Den första mars såg jag för första gången i mitt liv norrsken. Jag hade fått en once in a lifetime-chans att besöka det makalöst vackra Övertorneå i Norrbotten för att skriva en novell som ska läsas in av lokala ungdomar på minoritetsspråket Meänkieli.

Jag var förtjust i en person. I hemlighet. Jag la ut bilder på instagram som jag hoppades att han skulle haja.

Jag hade tänkt skriva en skräckberättelse och förberett mig genom att läsa Lovecrafts The Call of Cthulhu. Men eftersom det enda jag kunde tänka på var den här personen så ville texten något annorlunda. Precis som texter alltid vill. Vissa brukar säga att det är katten som skriver deras texter. För det är inte de själva i alla fall. Det är helt klart någon annan. Kanske var det norrskenet som skrev min text? För hur mycket jag än försökte så blev det ingen skräck, utan möjligen Creepypodden möter Mitt livs novell.

Jag älskade att bara titta på ditt ansikte, skrev jag. Jag älskade hur du brukade se på mig. Att se dig titta på mig. När du såg mig tog du mig i din famn och sa att du aldrig skulle släppa. Du är precis som när du kom till mig i drömmarna. Jag förstår allt nu. Det är vi nu.

Den första mars skrev jag dessutom en krönika till Icakuriren och även den gick i kärlekens tecken. Jag skrev att jag äntligen kände livet i mig. Att jag tänkte kramas och röra vid dem jag gillar. Att jag kommer vara ödmjuk och tacksam för varje dag jag får känna livet i mig. Att jag kommer vara ödmjuk och inse att livet blir ändå aldrig som man tänkt sig. Därför tänker jag leva fullt ut.

Den första mars befann vi oss i ett helt annat läge. Ingen visste då hur illa coronan skulle bli. Texten gick i tryck och kom ut en månad senare. Många blev av fullt förståeliga skäl bestörta.

Till alla fina Icakurirenläsare som blev upprörda vill jag be om ursäkt och om förståelse.

I sådana här lägen är det inte ovanligt att papperstidningars långa pressläggning ställer till det.

Jag hade inte skrivit samma text i dag.

Ditt kött smakar muskler.

Inte så roligt att höra om sin matlagning kanske ni tror men jag tyckte det var rätt festligt när jag för länge sedan fick den domen av en närstående (väldigt uppriktig) person.

Dessutom är jag faktiskt hågad att hålla med. Min mat blir verkligen ofattbart äcklig. Det hänger ihop med att mat för mig bara är en väg till energi, inte till njutning. Tillfredsställelsen får jag på annat håll.

Så när jag nyligen för första gången skulle bjuda hem min nya man på just kött tillämpade jag pepparmetoden. Om jag vräker på med både cayenne- och chilipeppar så döljer det min obefintliga kokkonst. Och massa vitlök. Helst en klyfta per person.

Sagt och gjort. Självförtroendet var i topp. Jag fucking glänste i köket. Iklädd förkläde. Från Marimekko. (Ej spons eller ”samarbete”, utan införskaffat med surt skattade pengar.) Utan något under. Skelettfest galore.

Skrytskivan snurrade på vinylspelaren. En Nick Drake-vinyl vars titel jag inte ens lyckas utröna genom att titta på konvolutet.

Naturligtvis berättade jag inte att varken skivan eller den coola tingesten var mina. Heller inte att skivan är den enda (någon i) hushållet äger.

Pepparmetoden is verkligen the shit, tänkte jag.

Tills jag ba: Är Nick Drake med i 26-club?

Ni vet Brian Jones, Jimi Hendrix, Janis Joplin, Jim Morrison, Kurt Cobain, Amy Winehouse. Och Richey i Manic Street Preachers. Som alla var 27 år när de dog.

26-club! Och jag som hade ansträngt mig så mycket. Till ingen nytta alls visade det sig.

Att jag sedan blandade ihop Nick Drake med både Tim och Jeff Buckley gjorde inte saken bättre.

Men vem orkar hålla koll på alla musikermän som ska hålla på att knarka ihjäl sig innan/före 30 års ålder? Och 26 och 27, det är bara ett år som skiljer. Orka detaljer, liksom.

Dessutom var faktiskt Nick Drake 26 år när han dog 1974.

Så jag hade rätt! Han är med i 26-club.

Nästa gång ska jag peppra maten ännu mer. Bara för att.

