Att Anders Borg tycker att han är en större ekonom än världens alla nobelprisvinnare visste vi sedan länge, liksom att Carl Bildt kan sköta ett helt lands utrikespolitik via twitter.

När sedan Jan Björklund började instruera landets lärare om var i klassrummet de skulle stå när de undervisar fick det hela ett drag av Kim Jong-un, men frågan är om ändå inte socialförsäkringsminister Ulf Kristersson tar priset.

Han har nämligen – av allt att döma på egen hand – kommit fram till rätt behandling av landets växande antal sjukskrivna med psykiska diagnoser. Enligt ministern är det enkelt, fortsätt att gå till jobbet.

Och skulle det inte fungera ordinerar ministern ännu en lösning. Byt jobb.

Det är möjligt att det faktiskt finns utbrända och deprimerande personer som skulle må bra av den behandling Kristersson skriver ut. I alla fall om alternativet är att gå hemma mellan fyra väggar.

Det är också möjligt att Kristerssons plötsliga intresse handlar mindre om omsorg om de psykiskt sjuka, och mer om oro för de växande kostnaderna för sjukskrivningar i ett allt hårdare arbetsliv.

Ska arbete vara en del av behandlingen måste i alla fall vara en fråga för den sjuka och den behandlande läkaren, inte för en minister som plötsligt blivit expert på psykologiska sjukdomar eller för tvingande statliga regler.

Uppdrag Granskning har idag temat att man inte får säga vad man vill om invandrare i det här landet. Och att det är något dåligt.

I programmet kritiserar Magnus Wennerholm som jobbar åt SVT Uppdrag granskning i tur och ordning:

Aftonbladet Kultur för att ha kritiserat den tidigare medarbetaren på SVT Uppdrag Granskning Per Brinkemo. Kontroversen handlar om att Brinkemo tycker Aftonbladet Kultur varit orättvisa och citerat saker han skrivit ur sitt sammanhang.

Norrbottenskuriren för att de helt korrekt citerat den tidigare medarbetaren på SVT ”Så ska det låta” Stefan Gunnarsson om att han inte ville ha fler flyktingar till Boden. Kontroversen handlar om att Gunnarsson inte tycker Norrbottenskuriren skulle tryckt citaten trots att han sa dem.

Sveriges radio Konflikt för att gjort en granskning av ett avslöjande som Sveriges radio Ekot tidigare gjort om den somaliska terrorgruppen Al-Shabab som har kopplingar till Al-Qaida. Kontroversen handlar bland annat om att Konflikt utelämnat uppgifter som den tidigare medarbetaren på SVT Uppdrag Granskning Carolina Jemsby tagit fram. Sveriges radio Konflikt har också låtit bli att sända ett inslag Carolina Jemsby gjort i samma fråga.

Man kan riktigt se dessa fyra, förgrymmade, personer sitta runt fikabordet på Sveriges television, kollegorna Wennerholm, Brinkemo, Gunnarsson och Jemsby. Alla förfördelade av andra redaktioner. 

Den enda framträdande personen i reportaget som inte är från Sveriges television är Amun Abdullahi från Sveriges radio som gjorde det reportage som Sveriges radio Konflikt granskade. Hon ogillade innehållet i deras granskning vilket ju inte är så konstigt eftersom det var hennes reportage de granskade.

Uppdrag granskning skriver på ett sätt TV-historia. De kritiserar alltså andra redaktioner för att vinkla, citera selektivt och för att citera personer trots att de inte vill bli citerade.

Att just den kritiken kommer från just Janne Josefsson tyder på att den politiska satiren har en framtid.

Anders Lindberg

I dag berättar SVT om en rapport som de fått läsa. Den kommer från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) och handlar om effekterna av den sänkta arbetsgivaravgiften för unga.
Rapportförfattarna konstaterar att de få jobb som skapats blivit riktigt dyra.

