Tottenham är på väg att göra ”en Tottenham”
Det såg ju så bra ut när laget besegrade Arsenal i derbyt och ökade avståndet till grannen till sju poäng.
Nu har de förlorat tre raka matcher.
Förlust borta mot Liverpool är ingen katastrof, även om laget slängde bort en 2–1-ledning. Förlust borta mot Inter när mötet egentligen var ”avgjort” är inte heller någon katastrof, även om de var ett Cambiasso-skott precis utanför stolpen ifrån att åka ur turneringen.
Men det var ett tecken på att lagets formkurva inte längre pekade uppåt.
Och torsk med 0–1 hemma mot Fulham är en katastrof.
Dimitar Berbatov gjorde segermålet (så klart), men jag fastnade på André Villas-Boas.
Han gick bort sig taktiskt borta mot Inter och nu gjorde han det igen. Två gånger inom loppet av tre dagar.
Med Aaron Lennon skadad flyttades Gylfi Sigurdsson till högerkanten. Till vänster användes istället Benoît Assou-Ekotto som en form av wing-back.
Experimentet blev ingen succé.
Alla pratar om Gareth Bales betydelse för Tottenham – förståeligt med tanke på hans målproduktion – men faktum är att Aaron Lennon har visat sig extremt viktig för Tottenham. Utan honom i startelvan har Spurs tre raka förluster och hans frånvaro har gett en domino-effekt som tydliggjort bristerna i truppen. Lewis Holtby har ännu inte blivit den förstärkning som många trodde.
Den där sjupoängsledningen över Arsenal som såg så komfortabel ut är inte längre det. Nu väntar landslagsuppehåll, sedan står Tottenham inför fyra riktigt tunga matcher: Swansea (b), Everton (h), Chelsea (h), Manchester City (h).
André Villas-Boas har hyllats för sitt arbete med Tottenham sedan nyår, men den kommande månaden kommer att bli det riktiga testet för portugisen.

Hazard återigen en av ligans stjärnor
Eden Hazard har haft en fin, ojämn debutsäsong i England. Hans inledning i Premier League var magisk. Av Chelseas åtta första ligamål var han direkt inblandad i sju.
Sedan kom hösten och belgaren tappade gradvis.
France Football publicerade statistik som visade på hans formsvacka. Han hade lägre passningsprocent, utmanade inte lika ofta och hade lägre andel lyckade dribblingar.
Vissa menade att Eden Hazards start i engelsk fotboll var en chimär, att han inte alls var så bra som andra antytt.
Men senaste tiden har Hazard börjat röra på sig igen. Han har inte bara gjort klassmål, han har framför allt fått tillbaka det där flytet. Drivet i steget, förmågan att ta sig förbi försvararna.
Igår mot West Ham var 22-åringen bäst på plan. Ständigt i rörelse, ständigt attackvillig. Han slog inlägget som ledde fram till Frank Lampards 1–0 (dennes 200:e mål i Chelsea), han gjorde 2–0-målet med en fin individuell prestation.
När Hazard är på spelhumör lyfter han parhästen Juan Mata. Spanjoren håller en imponerande lägstanivå, men sina bästa matcher gör han när han kan agera i symbios med Hazard, en spelare som talar samma språk på fotbollsplanen. Duons fantastiska samspel mot West Ham måste ha gett Sam Allardyce gråa hårstrån.
Chelsea-fansen har upplevt några turbulenta månader, men potentialen i samarbetet mellan Eden Hazard och Juan Mata ger dem anledning att se ljust på framtiden.

van Persie iskall
Robin van Persie bar länge Manchester Uniteds offensiv på sina axlar, men de senaste månaderna har han hamnat i en formsvacka.
Hans facit: Ett mål på de senaste elva matcherna.
Holländarens insats mot Reading i lördags (1–0) demonstrerade tydligt att han inte längre surfar fram på framgångsrus.
Han tar sig till färre målchanser, ger bort fler bollar och är inte lika klinisk när läget väl dyker upp.
RvP:s formsvacka har inte fått några konsekvenser för United i ligaspelet. Laget fortsätter vinna, nu mest tack vare ett vattentätt försvarsspel där man hållit nollan i fem raka ligamatcher (ingen slump att nollorna kommer sedan Nemanja Vidic spelat kontinuerligt).

Förödande förlust för QPR
Jag valde att se det hyperviktiga bottenmötet mellan Aston Villa och QPR i lördags.
Det var trots allt en match där framtiden för dessa klubbar stod på spel.
QPR förlorade, en förödande förlust eftersom Villa nu ökade avståndet till sju poäng, men ändå var det svårt för Harry Redknapp att vara upprörd.
Hans lag gjorde en så bra match som man kan kräva.I första halvlek var de klart bättre än Villa som räddades av storspelande Brad Guzan.
När Andros Townsend kvitterade till 2-2 med kvarten kvar såg det ut som QPR skulle få med sig en välförtjänt poäng. Men med nio minuter kvar slappnade laget av, lät Andreas Weimann rinna igenom och servera Christian Benteke som gjorde 3-2 för Villa.
Åker QPR ur kommer man att kunna peka på den här matchen som en referenspunkt. De hade chansen att krympa avståndet till en poäng. Nu är det sju poäng upp till säker mark med åtta matcher kvar.
Snacka om definierande.

Carlos Tévez gjorde segermålet, men Manchester Citys matchvinnare igår på Villa Park fanns i försvaret.
Kolo Touré och Matija Nastasic såg till att City kapade avståndet till Manchester United till tolv poäng.

Manchester City vann måndagsmötet igår med 1–0. Målet fick de gratis av Aston Villa-försvararen Ciaran Clark som dribblade som sista man, halkade och skänkte bollen till Edin Dzeko. Dzeko fick fritt fram mot målet och serverade osjälviskt Carlos Tévez som iskallt lurade Brad Guzan och rullade in ledningsmålet precis före paus.
Men även om City hade lägen att öka på ledningen, bland annat två träffar i stolpen, är det tydligt att lagets anfallsspel inte är lika skarpt som förra säsongen. Igår, utan Sergio Agüero, saknades djupledshotet.
Tur då för Roberto Mancini att försvaret fungerar bättre.
Och detta tack vare en spelare som vi, eller åtminstone jag, räknat ut.