Jag är en sådan hora. Ni som var med på nittiotalet minns att vi kallade det för mediahora. Och att det var något fult. Ett epitet som vi slängde på dem vi inte gillade. Oftast var det jag – stans största hora – som i versaler skrek att andra var det. För att jag var så jävla jobbig. Och dum.

Sedan växte vi upp och lärde oss (något så när att) skriva och är så duktiga att vi vet att det stavas mediehora. Med ett e.

Mitt horeri går (bland annat) ut på att jag anpassar mig efter mediet (e!) jag medverkar i. För att maxa antal likes. För att bli omtyckt. För att få uppdrag.

Följaktligen äger jag bara skitmärkliga kläder som funkar i teve och på bild och på bokomslag. Som en massa asfula, mönstrade klänningar med rysch-pysch och diverse draperingar och böljande veck.

Och alldeles för många blommiga blusar. Men jag gör det som omständigheterna kräver av mig. Tanterna som ser mig på teve älskar blommiga blusar. Därför blir det blommigt. Trots att jag hatar blommigt och det får mig att känna mig som en clown (vilket jag i allra högsta grad är när jag medverkar i teve och kläderna då borde kunna bokföras under ”fantasikläder” eller ”clownkostym” och därmed blir avdragsgilla).

Men nu när min TV4-medverkan fick ett abrupt slut (kanske på grund av mitt famösa kortisoninducerade jättetråkiga utbrott eller mer sannolikt på grund av coronan (i bestämd form)) och jag slipper gå klädd som en pajas så upptäcker jag att jag nu befinner mig i en svår existentiell kris. Vem är jag när jag inte är tokdåren som sitter där inne i teven? Vilken stil har jag, privatpersonen? Vad fan ska en mager tant utan tuttar sätta på sig? Egentligen. Tips mottages tacksamt.

Och när kommer den av hypotyreosen orsakade viktuppgången? Efter ett par månader på Levaxin, eller ett år?

Vilken storlek ska jag köpa?

Jag ba: Kolla vilka fina Filippa K-kläder jag har köpt för tio loppor.

Och sedan går jag upp de där tjugo kilona. Och har kastat pengarna i sjön.

Då går jag hellre naken.

Det absolut mest gränslösa jag någonsin gjort är när jag gav en magic wand till barnets dagmamma.

Ni ba: Va ä en sån därn wand för någe?

Jo, det ska jag berätta i dagens krönika. Enligt RFSU:s hemsida är wanden ett måste i varje kvinnas byrålåda. Jag citerar: ”Detta är världens mest kraftfulla variant av massageapparat och samtidigt den enda av sitt slag som erbjuder kontrollerad pulsinställning. På insidan är DOXY Die Cast Massager utrustad med stryktåligt och högkvalitativt aluminium, vilket gör vibrationerna extra starka. De tränger in djupare i kroppen jämfört med dem från en traditionell vibrator. Den eleganta och smala Wonder Wand Massager i svart är en otroligt kraftfull vibrator som kan ge dig multipla orgasmer på nolltid. Det runda huvudet vibrerar i tre olika styrkor och kan både användas för massage av erogena zoner samt för vaginal stimulans eller klitorisretning.”

Som ni märker är det lättare att citera än att med egna ord tvingas skriva saker som komma hårt tre gånger.

Och jag köpte som sagt en sådan till barnets dagmamma när ungen var omkring tre bast. Dagmamman och jag pratade alltid om sex. Mitt bland alla tultande blöjbarn satt vi med hett kaffe och pratade om män och porr. Det var helt underbart.

Soc blev inte informerade. Och nu är det preskriberat.

För övrigt kan de gärna få barnen. Det skulle vara ett smidigt sätt för dem att flytta hemifrån. Så här i coronatider då ingen har jobb, ingen pluggar, ingen kan köpa en lägenhet. Då ingen har någon framtid att tala om.

Det vore helt enkelt ett genidrag att berätta om när jag köpte en magic wand till dagmamman för att få kidsen att flytta. Så att jag kan använda den stryktåliga och kraftfulla wanden ifred.

Jag har nämligen inget eget rum. Trots att Virginia Woolf har talat om detta otroligt viktiga ämne sedan 1929.

Jag frågade nyligen ett av barnen om jag kunde få hennes rum.

Hon sa nej.

Av Suzanne Brøgger lärde jag mig hitta de mest annorlunda, egna vinklarna, att ständigt göra tvärtemot och aldrig som man ska. Att gå ännu lite längre, än vad alla andra vågade.