Det är inte det minsta konstigt. I själva verket behöver man inte ens vara forskare för att förstå hur knasigt det är tänkt. Det räcker att hålla reda på nollorna.

Jag gjorde själv ett blygsamt försök på Aftonbladets ledarsida redan i höstas.

Det konstiga är i stället att den politiska debatten fortsätter år efter år utan att någon tycks ta in en enda siffra. Det senaste exemplet fick vi i gårdagens partiledardebatt, där Annie Lööf gick på som om nationen skulle stanna utan ungdomsrabatten på arbetsgivaravgiften.

Finns det verkligen ingen på näringsdepartementet som kan förklara siffrorna för Annie Lööf? Eller för hennes kollegor i regeringen?

Sedan Miljöpartiet av något obegripligt skäl nu rättat in sig bakom Lööf är debatten dessutom dummare än någonsin. Nu ska vi till och med betrakta de sänkta arbetsgivaravgifterna för unga som ett hinder för regimskifte.

Miljöpartiet påstår att arbetsgivarna har vant sig.

Vant sig vid vad då? Att deras anställda slutar fylla år?

Man tar sig för pannan.

Det är förstås bra att IFAU ännu en gång sticker hål på myten om regeringens effektiva politik, men det lär inte hjälpa. Om ett halvår står de fyra borgerliga partiledarena – och Åsa Romson – där igen och arbetar upp sig till raseri i försvaret av en av de dummaste reformer som har hittats på i det här landet.

Ingvar Persson

Ingen hockeyintresserad har väl missat att Sverige spelar mot Vitryssland i kväll. Just den motståndaren väcker fortfarande mörka minnen av förnedringen i OS för elva år sedan.

Ingen som dessutom är det minsta intresserad av nutidshistoria har heller kunnat missa att den gamla vitryska flaggan kommit att spela en huvudroll. Den är nämligen förbjuden, först av hockeyälskaren och diktatorn Lukasjenko och sedan av de svenska arrangörerna.

Supportrar som viftar med fel flagga får räkna med att bryskt släpas ut från arenan.

Det är förstås genant. I första hand för att det svenska ishockeyförbundet visar en sådan sällsynt eftergivenhet gentemot det som beskrivs som Europas sista diktatur. Men också för att argumenten är så dåliga.

Den gamla flaggan anses nämligen politisk, och politik ska inte förekomma på en idrottsfest som ishockey-VM.

Förlåt en stilla fråga, men är inte alla nationsfanor politiska? Är det inte precis det som är deras uppgift, att manifestera en politisk enhet, en stat? Varför skulle det vara mindre politiskt att vifta med diktaturens flagga, än med den oppositionen föredrar?

Och om det är politik att heja fram sitt lag med en förbjuden flagga, är det då inte också politik att skicka in vakter och släpa ut flaggviftarna? Då, om någonsin, tar väl arrangörerna ställning.

Det är bara att hoppas att det svenska ishockeylaget klarar Vitryssland bättre än det svenska ishockeyförbundet gjort.

Ingvar Persson

Stefan Löfven får beröm av PJ Anders Linder på Svenska Dagbladets ledarsida. Löfven anses ha hållit tillbaka kritiken mot Jan Björklund när han häromdagen ställde krav på mer resurser till skolan.

Om jag förstår Linder rätt tror han inte mycket på politiska löften om att snabbt vända de fallande resultaten i skolan.

Svenskan har förstås rätt i att skolan knappast behöver mer politisk pajkastning, även om det är ett av de märkligaste argument jag har hört för att försvara Jan Björklund. Just han har ju ägnat de senaste femton åren åt att gräla med allt och alla. Oftast har det gått ut över skolan.

Frågan är dock om det är återhållsamhet skoldebatten egentligen behöver, eller en ordentlig dos självkritik vore mer passande. Både socialdemokrater, folkpartister och ledarskribenter måste nämligen erkänna att vi under drygt 20 års tid låtit tanken på en gemensam och rättvis skola med goda resurser för alla barn förfalla.

