Skrällar hit och skrällar dit.

Tennishistorien fullkomligt myllrar ju av dem.

Vilket, precis som i så många andra sporter, gör tennisen så underbart underbart fascinerande.

Själv har jag otroligt svårt att bedöma vilken som är den största av alla skrällar som skett genom åren, helt enkelt för att jag är alldeles för sentimentalt lagd (att jag håller Robin Söderlings mot Rafael Nadals i Franska öppna 2009 så högt har ju delvis att göra med min stora beundran för spanjoren, till exempel).

Så, vad vore väl bättre än att låta er avgöra det? Jag lämnar några exempel här, för att ge er lite inspiration. Sen är det bara att sätta i gång och idiotförklara varandra i kommentarsfältet!

Robin Söderling – Rafael Nadal, Franska öppna 2009

Rafael Nadal hade aldrig förlorat en match på Roland Garros (31 raka segrar) inför åttondelsfinalen mot då 22-rankade Robin Söderling. Fyra set senare har svenske tennisundret från Tibro skrivit ett stycke odödlig sporthistoria.

George Bastl – Pete Sampras, Wimbledon 2002

Pete Sampras var sjufaldig Wimbledon-vinnare. George Bastl en lucky loser som förlorat i tre raka set i kvalet. Fem set senare var superskrällen ett faktum.

Lleyton Hewitt – Andre Agassi, Adelaide 1998

Då 16-årige, 550-rankade Lleyton Hewitt slår forne världsettan Andre Agassi – och vinner sedan hela turneringen. A star was born. (Obs! Klippet är från finalen mot Jason Stoltenberg).

Michael Chang – Ivan Lendl, Franska öppna 1989

http://www.youtube.com/watch?v=McKWI5OmD8A

Han var 17 år och tre månader när han slog världsettan Ivan Lendl i den där magiska åttondelsfinalen på Roland Garros. I samma turnering åkte även en viss Mats Wilander skrällartat ut mot Andrei Tjesnokov.

Goran Ivanisevic – Patrick Rafter, Wimbledon 2001

Han hade försökt vinna tre finaler tidigare utan att lyckas. Men så plötsligt, som från ingenstans (han var oseedad och gick in i turneringen som wildcard) bärgade han den åtråvärda bucklan. Som rankad utanför topp 100 blev han den lägst rankade spelaren någonsin att vinna Wimbledon.