Det blev inte den semifinal vi hade hoppats på. Inte den gastkramande repris på fjolårets tungviktsmöte som vi längtat efter.

I stället blev det ett antiklimax utan dess like.

Roger Federer öppnade bäst. Inget konstigt alls med det – Novak Djokovic är sällan den som går ut hårdast i en matchinledning. Det märktes dock tidigt att serbiske världsettan var den som hanterade det hårdföra vädret (blåsigt som tusan) bäst av de två och bärgade första set rättvist med 6-4.

Inledningen av andra set såg likadan ut – en aggressiv Federer satte hög press på en något passiv Djokovic och jagade ut honom på kanterna. Det funkade bra i fyra-fem game.

Sen tappade Federer allt.

Han ledde med både 3-0 och 4-3 innan Djokovic gick ikapp och förbi. Där och då kändes andra set avgjort och ett tiebreak avlägset – trots att Federer hade chansen att tvinga fram ett i egen serve vid ställning 6-5.

Tredje set blev egentligen bara en uppvisning i solitt försvarsspel från Djokovic och en kavalkad i fatala tabbar från Federer. Efter det där förlorade andra setet såg Federer helt enkelt ut som en bruten man. 46 oprovocerade misstag från en av tourens mest stringenta spelare säger väl egentligen allt om Federers bristande fokus.

Det ska sägas att Djokovic spelade precis så stabilt och koncentrerat som väntat – men Federers insats är en stor besvikelse.

Och dessutom oroväckande. Federer, som mer än något annat jagar positionen som världsetta, hade minst lika mycket att spela för som Djokovic. Om inte annat så borde chansen att få revansch på Rafael Nadal efter så många finalförluster på Roland Garros ha varit tillräckligt mycket tändvätska för att få Federer att prestera sin allra bästa tennis.

Så hur påverkar den här förlusten Federer mentalt? Förmodligen inte så mycket som man kanske kan tänka sig. Federer vet lika väl som alla andra att Franska öppna inte är hans bästa chans att ro hem en Grand Slam-titel, vilket i princip är ett måste om han ska återerövra tronen.

Det som oroar är hans inställning, egentligen under hela turneringen. Han har sett väldigt ofokuserad och stundtals faktiskt loj ut. Varför? Det är i Grand Slam-sammanhang Federer är den obestridliga kungen (trots att han ligger i lä just på Roland Garros), och det är här han historiskt sett trivts allra bäst. Är hans inställning i Paris ett tecken på att han har börjat tröttna?

Det skulle faktiskt inte komma som någon sensationell skräll, direkt. Han har tidigare uttryckt irritation över att han ofta tvingas spela sena matcher och nämnt familjen och ”livet bortom tennisen” i samma andetag.

Inget konstigt med det. Klart man vill tillbringa tid med familjen. Det är sättet på vilket Federer framför den här kritiken: I Rom kom den efter en billig förlust mot Djokovic i semifinalen. Som en slags bortförklaring.

– Han spelade bra under svåra förhållanden. Jag lyckades inte upprätthålla ett tillräckligt solitt spel i dag. Jag kämpade för att hålla bollen i spel tillräckligt länge trots att jag inte slog dåligt. Det har varit en tuff vecka för mig. OS är två månader bort, Wimbledon två veckor och att nå semifinal i en Grand Slam är inte ett dåligt resultat, kommenterar Federer matchen direkt efter semifinalen på Roland Garros.

Jag vet inte om jag köper det rakt av. Det känns som att något annat ligger bakom hans negativa inställning.

Om det sett ut som att han kämpade med varje fiber i sin kropp för att besegra Djokovic i kväll så hade jag inte känt minsta oro. Förmodligen kommer jag att få leva med den tills han motbevisar mig på gräset i London.