Arkiv för kategori Okategoriserade - Sida 7 av 23

Att prata om självmord räddar liv

”We’re not fucking Nazis. We’re from Salford.”

Det är lätt att förstå Rob Grettons enda och bästa pr-grepp för sin grupp Joy Division. För att de här, enligt honom, korkade grabbarna skulle kunna bli något stort fanns det bara en sak att göra. Att belägga dem med munkavle så det inte hela tiden gjorde bort sig. Som varje gång de beskylldes för nazisympatierna.

Men de borde aldrig ha lytt manager Gretton. För när de upphörde att tala slutade de även att lyssna. Efter alla tecken som Ian Curtis formligen skrek.

”Was he that good an actor?” skriver Peter Hook i boken Unknown pleasures – inside Joy Division apropå Ian Curtis självmord kvällen innan den stundande USA-turnén i maj 1980. Ian Curtis såg ju fram emot resan, var alla dessa uppskruvade förväntningar bara fejk?

Och, fortsätter Hook, visst hade han skrivit ett långt brev till sin fru som han bedrog med en annan om att han önskade att han vore död. Men ingenstans stod det att han tänkte ta livet av sig. Men det framgick med all önskvärd tydlighet i texterna som fanns där för alla att se, bara de iddes läsa.

Disorder om att allt är helt stumt, att inte känna något, Interzone om att förgäves försöka hitta en väg ut, Day of the lords om när allt ska ta slut, Passover om krisen som han vet ska komma.

Peter Hook spelar i dag i bandet Peter Hook & The Light. Den 18 maj 2015 spelade Peter Hook & The Light samtliga inspelade Joy Division-låtar i Ian Curtis lokala kyrka i hans hemstad Macclesfield utanför Manchester. En tre och en halv timmes hyllning på trettiofemårsdagen efter hans självmord.

I dag, för att påminna om att det nu gått fyrtio år, streamas den konserten på Joy Divisions Youtube-kanal. På sin instagram ber Hook om ett stöd till @epilepsysociety

Många tror att det var Ian Curtis svåra epilepsi samt biverkningarna av den tunga medicineringen som var orsaken bakom hans självmord. Det får vi aldrig veta. Men en sak är säker: att våga prata om självmord räddar liv.

Hur ska jag klara mig utan min slav?

Världens viktigaste jobb!

Annonsen fångande omedelbart mitt intresse och jag var hågad att hålla med. Det HÄR var verkligen världens viktigaste jobb.

Under den slagkraftiga rubriken kunde man läsa: ”Jag: författare, mamma. Du: min nya stjärna!” Sedan följde en beskrivning av vad jobbet innebar. ”Du är motorn i mitt liv. Du är superfokuserad, lyhörd, noggrann – och ger antagligen aldrig upp, inte ens när stenen ramlar ner i huvudet på dig. Du kommer veta hur jag vill ha mitt smink (–) liksom höra på mitt tonfall när jag är stressad, förtjust, irriterad på min man, trött och ankommen av skavanker som jag förgäves försöker maskera.”

Men just när jag var i färd med att tvinga dottern att söka det här jobbet slog det mig: Om hon börjar arbeta för den där andra författarmamman, vem ska då slava hemma hos mig? Vem ska dagligen utförda mina detaljerade listor av typen ”låna Amy Krouse Rosenthals Textbook – not exactly a memoir och Alan Sillitoes The Loneliness of the Long-Distance Runner, köp brun utan sol plus sminkborste, stryk vita skjortan, fota Nina Simone-skivan, leta efter skogsgrönt nagellack, byt tempus i texten om mätressen Hedvig Taube, fota vad fan som helst till instagram bara det är snyggt och jag framstår som rik, framgångsrik och smal”? För att inte tala om det dagliga hushållsarbetet som disk, tvätt, sopor, dammsuga, köpa och laga mat till fyra personer.

Pandemin har möjliggjort en enorm arbetskapacitet för mig. För att skolstängningen har lett till att jag har en – alldeles gratis – personlig assistent som lyder min minsta vink.

Hur ska jag kunna skriva tre till fyra texter om dagen om min träl börjar slava för en annan instagramberoende (och dessutom också multisjuk) bekräftelsesuktande mamma?

I samma sekund som jag raderar jobbannonsen berättar dottern att hon ska på en arbetsintervju på ett museum som öppnat igen. Jävla skitpandemi att hålla på att ebba ut! Hur ska jag klara mig utan min personliga assistent?

