligt de själva anser att detta budskap är.

Hatbloggen Avpixlat – i allt väsentligt Jimmie Åkessons språkrör på nätet – jublar i dag.

Tydligen så ska Åkessons medverkan i SVT-programmet ”Nyfiken på” (som ju fått en hel del kritik innan, under och efter det sändes) setts av 444 000 tv-tittare. Rekord hittills för terapiprogrammet, alltså.

”Om man skall tolka siffrorna som ett slags opinionsmätning är Åkesson just nu Sveriges populäraste partiledare”, skriver hatbloggen.

…

Vad de skarpsinniga tv-kritikerna på Avpixlat har att säga om att runt en miljon norrmän såg ett 12 timmar långt program om ved i fjol vågar man knappt tänka på.

I början av februari sa LO-styrelsen ja. Tidningarna som ges ut av förbunden ska bilda ett gemensamt bolag, bli ett mediehus och börja samverka.

Enligt LO:s Karl-Petter Thorwaldsson gör man satsningen för att kunna ge större genomslag och uppmärksamhet åt den arbetsmarknadsjournalistik LO-tidningarna producerar.

– Vi vill frigöra mer resurser till undersökande journalistik.

Även Annlie Nordström, Kommunals ordförande, är inne på linjen att det behövs mer och bättre journalistik om förhållandena på arbetsmarknaden:

– Jag får lägga ner allt mer tid på att förklara sammanhangen för okunniga journalister. På sikt är detta allvarligt om mediernas rapportering blir mer och mer urvattnad och ytlig. Det gör det svårare för våra medlemmar att göra korrekta bedömningar av vad som sker på arbetsmarknaden och i samhället, har hon sagt till Kommunalarbetaren.

På tjänstemannasidan verkar tendensen vara en annan.

TCO-facket Vision – det som förr hette SKTF – har en tidning som av en händelse också heter Vision.

Nu blir gränserna mellan fack och tidning ännu mer otydliga.

I går beslutade nämligen fackförbundsstyrelsen i Vision att inlemma den fristående tidningen i förbundets kommunikationsavdelning.

Det är en dumhet som är svår att begripa.

Journalistik och information är nämligen inte samma sak.

Även om inte Tidningen Vision journalistiskt är Dagens Arbete eller Kommunalarbetaren så har tidningen ofta gjort det som svensk fackpress är så bra på: att skildra förhållanden och delar av verkligheten som andra redaktioner inte kan eller vill berätta om.

Det är inte alltid populärt – inte ens hos fackpampar som helst inte vill se att medlemmarna får reda på saker om uppgörelser och avtal innan det bearbetats av lojala kommunikationsavdelningar – men det är nödvändigt.

Fackföreningsrörelsen och medlemmarna behöver mer fri journalistik om arbetsmarknaden, inte mer kommunikation om vad bra saker förbundsledningarna hittar på.

Och fri journalistik är verkligen inget vi ska överlåta till glada kommunikationsavdelningar, oavsett om vi pratar om dagstidningar eller medlemstidningar.

Läs också: Bedrövligt av Vision (Helena Giertta/Journalisten), En medlemstidning berövas sin självständighet (Alexander Armiento/Storify)

Det är nog få personer som förknippar Europaparlamentet som den främsta arenan för storstadsfrågor. Ändå är hälften av alla politiker som har störst chans att ta plats i parlamentet bosatta i Stockholms län.

Jämfört med det senaste EP-valet från 2009 är det en ökning från 35 procent till 50 procent.

Hur stor del av landet befolkning finns i Stockholm?
23 procent.

Och vilka är det största utgiftsområdena? Jo det råkar vara EU:s stöd till jordbrukssektorn och regionalstöd.
Men det klart. Sådant kan vi inte låta bonnläppar ta ansvar för.

I lördags gjorde Jens Spendrup bort sig ordentligt i Ekots lördagsintervju. Han sade att det saknades kvinnor med kompetens i det svenska näringslivet.

Många reagerade på detta, från höger till vänster. Till exempel entreprenören Douglas Roos, finansmannen Sven Hagströmer och DI:s ledarsida.