Det var så länge sedan han gjorde riktiga avtryck på planen att vi nästan har glömt bort att han tillhör Manchester City. Men faktum är att Kolo Touré stigit fram som lagets ledare de senaste matcherna.
Igår mot Aston Villa gjorde han en stormatch och utsågs till man of the match. Hans uppoffrande mittbacksspel var en stor bidragande orsak till att Joe Hart inte behövde göra en enda räddning under matchen (Carlos Tévez räddade en nick från Christian Benteke på mållinjen i första halvlek).
Tourés och Matija Nastasics uppgift var inte enkel då de ställdes mot centertanken Christian Benteke. Men de lyckades hålla Aston Villa-anfallaren i schack med undantag av situationen i slutet av matchen där Mike Dean, faktiskt, borde ha pekat på straffpunkten.
Kolo Touré var ständigt på rätt plats, inte minst när han fläkte sig fram och täckte en nick från Gabriel Agbonlahor.

De senaste åren har Kolo Touré stått bakom Vincent Kompany och Joleon Lescott. Den här säsongen har Matija Nastasic passerat honom i rangordningen.
Hans kontrakt går ut i sommar och fram till för några veckor sedan talade allt för att det här skulle bli hans sista halvår i klubben. Men två stormatcher kanske möjligheten finns att 31-åringen (fyller 32 år den 19 mars) spelar till sig ett nytt avtal.
Som Kolo Touré spelat de två senaste matcherna – så bra har jag inte sett honom sedan glansdagarna i Arsenal.

Newcastle har upplevt en nattsvart säsong. Fem franska värvningar senare börjar fansen se ljuset i tunneln.
Om ni varit bortresta och frånkopplade senaste veckorna har ni kanske missat att det skett en del på Tyneside.
Inom loppet av ett par veckor har tränaren Alan Pardew och klubbdirektören Derek Llambias hämtat in en rad förstärkningar från Frankrike: Moussa Sissoko (Toulouse), Massadio Haïdara (Nancy), Yoan Gouffran (Bordeaux), Mapou Yanga-Mbiwa (Montpellier) samt Mathieu Debuchy (Lille) som anslöt i början av månaden.
Igår i ödesmatchen mot Aston Villa slängde Alan Pardew in tre av nyförvärven i startelvan, Moussa Sissoko, Yoan Gouffran och Mathieu Debuchy. Det blev succé.
Newcastle – som inte hade vunnit en enda bortamatch under säsongen – gjorde sin bästa halvlek på länge. Gästerna tog tag i taktpinnen och det hade inte dröjt många minuter innan Moussa Sissoko chippat fram till en fri Papiss Cissé. Senegalesen fick dock inte kontroll på bollen.
Nästa gång gick det bättre. I den 19:e minuten vände Sissoko upp och slog en perfekt passning till Cissé som rullade in 0–1 bakom Brad Guzan.
Några minuter senare sköt Yohan Cabaye vackert in 0–2 från distans.
Moussa Sissoko tog plats som offensiv mittfältare i ett 4-2-3-1-system med Yohan Cabaye och James Perch som sittande mittfältare. Han var första halvlekens bästa spelare tillsammans med högerbacken Debuchy.
– Vi hade nog inte vunnit utan värvningen av Sissoko. Så viktig var han, sa Alan Pardew.
Yoan Gouffran tog plats som vänsterytter. Han var inte lika framträdande, men visade prov på både teknik och förmåga att leverera inlägg.

Aston Villa blev utbuat i paus. Delar av publiken, inte många, men några få, hade redan lämnat arenan. Hemmalaget hade inte skapat mycket förutom Charles N’Zogbias dunderskott i stolpen.
Jag hade önskat att veta vad Paul Lambert sa i pausen, men scenförändringen var total. Han bytte ut den avskärmade Darren Bent och Joe Bennett och satte in Gabriel Agbonlahor och Andreas Weimann och gick över på ett 4-2-3-1.
Starten av andra halvlek var frenetisk. Villa skapade ett enormt tryck – och Villa Park svarade. Det var engelsk läktarkultur när den är som bäst. Varje inkast på offensiv planhalva gav jubel och ett ”Come on!” från fansen.
Det blev en reducering på straff direkt i andra genom Christian Benteke (efter att Debuchy varit klumpig), men trots mängder av chanser kom inte Villa närmare. Tim Krul stod emot med hjälp av ett par fina räddningar och inhopparen Mapou Yanga-Mbiwa, som hoppade in som defensiv mittfältare, gjorde en matchavgörande, uppoffrande brytning framför fötterna på Ciaran Clark.
– Det är första gången som jag har sett en stående ovation efter en förlust, sa Paul Lambert. Det var otroligt.
Pressen på den skotske managern är enorm, men han och spelarna kan åtminstone trösta sig med att situationen kändes mindre hopplös efter slutsignalen än i paus. Andra halvlek var ett fall framåt; uppryckningen gav hopp inför fortsättningen.
”Le Toon”, som man kunde läsa på en fransk flagga på bortasektionen, föll ihop som ett korthus i andra halvlek och hade blivit straffade av ett bättre lag.
Men just igår, när laget säkrat säsongens första bortaseger, tror jag inte att de deppade nämnvärt över det.
– Det var en enorm, enorm seger. Det kändes som en av de viktigaste matcherna jag spelat i den svartvita tröjan, sa Steven Taylor, som var tillbaka i mittförsvaret.

***
Läs mer:
I går: ”Gigantiskt tomrum efter Nelsen”.
I går: ”City hade ingen plats för Balotelli”.
I går: ”Coutinho – blivande stjärna?”.

Förra helgen ledde West Bromwich med två mål borta mot Reading men lyckades ändå slänga i väg alla tre poängen.
I går låg de under med 0–2 i paus hemma mot Aston Villa. Men var så när att ta hem segern. Det blev 2–2 efter en stark, Peter Odemwingie-inspirerad uppryckning.
För Aston Villa slutade lördagskvällen i besvikelse. En triumf i Midlandsderbyt hade ju kunnat vara stämningshöjaren som laget och fansen behöver, trampolinen mot en ljusare morgondag.
Efter första halvlek talade allt för att det skulle bli så. Gästerna var överlägsna.
Paul Lambert – som till slut har insett att det inte går att ställa en elva med idel oprövade spelare – startade med Gabriel Agbonlahor, 26, och Charles N’Zogbia, 26, på varsin sida om Christian Benteke. Dessutom var Ron Vlaar, 27, tillbaka i mittförsvaret efter skadan på hållit honom borta sedan november.
Dessa tre herrar än inte lastgamla, men de höjer medelåldern i en startelva som senaste månaden snittat runt 24 år. Och det blev påtagligt hur mycket mer gediget Aston Villa kan bli med en dos erfarenhet.
Allra bäst var Charles N’Zogbia.

