Det var allt annat än en välspelad match. Ja, det märktes knappt alls att det här faktiskt handlade om en final i en Masters 1000-turnering – möjligtvis med undantag för den övertända publiken.

Första set började som väntat trevande med många fler vunna poäng på missar än på taktik och bra spel.

Så skulle hela matchen komma att se ut.

Novak Djokovic inledde bäst och dominerade första set totalt, precis som han gjort genom hela turneringen. Andy Murray såg vilsen och bortkommen ut, var stundtals övertänd och alldeles för aggressiv, stundtals passiv och visionslös.

Efter 6-1-krossen i första set hände dock något med Djokovic: Han svarade för fler och fler oprovocerad misstag, kom helt fel särskilt i forehand och såg ibland riktigt loj ut. Världsettan gav också utlopp för frustration i oväntade lägen och missade flera chanser att bryta Murrays serve. Märkligt.

Djokovics visade dock återigen prov på en av hans största styrkor: Att alltid kunna skaka av sig missade bollar, förlorade poäng och dåligt genomförda game – och svara för närmast makalösa förvandlingar och vändningar på väldigt kort tid.

Murray, å sin sida, svarade överlag för en riktigt blek insats. Han hade stora problem i egen serve (som jag slog fast var en av nycklarna till att bryta igenom Djokovics försvar), bjöd bort billiga poäng och tappade huvudet helt och hållet i skeenden där han med sin rutin borde ha kunnat plocka enkla pinnar. Han lät ofta Djokovic diktera spelet helt och hållet och föll in i en destruktivt passiv roll.

Av hans ofta överlägsna taktiska spelsinne, defensiva precision och giftigt offensiva slice syntes väldigt lite. I stället försökte Murray till synes slugga sig igenom matchen.

En dålig idé när man möter Novak Djokovic.

Djokovic besitter kunskaper, tyngd och teknisk briljans som gör honom sällsynt stark mot i princip alla spelstilar. Han har en grym serve, världens överlägset bästa backhand, ett fantastiskt fotarbete och är en av de bästa på touren på att returnera servar.

Andy Murray har dock alla motvapen i sin arsenal – vilket han också bevisat i flera matcher mot världsettan, nu senast i Dubai.

Men just i dag var det som att krutet var blött och svärdseggen slö. Att Murray bara spelat tre matcher i turneringar efter dubbla walkovers (Milos Raonic och Rafael Nadal) kan ha påverkat, men en spelare på den här nivån ska ändå vara tillräckligt rutinerad och fit för att åtminstone kunna bjuda på ordentligt motstånd.

Efter insatsen i dag, och framför allt efter Djokovics mediokra andra set (med undantag för tiebreak), känns det inte som att Djokovic vann den här finalen.

Det känns som att Murray förlorade den.

Missförstå mig rätt här; all heder åt Djokovic. Världsettan har sluggat sig igenom turneringen utan att tappa ett enda set. Det råder inga som helst tvivel om vem som är värdig mästare av Miami Masters 2012.

Men Murrays svaga insats lämna mycket övrigt att önska. Man kan inte låta bli att undra hur en final mot Rafael Nadal eller Roger Federer sett ut.

Nu, så här direkt efter matchen, är frågan: Är ”Djokos” andra titel i år en försmak av vad som komma skall – en repris av förra årets totala dominans?

Mer om det senare…