Skrällen låg i luften.

Men när vinden mojnat och molntäcket spruckit upp vaknade den kuvade kolossen Novak Djokovic till liv.

Dessförinnan hade Andreas Seppi inlett matchen på ett fenomenalt sätt med helt osannolika bollträffar och dödande precision. Djokovic kunde bara förbluffat se på när boll efter boll ven förbi honom.

Sen tog ilskan över. Och med den kom först frustrationen som till en början ledde till vårdslösa misstag – men som sedan förvandlades till välbehövlig tändvätska.

Djokovic reste sig och vann tredje set med 6-3 efter att Seppi sensationellt vunnit de två första (6-4, 7-6), och hitta tillbaka till den form som gett honom tre raka Grand Slam-titlar. Efter ytterligare två täta set, som serbiske världsettan vann med 7-5 respektive 6-3, kunde han andas ut.

Kvartsfinalen är ett faktum. Skrällen utmanövrerad – med hjärtat i halsgropen.

Även världstrean Roger Federer hade enorma problem i sin match mot lucky losern David Goffin. Goffin svarade, liksom Seppi, för en sensationellt stark inledning och var den som höll i taktpinnen i första set (som vanns med 7-5).

Federer, som likt Djokovic stördes oerhört av de svåra väderförhållandena i Paris (isande kyla och hårdför vind), hittade matchrytmen först i tredje set efter att ha vunnit andra med nöd och näppe, 7-5.

Resan blev därefter något enklare och Federer kunde slutligen besegra storspelande Goffin, och på så vis säkra sin 32:a raka Grand Slam-kvartsfinal. Slutsiffrorna blev 5-7, 7-5, 6-2, 6-4.

Är dessa två matcher ett tecken på att The Big Four (eller  The Big Three, beroende på vem du frågar) börjar tappa mark?

Nej, det tror jag inte. Federer har en tendens att spela på gränsen till nonchalant i inledningen av de stora turneringarna, för att sedan jobba sig upp mot formtoppen när allvaret börjar. Det är vid det här laget vida känt att Djokovic ofta öppnar matcher lojt och hittar matchrytmen först efter att i rent raseri slagit in några våldsamma forehands/backhands (börjar nästan misstänka att det är en medveten strategi från världsettan).

De här matcherna, som hade kunnat sluta i en skräll som nästan varit i samma klass som Robin Söderlings mot Rafael Nadal i Franska öppna 2009, är snarare ett kvitto på de bådas enorma rutin och förmåga att hålla huvudet kallt och leverera sin bästa tennis i kritiska lägen.

Men mer än något annat är de ett tecken på att de båda guldkandidaterna har uppenbara svagheter – som bara väntar på att exploateras av finalisten (ja, jag vågar redan nu påstå det) Rafael Nadal.

När gruskungen står på andra sidan nätet duger det inte att gå på halvfart ens i inledningen. Ge Nadal en lillfingernagel och han har snart mumsat i sig hela armen.

Så det är väl bara att säga grattis, Nadal (som dessutom råkar fylla 26 år just i dag).

Möter du så här lojt motstånd i finalen har du det där hägrande Franska öppna-rekordet som i en liten ask.