Fransmannen har inte varit någon hit på Villa Park sedan flytten från Wigan 2011. Första halvlek igår är det bästa jag sett 26-åringen prestera sedan han sprang runt under Roberto Martínez med Englands största dribblingslicens (vill minnas att han både hade flest lyckade dribblingar och flest misslyckade dribblingar i ligan).
I den tolfte minuten hittade N’Zogbia en felvänd Christian Benteke som lurade Claudio Yacob och dundrade in ett världsklassmål till 1–0. Sedan spelade han fram Gabby Agbonlahor som sprang in med 2–0.
Villa blev uddlöst när N’Zogbia byttes ut i mitten av andra halvlek. Paul Lambert motiverade bytet med att han ville spara spelaren till veckans returmöte med Bradford i Ligacupen.
– Charles är en riktig talang, han går förbi motståndare som om de inte var där ibland. Jag skulle vilja att han sköt mer för han har den förmågan, men när han spelar som idag, framför allt i första halvlek, är han underbar, sa Paul Lambert, enligt The Guardian.
När man läser sådana uttalanden är det lite märkligt att yttermittfältaren bara fick chansen att starta två ligamatcher i höstas.
Nu blev det bara en poäng för Aston Villa. Laget föll tillbaka rejält i andra halvlek och West Bromwich hade mycket väl kunnat forcera in ett segermål i slutminuterna (hemmalaget hade 28 avslut).
Men Charles N’Zogbias insats ger supportrarna hopp.
Paul Lamberts ”I’ll prove you’ll win with kids-experiment” har inte gjort något annat än bevisat motsatsen. Det går absolut inte att klara sig med enbart ungdomlig entusiasm i Premier League.
Villa har visserligen fått brottas med en långskadelista, men Lambert har heller inte använt den erfarenhet som finns i truppen. Han började med att frysa ut Darren Bent, som fortfarande sitter fast på bänken (i det fallet har dock ersättaren, Benteke, levererat och blivit svår att peta).
Aston Villa behöver en mix mellan gammalt och ungt. Spelare som Ron Vlaar, Gabriel Agbonlahor, Charles N’Zogbia och Stephen Ireland kan bidra till det.

***
I nästa inlägg kommer mer från gårdagen.

Hooiveld klarade testet
Jos Hooiveld fick som väntat chansen från start i lördags för Southampton. Då höll laget nollan och vann det viktiga bottenmötet borta mot Aston Villa.
Jag skrev ju inför helgen att det var en definierande match för Hooiveld. Efter den svaga hösten, där han orsakade en mängd baklängesmål, har han hamnat utanför laget. Det var nödvändigt för honom att leverera nu när José Fontes skada öppnade en dörr till startelvan.
Och Hooiveld klarade mandomsprovet.
Southampton tog ledningen i första halvlek efter att Jay Rodriguez gjort en horribel filmning och Mark Halsey pekat på straffpunkten (Rickie Lambert satte sin 31:a straff i rad). Fram till dess sattes inte den tidigare AIK:aren på några större prov.
Men i andra halvlek, när Villa tryckte på, blev det svettigare. I par med mittbackspartnern Maya Yoshida (som växer för varje vecka) stod de emot. Hooiveld påminde om den ”Jos the Boss” som blev en publikfavorit i Championship förra säsongen. Han svarade för 14 rensningar (clearances) – mest av alla på plan – och hade bra koll på Christian Benteke fram till slutkvarten då hemmalaget skapade ett gäng farliga lägen.
Eftersom Southampton ännu inte har gjort klart med någon ny mittbacksvärvning (Davide Astori uppges vara på gång) lär Jos Hooiveld få starta på onsdag mot Chelsea på Stamford Bridge.
Klarar han även den uppgiften – kanske han till och med kan överskugga minnena av den nattsvarta inledningen på hösten.
> Läs mer: ”Matchen kan avgöra Hooivelds karriär”.

Man United-Liverpool var schack
En av de mest intressanta aspekterna med fotboll – till skillnad mot andra lagidrotter – är hur en match, rent taktiskt, kan förvandlas till ett schackparti.
Alex Ferguson startade med Danny Welbeck, Shinji Kagawa och Ashley Young. Det naturliga hade varit att spela Welbeck och Young på varsin kant och Kagawa som nummer tio i den vanliga 4-2-3-1-uppställningen.
Men Alex Ferguson hade en annan plan. Han hade bestämt sig för att pressa Liverpool högt. Vi har sett andra lag göra det med framgång tidigare under säsongen. Så han valde 4-4-2 med Danny Welbeck bredvid Robin van Persie och Kagawa som vänstermittfältare.
Och fick rätt. Som han nästan alltid får.
Manchester United dominerade första halvlek, mycket tack vare den höga pressen som stressade Liverpool till misstag. Samtidigt fick Michael Carrick alldeles för mycket tid att diktera villkoren mot Steven Gerrard och Joe Allen.
– Vi hade för stor respekt för United. Vi lät dem kontrollera första halvlek. Vi stod lågt ned med laget och lät dem ha bollen, sa Stewart Downing.
Så var det, men det är å andra sidan rätt vanligt att lag känner sig underlägsna när de kommer till Old Trafford.

I paus bytte Brendan Rodgers in Daniel Sturridge och gick över på ett 4-2-3-1 med Luis Suárez som tillbakadragen anfallare. Plötsligt fick Michael Carrick och Tom Cleverley oroa sig för att Luis Suárez skulle bli rättvänd framför backlinjen. De sjönk djupare och Liverpool fick mer tid i backlinjen och mittfält.
Det var här det hade utvecklats till en ”hjärnornas kamp”. Brendan Rodgers gjorde ett offensivt, vågat, nödvändigt drag när han offrade en defensiv mittfältare (Lucas som hade en varning) och adderade en anfallare. Han satsade på remi och fick önskad effekt; Liverpool tog över taktpinnen.
Alex Ferguson var tvungen att svara. Många supportrar hade nog väntat sig att få se Javier Hernández komma in och testa Liverpools backlinje. Men Ferguson, kanske med hjälp av tränarassistenten Mick Phelan, identifierade ett mer alarmerande problemområde. De bytte in Phil Jones som sopkvast framför backlinjen med uppdraget att man-man-spela mot Luis Suárez.
Det var ett klokt drag i rätt läge. Och United höll emot.
Det var en match där båda tränarna gjorde smarta taktiska drag under matchens gång.
Brendan Rodgers misstag var att han ställde ut ett lag med en för defensiv approach i första halvlek.

