Efter mitt framträdande igår kom det fram en hel del människor till mig och sa att ”det var för jävla ruttet gjort av Annika Lantz” och ”vilket jävla sätt av den där Lantz, va” och ”varför hatar Lantz dig egentligen?”Jag förstod ingenting. Så fick jag veta. Mitt i mitt framträdande hade hon tydligen gäspat mycket tydligt. Nästan som om hon ville göra en poäng av det. Gäspandet som demonstration, så att säga. Jag var tvungen att gå in och kolla på SVTplay. Här har vi den – Annika Lantz gäspning, bildruta för bildruta!

Bild 1. Annika Lantz ler vänligt åt någon krystad humorpoäng. Bredvid sitter Josefine Crafoord, eller hur? Visst är det hon?

Bild 2. Så plötsligt börjar det rycka i Annika Lantz mungipa.Man ser mycket tydligt att leendet omärkligt har glidit över i något som skulle kunna karakteriseras som ”embryot till en gäspning”.

Bild 3. Och här slår gäspningen ut i full blom. Det är inget snack om saken – det där är ingen suck, det är inget skratt, det är ingen grimas. Det är en gäspning. Varken mer eller mindre. inte kunde Annika veta att hon skulle bli filmad just när hon levererade denna gäspning. Men hon blev underrättad om att det faktiskt hade skett. Jag fick senare ett SMS från Annika där hon skrev:

”Hej Alex! Förlåt att jag gäspade i ditt fina tal. Det var bara så jävla varmt. Kärlek. Annika L”

Minns ni den där båtresan med regissören Kjell Sundvall, programledaren Kattis Ahlström, skådisen Lena Endre och läkaren Nisse Simonsson? Jag kom att tänka på den märkliga turen och vill gärna berätta lite mer om den. Jag tar det i historisk presens, det blir så ”laddat” då, inte sant.

Vi sitter i båten. Vi samtaler eller försöker samtala.
    Ingen känner ingen i stort sett. Det är inte alldeles självklart vad vi ska prata om. Den första halvtimmen är obeskrivligt stel. Vi sitter som levande spikar på däck och ler mot varandra. Här finns alla de ingredienser som ska finnas i ett riktigt dåligt samtal. Vi trummar mot bord, vi tittar ner i golvet, vi säger “jaha”, vi talar väder, vi säger “vad gör du nu för tiden då”, vi sitter tysta och när vi suttit tysta väldigt länge – alldeles för länge! –  så pratar någon av oss i panik för att bli av med den här satans tystnaden, men denna panik har precis samtidigt drabbat också en annan i sällskapet, som också säger något och från denna tystnad har vi plötsligt gått från total tystnad till ett påbörjat tjatter och båda tystnar omedelbart och gör en gest till den andra att fortsätta, men eftersom både gjort tecknet blir det förvirring – vem ska egentligen fortsätta? Och den ena säger “förlåt, säg du” och den andra säger: “Nej, säg du.”

    Och så där håller det på. Och jag tänker på att vi ska umgås här med varandra i flera timmars tid och under denna första halvtimme så känner vi väl alla att trots att vi inte pratar – eller kanske just därför – så håller vi på att gå sönder som människor. Det är så ansträngande att man vill slita av sig en kroppsdel.

    Men det blir bättre. Det blir intressant och faktiskt härligt. Lena Endre, som jag trodde skulle ta svenska rekord på svenska rekord i konstpauser och andra Dramaten-märkligheter svär på ljuvligt sätt och lever om och är MÄNNISKA på alla plan. Och Kjell Sundvall som jag trodde var “butter man i keps” visar sig vara en riktigt go norrlänning. Vi äter middag, vi dricker champagne, diskussionerna böljar så fint fram och tillbaka, ibland håller vi inte alls med varandra och då blir vi direkt högljudda och kan skratta gott åt det, och den här radarn som jag har för generande tystnader lugnar ner sig och till slut kan jag slå av den helt och bara njuta av de här människorna.

    Men så händer det. Vi hade ju byggt upp allt så fint. Vi börjar prata om skådespeleri och jag har just druckit ett mycket fint dessertvin och känner hur det ger mig råg i ryggen att faktiskt stå för något, så jag säger till sällskapet att drama på svenska tv-kanaler faktiskt inte håller måttet, att det allt som oftast är rent generande att titta på. Det hummas i glasen och Kjell Sundvall frågar om jag kan ge något exempel och jag säger: “Den där jävla skitserien som gick i fyran, vad hette den? Med Persbrandt, som var någon läkare?” Kjell Sundvall frågar om jag syftar på “Medicinmannen” och jag skriker: “JA! JUST DEN! Fy fan i helvete vilket jävla skit det var!”

    Lena Endre tystnar. Kattis Ahlström också. De vet redan. Kjell tittar stint mot mig och säger: “Det var jag som regisserade den.”
    Och, ja.
    Vad är det man säger?
    Ridå!
    Så säger man.
    Ridå.
    Hej då.
    farväl, goda stämning!

    Och då händer det sig genast så, att vi drar oss långsamt tillbaka från varandra. Vi viker in hovarna. Och efter en omätbart lång tystnad upptäcker jag att vi faktiskt är tillbaka på ruta ett igen. Vi trummar i borden. Vi tittar ner i golvet. Vi säger “jaha”.
    Och jag förstår: det här reser vi oss aldrig från.

