Jag möter hela tiden de här människorna som drar lite på munnen när svininfluensan kommer på tal. De skrockar och skakar på huvudet och tycker att det är fjanterier, för svininfluensan är precis som en vanlig influensa och herregud, vad är det med folk, varför ska man vaccinera sig mot en vanlig influensa? Det är inte bara så att de här människorna skiter i riskerna med svininfluensan, vilket gör att de utgör en fara för alla människor som de kommer nära. De är också föraktfulla mot de människor som faktiskt har respekt för svininfluensan. De flinar åt oss! De tycker att vi är idioter.

Det är fan så att man hoppas på att de åker på den jäveln. Då skulle de inte flina längre!

Jag vet inte om det rör sig om dödsförakt eller om de bara är dumma i huvudet. Men jag är så trött på dem. Så trött på att se deras flin. Men jag tänker inte gå med på att bli förminskad av dem. Jag tänker stå för att jag är oroad, framför allt för mitt barn. Den här oron, hur kan någon tycka att den är konstig? Igår var vi på besök hos barnmorskan. Vi frågade vad de hade att säga om svininfluensan och de svarade: “Vi famlar lika mycket i mörkret som ni.”

När inte ens läkare vet vad som gäller, är det underligt att man blir oroad då?
De riktiga töntarna här är ju inte vi, det är ignoranterna som skiter i vilket.

På morgonpromenad med Charlie. Hon ser lite lustig ut. Som om har somnat mitt i en avancerad dansrörelse. Som om hon fått lite feeling och utfört hela Micheal Jacksons zombie-dans där i vagnen och blivit så exalterad över alltsammans att hon kollapsat mitt i alltsammans.

Nu har vi bestämt oss för vad vi ska göra! Vi ska åka till Thailand! Från första november till första december vill vi åka, hela familjen Schulman. När det är som mörkast i Sverige, då reser vi!

Frågan är nu bara: var ska vi bo? Finns det någon som har några bra idéer? Vi bodde förut på Six Senses Spa i Phuket och det var fantastiskt. Men det kanske finns andra smultronställen?

Det vi söker är ett ställe med mycket hög komfort, för vi har faktiskt en bebis med oss.
Men det får inte vara för dyrt, för då har vi inte råd.
Det kan vara både resort eller hotell eller enskilt hus.
Där har vi det – lyxigt, avskilt ställe med godtagbara priser.

Alla tips på resorts eller så tages tacksamt emot antingen i kommentarsfältet eller på alex@schulmangruppen.se

Skämmes, Schulman! Så tänker jag efter denna blogglösa dag ute i Skärgården. Jag försökte få Kjell Sundvall att gästblogga men då fnyste han och levererade ett ord som jag trodde inte längre fanns: BAH! Så sa han. BAH! Kjell sundvall ”håller inte på med bloggar”. Jag tänkte sedan fråga Endre men insåg att hon sannolikt inte heller ”håller på med bloggar”. Därav tystnad. Jaha. Och nu ska jag på kräftmiddag med mina chefer på Bladet. Kanske vill de gästblogga?

Jag håller på med ett rätt spännande skrivprojekt tillsammans med Lena Endre, Kattis Ahlström, Kjell Sundvall och Nisse Simonsson. Vi är i slutfasen och tänkte att vi skulle bjuda oss själva på något härligt. Så vi hyrde en båt och köpte lite champagne. En mycket härlig dag, det får man säga, även om jag saknar mina tjejer väldigt mycket. 

Jag har ätit kräftor varje dag sedan jag kom hem till Stockholm. Det är rättvist att kalla mig besatt i dessa djur. Även om det var ett år sen eller två, så tycker jag fortfarande att den kräftskalarskola som jag spelade in tillsammans med min kompis Klas fungerar. Här har ni den, nedärvd i generationer, från min pappa som lärde sig av sin pappa – Schulmans kräftskalarskola.

1.Du går på stan med din barnvagn. Så skönt att få vara själv en stund. Så skönt att få spatsera omkring i en galleria och provsmaka ostar och känna på frukter och snatta lite lösgodis (Amanda brukar göra det, hon står där i affären och stoppar dem i sin mun och jag säger till henne att det är STÖLD, men hon säger bara ”sluta nu, Alex” och jag säger NEJ, JAG TÄNKER INTE SLUTA – DET ÄR STÖLD!

2. Du är på ett särdeles gott humör! Charlie har just somnat och du vet att du har åtminstone en timmes ljuvlig shopping framför dig. Härligt. Wow.