Jag är Pippi med OCD

Pippi. Linda. Bra.

Vem känner en bättre än barnen? Min dotter var i alla fall säker på sin sak när hon gjorde det där bokstavsarmbandet i bjärta färger till mig. Det som skulle hjälpa mig igenom en svår period i livet.

Trots att jag alltid envisas med att påstå att jag är en Annika så har mina närmaste en helt annan bild. En jobbig jävel som alltid ska göra tvärtemot. En som hatar regler. Är det rött måste jag tvångsmässigt gå över gatan.

Jag vill inte bli omtyckt. Jag vill inte ha en kärleksrelation. Att bli hatad känns mer rätt och ligger närmare till hands.

Jag vet inte vad min extrema pubbighet kommer ifrån. Vadan denna drivkraft att göra tvärtom? Varför är jag en sådan Pippi?

Jag har felaktigt trott att jag är en Annika för att jag inte står ut med Pippis kladdande och stökande. Kanske är jag bara en Pippi med OCD?

”Pippi var ett tidigt signalord för mig. Frihet. Pippi Långstrump prövar egna tankesätt. Hon säger emot. Hon skapar alternativa lösningar. Hon har större tilltro till sin egen ordning och inre värld än vad många andra har.”

Så skriver regissören Suzanne Osten i den nya boken Pippiperspektiv som ges ut för att fira 75-jubilaren.

”Även om det inte blir någon middag ska jag lägga ut en bild på insta med tolv tallrikar. För att retas. Och på min privata insta ska jag lägga ut en bild på dottern i nya frippan och skriva Molly har inte lila hår.”

Det var det sista jag sa till pandemiflingen och hans min fick mig att inse det jag vetat hela tiden. Jag ska leva själv. Och aldrig mer låta någon bestämma över mig. Aldrig kompromissa. Aldrig tona ner mig. Snarare go all in Pippi. Skruva upp volymen.

Jag funderar på att skaffa hund. Just nu lutar det åt en tax. Hundar lyder. Och hundar blir aldrig svartsjuka.

Tillsammans med min hund ska jag ge mig ut och leta. Precis som Osten skriver i Pippiboken vet man inte alltid vad man ska finna men ”sakletarens stig leder alltid vidare”. Och ”tingen vi finner på vägen är bärare av nya frågor”.

Sakletaren är fullständigt fri.

Gå ut och bryt alla regler för fan

Barn gör inte som man säger, de gör som man gör.

Ni ba: Kan du inte vara mer klyschig? Vad sägs om carpe diem eller live laugh love? Eller YOLO?

Jag: Vad fan betyder YOLO?

Ni: You only live once.

Jag: Vad bra! Då kan jag säga YOLO och sedan raka av mig mitt fula hår?

Ni: Ja, precis.

Okej, jag börjar om: Jag har en fjortis och därför fått hem det lilla häftet Tonårsparlören och där läser jag den där slitna klyschan. Vidare lär jag mig att tonåringen håller på att utforska sin lite mer vuxna identitet. Ingenstans står det något vad som händer om det råkar sammanfalla med att den ömma modern utforskar sin lite mer tonårslika dito. Förmodligen genererar det det man absolut inte vill ha. En pubbeunge from hell.

När mina två vuxna kids var teens låg jag som en blöt fläck i soffan och plöjde bok efter bok. De gjorde samma. Då såg jag ingen anledning att läsa den av IQ utskickade varningsskriften. För inget umgänge ägde rum, ingen möttes i köttet, ingen behövde vaktas för att hon aspackad inte skulle somna på rygg.

Höjden av lycka bestod i att vi lånade hem tio böcker var och läste ut dem under en och samma helg. Möjligen spelade någon piano.

Men eftersom barn direkt apar ens beteende så pågår det nu ständigt en febril verksamhet här hemma. Piffandet inför festen. Skrytgrejerna i form av rätt böcker och Twin Peaks-detaljer (för att visa att man är den som faktiskt kan mest om Twin Peaks) som hängs upp. Och jag gillar det! Jag försöker komma ihåg att gömma vinet.

Tonårsparlören lär mig åtminstone ett nytt ord. Majoritetsmissförstånd. Alla andra får, ni vet. Min take på det blir trots allt: Gå ut och bryt regler för fan! Gör det som alla andra inte får. Jag kommer och hämtar dig anytime. Have fun! Och det viktigaste av allt: låt aldrig någon kille säga till dig vad du ska göra. Sedan sätter jag på Lesley Gores sextiotalsdänga You don’t own me på högsta och ser tjejerna andaktsfullt lyssna till ”don’t tell me what to do, don’t tell me what to say”. YOLO för fan!