Visst, några har fått valfrihet i stället och andra har kunnat tjäna stora pengar. Frågan är om det är värt priset?

Knappast för de barn som om någon månad kommer att lämna grundskolan utan fullständiga betyg.

Ingvar Persson

I dag berättar Dangens Nyheter historien om Hassan. Egentligen är den inte så speciell. Hassan har kommit till Sverige för att arbeta. Papperen från hans arbetsgivare – där det stod att han skulle få avtalsenlig lön – har granskats och godkänts av Migrationsverket.

I verkligheten har Hassan bara fått en bråkdel av den utlovade lönen, och hans arbetsgivare har dessutom struntat i att betala in skatt och sociala avgifter.

Vi har hört det förut. Från skogar där det plockas bär eller planteras träd. Från restauranger och städföretag.

Arbetare från andra länder som luras till Sverige med falska förhoppningar och med äkta, men värdelösa, papper från den svenska staten. Rättslöshet och utnyttjande.

Nu handlar det om den skattefinansierade äldreomsorgen i Stockholm. Det är nämligen där Hassan arbetar.
Ingen borde bli förvånad. Det är så systemet för arbetskraftsinvandring fungerar, och bland de företag som i dag är godkända av Stockholms stad hade bara drygt hälften kollektivavtal förra året.

Jag borde kanske bli förbannad på den borgerliga ledningen i Stockholm, som gjort omsorgen om våra äldre till en marknad där fifflare kan härja fritt. Eller på migrationsminister Tobias Billström, som vägrar inse att dagens ordning för arbetskraftsmigration är vidöppet för människohandel.

Men jag orkar faktiskt varken bli arg på kommunalpolitikerna i Stockholm eller på Billström. De vill ju ha det så här.

Däremot blir jag faktiskt sur på Miljöpartiet. Det är nämligen deras fel att Hassan utnyttjas.

Det är miljöpartisterna som drev igenom dagens system för arbetskraftsmigration, och som konsekvent vägrat tala om hur systemet missbrukas. Och det är miljöpartisterna som betraktar valfriheten som så viktig att alla invändningar kan viftas bort, antingen det rör fallande skolresultat eller människor som tvingas arbeta för skrupelfria arbetsgivare.

Då blir det så här. Så enkelt är det.

Ingvar Persson

I går skickade Jan Björklund ut ett pressmeddelande med rubriken: ”Det tar tid innan resultaten vänder i skolan”.

Bakgrunden är att han beställt en utredning för att komma fram till att alla problem i skolan är sossarnas fel. Möjligen med undantag för det som är föräldrarnas ansvar, eller lärarnas, eller rektorernas, eller elevernas, vädrets, Rysslands eller vem som helst utan Björklunds eget.

Utredningen kom också fram till precis detta och döpte, för att ingen skulle missa poängen, rapporten till ”Det tar tid”. Riktigt hur mycket tid det finns vetenskapligt stöd för har jag inte lyckats utläsa men gissningsvis flera mandatperioder, minst (utredningen nämner ”slutet av 2020-talet”).

Att statens resurser används för att producera partipolitiska pamfletter var annars något som S-regeringen brukade få hård kritik för. Nu är det satt i system. Dessutom presenterades rapporten samtidigt som skolverkets studie som, tvärtom, levererade en svidande kritik mot skolan.

Man slås onekligen av misstanken att detta sammanträffande varit i säck innan det kom i påse.

Dessutom är påståendet, ”Det tar tid”, långt ifrån hela sanningen. När världens mest välrenommerade konsultföretag, McKinsey, gick igenom 20 framgångsrika skolsystem i en rapport för inte så länge sedan kom de fram till att det bara behöver ta sex år eller mindre för att vända utvecklingen.

Jan Björklund har snart spenderat sju år på att plocka av folk kepsar och sortera elever allt tidigare. Resultatet, hittills, är katastrof.