Sturridge ger Liverpool ny dimension
Daniel Sturridge hade redan gjort sin debut i Liverpool, men det här var hans första riktiga test.
Redan efter en halvlek kan vi konstatera att han kommer att tillföra Liverpool en hel del.
När Brendan Rodgers gick över på 4-2-3-1 fick vi en första glimt av hur samarbetet mellan Sturridge och Luis Suárez kan se ut. Uruguayanen droppar och agerar länkspelare, Sturridge ligger och hugger vid offsidelinjen.
Scenförändringen i andra halvlek var total. Före paus hade Liverpool ett avslut. Efter paus hade de tolv. Sturridge slog sju passningar till Suárez (plus två avsparkar), Suárez hittade Sturridge fem gånger.
Sturridge gjorde reduceringen till 1–2 och tog sig till ytterligare ett par, tre bra lägen.
– Det där är vad Sturridge kan ge. Han löper in bakom försvararna, han har fart och kraft, sa Stewart Downing.
Det är möjligt att Suárez målproduktion kommer att minska något om han spelas längre ned i plan – i den här matchen hade han bara tre avslut – men det kommer ge laget så mycket mer.
Liverpool må ha förlorat matchen, men Daniel Sturridge inhopp gav åtminstone fansen hopp inför fortsättningen.

FAKTA/Sturridge i siffror
Mål: 1. Assist: 0. Avslut: 4. Avslut på mål: 1.Passningar: 16/17 (94 %). Mottagna passningar: 20. Skapade chanser: 3. Inlägg: 0/1. Brytningar: 1. Orsakade frisparkar: 0. Vunna frisparkar: 1.

Larssons mål kom lägligt
Sebastian Larsson hade en tung höst. Inte nog med att han spelades ur position – central mittfältare istället för på kanten – hans form från förra säsongen har varit som bortblåst. Inte ens frisparkarna har slagits med samma ackuratess.
Men i lördags hittade svensken äntligen rätt. Hans vänsterkanon borrade sig in i nätet bakom Jussi Jääskeläinen – och den kunde inte ha kommit mer lägligt.
Sebastian Larssons plats i startelvan är nämligen hotad.
På kanterna är det trångt. Adam Johnson, som köptes i somras och tog över platsen till höger på mittfältet, har börjat hitta formen. James McClean, som också hade en tung höst, har också visat en stigande kurva.
På centralt mittfält har Martin O’Neill hämtat in Alfred N’Diaye från Bursaspor. Fransmannen är en stor, tuff defensiv mittfältare, den spelartyp laget skriker efter. Det är troligt att han kommer att spelas in när han är matchfit.
Då finns bara en mittfältsplats kvar att slåss om och där är konkurrensen också hårdare än tidigare. Jack Colback har gjort en svag säsong och Craig Gardner spelas oftare som ytterback nuförtiden. I lördags gav O’Neill förtroende för David Vaughan, som startade sin första match för säsongen. Den förre Blackpool-spelaren svarade en stormatch, vilket gör att han nu är högaktuell för att starta nästa match. Sedan finns Lee Cattermole som rehabiliterar sig från skada.
Det var nog tur att Sebastian Larsson påminde Martin O’Neill och alla andra om de där kvaliteterna som gjorde honom till en av Sunderlands viktigaste spelare förra säsongen.

***
Ni missade väl inte linjedomaren som uppmanade Joleon Lescott att tacka fansen eftersom de betalat ”62 quid”? Briljant.

***
Läs mer: ”Två slutsatser efter Stoke–Chelsea”.

På lördag väntar en sexpoängsmatch när Aston Villa tar emot Southampton.
För den förre AIK-spelaren Jos Hooiveld, 29, är mötet viktigare än så.
Det kan bli dagen som avgör hans karriär.

Ni som följer allsvenskan minns holländaren Jos Hooiveld. Han anlände till AIK från finska FC Inter och var en högst bidragande faktor till att laget vann SM-guld 2LAX9.
Efter sejouren i Sverige blev det två år i Celtic med sporadisk speltid innan Southampton valde att plocka över spelaren på lån på deadline day 2011.
Flytten till England blev lyftet som Jos Hooiveld behövde.
Under Nigel Adkins ledning sprang Southampton rakt igenom Championship och säkrade uppflyttning till Premier League.
Hooiveld var lysande. Han var inte bara den kompromisslösa duellspelaren som höll rent i eget straffområde. På 39 matcher i ligan svarade han för sju mål från sin backplats, ett mycket imponerande facit.
Under sommaren storsatsade Southampton för att etablera sig i Premier League. Bland andra köptes Jay Rodriguez från Burnley för 8,5 miljoner euro. Emmanuel Mayuka hämtades från Young Boys för 4 miljoner euro. Saints vann slaget om eftertraktade Nathaniel Clyne från Crystal Palace för 3,2 miljoner euro.  Och framför allt: Ordföranden Nicola Cortese krossade klubbrekordet när han lade ut drygt 15 miljoner euro för Bolognas spelfördelare Gastón Ramírez.
Southampton investerade stort i allt utom mittförsvaret. På den lagdelen lade de endast ut 2,8 miljoner euro på Maya Yoshida från VVV-Venlo.
De hade ju ett tryggt mittlås med Jos Hooiveld och José Fonte.

Det var många, bland annat skrivaren av dessa rader, som undrade om Southampton inte spelat ett för högt spel när de inte förstärkte mer i försvaret.
Så kom ligastarten. Southampton förlorade de fyra första matcherna och släppte in 14 mål.
I centrum för det havererade försvaret stod Jos Hooiveld.
Entrén i Premier League blev en ”reality check” både för laget och för Hooiveld. En påminnelse om hur stort steget från Championship till världens mest tempostarka liga kan vara i vissa fall.
Efter sina fem första matcher hade den tidigare AIK:aren gjort två självmål och orsakat två straffar. Det var ingen slump, snarare en följd av att han ofta var steget efter.
Managern Nigel Adkins var satt under press. Enligt oddssättarna var han favorit till att få gå först. Han hade inget annat val än att peta Jos Hooiveld.
Adkins satsade på japanen Maya Yoshida – och plötsligt började Southamptons försvar fungera.