Att göra slut via mejl

”Men varför skriver du hela tiden fuck corona när du inte vill sitta inomhus på krogen?” frågar mediekvinnan den anorektiska kvällstidningskrönikören.

”För att folk måste fan sluta att ta allt bokstavligt”, säger anorektikern.

”Har du en susning om hur jävla jobbig du är?” fortsätter mediekvinnan.

”Mmm”, myser anorektikern.

”Och jag utgår från att du tycker att det är din förbannade rättighet att göra slut via mejl?”

Mediekvinnan drar ner mössan för att hindra majhaglet från att sabba frissan. Anorektikern fäller upp sitt paraply och skyddar dem båda. Sedan säger hon: ”Vet du vad som fick mig att göra slut? För att du sa att Erik är ex-heroinist.”

Mediekvinnan börjar skratta. Anorektikern fortsätter: ”För att du sa att han har något nattsvart i sig. Livet är för kort och så vidare. Och kom inte och pracka på dina normer på mig.”

Mediekvinnan ryggar undan, märkbart irriterat. ”Vadå mina normer?”

”Jag är så jävla trött på normen, på vad man ’ska’ eller ’får’ göra. På hur man förväntas ’göra’ saker. Varför är det aldrig någon som frågar mig om vad jag har för norm? Mina normer kanske är helt annorlunda mot dina och alla andras!”

”Tänk om du själv …”, säger mediekvinnan med blir avbruten av anorektikern.

”Ja, jag blir GÄRNA ghostad som jag vet att du tänkte säga. Asskönt ju! Om personen ändå inte vill ses, varför dra ut på det och leva i någon chimär? Nästa ragg ska jag fan ghosta!”

”Finns det NÅGON enda person vars råd du kan tänka dig att ta till dig?” Mediekvinnan lägger huvudet på sned. Hon ser orolig ut.

”Ja, Lena Andersson.”

Mediekvinnans garv övergår i en utdragen hostning. Anorektikern flyger upp och ställer sig en bit bort.

”Skratta på du, men jag ska mejla Lena och fråga vad hon anser om normen att man inte ’får’ göra slut via mejl.”

Mediekvinnan är redan på väg bort. Hon bara viftar avvärjande med handen. Anorektikern ropar efter henne: ”På vilket sätt yttrar sig Eriks nattsvarthet?”

Gå åt andra hållet för att hamna rätt

Det finns en särskild plats i himlen för dig som biter ihop, skriver Fredrik Apollo Asplund i Fröding dansade aldrig på bögklubb i Damaskus.

Jag blir så berörd av den lille pojken. Ett annorlunda barn, ett spretigt barn. Som redan som femåring alltid sprang långt utanför stigarna. Han var den som klättrade högst för han ville veta vad som fanns bakom nästa krök. Och nästa. Han var aldrig rädd.

Han sysslade med besvärjelser. Dansen går bra, skrev han i sin dagbok. Varje dag. För att betvinga rädslan. Han visste att orden skulle bli verklighet. För att han ville det så mycket. Han ville hitta vägen till sitt eget universum. Hans uppror handlade om att fortsätta vara fabulous. Hans helvete skapade slutligen inte bara Stockholms utan världens coolaste clubkid.

När jag läser Asplunds pappas ord börjar jag böla. ”Om du väljer en annan väg än den du tog förut, då kommer allt att gå bra.”

Hans pappa lärde honom att han om han kom vilse måste gå åt ett annat håll för att hamna rätt.

Men det är inte första gången tårarna kommer. Det sker redan på sidan åtta. När jag läser om hans mammas motto. ”En liten hämnd är ändå en hämnd.” Om att hon aldrig var tacksam, utan arg. Hon vägrade lyda och ta i hand. Hon tog sin familj och stack från den inskränkta byn.

När Asplund och jag ses kan vi inte sluta prata. Han berättar om sitt beredskapsarbete som coronastädare på Karolinska. Han berättar om cancerpatienterna och om livets skörhet. Om att behöva testa sin empati.

På frågan hur man tar reda på vad som är sin grej svarar han: ”Om det du vill göra möter motstånd så vet du att det är det du ska satsa på.”

Varför behöver man ett eget universum?