Att skriva, menar hon, är egentligen en djupt omoralisk syssla och vi måste utföra den utan att tänka på konsekvenserna. Inte tänkte väl Tolstoj eller Flaubert på att de gjorde fel. Läsaren vill inte läsa hänsynsfulla författare. De vill att boken ska vara en plats där man får reda på sanningar. Att skriva om sig själv är att skriva om andra. Den konst som bara bekräftar men inte sårar oss kan lika gärna gå hem och lägga sig i sin ask med plåster.

Hallå, sa hon, för dem som älskar livet och vill skapa sin framtid istället för att bli offer för den, anser jag det nödvändigt att fortsätta med att göra upp planer och försöka förverkliga dem. Ofta kommer det att misslyckas, men då kan man lära sig något av varje fiasko. Det blir alltid NÅGOT resultat. Precis som alla människor genom tidernas lopp hade planer på att flyga. I århundraden ansågs de vara galna, idioter, förbrytare och deras projekt misslyckades och misslyckades och misslyckades och nu kan de snart landa på månen och sedan landar de på andra planeter. Om alla dessa fårskallar och idioter hade gett upp sina planer och istället blivit ”förnuftiga” skulle vi fortfarande hänga fast vid jorden som myror och ormar. Och detta gäller hela det mänskliga äventyret, en oändlig massa planer som misslyckades och galningar som vägrade att förtvivla, som prövade och misslyckades igen.

Det handlar om att inte vara så rädd hela tiden, om att kasta sig ut och leva livet minst olyckligt och mest intressant – innan man dör.

Att förstå att det farliga inte är att flyga, utan att stå stilla. Att man måste suga av världen, suga och skörda.

Gjut av din egen fitta, förvara den i väskan, kliv aldrig av planet, var ständigt på resa.

Lev vilken sorts liv du vill, i vilken sorts relation du vill, kompromissa aldrig.

Vägra att förtvivla, pröva och misslyckas igen.

Och fittan då? Den var tropikgrön! Och det var inte fittan som var grön utan skulpturen, själva fittan var köttfärgad. Svagt köttfärgad.

”Jag ska ta med ALLT, för att få ALLT röjt ur vägen!”, sa Suzanne Brøgger. ”Mitt leende är bara till för att lura fienden, men mitt skratt är rått och äkta. Och för dem som vill ha en förklaring kastar jag en extra slöja för att leda dem på villospår. Jag ritar kryss på alla portarna.”

I sitt tigerblock skrev hon: ”Faktiskt är det inte min avsikt att landa någonsin, dessutom har jag nog att göra med att skriva min bok på mitt tigerblock. (–) Jag funderar aldrig över varför det är bra att flyga, det förvånar mig bara att andra människor inte bryr sig om att flyga med. Om jag någonsin ska landa, blir det bara på genomresa.”

Hon skrev också sådant som: ”Jag sitter i en laxfärgad underkjol och äter melon och hör Satie och smälter ihop med en solstrimma.”

Hon satt där på ett plan hon aldrig tänkte kliva av, hon var trettiotvå år gammal och hade just varit i New York för att lansera debuten Fräls oss ifrån kärleken, men det skulle hon absolut inte berätta, sa den kände författaren. Att hon var trettiotvå. Nej, säg istället att du är framtidens kvinna, att du inte ser något märkvärdigt i att ta dig en kuk i tjugoåtta minuter och sedan rusa iväg till ett lunchmöte. Säg att du fått en man spruta på din mage men säg absolut inte att det var jag. Glöm inte att säga att du är mycket attraktiv och älskar att knulla. Det som hände i går … det skulle inte ens den frigjordaste kvinnan i Amerika göra.

Men jag gjorde väl ingenting, sa Suzanne, du bjöd upp mig och jag neg och sa tack. Mer traditionellt kan det väl inte bli.

Du är i alla fall inte riktigt klok, avslutade författaren.

Sedan flög Suzanne till San Francisco (som var gult).

Var fittan mintgrön, eller snarare lindblomsgrön?

Eller hallå, jadefärgad? Det är ju givet med jade när det kommer till Suzanne.

Liksom allt som sticker av, sticker ut, det som kliar och kittlar, som alla pickar hon slickar. Det som vågar, retar, roar, oroar.

”Jag är inte diktare utan koreograf”, skrev hon. ”Jag koreograferar den rörelse som redan är för att göra den mer tydlig, uppseendeväckande, tilldragande och skrämmande. Det är inte rörelsens syfte som är viktigt, det är själva dansen. Det är inte viktigt om man vinner eller förlorar, utan hur man tar sig ut i fritt fall.”

