Phew.

Det var en otroligt hektisk dag på jobbet, minst sagt. Hann dock följa och se klart matchen mellan Maria Sjarapova och Sara Errani innan det var dags att gå hem och underhålla/mata/natta gladlynt bebis.

Sjarapova såg riktigt bekväm ut på finalgruset, och om hon kände den minsta nervositet dolde hon den väldigt bra. Errani var något mer darrig i sin första Grand Slam-final någonsin.

Efter att Sjarapova totaldominerat inledningen av första set tycker jag ändå att Errani ryckte upp sig och började leta efter verktyg att låsa upp ryska världsettans ogenomträngliga försvar (och skydda sig mot hennes rysligt effektiva offensiv).

Om det var rörande att se italienska finaldebutantens envisa försök att rubba matchrytmen var det desto mer imponerande att bevittna Sjarapovas stenhårda raka backhand, som gav henne otaliga poäng i Erranis serve, resoluta forehand och solida serve.

Sjarapova behövde egentligen aldrig justera sin taktik (som liksom alltid gick ut på att slå hårdare och vara allmänt aggressivare än sin motståndare) eftersom Errani hade så rysligt svårt att hitta de där små öppningarna i ryskans spel.

Enda gången Sjarapova såg lite svajig ut var när Errani tvingade fram långa bolldueller, då hon ibland tappade tålamodet och dundrade bollen i nät. Problemet för Errani var att hon inte mäktade med att pressa Sjarapova så hårt att hon blev frustrerad.

Setsiffrorna 6-3, 6-2 känns således helt rättvisa, även om jag på förhand trodde att Errani skulle kunna norpa ett set. Sjarapova var helt enkelt alldeles för överlägsen i dag.

En värdig vinnare av Franska öppna – och en värdig ny världsetta på WTA-touren.

Vamos Maria!