”Jag tror att vi alla behöver en plats där vi styr, där vi själva sätter reglerna, där allt är möjligt. Och kanske behövs det som allra mest i denna pandemi.”

När jag kramat Asplund hej då tänker jag att universum hittar man genom att bita ihop och aldrig ge upp.

Att vara fånge hos en psykopat

”Covid-19 är som att vara fånge hos en psykopat.”

Författaren Karin Nygårds berättelse i Svd är inte det enda vittnesmålet om hur det är att ha feber i många veckor, men hon är den som drabbar mig mest. På grund av igenkänningen. Vanmäktigt beskriver hon hur hon inte vet hur hon ska må om en timme, och att folk är rädda för henne.

Själv var jag sjuk i ETT HELT ÅR. Hela 2019 är raderat för mig. Mestadels låg jag ner. När jag inte stod alldeles för nära min mamma (förlåt!) och skrek att det känns som om jag är med i fucking andra världskriget och är så skadad att jag egentligen inte kan stå upp men MÅSTE fortsätta strida för ANNARS SVÄLTER MINA BARN IHJÄL.

Vill vi veta en hemlighet? Samma dag som jag fick veta att jag inte tålde även pillersort nummer två (leverskada) fick jag det här Aftonbladet-giget. Så det var bara att för andra gången låta giftstruman ta min kropp i besittning. Första gången var när den initiala behandlingen gav mig sådan mardrömslik klåda med tillhörande utslag att jag omedelbart var tvungen att sluta och så fiffigt i flera VECKOR vänta på att det tyska licenspreparatet behagade komma (den godkända sorten var restnoterad). Bara för att få leverskada, alltså.

Utåt fick ingen veta hur fullständigt sabbad jag var – en utmattning som slår en till marken, feber, hjärtrusningar, grav ångest och tvångstankar, konstant diarré, viktras – för hey någon måste ju dra in degen.

Och det allra, allra fiffigaste är att både 2013 och 2015 är lika utraderade år för mig. Först Addisons sjukdom och ytterligare en omgång struma. Men jag börjar bli van att pressas igenom den där mangeln.

Efter att uthärdat detta klarar jag allt. Coronan som kommer när som helst nu – och det är INGET told you so här, jag VET att jag kommer att bli smittad och jag VET att jag kommer att rasa fullständigt – ska fan inte tro att den kan ta mig.

I resten av mitt liv kommer jag att leva med en psykopat. Och inte veta hur jag mår om en timme. Men vem vet, det kan kanske bli konst.

Jag borde tacka för bästa sexfantasin

Hur svårt kan det vara?

Det är mitt motto när jag jagar. Sedan skrider jag till verket. Som när jag charmade Bill Drummond (KLF). Jag kan put a spell on vem fan som helst bara jag vill tillräckligt mycket.

Jag skrev följande till honom: ”Just want to thank you for your beautiful book Annual Report. Worth every penny. I didn’t know a thing about it more than it somehow was about Ted Hughes. I didn’t know it had the clue that was missing in my own novel. It’s funny how you write that you should write to Ted … but didn’t because he would think you were a nutter. Like I write to you. But because I’m a nutter I don’t care so much. Magic, magical thinking (OCD!), culturan magician, yes, but I think that you knew what you were doing all the time.”

Och där fick jag honom! Hans svar: ”Dear Linda. The strange thing is, I have just returned from doing some work in Finland to find a parcel in the post for me. Inside the parcel were some biscuits with icing on them.” Och när han skulle kasta dem upptäckte han att de var inslagna i en sida (85/86) ur Sylvia Plaths dagböcker. Varpå jag så klart såg tecknen och sedan följde en intensiv brevväxling som jag 2013 publicerade i mitt fanzine Constant reader.

Jag älskar Bill Drummond. För det han skriver i $20 000. Att han inte bara gillar problem utan att göra allt mer problematiskt. För det Bret Easton Elliska citatet ”Can you remember now?” Att det är den första fråga han ställer sig när han varje morgon drar upp gardinen för att ”let the darkness in”. För hans cake circle då han genom att ringa in ett random område på en karta utser adressen där han ska leverera en hembakad tårta. Det han gillar bäst är spänningen som byggs upp mellan att man knackat på en främlings dörr och hen öppnar och Drummond säger ”I have baked you a cake, here it is”.

Nu känner jag för att skriva till Drummond och tacka honom för att han härförleden fick mig att stå ut med kasst sex genom att tänka på en trekant med honom och Jimmy Cauty i deras apskitiga studio. Och för att han släpper in mörkret.