Det började med en dröm. Jag drömde att jag var död och låg i en kista som en massa människor defilerade runt och jag tyckte att det var så konstigt – inte att jag uppenbart kunde förnimma deras reaktioner trots att jag var stendöd – utan reaktionerna i sig.

Drömmen gör det kanske mer våldsamt.

Minnet gör det alltid mer våldsamt.

Efter att ha bugat sig ner för att få en glimt av något nere i kistan ryckte de till.

Jag var en fitta. Och inte vilken fitta som helst, jag var Suzanne Brøggers fitta, den hon skriver om i Creme Fraiche. Den hon låtit gjuta i plast och hade i väskan på planet hem från New York.

Utan den drömmen hade jag nog aldrig kommit på tanken att på nytt leta upp Brøggers Creme fraiche. Den första bok jag söker efter när jag kliver in på ett antikvariat. Den bok jag läst flest gånger och gett bort flest gånger. Som präglat mitt liv mest av alla böcker. Tvivelsutan den bok som rycker upp mig ur vilken förlamande ångest och bottenlös avgrund som helst. Det är boken som får mig att skratta, som förvandlar förtvivlan till en aldrig sinande munterhet.

Men att drömmarna talar till en är ju knappast en slump, hur futila de än verkar. Det drömmen med all önskvärd tydlighet ville säga var: du skall läsa om Creme Fraiche, för däri finns viktig information och kunskap. Sådant du alltid vetat och haft som riktmärke men som det nu är dags att förnya, och påminna dig om.

Den här drömmen som jag helt oförmodat kom att minnas en dag är förmodligen betydelsefull men låt oss nu koncentrera oss på själva fittan. Den gröna. En avgjutning av plast. En riktig jävla guttaperka till fitta.

Var den gräsgrön? Eller bläckgrön? Vulgärgrön? Absint! Hur kunde jag ha glömt?

Nog var det om fittan allt handlade, som det alltid gör. Den var grön och av plast. Fittan som alltså låg i Suzannes väska på planet från New York där taxibilarna var knallgula. Där hon satt uppe hela natten för att skriva Creme Fraiche på sitt lilla tigerblock. Hon skrev den i ett svep, precis som Henry Miller sagt åt henne att göra. Och skriv om dig själv, det är det enda vi vet någonting om.

Exakt så. Skriv om fittan.

Jag jobbar inte. Jag är alltid ledig.

Vardagar och helger har flutit ihop i hela mitt liv. I alla fall sedan jag slutade skolan för hundra år sedan. Jag kan göra vad fan jag vill, när jag vill.

Oftast innebär det att jag gör sådant som ni normala bara kan göra på helger. För att ni jobbar.

Exempelvis åker till en storstad en vecka bara för att man känner för det. Kollar konstutställningar mitt på dan. Gör utflykter eller handlar på klockslag man slipper alla människor.

Det är helt underbart att inte jobba. Mest för att jag älskar att göra tvärtom. Mot vad man ska. Mot vad alla andra gör. Som att gå upp klockan fem på helgerna. Bara för att jag vill och mår så bra av det.

Baksidan av detta lyxtillstånd är att folk blir så jävla störda eller till och med sårade när jag inte kan prata VARJE GÅNG de ringer. När jag inte svarar PÅ EN GÅNG när de messar sina jättehumoristiska giffar.

Jag har förlorat minst en vän på detta sätt. Hon ville ses HELA TIDEN. När jag trots att jag fick noll gehör ändå framhärdade att jag faktiskt inte har tid så kunde hon inte hantera det.

Till sist skrek hon: Alla har fem minuter! Detta sagt med ett tonfall och en blick som rymde kom igen för fan, du JOBBAR ju inte ens!!! (tre utropstecken hängde länge i luften)

Vår relation repade sig aldrig riktigt efter det.

Sedan dess är det ett av mina interna skämt. Alla har fem minuter!

Det kan appliceras på lite allt möjligt i livet. Prova själva så får ni se hur glad man blir. Ni får laborera själva med antalet utropstecken.

Inte bara en gång brukade dagisföräldrar ringa och be mig hämta deras barn för att det hade kört ihop sig på jobbet. Jag kan höra hur dialogen gick där hemma i den feta norrortsvillan.

Hon jobbar ju inte, ring henne. Hon kan hämta.

Så då gjorde jag det. Trots att våra barn inte var kompisar och inte ens barbielåda funkade för att de skulle börja prata med varann.