Även jag skrev om det på Aftonbladets ledarsida. Efter det fylldes min mejlkorg med brev från småföretagare som hade hört intervjun och var ledsna och förbannade på den högste företrädaren för den organisation de var medlemmar i.

Där tycker man att diskussionen borde ha slutat.

Men nej. Dumhögerns spinndoktorer hade ett ess i rockärmen. Nämligen det faktum att Aftonbladet har en styrelse med kraftig överrepresentation av män.

Därmed, verkade man mena, hade ingen på Aftonbladet rätt att kritisera Spendrup.

Vad man då uppenbarligen  inte förstår är att mansdominansen i Aftonbladets styrelse är en illustration på problemet, inte tvärtom. Det är för att det ser ut så här som Sverige behöver företrädare för Svenskt Näringsliv som förstår frågan och tar den på allvar. Samt en lag om kvotering, om ni frågar mig.

Det faktum att Aftonbladet, liksom de flesta stora företag i Sverige har mycket kvar att göra när det gäller både jämställdhet, mångfald och arbetsmiljöarbete kan inte – får inte! – hindra oss från att skriva om dessa frågor. Detsamma gäller självklart för exempelvis Dagens Nyheter, vilket Peter Wolodarski borde ha tänkt på innan han satte på sig dumstruten i nyhetspanelen i SVT i morse. 

Bristen av kvinnor på ledande poster i näringslivet är ett stort problem. Av rättviseskäl, framför allt. Men också eftersom det innebär att Sverige inte lyckas ta vara på de talanger vi har. Jag kan inte för mitt liv begripa varför debattörer på högerkanten inte ägnar sin tid åt att diskutera orsaker och möjliga åtgärder till detta i stället.

På Aftonbladets ledarsida har vi tidigare varit extremt tydliga i vår kritik av exempelvis LO och Socialdemokraterna för brister i synen på jämställdhet. Det vore välgörande för samhällsdebatten om högerdebattörer klarade att göra detsamma.

Vi förstår att det är mysigt där inne på punschverandan. Men utifrån ser ni bara larviga ut.

Stålverket i Långshyttan lägger ned. Två hundra personer berörs när Outokumpo försvinner från samhället.

– Det här är en stor tragedi för människorna och bygden. Och det är mycket överraskande eftersom tidigare utredningar visat att Långshyttan är ett väl fungerande och konkurrenskraftigt verk. Det är också vår bild, säger Anders Ferbe, IF Metalls förbundsordförande, i ett pressmeddelande.

I en tid där orderböcker åter fylls och stålpriserna stiger är det inte konstigt att man blir förvånad – och bedrövad.

Dagens Arbetes Harald Gatu kallar dagens besked ”ett strypmord i nedläggningarnas lågprisland”:

Långshyttans öde bestämdes inte över vad orten presterade.
Dess öde avgjordes i stället av det schackspel som finska och tyska intressen spelar i bygget av det nya Outokumpu som en storspelare inom det rostfria stålet.
Outokumpus vandring mot det målet är ytterst krokig.[…]
Outokumpu blöder och redovisar idag sitt bokslut för det plågsamma fjolåret. Koncernen vill säkert visa handlingskraft gentemot banker och investerare: ännu ett bruk till slaktbänken.
[…]
Långshyttans extremt tunna stålband har varit en framgångsprodukt i världen. Det visade Outokumpus egen utredning. Men den utredningen vägde lätt.
Att lägga ner Långshyttan var det billigaste sättet att visa handlingskraft gentemot investerarna.

På kort tid har Dalakommunerna Hedemora – där Långshyttan ligger – och Avesta förlorat 967 arbetstillfällen. Mer än var 20:e jobb är borta och enligt Jens Runnberg, liberal ledarskribent på Falu-Kuriren, motsvarar neddragningarna i södra Dalarna i andel av arbetsmarknaden cirka 60 000 jobb i Stockholms län. Nedläggningen är, hur man än ser på det, ett dråpslag mot bygden.

En piktant detalj är att landets arbetsmarknadsminister, Elisabeth Svantesson (M), besökte Dalarna i går. Väl där passade hon på att besöka en äggproducent i grannkommunen Avesta och en webbyrå i Falun.