Anders Lindberg

I dag har DN försökt sig på att analysera Socialdemokratin i Europa. Artikeln är förmodligen en av de mest okunniga som publicerats i frågan.

Vinkeln är att det går dåligt för Socialdemokraterna på grund av att de är splittrade. De exempel som tas är Danmark, Frankrike och Italien.

Alltså tre länder där det har gått så dåligt för Socialdemokraterna att de nyligen vunnit valen. 

I artikeln intervjuas ett antal statsvetare. Högskolelektor Nicholas Aylott från Södertörns Högskola analyserar ”krisen” för Socialdemokraterna i Sverige:

– Det enda som verkligen skulle ha stor effekt är om Sverige liberaliserade arbetsmarknadsreglerna, som Danmark eller USA. Men då skulle man underminera insidrarnas (sic!) ställning när det blir lättare att säga upp folk. Det är väldigt svårt för Socialdemokraterna att gå den vägen.

Att hitta en forskare som gör den analysen kan inte ha varit lätt.

I verkligheten, och tvärtemot DN:s vinkel, har Socialdemokraterna vunnit flera val på senare år i Europa. Den dominerande ställning borgerligheten haft i Europa är bruten. I Storbritannien går de konservativa kräftgång, valet i Tyskland är fortfarande en öppen fråga eftersom liberalerna håller på att åka ur riksdagen.

Högerns grepp över den ekonomiska politiken är på väg att brytas. Den åtstramningspolitik som varit borgerlighetens lösning på Europas kris håller på att ersättas av en mer expansiv inriktning, precis i enlighet med precis den kritik Socialdemokraterna i Europa drivit.

Detta vet alla. Utom DN:s Henrik Brors.

Suck.

Anders Lindberg

När Magdalena Andersson presenterades som Socialdemokraternas nya talesperson i ekonomiska frågor möttes hon med massor av respekt. Äntligen en socialdemokrat som verkligen skulle kunna mäta sig med Anders Borg. Så såg den politiska logiken ut då.

I kväll intervjuades Andersson i Agenda, och i morgon ska hon presentera det socialdemokratiska alternativet till vårbudgeten. Ingen ifrågasätter hennes kompetens, men det verkar som hon fortfarande har ett behov av att mätas mot Anders Borg, och måttenheten stavas ”ansvarstagande”.

Svensk politik är en tävling i respekt för budgetrestriktioner och överskott.
Problemet är bara att det i dag knappast finns någon utanför den svenska politiken som tror att det är rätt politik. Vi har massarbetslöshet – som Magdalena Andersson vill ha bort – och räntor som gör att staten i praktiken får betalt för att låna pengar.

Samtidigt finns enorma behov av investeringen, i bostäder, infrastruktur och utbildning för att ta de mest uppenbara exemplen.

Ekonomer, fackföreningar och till och med regeringens egna expertmyndigheter talar om att det skulle behövas en mer expansiv ekonomisk politik. Men i politiken är det nästan tyst (Västerpartiets får ursäkta).

Den ekonomiska politik Magdalena Andersson och Socialdemokraterna kommer att föreslå i morgon är bättre än den Anders Borg driver. Hon vill ta tillbaka några av de mest korkade skattesänkningarna och i stället använda pengarna till mer trygghet, en ungdomsgaranti och för att avskaffa fas 3 till exempel.

Men den har samma utgångspunkt. Statsskulden ska betalas och budgeten visa överskott, oavsett konjunkturläge och oavsett arbetslöshet.

Kanske är det faktiskt så väljarna vill ha det, i alla fall när de svarar på frågorna från partiernas opinionsundersökare.

Men i så fall beror det kanske på att ingen i politiken vågar säga det allt fler utanför politiken nu säger, att stora avbetalningar på statsskulden just nu är ett onödigt hinder för det svenska samhällets utveckling.

[View the story ”Röda Amy i Peking” on Storify]