Det blir en drömfinal i Monte Carlo i morgon.

Inte helt oväntat kämpade världsettan Novak Djokovic ner Tomas Berdych i tre set. Men segern satt långt inne – efter förlust med 4-6 i första laddade ”Djoker” om kanonerna och fullkomligt bombarderade världssjuan med sitt tunga artilleri. Som så många gånger förr växte han sig till en jätte på baslinjen, till synes oantastlig i sin magnifika gestalt.

Berdych svarade med en närmast sensationell insats – vilket inte minst märktes på Djokovics nästan övertydliga gester vid varje vunnen viktig boll. Men som vanligt i framtiden (om ni minns den klassiska reklamfilmen) har toppspelarna otroligt svårt att läsa världsettans spel, och det där lilla extra som krävs för att få honom i gungning tycks sitta långt inne.

Setsiffrorna 4-6, 6-3, 6-2 kändes helt rättvist.

* * *

Några timmar senare stod rivalen Rafael Nadal som segrare i en match mot skrällsemifinalisten Gilles Simon, en match som faktiskt blev mer spännande än väntat. Inför mötet hade Gilles Simon lyckats slå världstvåan i två av totalt 14 game – enda vinsten på fem försök kom i Madrid Open 2008, när turneringen fortfarande spelades på hardcourt.

Fransosen, som imponerat stort i Monte Carlo, fortsatte på inslagen väg och stressade fram flera breakbollar mot gruskungen. Hade han lyckats bryta Nadals serve vid något av dessa tillfällen hade matchen kunde få en helt annan dimension, men ”Rafa” var iskall i avgörande lägen.

Spanjoren, som plågats av sin återkommande knäskada sedan Miami Masters, var betydligt kvickare och mer rörlig än i kvartsfinalen mot Stanislas Wawrinka. Tack vare sitt snabba fotarbete – som äntligen närmat sig den nivå vi är vana vid – hamnade han ofta i forehandposition när Simon slog bollen mot hans backhand, ett av Nadals mest frekvent förekommande taktiska vapen.

Simons taktik – att med offensiva grundslag jaga ut Nadal i hörnen för att sedan röra sig upp mot nät – var effektiv om, än något vansklig, i egen serve. I defensiv tappning ledde den taktiken ofta till långa bolldueller som Nadal, sin vana trogen, i regel gick segrande ur. När han sedan fick chansen att serva hem matchen efter att återigen misslyckats med att bryta Simon var Nadal stabil som ett kylskåp. Pang, pang, pang, bom, pang – the end, tack och adjö.

* * *

Drömfinal alltså. Ja, det är faktiskt det. Inte för att Monte Carlo Masters är den mest glamourösa eller prestigefyllda turneringen på året. Inte alls.

Det är en drömfinal för att den kommer att säga så mycket om resten av säsongen. Det är giganternas första möte sedan Australiska öppna i början av året (seger för Djokovic efter tidernas längsta Grand Slam-final). Det är Djokovics chans att trycka Nadal så långt ner i skorna att sulorna spricker – Nadals chans att sätta Djokovic på plats och pulvrisera det psykologiska övertaget.

Den här finalen handlar om prestige i kubik, helt enkelt.

Extra mycket för Nadal. Det är inte bara så att han jagar sin åttonde raka titel i Monte Carlo – han har också en helt osannolik särställning att försvara. Låt oss titta lite på hårdkokta siffror:

• Sedan 2005, då han bärgade sin första titel, har Nadal vunnit 81 av 86 möjliga set (årets turnering inkluderad).
• De senaste fem åren har han endast förlorat två av 52 set – det ena mot just Djokovic 2009 (6-3, 2-6, 6-1), det andra mot Andy Murray 2011 (6-2, 2-6, 6-1)
• I år har Nadal vunnit samtliga åtta spelade set (Djokovic har tappat två set – ett mot Alexandr Dolgopolov och ett mot Tomas Berdych).