Jos Hooiveld hamnade i kylan. Sedan självmålet mot Fulham den 7 oktober har han startat blott tre matcher i alla turneringar (och gjort två inhopp).
De egna fansen har raljerat över honom.
Eftersom en mittback stått högst på prioriteringslistan inför januarifönstret finns risken att Jos Hooiveld ska fösas ut, än längre från startelvan.
Men så hände det som supportrarna fasat för.
I FA-cupmötet på St Mary’s i lördags styrde Demba Ba in 4–1 för Chelsea. Tv-kameran fastnade på det haussade nyförvärvet som jublade framför sina nya fans.
Samtidigt låg José Fonte och vred sig i smärtor. Southamptons mittback skadade sig i duellen med Ba och lämnade planen på bår.
Det var bland det sämsta som kunde hända Southampton; José Fonte har spelat varje minut hittills i ligan och burit lagkaptensbindeln de senaste veckorna.
För Jos Hooiveld personligen kan det vara chansen han drömt om.
Southampton har valt att hemlighålla hur allvarlig Fontes skada är, men troligen blir portugisen borta åtminstone de närmaste matcherna. Tidningarna skriver att klubben har intensifierat jakten på Cagliaris mittback Davide Astori.
Till dess står Nigel Adkins och faller med de han har till sitt förfogande: Maya Yoshida och – Jos Hooiveld. Oprövade Aaron Martin, 23, finns också, men han hade svårt att platsa i Crystal Palace under hösten, vilket indikerar att han inte är redo för Premier League.

Det är möjligt att Davide Astori, 25, blir klar för Southampton innan lördag, men det är ändå troligt att Jos Hooiveld får starta bredvid Maya Yoshida. Försvarsspel handlar om kommunikation och samarbete och det vore orättvist mot Astori att slänga in honom direkt i en ödesmatch.
Hooiveld – om han får starta – kommer att ställas mot Christian Benteke. Aston Villa-anfallaren var i storform under andra halvan av hösten och utgör ett bra test.
En stormatch av Jos Hooiveld på Villa Park på lördag skulle inte bara innebära att han tystar sina kritiker.
Det skulle även innebära att Nigel Adkins kommer se honom som ett alternativ under våren.
Motsatsen – en insats som väcker minnena från hösten av en klumpig försvarare som ständigt var steget efter – skulle kunna innebära försäljning redan i januari.
Och då lär snart 30-årige Jos Hooiveld aldrig mer få sätta sin fot i Premier League igen.

FAKTA/Jos Hooivelds matcher i Premier League
19 aug: Man City (b)……….. 2-3 – 90 minuter
25 aug: Wigan (h)………….……0–2 – 90 minuter
2 sep: Man United (h)…………..2–3 – 90 minuter
15 sep: Arsenal (b)………….……1–6 – 27 minuter (utbytt vid ställningen 1–0)
7 okt: Fulham (h)…………..……2–2 – 83 minuter (inbytt efter sju minuter)
20 okt: West Ham (b)………….1–4 – 90 minuter
25 nov: Newcastle (h)…………..2–0 – 1 minut (inbytt i 89:e minuten)
29 dec: Stoke (b)……………..…..3–3 – 90 minuter

Det talar för att Hooiveld klarar testet
Vissa förutsättningar har förbättrats jämfört med säsongsstarten då Jos Hooiveld samlade på självmål. Om han startar på lördag kommer han visserligen sakna parhästen José Fonte, men det finns omständigheter som gör att holländaren kan se fram emot matchen med tillförsikt:
* Nigel Adkins har använt en mer riskminimerande taktik, vilket inte utelämnar försvararna på samma sätt.
* Jack Cork har, sedan han slog sig in i startelvan i november, gett mittfältet defensiv stadga bredvid bollvinnaren Morgan Schneiderlin.
* Luke Shaw, 17, har varit avsevärt mer pålitlig till vänster i backlinjen än fladdrige Daniel Fox.
* Artur Boruc har inte varit någon succé mellan stolparna, men jag har ändå större förtroende för polacken än för Kelvin Davis och Paolo Gazzaniga.
* Aston Villa är i usel form. Häromveckan åkte laget på en 0–8-smäll mot Chelsea och igår förlorade laget i Ligacupen mot Bradford från League Two.

Lambert måste få in rutin
Den 15 december vann Aston Villa på Anfield med 3–1. Det var en blytung seger för Paul Lambert, för ägaren Randy Lerner, för fansen.
Under hösten har det funnits ett stort frågetecken kring ”nya Villa”. Den nye managern från Norwich har satsat på de unga spelarna, på de oprövade och satt stjärnan Darren Bent i frysboxen. Resultaten har varit blygsamma, spelmässigt har det stundtals sett bra ut, ofta tveksamt.
Mot Liverpool mönstrade Villa sin yngsta startelva någonsin i Premier League (23,6 år) – och vann. 5-3-2-systemet fungerade perfekt. Nathan Baker var en jätte i försvaret. Christian Benteke var ett monster i rollen som ensam striker.
Entusiasmen var, av förklarliga skäl, stor hos fansen. Var det här kickstarten för en klättring mot övre halvan?
Det borde förstås ha varit det, men följden blev en helt annan.
En vecka senare kom den försmädliga 0–8-smällen borta mot Chelsea. Sedan kom 0–4 mot Tottenham.
Fansen accepterade läget. Jag tvivlar på att något annat lags supportrar tagit storförlusterna lika bra. De sjöng till och med till stöd för Lambert.
Men dagens 0–3 hemma mot Wigan har förändrat stämningsläget. Den publik som tidigare stöttat Paul Lambert fullt ut vädrade sitt missnöje. Delar av publiken lämnade arenan efter knappa timmen spelad.

Får Paul Lambert sparken nu? Nej, jag tror inte det.
Aston Villa har haft en oroväckande trend de senaste åren, truppen har gradvis försämrats år för år.
Det är rätt talande att flera av de mest namnkunniga och bäst betalda spelarna – Richard Dunne, Stephen Ireland, Charles N’Zogbia, Shay Given, Darren Bent – har varit petade.
Efter två dystra år med Gérard Houllier och Alex McLeish är fansen luttrade. De förstår att det inte går att byta tränare varje år.
Skotten är inte felfri. Hans val att spela 3–5–2 på Stamford Bridge och 5–4–1 hemma mot Tottenham – istället för tvärtom – framstår som ett av de märkligaste taktiska dragen den här säsongen.
Och nu brinner det. Något måste göras. 0–15 på tre matcher är alarmerande.