Alla har fem minuter!!!!!

Särskilt jag som inte jobbar.

I torsdags skedde det som inte fick hända. En kvart innan/före direktsändning i Malous Efter tio fick jag ett extremt blodsockerfall och totalt magras.

Det är något som jag ständigt lever med. På grund av min trista sjukdom, kortisolsvikt/binjurebarksvikt/Addison, som ingen vare sig har eller har hört talats om. Inte ens vårdpersonal vet vad det innebär att inte ha någon egen kortisolproduktion.

När jag får magras (det vill säga diarré) innebär det att jag har stressat kroppen för hårt och tagit för låg dos kortison, och att jag är farligt nära en så kallad Addisonkris vilket är ett akut tillstånd som kräver intravenöst kortison. Annars dör jag.

Story of my life.

Att få magras en kvart innan direktsändning är verkligen inte bra. Både för att det är farligt och för att jag så klart vill kunna genomföra mina uppdrag.

Så jag gjorde vad stunden krävde och chockökade kortisondosen och tog en karta Dimor och klarade sändningen – med ett föga tillfredsställande resultat.

Vill ni se hur fullständigt bindgalen man blir på en hästdos kortison kan ni säkert leta upp klippet på nätet. Jag önskar att jag kunde säga att jag bara hittar på för att skylla ifrån mig och mitt vanvett. Dessutom skulle jag önska att jag inte blir exakt lika vansinnig när jag går på för låg dos. Jag önskar också att jag visste hur jag skulle dosera. Så att mitt liv inte är ett jävla kaos och jag ständigt gör bort mig och sårar folk. För att jag inte producerar något stresshormon och hela tiden måste gissa dosen som något jävla sorts medicinskt skämt.

Jag är dessutom så ledsen för att ingen någonsin (utan de hundradels promille med samma sjukdom) kommer fatta hur det är att leva med den här skiten.

För ”ho ä ju så himla otrevlig”. När jag i själva verket är sjuk och inte kan rå för mina utbrott.

Till TV4 vill jag bara berätta att det hela ägde rum inne på den där toan i logen, längst in i green room. Jag tror att ni måste sätta upp en lapp på dörren. Don’t use och stänga den. Förmodligen på obestämd framtid.

”But you’re my battery – I feed of you.”

Så sa Genesis P-Orridge när Cosey Fanni Tutti ville göra slut. Båda var frontpersoner i Throbbing gristle, det kultförklarade konst- och musikkollektivet från det sena sjuttiotalet.

”That’s why I have to leave. It feels like I’m being eaten away”, sa Cosey som i flera månader föga framgångsrikt hade försökt att göra slut. Hon fick inte göra slut.

Tyvärr ingen ovanlig företeelse.

När hon till sist äntligen samlat mod för att ta det slutgiltiga klivet försökte Genesis P-Orridge strypa henne med de för en hustrumisshandlare närmast tragiskt vanliga orden: ”If I can’t have you, nobody can!”

Jag kommer att tänka på den passagen i Cosey Fanni Tuttis memoarer Art sex music när jag på Waldemarsudde står framför Lena Cronqvists tavla Familjen III.

En kvinna som kan vara Lena, du eller jag eller din bästa väninna eller vilken kvinna som helst, ligger naken på rygg med utsträckta armar. En bebis suger på hennes bröst. Och bredvid den ligger en man, det kan vara Lenas man, eller din man eller min eller vilken man som helst. Förmodligen är det alla män. Också han naken. Ståndet pockar på. Han kräver sitt. Varken han eller hans stånd har den ringaste förståelsen för att kvinnan som kan vara Lena är nyförlöst och ammar. Nej för han vill också – för att prata med Genesis P-Orridge – feed on her.

Så kvinnan bara ligger där och låter det ske. Liksom här är jag, kom och ta vad ni vill.

Jag kommer aldrig förvägra någon någonting. Jag finns till enkom för dig, för din polare, för din granne, för din kollega, för han i kassan, för alla chefer, för alla män i hela världen. Generösare tillgänglighet finns inte. Jag har nämligen alltid öppet.

Lena Cronqvists målningar som hon gjorde under sin förlossningspsykos är skrämmande för att de visar en instängd kvinna vars kropp inte får vara ifred.

Madonna i randig klänning är extra skrämmande. För vad har hon i famnen? Det är ju en vuxen man. Som sträcker ut armarna. Som kräver. Som vill feed on her. Inte alls en bebis.