– Från Avesta och Hedemoras sida har vi försökt få hit arbetsmarknadsministern för att diskutera varslen inom basindustrin, säger Avestas kommunalråd, Lars Isacsson (S) till Södra Dalarnes Tidning, SDT, i dag – innan beskedet om Långshyttan kom.

Men SDT frågar ändå arbetsmarknadsministern vilket besked hon skulle vilja ge till de som varslats inom basindustrin:

– Många som blir uppsagda blir inte arbetslösa utan får hjälp via omställningar ganska snabbt. Vi har en väldigt bra omställningsförsäkrat på en stor del av den svenska arbetsmarknaden.

Undrar om det beskedet lugnar de boende i Långshyttan.

Chefredaktören för Arbetarbladet i Gävle heter Daniel Nordström. Han har varit återkommande gäst i en nyhetspanel i Sveriges Radios P4. I panelen har man enligt SvD diskuterat veckans snackisar och viktiga händelser: OS, Zlatans reklamfilm, Fadimedagen.

Nu har han fått sparken från panelen.

Motiveringen?

Daniel Nordström är chef och ansvarig utgivare för en tidning med en socialdemokratisk ledarsida.

Nordström själv har inget med ledarsidan att göra. Han är publicist, tidningsmakare.

”Det handlar om att han förknippas väldigt intimt med Arbetarbladet”, säger Leif Eriksson, kanalchef på P4 Gävleborg till Svenska Dagbladet.

Det är ju faktiskt inte riktigt klokt.

Det finns en ängslighet hos Public Service-bolagen inför den här valrörelsen som börjar bli obehaglig, och skadlig.

I veckan fick programledaren i P3:s Morgonpasset Soran Ismail välja: antingen fortsätta som ståupp-artist. Eller sluta programleda under valrörelsen.

Lotta Mossberg, kanalchef för Radio Stockholm och P3 Stockholm motiverade det med att Ismail ville ”döda” Sverigedemokrater. Detta var lögn. Men när hon väl tog hon tillbaka sitt påhitt var skadan redan skedd.

På nätet har rasisterna redan gjort den lögnen till en sanning.

Lotta Mossberg borde ha blivit avstängd för det uttalandet i stället för Soran Ismail.

Soran Ismail är inte partipolitisk. I en artikel i DN nyligen uttryckte han sin beundran för politiker från höger till vänster: från Fredrik Malm till Gudrun Schyman.

Däremot menar Ismail att kritik av SD:s åsikter är en naturlig konsekvens av hans antirasistiska engagemang.

Kan man inte tycka det privat och vara programledare i P3?

Till saken hör att Granskningsnämnden för radio och tv har sagt att det inte strider mot kraven på saklighet och opartiskhet att beskriva Sverigedemokraterna som ett främlingsfientligt parti.

Daniel Nordström har heller aldrig definierat sig partipolitiskt. Hans brott är att det kan finnas lyssnare som felaktigt förknippar honom med åsikterna på Arbetarbladets ledarsida.

I Sveriges Radios sändningstillstånd står det att ”programverksamheten som helhet ska bedrivas utifrån ett jämställdhets- och mångfaldsperspektiv samt utmärkas av hög kvalitet”.

Hur kan det vara ett brott mot detta att som Soran Ismail ta ställning mot rasism och för människovärde?

Dessutom står det att ”Sändningsrätten ska utövas opartiskt och sakligt med beaktande av att en vidsträckt yttrandefrihet och informationsfrihet ska råda i ljudradion”.

Det finns inget i dessa formuleringar som direkt motiverar den policy Sveriges Radio nu tillämpar. Det finns heller inget som säger att varje medverkande ska vara fri från misstanken att ha egna uppfattningar eller värderingar – värderingar som dessutom är i linje med Public Service demokratiska uppdrag.

Risken med policyn är dessutom att man stänger ute de mest intressanta och engagerande rösterna. Resultatet blir sämre radio. Om personer som Soran Ismail inte får jobba inom Public Service – hur ska man då kunna nå de unga målgrupper som redan i dag är svåra att nå för Sveriges Radio och SVT?

Public Service-bolagen har ett stort och svårt uppdrag. Jag har respekt för det.

Men, snälla, trampa inte i klaveret fler gånger nu. Riktigt så svårt är det faktiskt inte.