3. Helvete också! Där är Magnus Mivér, honom vill man ju verkligen inte stöta på (jag tog bara ett namn, men Magnus Mivér är en sån där kompis som brukar stå och tjata hål i huvudet på vem han än möter)! Han går rakt mot dig! Han kommer att se dig vilken sekund som helst och då är du fast i en vidrig liten kvart med den här mannen. TÄNK, goddamnit, TÄNK!

4. Dyk ner i barnvagnen! Låtsas att du stoppar i en napp i munnen på din bebis. Du måste dyka förhållandevis djupt ner i vagnen, så att ditt ansikte döljs. Håll på och pula med det där så lång tid att Magnus Mivér garanterat passerat vagnen utan att se att det är du. Gå vidare. Njut av din ensamstund.

Jag och Charlie är på Södermalm. Jag har inte varit på Södermalm på flera år. Jag vandrar runt som på zoo, stannar vid skyltfönstren, tittar in och väntar på att något ska hända. De har bytt namn på nästan varenda restaurang som jag brukade gå till. Jag känner mig plötsligt mycket gammal.

Jag blir sugen på grekisk mat. Souvlaki! Jag går in på Dionysos. Jag frågar om de serverar lunch fortfarande. Damen skriker att jag inte får ha några barnvagnar här. Jag säger ”okej” och frågar återigen om de serverar lunch. Damen i kassan säger att de serverar lunch, men så kommer hon på något festligt: ”Men pastan är slut!” Hon säger det i trumf.

Jag beställer souvlaki och damen tar besviket emot beställningen, skriver en kråka på en lapp, som hon lämnar över till en annan dam som löper med den in till köket.

Jag frågar om det finns någon plats med eluttag till min dator och damen svarar ”nej, nej” och försvinner in i någon skrubb. Jag sätter mig ner och tittar på mänskerna. De är som riktiga mänsker, fast tjejerna har svart runt ögonen. Och killar har t-shirts med tryck. På Söder är alla killar 19-år, också 45-åringarna. På Söder är alla tjejer svarta runt ögonen, trots att de inte är trötta.

Två minuter kvar av min batteri-tid. Och jag som hade så mycket att berätta.

Hej då.

Jag hittar en bok av Gina Ford på badrumsgolvet. Hon är någon slags bebis-guru. Hon har visserligen inte fött ett enda barn själv, men hon sktyter om att hon tagit hand om över 300 genom åren och varje gång har hon gjort på det på sitt sätt och varje gång har det fungerat.

Har ni läst henne? Hon påstår att jag inte ska prata med mitt barn om kvällarna. Och jag som älskar våra små samtal. Jag ska inte titta på det. Om jag vill få henne att somna, vill säga. Dessutom: jag får inte kela med mitt barn hur som helst. Detta måste ske ordnat och under särskilda tider på dygnet. Jag får inte syssla med impuls-kelande över huvud taget.

Jag tycker det låter lite dystert. Hur mår min Charlie om jag inte pratar med det, om jag inte kelar med det och om jag inte tittar på det? Gina Ford har skrivit en bok som utgår från att det är BRA när barnet är tyst. Det är BRA när barnet inte märks över huvud taget.

Jag undrar vad det är med den här Gina Ford. Är hon dum i huvudet, hon? Eller ska man kanske lyssna på vad hon har att säga? Vad tycker ni?

Jag tog med Charlie till radion imorse och när jag var på väg därifrån stötte jag på Peter Wahlbeck. Han tittade på mig och sedan på bebisen och sedan på mig igen. Han såg alldeles häpen ut. Förbluffad. Han frågade hur jag fan i helvete kunde ta med en bebis till den här platsen och jag förstod ingenting. Jag frågade vad han menade och Peter pekade ut mot trädtopparna över gatan och sa:

”Ser du träden där? Ser du att de håller på att dö! Alla träden håller på att dö! vartenda ett av de där träden! Alla! Tror du att det är en slump att precis ALLA träden dör? Förstår du inte att det finns ett sambdand mellan trädens död och den här platsen. Ser du alla radiomasterna! Där är en mast, ser du den! Och där är en till! Och jag vet att det ligger en till där borta. All den här strålningen skadar miljön. Och tror du att vi människor är immuna, eller? Är du så jävla dum så att du tror det? Den här strålningen kommer att döda oss också! Det här kan vara Sveriges farligaste plats och du tar med en liten bebis hit. Vad är du för pappa egentligen?”

Jag ville ställa några följdfrågor, men hans taxi kom och han kastade sig in i den. ”Ta bort ditt barn härifrån”, ropade han innan han försvann ner mot Västerbron.