Paul Lamberts strategi att satsa ungt är beundransvärd, men det är uppenbart att Aston Villa behöver få in rutin.
En långsiktig vision blir uddlös om den fäller krokben för klubben på kort sikt.
Aston Villa har ett gäng spelare som skulle kunna gå in i andra klubbar utan att göra bort sig, men som inte är tillräckligt bra för att luta sig emot vecka efter vecka.
Mot Chelsea sprang ett gäng Villa-spelare runt med hängande huvuden utan att någon var beredd att ta befäl.
Januarifönstret kommer att bli avgörande.
Darren Bent lär säljas. Där handlar det om att kräma ut så mycket pengar som möjligt för att kunna släcka de mest akuta bränderna. Främst en mittback, en central mittfältare och en striker.
Jag hoppas ägaren Randy Lerner inser att han behöver öppna plånboken. Jag hoppas Paul Lambert inser att han inte bara kan spela ungt och oprövat utan behöver en mix mellan rutin och entusiasm.
Annars finns risken att kräftgången fortsätter. Och då kan Aston Villa spela i Championship nästa höst.

Vidic kan lösa Uniteds försvarsproblem
Manchester United hade inför dagens match släppt in 28 mål i Premier League. Fler än de gjorde på 38 matcher säsongen 2008/09.
Alex Ferguson sa på presskonferensen i fredags att han inte hade någon aning om hur han skulle lösa försvarsproblemen.
Men han kanske insåg att mycket kommer att lösa sig automatiskt när Nemanja Vidic har fått spela in sig i mittförsvaret. Serben startade idag bredvid Jonny Evans och det var påtagligt hur mycket han betyder.
Efter en första halvlek med hemmadominans reste sig West Bromwich efter paus. Stundtals tryckte de på rätt rejält. Så mycket att Alex Ferguson kände sig tvingad att dra ned Antonio Valencia som wing-back till höger för att Chris Smalling skulle få extra hjälp mot Peter Odemwingie och för att få in en extra huvudspelare centralt i banan.
Men vid varje inlägg, varje boll in i straffområdet, fanns en 31-årig klippa som krigade, täckte och vann nickdueller.
West Bromwich slog 26 inlägg i matchen. Den här hösten har United varit häpnadsväckande bräckligt när det gäller ”crosses”. Idag, när Vidic regerade i eget straffområde, klarade laget att stå emot, trots att WBA i andra halvlek skickade in en så skicklig huvudspelare som Romelu Lukaku.
– Han (Vidic) är en krigare. Han är en straffområdesspelare, det är ingen tvekan om det, sa Alex Ferguson efteråt.
Statistiken från matchen var rätt talande.
Nemanja Vidic gjorde flest tacklingar (3/4 lyckade), flest brytningar (4), täckte flest skott tillsammans med George Thorne (3), gjorde flest rensningar (12/19) och vann flest nickdueller (7/8).
Manchester United är ett annat lag med Nemanja Vidic i startelvan.

***
Hinner jag skriver jag fler slutsatser senare.

Bale strimlade sönder Villa – oavsett formation
Efter 0–8 i baken på Stamford Bridge var det intressant att se hur Paul Lambert skulle formera sitt lag. Skulle han fortsätta med sin 3-5-2-taktik (som egentligen mer liknar ett 5-3-1-1) eller skulle han gå tillbaka till fyrbackslinje?
Paul Lambert valde 3-5-2 – och det var en taktik som passade illa mot en spelare som Gareth Bale.
Matthew Lowton ställdes ensam mot Tottenhams vänsterspringare och i första halvlek släppte hemmalaget till en strid ström av inlägg från den kanten. Det ledde inte till några mål – mycket tack vare målvakten Brad Guzan – men det var en olycka på väg att ske.
Så Paul Lambert ändrade sin formation till andra halvlek, i ärlighetens namn hade han inte så mycket val när Nathan Baker gick sönder precis före paus, till ett rakare 4-4-2. Förändringen gav effekt, Aston Villa, gjorde sin bästa period i matchen i inledningen av andra halvlek, men det gav också en bieffekt: Laget blev mer sårbart centralt.
Det var orsaken till Jermain Defoes 1-0-mål efter ett fint instick av Kyle Naughton. Det gav Gareth Bale chansen att sätta ett hattrick – samtliga mål efter attacker i mitten.
I teorin var Lamberts övergång till 4-4-2 klok eftersom det inte lämnade kanterna underbemannade mot Gareth Bale/Aaron Lennon (och Spurs överlappande ytterbackar). Gareth Bale slog 17 (!) inlägg i matchen så något var tvunget att åtgärdas.
Men verkligheten blev den nya formationen också lagets fall.

Stoke levde upp till mytbilden
Ni har säkert hört den där tesen om ”a windy Tuesday night in Stoke”. Om hur myten säger att den arenan utgör den största utmaningen som fotbollsspelare.
Dominera i Champions League, visst, men skulle du verkligen klara en bortamatch mot Stoke? Typ.
Igår gav Stoke FC hela den där schablonbilden ett ansikte. Det var visserligen onsdag, Boxing Day, men det var precis som vi fått det berättat för oss.
Det blåste. Det var kallt. Det var ett Britannia som gungade. Det var långa bollar. Det var inkast. Det var hårda tacklingar. Det var en Tony Pulis som stod vid sidlinjen och skrek ”PRESSURE” så högt att det hördes till tv-soffan.
Liverpool fick bästa tänkbara start när Luis Suárez drogs ned av Ryan Shawcross i första spelminuten och Howard Webb pekade på straffpunkten.
Men det var ingenting, eller åtminstone väldigt lite, som kunde stoppa Stoke den här kvällen.
De var som en ångvält som bestämt sig för att köra över allt som kom i dess väg. Robert Huth var enorm (igen). Kenwyne Jones vann det mesta i luften. Jon Walters sprang på allt. Geoff Cameron och Andy Wilkinson låg på gränsen. Matthew Etherington var den gamle Matthew Etherington. Steven N’Zonzi visade varför han var en av ligans mest lovande mittfältare för ett par år sedan.
Det dröjde inte många minuter efter Steven Gerrards 1–0 innan Jon Walters kvitterat (efter en långboll förstås). Sedan lurade Kenwyne Jones bort bevakaren Daniel Agger och nickade in 2–1.
I det läget, i underläge på ett kokande Britannia, är Stoke FC ett av de jobbigaste fotbollslagen man kan möta. Överhuvudtaget.
Det finns inget annat lag i ligan som sliter så lojalt och sammansvetsat i defensiven. De pressar, de stressar, de tacklar. Liverpool fick inte en lugn stund. När de fick det var det bara i ofarliga ytor, då Stoke flyttat hem hela laget på rätt sida. Och om andra klubbar har en tolfte spelare på läktaren har Stoke både en tolfte och en trettonde. Britannia är tveklöst arenan med bäst stämning i England (hemmafansens ramsa ”3–1 to the rugby team” var klass).

