Den forne världstrean Ivan Ljubicic har en teori om de fyra giganterna Novak Djokovics, Rafael Nadals, Roger Federers och Andy Murrays dominans: Det beror på deras snudd på ogenomträngliga försvarsspel snarare än extraordinära offensiv.

– Om de unga talangerna vill ta upp kampen mot Djokovic, Nadal och Murray så måste de vara offensiva. De kan inte försvara bättre än dem, det är inte möjligt. Så de måsta attackera. Jag tror att det taktiska spelet kommer att förändras och att spelarna de närmaste tio åren kommer att vara stora och förmodligen aggressiva killar, säger Ljubicic till New York Times.

Där håller jag inte med veteranen, som planerar att pensionera sig efter Masters-turneringen i Monte Carlo. Samma sak har sagts i omgångar åtminstone sedan 1990-talet – och än har inte den analysen blivit verklighet.

Tvärtom tror jag att framtidens spel kommer att handla mer och mer om just försvarsspelet. Har man väl nött in ett stabilt offensivt spel i egen serve måste man följaktligen fokusera på att förbättra sitt returnerande och sin defensiva strategi i motståndarens servegame. Tycker faktiskt att gårdagens kvartsfinal mellan Kevin Anderson och Juan Monaco i Houston visade prov på det: Båda hade rysligt svårt att försvara sig mot varandras kanonservar. Inte förrän 25-årige Kevin har slipat och finjusterat sitt taktiska försvarsspel kommer han att kunna utföra några storverk på touren.

För det är ju, precis som Ljubicic säger, försvarsspelet som ligger till grund för de fyra giganternas dominans – en stabil defensiv leder ofta till misstag från motståndaren och så småningom till öppna kontringslägen. I ett varierat spel, som är ett måste för att förvåna och hitta luckor i motståndarens taktik, är försvarsspelet en ovärderlig kugge. Det förstod Nadal för länge sedan, och det har hittills gett honom tio Grand Slam-bucklor och 19 Masters-titlar.

Det har även Djokovic, äntligen, förstått. Det har hittills gett honom fyra Grand Slam-titlar på fem försök och en förkrossande ledning på världsrankingen.