David var en poäng från att fälla Goliat och i samma veva svara för årets skräll – vid fyra olika tillfällen. En sketen boll från att stoppa världsettan i hans jakt på en Calendar Grand Slam.

Ingen sammanfattade situationen bättre än Novak Djokovic själv.

”Sta se desava?!”, skrek han ut i raseri när han dundrade bollen i nät och på så vis bjöd in Jo-Wilfred Tsonga i det tiebreak som hade kunnat bli hans undergång i den här kvartsfinalen och turneringen.

”Vad är det som händer?!”

En på alla sätt och vis berättigad fråga och en tanke som förmodligen for genom alla de 15 000 huvuden som satt i publiken och följde den här helgalna tillställningen.

När chanserna berövats hemmafavoriten av en helt ofattbart stark världsetta och han slutligen fallit med 8-6 i tiebreak i fjärde set, låste sig spelet fullständigt i femte. Självförtroendet var som bortblåst och taktpinnen överlämnad till Djokovic.

Och Goliat, till skillnad från sin David, behöver nästan aldrig mer än en matchboll. Snipp, snapp, snut – så var sagan slut.

Oerhört tråkigt, naturligtvis. Med en så hängiven publik borde man ha kunnat kräva en bättre insats från Tsonga i femte set. Han hade ju, som han själv konstaterat inför matchen, ingenting att förlora.

6-1, 5-7, 5-7, 7-6, 6-1 är dock ett helt rättvist resultat. Slutsatserna som kan dras av denna osannolika kvartsfinal är:

• att Djokovic fortfarande underskattar sina motståndare – i söndags var det Andreas Seppi, i dag var det Tsonga. Det duger verkligen inte i en semifinal mot Roger Federer och en eventuell final mot Rafael Nadal.
• att det verkar snudd på omöjligt att fälla Djokovic på grus om man inte heter Nadal i efternamn.
• att semifinalen mot Federer är vansinnigt öppen och oviss, särskilt med tanke på att även världstrean stundtals uppträtt nonchalant och lojt.
• att Djokovic måste höja sitt spel flera snäpp om han ska ha ens en mikroskopisk chans i den där efterlängtade finalen.

Men mer än något annat är det ett kvitto på att The Big Four fortfarande håller Grand Slam-turneringarnas semifinaler som gisslan. Om nu inte David Ferrer utmanövrerar Andy Murray i morgon, vilket jag tror att han gör.

Men det är en annan historia som får berättas någon annan gång.