Om ni såg Kristallen igår, så märkte ni kanske att jag uppträdde lite förvirrat till en början? Jag kom av mig, kan man säga. Jag vill bara berätta att det är Charlies fel. Charlie skulle kolla på Kristallen med sin mamma och jag bestämde mig för att ge Charlie en hälsning när jag gick in på scen. Jag bestämde mig för att göra den indian-gest som hon själv alltid gör när hon sover:

Och när jag gick in så hade jag ett manus i handen som skulle framföras på mellan 90 och 110 sekunder, men det enda jag tänkte på var: Får inte glömma att vinka till Charlie!

Jag kom in.

Jag vinkade till publiken.

Och jag vinkade till Charlie. Och jag stod kvar länge sådär, och var så glad att jag hade gjort det, att Charlie hade fått sin hälsning, att jag helt glömde manus och fick dyka ner i mitt manus och börja stappla mig fram genom det.

Jag är på Globen. Ikväll ska jag dela ut pris på Kristallen, vet ni vad det är, nähä, det är den årliga galan där man utser Sveriges bästa tv-program. Jag sitter och filar på manus och jag måste säga att detta blir inte särskilt bra. Jag får inte till det. Ibland blir det så. Det är inget att göra  Det är bara synd att man inte får till det när 1,5 miljoner människor lyssnar. 

Jag möter hela tiden de här människorna som drar lite på munnen när svininfluensan kommer på tal. De skrockar och skakar på huvudet och tycker att det är fjanterier, för svininfluensan är precis som en vanlig influensa och herregud, vad är det med folk, varför ska man vaccinera sig mot en vanlig influensa? Det är inte bara så att de här människorna skiter i riskerna med svininfluensan, vilket gör att de utgör en fara för alla människor som de kommer nära. De är också föraktfulla mot de människor som faktiskt har respekt för svininfluensan. De flinar åt oss! De tycker att vi är idioter.

Det är fan så att man hoppas på att de åker på den jäveln. Då skulle de inte flina längre!

Jag vet inte om det rör sig om dödsförakt eller om de bara är dumma i huvudet. Men jag är så trött på dem. Så trött på att se deras flin. Men jag tänker inte gå med på att bli förminskad av dem. Jag tänker stå för att jag är oroad, framför allt för mitt barn. Den här oron, hur kan någon tycka att den är konstig? Igår var vi på besök hos barnmorskan. Vi frågade vad de hade att säga om svininfluensan och de svarade: “Vi famlar lika mycket i mörkret som ni.”

När inte ens läkare vet vad som gäller, är det underligt att man blir oroad då?
De riktiga töntarna här är ju inte vi, det är ignoranterna som skiter i vilket.

På morgonpromenad med Charlie. Hon ser lite lustig ut. Som om har somnat mitt i en avancerad dansrörelse. Som om hon fått lite feeling och utfört hela Micheal Jacksons zombie-dans där i vagnen och blivit så exalterad över alltsammans att hon kollapsat mitt i alltsammans.

Nu har vi bestämt oss för vad vi ska göra! Vi ska åka till Thailand! Från första november till första december vill vi åka, hela familjen Schulman. När det är som mörkast i Sverige, då reser vi!

Frågan är nu bara: var ska vi bo? Finns det någon som har några bra idéer? Vi bodde förut på Six Senses Spa i Phuket och det var fantastiskt. Men det kanske finns andra smultronställen?

Det vi söker är ett ställe med mycket hög komfort, för vi har faktiskt en bebis med oss.
Men det får inte vara för dyrt, för då har vi inte råd.
Det kan vara både resort eller hotell eller enskilt hus.
Där har vi det – lyxigt, avskilt ställe med godtagbara priser.

Alla tips på resorts eller så tages tacksamt emot antingen i kommentarsfältet eller på alex@schulmangruppen.se

Skämmes, Schulman! Så tänker jag efter denna blogglösa dag ute i Skärgården. Jag försökte få Kjell Sundvall att gästblogga men då fnyste han och levererade ett ord som jag trodde inte längre fanns: BAH! Så sa han. BAH! Kjell sundvall ”håller inte på med bloggar”. Jag tänkte sedan fråga Endre men insåg att hon sannolikt inte heller ”håller på med bloggar”. Därav tystnad. Jaha. Och nu ska jag på kräftmiddag med mina chefer på Bladet. Kanske vill de gästblogga?

Jag håller på med ett rätt spännande skrivprojekt tillsammans med Lena Endre, Kattis Ahlström, Kjell Sundvall och Nisse Simonsson. Vi är i slutfasen och tänkte att vi skulle bjuda oss själva på något härligt. Så vi hyrde en båt och köpte lite champagne. En mycket härlig dag, det får man säga, även om jag saknar mina tjejer väldigt mycket. 

Jag har ätit kräftor varje dag sedan jag kom hem till Stockholm. Det är rättvist att kalla mig besatt i dessa djur. Även om det var ett år sen eller två, så tycker jag fortfarande att den kräftskalarskola som jag spelade in tillsammans med min kompis Klas fungerar. Här har ni den, nedärvd i generationer, från min pappa som lärde sig av sin pappa – Schulmans kräftskalarskola.