I tennis kan allt hända på gräs i allmänhet och i Wimbledon i synnerhet.

På gott och ont.

I kväll vet jag inte åt vilket håll det väger över.

Normalt älskar jag skrällar. Men det här. Det saknar motstycke. Det är en lika stor sensation som när kvalspelaren Ivo Karlovic slog ut regerande mästaren Lleyton Hewitt redan i första omgången av Wimbledon 2003. Snudd på lika osannolik som Robin Söderlings galna seger över Rafael Nadal i Franska öppna 2009.

Det känns nästan komiskt att det händer just Nadal. Och framför allt: just nu.

Då, den där ödesdigra dagen på Roland Garros för tre år sedan, var han skadad och bräcklig. I år har han visat snudd på omänsklig form och dansade sig igenom Franska öppna när han så lekande lätt plockade sin sjunde titel där.

Allt var ju som upplagt för en gastkramande finalrepris mellan superrivalerna Nadal och Roger Federer – Federer på motsatt halva av turneringsträdet, Nadal med bara ett fåtal utmanare av rang på sin halva.

Så plötsligt stegar en 26-årig, 100-rankad dussinspelare (förlåt, men jag kan inte kalla honom något annat) ut på banan – och fäller världens just nu näst bästa spelare i fem set.

19 servess från Nadals sylvassa racket räckte inte när tjecken Lukas Rosol spelade sin livs tennis.

Och som han spelade. Det slog fullkomligt gnistor om killen! Okej, matchen i sig var stundtals en ganska ful och brunkig historia (29 oprovocerade misstag från Rosol är ändå i mildaste laget), men Rosols aggressiva spel var sällsynt effektivt mot Nadal som blev alltmer passiv ju längre matchen led.

Vill bara skrika för full hals: ”Rosol! Det där jag skrev på Twitter i dag, det var ju bara ett skämt för bövelen!”

När Nadal ändå lyckades kvittera och pressa fram ett avgörande set – som dröjde eftersom taket skulle stängas och lampor tändas – kändes det som att han skulle göra en sådan där klassisk Nadal-vändning. Bara bita ihop, spänna musklerna och gå ut och göra sitt jobb.

Rosol hade uppenbarligen helt andra planer. Setsiffrorna 6-7(11), 6-4, 6-4, 2-6, 6-4 är helt rättvisa – och således helt uppåt väggarna galna.

Det är svårt att ta in vad som precis har hänt. Ska försöka ge er ett litet hum om varför:

* Rosol har aldrig vunnit en ATP-titel och aldrig ens spelat en final.
* Han har (efter i kväll) 19-32 i matchfacit i ATP-sammanhang.
* I Wimbledon är det i år första gången han tar sig till huvudturneringen. Tidigare år har han inte ens tagit sig förbi kvalspelet.
* Sitt bästa Grand Slam-resultat är från Franska öppna 2011, då han tog sig till tredje omgången. I år åkte han ut i andra.
* Wimbledon 2012 är hans blott sjätte Grand Slam-turnering – på 18 försök.  Inte mindre än 13 gånger har han åkt ut redan i kvalet.
* Rosols högsta ranking i karriären är 65, en position han uppnådde i augusti förra året.

Hur mycket jag än gläds åt Rosols lycka (så starka prestationer måste givetvis applåderas) har jag ändå svårt att skaka av mig känslan av att detta är en one hit wonder som åker ut redan i nästa omgång – och således nästan helt i onödan berövat oss chansen att återigen få se en fantastisk final mellan Nadal och Federer.

Jag hoppas verkligen att den känslan bara är resultatet av den där tomheten man ändå upplever när en av de största spelarna i världen (och genom tiderna) åker på en så svidande skrällförlust.

För vad finns det mer att säga? Annat än: VAMOS ROSOL!