Solhälsningar, rogivande örtteer och vaggande valsång i all ära. Nu menar forskningseliten att ilska kan hjälpa oss nå nya träningsframgångar, så länge vi lyckas tämja dess nedärvda och primala krafter.

 

 

 

 

Men okej, backa bandet. Kan verkligen en av de mest tabubelagda personlighetsdragen gynna vår resultatmässiga framfart?
Japp, åtminstone om vi väljer att lita på hjärnorna bakom Psychology Today.

Enligt superproffsen i laboratorierockar är ilskan i sig varken ett bra eller dåligt känslotillstånd, utan snarare någonting som borde mätas via dess efterföljande reaktioner. Där kan vi (som du säkert redan erfarit) nämligen hitta såväl skyhöga motivationstoppar som bottenlösa fallgropar.

 

 

 

 

”Ilska” är alltså en stark, men högst subjektiv, känsla som formas av hur vi uttrycker dess effekter. Samtidigt som vissa blir utåtagerande och kickar lyktstolpar (Paolo Roberto – anno 1987) känner andra ökad glöd och skapar övertygande argument i styrelserum (Jonathan Ive – anno precis hela tiden).
Känslorna är alltså desamma, men uttrycksresultaten vitt skilda. Logiskt.
Så, vad har allt detta med träning att göra?

 

 

 

 

JO! Nästa gång du tränar (framförallt om schemat innefattar tunga lyft) kan alltså kroppen ges hormonella kraftknuffar om ilskan portioneras ut under kontrollerade former. Likt ett nedärvt och fullt lagligt prestationshöjande preparat.

Genom att kanalisera ilskan mot en specifik uppgift – krävande marklyft, pressövningar, intervallblock etc – fylls kroppen med ökade mängder explosiv energi som tillåter dig pressa kroppen lite extra.
Något som mycket väl kan agera startskottet för nya, blomstrande styrkeresultat.