Under matchen igår satt jag och tänkte exakt hur jobbigt det måste vara att möta ett Stoke i underläge. Det är då Tony Pulis gäng kan spela sin cyniska, defensiva taktik och få ut som mest, det är då backlinjen med Ryan Shawcross/Robert Huth kan falla ned och nicka undan, det är då Jon Walters kan få ut mest av sina löpningar.
Unge Suso måste ha längtat tillbaka till Spanien, Daniel Agger, som gjorde en plattmatch, hem till Bröndby.
Myten om Stoke må vara överdriven, men efter kvällar som igår kan den inte heller avfärdas som bluff.
Det finns många motståndare som är skickligare.
Men underläge mot Stoke på ett kallt, blåsigt Britannia är en av de tuffaste uppgifterna du kan ställas emot.
Det kommer att göra ont. Det kommer väldigt sällan sluta med tre poäng.

Storköpet vaknar upp ur dvalan
Sunderland lade ut stora pengar i somras på två offensiva köp. Steven Fletcher, värvad till överpris, har visat sitt värde och burit laget under hösten.
Det andra tillskottet, som värvades för tillsynes vettiga pengar, har haft svårare att övertyga.
Men de senaste veckorna har vi sett tendenser till att Adam Johnson är på rätt väg.
Han gjorde segermålet (1–0) igår mot Manchester City, men det var inte det som var det bestående intrycket (han visste ju knappt om själv att han gjort mål). Det var hans sätt att tvåvägsspela på sin kant och hjälpa sin ytterback.
Sunderland var i djup kris efter förlusten hemma mot Chelsea den 8 december, men sedan dess har laget tagit 9 av 12 poäng.
Kan Martin O’Neill få igång Adam Johnson för fullt och Stéphane Sèssegnon (bra igår igen) kan laget kanske börja blicka uppåt i tabellen.

***
Det var första delen av slutsatserna. Om jag hinner blir det några fler senare idag.

Man ska erkänna sina misstag.
Så det är hög tid för mig att krypa till korset.
Christian Benteke, 22, är ett fynd för Aston Villa.

När transferfönstret slog igen i augusti gjorde jag som jag alltid har gjort så länge jag bloggat om Premier League:
Jag gjorde en lista över de spelare som jag tippade skulle bli de bästa och sämsta värvningarna.
När jag kollar på listorna idag är jag rätt nöjd med utfallet hittills. Michu, Santi Cazorla, Eden Hazard, Robin van Persie och Steven Pienaar är fem av namnen på topp 6 över de bästa värvningarna. Det känns helt okej.
Men det finns förstås exempel där man varit ute och cyklat.
Inte minst i fallet Christian Benteke.
Jag placerade honom på listan över tänkbara floppar. Inte så mycket för brist på kvalitet – jag hade ju aldrig sett honom spela. Motivet var snarare att Aston Villa lagt ut runt 100 miljoner kronor för en spelare som jag trodde skulle få nöta bänk bakom lagets stjärna Darren Bent.
Så såg hierarkin ut när säsongen började.
Sedan hände grejer.

Darren Bent sattes på bänken efter en svag inledning och ilsknade till. Efter det brast relationen med managern Paul Lambert.
Lambert har under hösten hävdat att det inte alls finns några meningsskiljaktigheter, men Bent har varit utanför startelvan nästan hela hösten. Han har inte startat en ligamatch sedan 20 oktober. Engelska tidningar indikerar att klubben kommer att försöka sälja 28-åringen i januari.
Sedan ett par månader finns en parallell förklaring till den begränsade speltiden.
Den stavas Christian Benteke.
Under senare delen av hösten har han vuxit ut till en av ligans nyttigaste anfallare. Anfallaren är stor, tung och löpvillig. Allt i ett. En Didier Drogba-light.
Liverpool fick erfara det igår.

Christian Benteke har sprintat ifrån Joe Allen och sätter 3–0 bakom en chanslös Pepe Reina i segermatchen igår mot Liverpool.

Den förre skyttekungen från Genk har bara gjort fem mål på 14 ligamatcher, men hans bidrag till Aston Villas offensiv är så mycket större. Med sin fysik är han kapabel att skapa problem för vilket lag som helst.
Igår slet han sönder Liverpools försvar med smarta löpningar.
Han satte 1–0 med ett distansskott via stolpen. Han skapade 2–0 genom en vansinnigt vacker kombination med Andreas Weimann när Benteke klackade fram österrikaren till fritt skottläge. Och 3–0 var ett bevis på hans förmåga att driva bollen i fart.
– Det är ingen som knuffar undan honom när han han bollen, det är helt klart, sa Paul Lambert till BBC efteråt.
Villa-tränaren har ägnat hela hösten till att hylla Benteke. Han går numera under smeknamnet ”Big Man”. Ibland har det känts lite överdrivet, som för att vidimera att 200-miljonersvärvningen Darren Bent suttit i frysboxen.
Men efter gårdagens show på Anfield var alla superlativ motiverade.
– Han har varit helt otrolig. Han är 21 år (fyllde 22 år den 3 december, min anm). Han kan bli hur bra som helst. Alla verkar älska att spela med honom. Han har varit sensationell för oss, potentialen är skrämmande.
Christian Benteke hamnade inte på bänken i skuggan av Darren Bent.
Han blev spelaren som bar Aston Villas anfallsspel.
I veckans ligacupmöte med Norwich framförde fansen en sång tillägnad sin nye kelgris. Till tonerna av Pussycat Dolls ”Don’t cha”, sjöng de:
”Don’t cha wish your striker was Ben-te-ke”.
Jo, det är nog en hel del klubbar som önskar det.
Jag önskar att jag hade haft bättre omdöme när jag förutspådde att Christian Benteke skulle bli en flopp under sin debutsäsong i Premier League.

***
Det blir förstås fler analyser från helgen senare.

Hernández utmanar Dzeko
Ni minns säkert att den bloggen med hjälp av Optas siffror slagit fast att Manchester Citys Edin Dzeko är ligans bästa inhoppare.
Men det finns en spelare hos rivalen som är lika vass från bänken.
Javier Hernández har på sina senaste 71 minuter som inhoppare gjort tre mål (fyra om man räknar det som sedan blev bedömt som självmål).
Han hoppade in och avgjorde stormatchen mot Chelsea häromveckan men inhoppet igår på Villa Park var på en helt annat nivå, en annan planet.