Jag måste träffa folk för att det ska bli något åka av

Förmodligen är jag personligen ansvarig för att just din sjuttioplusmamma dör i corona. För att jag ofta har möten på krogar och kaféer. Jag är hemskt ledsen för det. Förlåt!

Men jag måste träffa folk för att det ska bli något åka av.

Jag har aldrig varit anställd. I hela mitt liv har jag dragit in deg endast med hjälp av mitt förhållandevis undermåliga intellekt (om man ska se till Högskoleprovet) och min arma kropp. Uppdragen förmedlas medelst den magi som uppstår under ett möte. Ofta sker detta under middagar eller på krogen. Och den som är mest gränslös premieras i denna vansinniga bransch full av bekräftelsejunkies (där jag förmodligen är värst).

Jag försörjer tre barn. Det handlar om liv och död. Jag kan inte få tag i någon deg på den där parkbänken som alla just nu skriker och skryter om i sociala medier.

Magi uppstår icke via en videolänk eller sittande med två meters avstånd ute på fuktskadade plankor.

Magi uppstår inte vid uppgjorda, inplanerade möten. Magi uppstår bara under väldigt informella förhållanden. Själva idén till uppdraget uppkommer aldrig dagtid i ett mötesrum. Ofta är det idéer man aldrig hade kommit på om man inte råkat på just den personen på den krogen eller festen. Just då.

Alla samhällsrekommendationer är bara utformade efter de som lever efter normen och är fast anställda. Som inte har en susning om vad det innebär att vara frilans och för sin överlevnad helt utlämnad till sig själv. Därför måste jag vistas i sociala sammanhang.

Jag är hemskt ledsen men det kommer aldrig falla mig in i att sätta mig på parkbänken. Jag har viktigare saker att tänka på. Till exempel käk på bordet.

Det som är allra mest synd är att hur mycket den ensamstående trebarnspappan Anders Wallensten än skulle vilja dejta en hårt frilansande ensamstående trebarnsmamma som trots sin skyhöga ålder tycker att hon har kräm kvar så kan han inte eftersom jag inte följer hans myndighets rekommendationer. För jag går på krogen – som har öppet – fast det är strikt förbjudet. Synd på en så het man.

Jag hoppas han sprider sexfilmen

Det jag bölar mest till i HBO-serien Mrs. America är systerskapet. Hur Gloria Steinem direkt efter att Betty Friedan tappar det i en direktsändning – då hon kallar biologistkärringen Phyllis Schlafly (enastående spelad av Cate Blanchett) för häxa och att hon hoppas att hon ska brännas på bål – ringer upp Friedan för att berätta att Den feminina mystiken förändrade hennes liv och att hon aldrig sagt tack. Hon säger att boken fick henne att inse att kvinnor aldrig ska nöja sig med ett halvt liv utan få en rättvis del av hela den mänskliga existensen.

Kvinnorna i Mrs. America enas om att Betty Friedan är värd att vara det hon vill, det vill säga det högsta hönset. För medan de andra i över fyrtio år famlade i mörkret så uppfann hon elden.

”Jag vet inte om jag någonsin sagt det, men din bok förändrade mitt liv”, säger Steinem och jag gråter så jag hulkar. Över livets pajighet. Över att jag inte fattar vad som är kasst för mig. Över att jag inte förtjänar mina makalösa tjejkompisar – min väninnekör – som alla till hundra procent ställer upp för mig. Som när jag nyligen genomgick en kris.

En av dem tog med mig ut på jazzklubb och brödgoffning. Bröd läker alla sår. Även dem man tillfogar sig själv. För att man är så jävla korkad att man inte lyssnar till varningssignalerna. Hon bjöd – utöver det vita mjölet – på asgarv, smart analys, damage control.

En annan kom i sin heta sjuttiotalskärra och gav av sin tid och ledsagade mig genom känslostormen och fick mig att känna mig helt säker på mitt beslut.

Om alla nakenbilder och sexfilmen säger väninnekören det enda rätta: ”Men det är ju bara BRA om han sprider den! Det är det bästa som kan hända dig, så du hettar upp din präktiga, foträta, asexuella image. Dessutom har du för att vara sextiofem bast en kropp to die for. Se det som din nya karriär.”

Jag känner mig så jävla rik. Och älskad. Jag kommer likt Betty Friedan aldrig nöja mig med ett halvt liv. Dessutom går jag igång av att tutta på elden.

Sida 7 av 23