Det var som (nästan valfri svordom).

Jag erkänner. Jag hade inte väntat mig detta. Jag hade det inte på känn. Visst, jag både trodde och visste att det kunde hända, jag var inte bombsäker på att Novak Djokovic skulle ta det, men likväl. 3-1 i set till Roger Federer i en Grand Slam-semifinal mot världsettan och rivalen.

Nej, det hade jag inte väntat mig. Helt enkelt.

Vad jag däremot hade väntat mig var att matchen i sig skulle variera i både tempo och kvalitet under resans gång. Att båda skulle gå ut starkt. Och att första set skulle bli väldigt viktigt.

Så blev det också. Federer bärgade det där första, snabba setet med 6-3 efter blott 24 minuter, Djokovic tog kontrollen i andra och med de längre bollduellerna kom också poängen.

6-3 till superserben.

Ganska mycket enligt planen.

Men därefter hände något. Federer klev fram mer, vågade mer, tog lite större risker, litade på sig själv och fortsatte spela stabilt i egen serve där Djokovic sviktade. Matchens hittills jämnaste set fixade Federer med 6-4. Helt rättvist.

Här trodde jag att Djokovic skulle tända till, förvandlas till den där skräckinjagande, gudomliga jätte han så ofta förvandlas till i svåra underlägen och dominera i vanlig ordning.

Men så blev det inte.

I stället blåste vinden åt Federers håll, medan marginalerna inte riktigt var på Djokovics sida. Federer utmanade och utnyttjade framgångsrikt luckorna i hans annars så täta försvar, och Djokovic blev mer och mer ängslig.

Han var inte sig lik, världsettan – därom borde vi icke tvista. Om det sedan berodde på att Federer lyckades vända på steken och krypa under skinnet på honom för en gångs skull eller för att han helt enkelt inte hittade sin matchrytm låter jag vara osagt, men faktum är att det såg ut som att Djokovic slutade tro på sig själv när Federer sprang ifrån till 3-0, 4-1 och 5-2.

Vilket så klart är väldigt synd. Om Djokovic fått med sig några övertygande, snygga poäng på samma sätt som i andra och tredje set hade den här matchen kunnat se annorlunda ut.

Viktigt att poängtera är dock att Federer gjorde det mesta rätt, såg avslappnad ut och spelade sitt spel utan att någonsin vika ner sig. Federer var helt enkelt den mentalt starkare av de båda i dag – trots att Djokovic många gånger faktiskt var den bättre spelaren. Efter andra set var jag nästan övertygad om att den där sedvanliga vändningen med efterföljande övertygande seger skulle komma.

Men den kom inte – och i samma veva visade Novak Djokovic att han faktiskt är en man av kött och blod. Att hålla så otroligt hög nivå som Djokovic i 99 matcher av 100 gör är ju närmast omänskligt. Det går bara inte. Någon gång måste man tappa garden efter ett antal jabbar och högerkrokar. I dag var en sådan dag.

Jag tycker att det är orättvist både mot Djokovic och Federer att hävda att det inte var Federer som vann matchen, utan Djokovic som förlorade den. Världsettan gjorde inte en dålig semifinal – det var helt enkelt världstrean som gjorde en bättre.