Manchester United dominerade första halvlek, hade 72 procent av bollinnehavet men hade påtagligt svårt att komma till avslut. Så istället kontrade Aston Villa in 1-0 genom Andreas Weimann (efter starkt förarbete av Christian Benteke).
Fem minuter in på andra halvlek satte Weimann 2-0 och hemmalaget såg ut att ta en meriterande seger.
Det hade de gjort om det inte varit för en liten ärta.
Redan i paus hade Alex Ferguson bytt in Javier Hernández istället för en blek Ashley Young. Med mexikanen på plan fick han det där ack så viktiga djupledshotet, spelaren som hugger på varenda förlupen boll.
– Han (Ferguson) sa bara att jag skulle göra det vanliga, det jag gör på träningarna: Löpa in bakom backlinjen, dra isär försvaret, sa matchvinnaren efteråt.
I den 58:e minuten satte Paul Scholes (blek i övrigt) en perfekt boll bakom backlinjen, Hernández tog ned den med viss möda och tråcklade in reduceringen mellan benen på Brad Guzan. Fem minuter senare dök han upp på bortre stolpen och sköt 2-2 via Ron Vlaar (korrekt bedömt som självmål).
Redan där var det ett häftigt inhopp.
I den 87:e minuten sprang Ole Gunnar Hernández in framför Enda Stevens och nickade in segermålet, 3-2. Det var hans sjunde mål på de fem senaste matcherna.

”Chicharito” har en sak gemensamt med Edin Dzeko: Han är så effektiv från bänken att det är mer tacksamt för Alex Ferguson att ha honom som ”impact sub” än att spela honom från start.
Och det går fort i fotboll, om nu någon tvivlade på det.
Danny Welbeck startade säsongen som förstastriker. Nu är han tredjeval bakom Robin van Persie och Javier Hernández.

Ferguson hemligheten bakom vändningarna
Manchester United hamnade i underläge med 0-2 och vände till 3-2. Ändå säger alla efteråt att det var ”väntat”, att det ”hör till vanligheterna”.
Det är både rätt och fel.
Det här var sjunde gången som Manchester United vände ett tvåmålsunderläge till seger i Premier League. Sju gånger på drygt 20 år inte speciellt ofta, men känslan hos oss alla är nog att det här händer titt som tätt.
Manchester United är the comeback kings.
Alla vet det och det är därför det fortsätter år efter år.
Manchester United ger aldrig upp eftersom de vet att de vänt matcher förr. Motståndarlagen blir nervösa vid varje reduceringsmål eftersom de också vet att Manchester United vänt matcher förr.
Eftersom alla vet det – inklusive Aston Villa – får Javier Hernández reduceringsmål till 1-2 exakt den effekten som Villa inte vill ha.
Hemmaspelarna blir skraja. Publiken blir nervösa; stämningen på Villa Park vid 2-0 var rent magisk, sedan spred sig osäkerheten från läktarna. Och Manchester United bara växer.

”Hur kan Manchester United vända matcher jämt?”, frågade folk mig på Twitter igår kväll.
Eftersom förmågan att resa sig till 90 procent handlar om psykologi blir det en självuppfyllande profetia.
Att Manchester United vänder matcher idag efter att ha gjort det i 20 års tid är inte så konstigt. Vi har hört snacket om att ”det sitter i väggarna” på Carrington, det är ”en del av klubbens kultur” och så vidare.
Det intressanta är hur de fick förmågan från allra första början. Där är jag säker på att sir Alex Ferguson är förklaringen.

Hur många gånger har du suttit i ett omklädningsrum och hört en tränare säga ”vi ger aldrig upp”? Rätt många gånger. Hur många gånger har du ändå känt att laget ändå, mer eller mindre, gett upp efter att ha hamnat i underläge. Rätt många gånger.
Alltså: Det är lätt att säga saker, det är så svårt att verkligen få spelarna att ta till sig budskapet.
Men är tränaren själv en karaktär som aldrig ger upp kommer det smitta av sig på spelarna. Om tränaren lyckats skapa ett klimat där ingen ”vågar” ge upp av risk att mista sin plats eller för att riskera att göra lagkamraterna besvikna, kommer det att innebära att de kämpar till sista sekunden.
När det gäller de mentala faktorerna blir laget en spegelbild av sin tränare.
När Manchester United låg under med 0-1 i Champions League-finalen 1999 höll Alex Ferguson ett   ökänt tal inför gruppen. Han sa:
– När den här matchen är slut kommer Europacup-bucklan att stå ett par meter bort och ni kommer inte ens att få nudda vid den om vi förlorar. För många av er kommer det vara det närmaste ni kommer den i era liv. Don’t you dare come back in here without giving your all!
Vem kan ens fundera på att ge upp efter de orden från en så meriterad, inspirerande och, på sätt och vis, skräckinjagande tränare? Ingen. Teddy Sheringham och Ole Gunnar Solskjaer kom in från bänken och vände.
Två år senare låg Manchester United under med 0-3 i halvtid mot Tottenham. Den gången behövde inte sir Alex Ferguson säga så mycket i omklädningsrummet. Han sa:
– Ni vet vad ni måste göra. Gör det!
Sedan gick Manchester United ut och vände till 5-3.

Vändningen på White Hart Lane 2001 var åtta år efter att Steve Bruce nickade in två mål på tilläggstid mot Sheffield Wednesday och säkrade den första Premier League-titeln.
Jag vet inte vad Ferguson sagt inför den matchen, men i grunden handlar det om en tränare som ingjutit känslan hos sina spelare att det aldrig, aldrig, aldrig är kört, att det aldrig, aldrig, aldrig accepteras att ge upp en match innan domaren blåst av – och att den vetskapen har förts i arv av kulturbärare som Ryan Giggs, Roy Keane, Paul Scholes, Gary Neville och idag spelare som Rio Ferdinand och Wayne Rooney.
Då sköter sig en del av sig självt. Men inte allt.
Det behövs fortfarande någon som påminner spelarna om den där ”allmänt kända sanningen” och jag är inte så säker på att det sitter så djupt i inrotat i klubben att den finns kvar med en ny röst i omklädningsrummet.
Den dagen Alex Ferguson är borta från tränarstolen kan magin vara förlorad.